Olle Wästberg från Svenska institutet beklagar sig idag i SvD om hur utrikesdepartementet planerar nerskärningar i sin kulturfond. Han menar att Sverige måste vårda sitt kulturarv och då  är det staten som bör investera mera.

Är detta sant, eller är det snarare så att stora statliga stöd till kulturlivet är en del av problemet?

Svaret är att statliga kulturella subventioner är problematiska på flera plan. Det finns  både etiska och praktiska problem med den konstruktion vi har i idag.

Statligt godkänd kultur

Om staten ska dela ut kulturbidrag måste det för det första finnas kriterier för vad som är kultur och i nästa steg vilken typ av kultur bör få pengar. Sådan kontroll är dragen till sin spets i diktaturer men det vi har är samma system – om än i en mildare form.

Kort sagt så borde modellen med politiker och tjänstemän som bestämmer om vad som är “god” kultur inte ha någon plats i en modern demokrati. Trots detta så är svenska statens kulturpolitik (tillsammans med en del av vad som lärs ut i skolan) det primära forumet för statlig propaganda. 

Kulturrådet, som är den myndighet ansvarar för den statliga kulturpolitiken uttrycker detta mycket klart: Kulturrådets övergripande uppdrag är att förverkliga de nationella kulturpolitiska mål som regering och riksdag beslutar om.

Även om vårdandet av kulturarvet brukar finnas som en del av de kulturpolitiska målen måste man förstå att på samma sätt som med övrig kultur måste prioriteter sättas. I praktiken innebär det ett politiskt filter även i det avseendet. Det är ingen nyhet – kyrkan gjorde sitt bästa att förstöra all kultur som hörde ihop med asatro. Gustav Vasa (“kulturens Pol-Pot” som Herman Lindquist kallade honom) förbjöd all form av kultur som hade med katolicismen att göra. Socialdemokraterna har starkt motarbetat borgerliga kulturformer till fördel för de former man tyckte hörde bättre ihop med arbetarklassen. Alliansens kulturpolitik är precis på samma sätt politiskt vinklad.

Statlig inkompetens

Även om man helt skulle bortse från de politiska aspekterna är det omöjligt att kringgå det faktum att “plankultur” lider av samma problem som planekonomi.  Om kultur inte får väljas frivilligt av medborgarna så är det statliga tjänstemän som får det ansvaret och av erfararenhet vet vi att det knappast producerar bra resultat. 

75% av Sveriges teatrars inkomster kommer från skattepengar. På teatern i Norrland så subventioneras varje biljett med över 2000 kronor. Att gå på Dramaten kostar skattebetalarna “bara” 750 kronor per biljett. Teatern i Sverige anses vara idag i fullkomligt kristillstånd. Skulle en statlig finansieringsgrad på 85% vara lösningen? Antagligen inte. De statliga subventionerna har fullkomligt satt stopp på all utveckling. Då vilken smörja som helst – så länge den går ihop med de kulturpolitiska målen – kan få enorma statliga bidrag dödas all kompetent konkurrens.

Wästberg nämner Astrid Lindgren och Ingmar Bergman som exempel på bra kulturambassadörer som han skulle vilja se fler av. Det är ganska intressant att han väljer två personer vars liv var fyllda med konflikt med den svenska kulturpolitiken. Bergman var till den grad arg och besviken på den svenska staten att han flyttade från landet. Denne kanske Sveriges främste kulturambassadör var inte bara förföljd av skattemyndigheterna utan även hårt kritiserad av det statliga kulturetablissemanget för bristande samhällsengagemang. Vem kan glömma Astrid Lindgrens Pomperipossa? Det var “´kulturstödet” som var en skatt på 102% som fick barnboksförfattaren att koka över. Trots att de aktivt motarbetades av staten var och är Lindgren och Bergman våra främsta kulturambassadörer.

Det bästa staten kan göra för kulturen är att hålla sig borta från den. Den kultur och det kulturarv som medborgarna tycker är värt att bevara kommer att bevaras. Vi borde sluta offra komptenta konstnärer för ett kollektiv av politiskt godkända kulturarbetare. Genom massiva statliga subventioner till diverse institutioner och genom ett högt skattetryck för individuella konstnärer förstör man möjligheten för de individer som skulle vara vår generations kulturambassadörer.

