Snart kommer EU förbjuda plasmaskärmar och andra TV-typer som anses dra för mycket ström .  Detta planerade förbud kommer som en del av “Minimum energy performance standards” – en stor uppsättning av regler där EU tänker bestämma vilka produkter som anses förbruka “för mycket” energi. Detta “för mycket” är vad de nya regleringarna kommer att bestämma.

Vad betyder detta i praktiken? Europa är en tillräckligt stor marknad att om ett företag förlorar rätten att säljas sina produkter där, kan det mycket väl gå under. Det kommer definitivt drabba företag som nu vidareutvecklar tekniken. De som kan kommer flytta utanför EU och de som inte kan kommer att gå i konkurs.  Med tanke på den ekonomiska krisen inom EU är det kanske den första tanken – att det inte är så bra timing att göra det svårare för industrin att överleva. Denna skada är dock relativt liten jämfört med vad som kan förstöras på sikt. Hur många fantastiska uppfinningar i framtiden kommer detta förhindra? Alla produkter har i början av sin livscykel haft diverse problem som lösts med tiden. I många fall har just dessa lösningar haft stor betydelse för andra områden. Att tro att byråkrater från Bryssel (eller Stockholm för den delen) kan förutspå framtida teknisk utveckling är ren nonsens. Om konsumenterna vill ha energisnåla TV-apparater kommer utvecklingen att styras åt det hållet. Faktum är att det har den redan hänt – på CES (Consumer Electronics Show) visades flera energisnåla plasmaskärmar upp. Tekniken som utvecklats för att få låg energiförbrukning är av stort intresse i andra tillämpningsområden. Vi hade tur att förbudet inte kom förra året – då hade den här tekniken aldrig utvecklats.

Det kanske ligger viss ironi i att dessa lagar kommer efter att ett annat förbud har passerats: på förbudet på vanliga glödlampor. Glödlamporna – ofta använt som en symbol för en bra idé och tänkande – ska vara borta 2016.

Historiskt perspektiv

Det här är naturligtvis inte första gången som byråkrater försökt sätta stopp för utveckling. Vi kan hitta många idag komiska exempel i historien.

I Sverige när järnvägen skulle införas var det många röster som protesterade. I riksdagsdebatten om järnvägen citerades en tysk läkare som sa att vid svindlande 40 km/h så “om en tågpassagerare tittade ut genom kupéfönstret i denna svindlande hastighet skulle denne få allvarliga hjärnskador”. Av den anledningen var man inne på att bygga ett skyddande högt plank längs rälsen. En del riksdagsmän varnade för att järnvägen skulle göra svenska folket till “slappa, slöa och likgiltiga” – andra menade att man skulle värna om moral och redlighet och att järnvägen skulle locka ut folk på bad och nöjesresor: “Ett litet skådespel i Stockholm, en sångerska av europeiskt rykte eller en stadsceremoni  skulle sannolikt dra en ofantlig massa resande. Man skulle se en dag hela Uppsala kasta sig på Stockholm. Det kan dock ej vara statens plikt så som det var den romerske kejsarens att se till att folk får roa sig” – utropade en riksdagsman. Andra menade att det var vansinne att dra räls av järn genom skogar och åkrar – varje bysmed skulle förse sig med järn trodde man.

Bilen blev självklart ett mål för statlig reglering. I flera länder, inklusive Sverige menade man att bilarna var farliga och skrämde folk och fä. Regler inkluderade att bilarna fick inte åka snabbare än en hästdragen kärra. I ett visst skede var man tvungen att ha en person som gick vid sidan av bilen ringande en koskälla för att varna oskyldiga om den ankommande infernaliska maskinen.

Detta ter sig mycket humoristiskt idag – men det är bara för att vi har facit. Om de verkligen hade lyckats permanent reglera att bilar inte fick åka snabbare än en hästdragen kärra, var skulle samhället vara idag? Mycket av den utveckling vi haft det senaste seklet har till hög grad varit beroende av transport med motorfordon. Vi vet inte hur många som hade dött i onödan för att medicin inte kunnat levereras eller utvecklas för den delen (utan transport av maskiner och råvaror blir utveckling svårt). En så pass liten och meningslös lag har kraften att förstöra en civilisation. Man ser det inte vid tidpunkten av lagen – den kan mycket väl låta vettig. Det man kan lära sig från historien är att framtiden är omöjlig att förutspå.

Byråkratväldet

De som med glädje fäller kategoriska uttalanden om framtiden – hur den kommer att se ut, hur den bör se ut och hur man bör styra och ställa nu för att få den att se ut som den bör  – är tjänstemännen som återfinns i alla statliga system. Traditionellt har de varit underordnade politiker som satt randvillkor baserade på ideologi, men idag försvinner det mer och mer. I tekniskt komplicerade frågor är politikerna helt i byråkraternas händer. Ett grundläggande problem i det avseendet är att en tjänsteman bara ser på sitt område utan att vara intresserad av de bredare implikationerna av besluten.