Att du skapar ett värde kan samhället icke tåla,
byråkraternas tjafs är du skyldig att delta i,
du skall hjälpa Castro att föra krig i Angola
eller ock skall du sitta på gubbhus och få terapi.

-Astrid Lidgren, Pomperipossa i Monismanien

Glad midsommar!

Det har talats mycket i media om domaren i Pirate Bays rättegång och om han var jävig. Det svenska rättssystemet har dock mycket större och systematiska fel som gör att det fungerar mycket dåligt i de fall det inte handlar om ‘vanlig’ brottslighet.

Det handlar inte om specifika fall av inkompetens i rättsväsendet utan om grundläggande fel i hela systemet. Om man vill få bort dessa fel (som till stor del saknar motsvarighet i andra demokratiska länder) krävs en total reform.

Med ny teknik kommer nya etiska och juridiska utmaningar och med tanke på att teknikutvecklingen accelererar kommer ett rättsväsen som kan hantera nya problem vara av största vikt. Fildelning är ett enkelt problem jämfört med vad man kan få exempelvis från biotekniskt håll.

Vad är problemen och finns några möjliga lösningar?

Åklagare

Idag har en svensk åklagare en dubbelroll – där den ena rollen har intressekonflikter med den andra. För det första ska åklagaren representera staten. Åklagaren bestämmer om åtal ska väckas och baserat på uppfattningen om att att den misstänkte är skyldig försöka få honom fälld. I den andra rollen ska åklagaren vara objektiv och neutral och beslutar exempelvis om husrannsakan, häktning osv. Kan åklagaren vara objektiv en sekund för att nästa sekund ha som mål att få den misstänkte fälld? Nej, det är för mycket att begära. Detta är dock exakt vad det nuvarande systemet begär av åklagare.

Den grundläggande idén bakom en rättegång i Sverige är att man sätter sig ner och diskuterar och kommer tillsammans fram till ett beslut om skuld och bestraffning.  Det ska inte vara någon antagonistisk uppvisning mellan åklagare och försvarare framför en jury utan sidorna ska föra en konstruktiv dialog. Lagen ska inte tolkas utan helst följas ordagrant. Det må låta som en fin idé, men den fungerar inte i verkligheten. Åklagarsidan och försvaret ställs mot varandra och har mycket skilda åsikter med det att i Sverige har sidorna inte lika rättigheter. Åklagaren har en stor makt som i andra rättssystem brukar tillhöra domaren.

Lösningen till problemet är enkel: acceptera att åklagare och försvarare har diametralt motsatta  intressen. Överför den objektiva rollen från åklagare till domare som får vara den objektiva medlaren mellan de två parterna. Låt försvarare och åklagare ha identiska rättigheter (bortsätt från att åklagaren får väcka åtal). Detta är en standardlösning som används i de flesta andra demokratier i världen.

Nämndemän

Det mest suspekta elementet i den svenska rättsapparaten är nämndemännen. I Sverige har vi ingen jury i rättegångar utan det är två, tre personer som tillsammans med domaren fattar beslut om skuld och om bestraffning. Nämndemännen (precis som medlemmar i en jury) är lekmän, det vill säga har som regel ingen juridisk utbildning. Det som är anmärkningsvärt dock är hur de väljs. Nämndemän i tingsrätten väljs av kommunfullmäktige och i hovrätten av landstingsfullmäktige. Det handlar alltså om politiska nomineringar – något som är normalt fullkomligt oförenligt med ett modernt demokratiskt system. En av grundpelarna i en modern demokrati är att rättsväsendet ska vara politiskt oberoende. Det svenska systemet är i sällskap med   länder som Nordkorea och Iran. Systemet fungerar vid vanliga brott där det inte finns något politiskt intresse men i det fall det finns blir det katastrof. Då finns ingen objektiv rättvisa och rättegångar blir politiska. Om man ska ändra på en sak i systemet så är det hur nämndemän väljs.

Lösningen är att ha jury vid rättegångar, se till att nämndemän väljs på icke-politiskt sätt eller avskaffa nämndemännen helt och hållet. Vi må inte vara en bananrepublik, men men med det nuvarande systemet är epitetet bananmonarki passande.

Korruption

Sverige brukar hamna bra på internationella listor på korruption. Den typen av korruption handlar om direkta mutor, och det stämmer att det sällan förekommer i Sverige. Vi har dock en annan typ av korruption som handlar om starka grupper som skyddar sina medlemmar. Det svenska rättssystemet är en sådan grupp och den omfattar allt från poliser och rättsläkare till åklagare och domare. Jäv är en svensk tradition. Ett fall som exemplifierar denna korruption är det som fick Sverige svartlistat hos Amnesty International: fallet med Osmo Vallo. I korthet handlade det om hur två polismän slog ihjäl en man och hur sedan poliser, rättsläkare, åklagare och domare hjälptes åt att sopa det under mattan. Ett annat exempel, där det knyts till politiska intressen är husrannsakan mot Bahnhof (intressant nog utfärdat av samma domare som i Pirate Bay målet). Grova tjänstefel begicks och trots att det hela dokumenterades väl (av andra myndigheter bland annat) blev det inte ens en förundersökning.

Detta är det svåraste att komma åt. Sverige är ett relativt litet land och de som jobbar i rättsväsendet tenderar att känna varandra. Det kollektiva tänkandet dominerar och de som sticker ut trycks ner.

Eftersökes: Objektivitet

Lagar måste vara objektiva (och objektivt försvarbara). Med det menas för det första att lagarna måste skrivas på sådant sätt att de är konsekventa och att en person måste kunna klart på förhand veta vilka lagar som gäller och vilket straff den får om den bryter mot lagen. För det andra måste rättssystemet ha ett objektivt förhållande till lagen. Det betyder att det inte finns mycket utrymme för tolkning och inget utrymme alls för något annat än lagen. Politiska influenser och sociala nätverk får inte påverka utfallet i en rättegång. Tyvärr uppfyller Sverige idag  inte något av villkoren. Lagar som stiftas är otydliga och delvis godtyckliga. Tolkningen av dem är ofta godtycklig och är beroende av juristernas kontaktnät samt ett offer för politisk inblandning.

Att ha en konsekventa objektiva laga är det viktigaste i ett samhälle. Utan det har man inget skydd alls utan kan bara hoppas på att man inte blir ett offer för en godtycklig lag.  Utan objektiv lag är medborgarna helt utsatta och utan rättigheter, fullkomligt beroende av byråkraters och politikers goda vilja. 

I media:  SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, DN1, DN2, Falkvinge

Det är lätt att man blir dyster när man ser hur stater världen över återgår till den mest primitiva formen av Keynesianism där man tanklöst vräker ner skattepengar in i bolag som utmärkt sig genom att missköta sin ekonomi och/eller tillverka produkter som ingen vill köpa.

Även i den mörkaste stund finns dock ljusglimtar och den här veckan har bjudit på några glada överraskningar.  Det är trevligt att för en gångs skull kunna berömma alliansregeringen och den här veckan har Maud Olofsson gjort sig förtjänt av beröm när hon förklarade att staten under inga omständigheter skulle pumpa in skattepengar till SAAB och General Motors. Den andra positiva överraskningen kom från oväntat håll efter att IF Metalls ordförande Stefan Löfven krävde att staten skulle gå in med pengar till SAAB (som enligt hans mening hade en lysande ekonomisk framtid). Det är sällan att man har tillfället att hålla med Expressen men ledarredaktionens svar till Löfven kunde inte ha uttryckts bättre: Om nu facket är så övertygade om att SAAB är en så fantastiskt investering, varför köper de inte SAAB. IF Metall har ett eget kapital på 6.5 miljarder kronor och GM skulle vara mer än villigt att sälja SAAB för en bråkdel av den summan.