Det största problemet är dock hur beslut fattas av byråkrater. När produkter och tjänster säljs på en fri marknad är situationen enkel – individer väljer den väg som passar bäst genom att köpa produkter och tjänster som de anser är bättre än vad konkurrenterna har att erbjuda. De pengar som investeras är konsumenternas egna och konsumenterna går efter sitt bästa omdöme, medvetna om att de riskerar något själva. En konsument tar alltså ett eget ansvar för de investerade pengarna, och det samma fast i högre grad gäller producenterna.

Byråkraterna å andra sidan är i en annan situation där de spenderar pengar som inte är deras och har statens kraft bakom sig så de kan tvinga människor att följa deras order. En producent måste med rationella argument övertyga en konsument om varför just deras plasmaskärm är överlägsen allt annat. En byråkrat behöver inte det – den slänger ut ett direktiv som förbjuder försäljning av plasmaskärmar oavsett vad konsumenter och producenter tycker.

Hur fattas byråkratiska beslut? Det finns ett par varianter:

1) Prediktiva modeller med politisk styrning.  Politikerna kommer med en riktlinje i stil med “vi måste skydda miljön” eller “vi måste stoppa terroristerna”. Tjänstemännen utformar en teknisk lösning baserat på deras prediktioner om framtiden – hur den kommer vara, hur den bör vara och hur man kommer dit. Dessa är i bästa fall löjligt förenklade och begränsade. De har inget ansvar att förklara sig för de som både ska betala för och drabbas av deras beslut. Politikerna saknar den tekniska kunskapen att utvärdera besluten och går blint på dem.

2) Tjänster och gentjänster. När pengar och ansvar försvinner och man inte behöver övertyga människor utan kan tvinga dem uppstår en annan form av handel. Även om direkta mutor förekommer är det sällsynt. Handelsvalutan är tjänster och gentjänster. Det är inte kvalitén på en idé som bestämmer om den implementeras utan vem som förespråkar den. Det relevanta blir vem man känner och vem som är skyldig vem en tjänst. Inom EU har detta upphöjts till nya nivåer där politiker och byråkrater från 25 länder ska komma överrens med nästan total avsaknad av extern granskning och många konflikterande intressen. Byråkraterna tenderar hylla sina lösningar som “kompromisser” utan närmare förklaring varför blandningen av två dåliga saker skulle bli bra. EU-lösningar tenderar att bli komplexa då många intressen ska blidkas: Gränsen på utsläpp sätts exempelvis till en viss nivå i utbyte mot att man ändrar fiskekvoter eller inte ändrar jordbruksstöd. Allt är förhandlingsbart och ingen objektiv verklighet tas hänsyn till.

3) Fullkomlig godtycklighet. Överraskande ofta har beslut ingen spårbar orsak. Som ett illustrativt exempel kan man ta de $700 miljarder dollar som Obama med flera tyckte var ett nödvändigt paket för att rädda bankerna. Varför $700 miljarder och inte $600 miljarder? Politikerna fick siffran från amerikanska finansdepartementet, Department of the Treasury. Hur kom de fram till siffran? Jo så här:

”It’s not based on any particular data point,” a Treasury spokeswoman told Forbes.com Tuesday. ”We just wanted to choose a really large number.”

För en byråkrat som utan något ansvar och med nära fullkomlig makt spelar ett par hundra miljarder dollar hit eller dit ingen roll. Politikerna i Sverige säger att de har dålig väljarkontakt – de borde kanske se till i första ha kontakt med sina tjänstemän först.

Det gråa hotet

Hotbilden mot mänskligheten idag är inte envåldshärskare med extrema politiska ideologier. Genom diverse konstruktioner i det politiska systemet har vi skyddat oss från detta. Världen kommer inte försvinna i eld och lågor på grund av någon maktfullkomlig galning. I ivern att skydda demokratin från extremister byggdes ett fel in i systemet som kanske utgör ett ännu större hot – en anonym, grå massa av tjänstemän som producerar fler och fler regler, lagar och direktiv utan någon verklighetsförankring och ansvarsskyldighet. Politikerna likt medborgarna är helt försvarslösa mot dessa som styr och ställer i bakgrunden. Oavsett vilken politisk falang som vinner nästa val, kvarstår samma systemfel med byråkraterna som håller den verkliga makten.

De är inte starka envåldshärskare utan små, håglösa tjänstemän som enbart har makt över sitt lilla begränsade område. Med en armé av dessa är det inte destruktion med eld och lågor vi har att frukta utan en långsam ruttnande stagnation där godtyckliga lagar och direktiv stryper all utveckling i samhället. Denna kafkaliknande mardröm är mycket svårare att kämpa emot än en diktator eller en politisk ideologi då det inte finns någon konkret person eller ideologi att bekämpa. Den enda lösningen är att inse att man kan inte slänga alla politiska principer och ideologier samt att man måste förstå att lagar och regler handlar alltid om tvång som vilar på statens våldsmonopol. Man bör av den anledningen vara ytterst begränsad i sin iver att reglera allt som rör sig och genom det ge byråkraterna ännu mer makt.

Lagrådet har precis gett grönt ljus till ett lagförslag som ger film- och musikindustrin tillgång till personuppgifter om folk som de tror är fildelare. Kort sagt har statens våldsmonopol satts i händerna på privata företag. Man behöver inte ha den minsta sympati för fildelning för att se hur grovt olämpligt det är att sätta statliga tvångsmedel i händerna på organisationer vars primära syfte knappast är rättvisa. Det är lika illa som att låta livsmedelsbutiker utföra husrannsakan i jakten på misstänkta snattare. 

Grunden till lagförslaget är ett EU-direktiv som säger att personuppgifter kopplade till IP-nummer får begäras i samband met rättegång. Men regeringen som står bakom det svenska förslaget tyckte inte det var tillräckligt utan har tagit bort kravet att det ska vara i samband med en rättegång.

En stats grundläggande uppgift är att försvara medborgarnas rättigheter. Att sälja ut mekanismen som ska vara till försvar av dessa rättigheter till organisationer som ämnar kränka dessa rättigheter är oförlåtligt.

Raden av integritetskränkande lagar har för länge passerat det man kan tolerera i ett land som påstår sig vara demokratiskt. En modern demokrati kräver mer än majoritetsvälde för att vara legitim. Skydd av grundläggande individuella rättigheter ingår i den ekvationen. FRA-lagen, legaliseringen av åsiktsregistrering och nu detta lagförslag är långt över vad man kan finna sig i.

Maila och ring till politiker. Vid nästa val rösta inte på något parti som har stått bakom de här lagförslagen. Eller gör som jag kommer att göra och inte rösta alls så att de inte kan låtsas att de har min röst bakom sig för de lagar och lagförslag som de genomfört och tänkt genomföra och som innebär en grov kränkning av individuella rättigheter.

Media: SVD1, SVD2, HAX

I ett något överraskande utfall för att vara från Timbro gick Roland Poirier Martinsson (RPM) till anfall mot nyliberalismen och anklagade den för att vara utopistisk och att ignorera alla andra värden i samhället än de ekonomiska. Flera nyliberaler svarade på detta och pekade ut fel i RPMs påståenden och resonemang. Johan Norbergs svar i newsmill är mycket läsvärt. RPM svarade åter med en rad påståenden och Johan Norberg har lovat att snart svara. Så projektet att utbilda RPM om vad liberalism innebär sköts redan av andra.

Av denna anledning tänker jag inte kommentera mycket om vad RPM säger om liberalismen utan att renodla vad hans högerkonservativa syn på samhället har som slutgiltigt argument. Hans argument är inte unikt utan det delas av andra ideologier, exempelvis socialismen.

Roland Poirier Martinsson argumenterar att det finns värden i samhället som är viktigare än den renodlade ekonomin. Han säger att politikens roll är att främja värden som exempelvis familjen, församlingen, föreningen, företaget och folkrörelsen. Det kan låta rimligt först, men observera att han utelämnar det implicita och oundvikliga: med tvångsmedel. 

Det reduceras till samma sak vare sig han är högerkonservativ eller socialist – han vill bruka våld eller hot om våld för att tvinga andra att acceptera hans ideal och hans värderingar. Det spelar ingen roll om han vill använda staten för att främja familjedygden eller proletariatets frigörelse kommer det i slutändan till att handla om att tvinga sina medmänniskor att gå emot sin egen övertygelse.

Naturligtvis tänker inte RPM i de banorna och ryggar troligtvis tillbaks vid tanken om faktiskt våld. Hans resonemang är att familjens dygd (hans val av ord) är för honom högt värderad och en bra egenskap, så det är bra om staten uppmuntrar den. Uppmuntrar låter trevligare än tvingar, men det är i detta fall samma sak. Den unika egenskap som staten har är våldsmonopolet. Om staten använder det proaktivt och i andra  syften än att försvara medborgarnas individuella rättigheter handlar det om en förbrytelse mot dessa rättigheter. Det handlar då enbart om att med våldsmonopolets hjälp tvinga en eller flera individer att lyda en eller flera andra individer. 

Misstaget som RPM och hans liktänkande är att de tror sig ha en bild av det optimala samhället och den optimala medborgaren. Det är därför särdeles komiskt att han anklagar nyliberalerna att vara utopistiska. När du är säker på vad som är bra egenskaper och hur folk borde bete sig är det ett mycket litet steg till att anse att det enda som står i vägen är individer som inte har förstått eller inte vill förstå vad som är bäst för dem. Det är så man går från ”Frihet, Jämlikhet och Broderskap” till giljotinen.

Jag tror förvisso att RPM inte skulle vilja giljotinera sina meningsmotståndare men när han menar att statens våldsmonopol ska användas mot oskyldiga medborgare hamnar han i en liknande kategori, om än i mildare form. Faktum kvarstår dock att han och andra som han vill ta sig rätten att använda våld eller hot om våld mot sina medmänniskor för att få dem att böja sig för deras politiska ideal. Det slutgiltiga argumentet som de framför är: Lyd eller så får du på käften.