Den mest positiva överraskningen den här veckan kom dock från Tjeckiens president Vaclav Klaus som i ett tal till EU-parlamentet kritiserade skarpt unionen för demokratiska brister och för att föra en katastrofal ekonomisk politik. Man brukar inte allt för sällan höra att länderna i Östeuropa behöver lära sig mer om demokrati och marknadsekonomi men Klaus demonstrerade i sitt tal att det nog är många i Västeuropa som skulle behöva lära sig ett och annat om de båda ämnena. Hans fulla tal kan läsas här, men här är den bit som förtjänar extra uppmärksamhet:

Many of you certainly know the name of the French economist Frederic Bastiat and his famous Petition of the Candlemakers, which has become a well-known and canonical reading, illustrating the absurdity of political interventions in the economy. On 14 November 2008 the European Commission approved a real, not a fictitious Bastiat’s Petition of the Candlemakers, and imposed a 66% tariff on candles imported from China. I would have never believed that a 160-year-old essay could become a reality, but it has happened. An inevitable effect of the extensive implementation of such measures in Europe is economic slowdown, if not a complete halt of economic growth. The only solution is liberalisation and deregulation of the European economy.

Den text av Bastiat som han hänvisar till är den parodiska “Candlestick makers’ Petition”. Den är en mycket läsvärd illustration om hur knasig logiken bakom protektionism är. På ett kompakt och enkelt sätt visar Bastiat om man följde de principer som protektionister förespråkar skulle man komma fram till att man väsentligt kan förbättra ekonomin genom att förbjuda solen och dess ljus.

Argumenten mot protektionism och för frihandel har stor likhet med Bastiats kanske mest kända textstycke “Den krossade fönsterrutan” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Där visade Bastiat den självklara principen – som trots dess självklarhet många missar – att förstörelse aldrig är bra för ekonomin. En variation av den principen är att betala för mycket för en vara eller tjänst skadar ekonomin.

När man betalar för mycket för en produkt betyder det att de extra pengarna som går åt inte kommer att investeras i något annat. Om man efter EU:s tullar på ljus får betala 2 kr svenskproducerat stearinljus istället för 1 kr för ett kinesiskt betyder det att 1 krona som skulle ha använts till att köpa något annat användes för att subventionera ett icke-konkurrenskraftigt företag. Företaget som tillverkar stearinljus drar nytta av det men på alla andras bekostnad. Nettoeffekten är att 1 krona har kastats bort. Det vanligaste argumentet mot detta är att pengarna trots allt stannar i landet då det inte alls är säkert att den extra kronan inte också gå till Kina. Detta är fel i både logikisk och etisk mening.

Det logiska felet är att oavsett om den kronan går till Kina eller inte måste Sverige producera något som andra vill köpa. Om man inte har det spelar det ingen roll hur många tullar man lägger på – man kommer hur som helst inte kunna handla med utlandet om man inte har en egen produktion. Om man har det (vilket Sverige har) så spelar det ingen roll om kedjan går Svensk->Svensk eller Svensk->Kines->Amerikan->Svensk. Produktionen är ett måste och faktum kvarstår att varje krona som betalas för mycket för en tjänst eller produkt betyder en bortkastad krona.

Det är etiskt fel på två punkter. För det första betyder det att staten får tvinga individen att inte bara kasta bort sina pengar, utan också tvinga den till vilka varor den ska köpa. För det andra innebär det att man tvingas hjälpa något som är dåligt på bekostnad av något som är bra.

När det kommer till EU så är det omöjligt att blunda för den katastrofala protektionistiska ekonomiska politik som unionen bedriver. Jordbruksstödet, CAP (Common Agricultural Policy), är utan tvekan det som gör störst skada. Massiva subventioner med skattepengar används till att 1) ge oss dyrare mat och 2) tillintetgöra jordbruken i tredje världen. Detta är vad protektionism oundvikligen leder till.

Om man vill hjälpa den svenska ekonomin ska man alltid se till att köpa varor och tjänster till det pris de är värda – aldrig mer. Om valet står mellan två lika produkter – en kinesisk och en svensk och den kinesiska är billigare så hjälper man den svenska ekonomin genom att köpa den billigare. Om den svenska är billigare så ska man lika självklart köpa den svenska. Genom att köpa den billigare produkten kommer pengarna man sparade spenderas och investeras på annat håll och då gå till konkurrenskraftiga företag och inte till vrak som lever på pengar de inte förtjänat.

Snart kommer EU förbjuda plasmaskärmar och andra TV-typer som anses dra för mycket ström .  Detta planerade förbud kommer som en del av “Minimum energy performance standards” – en stor uppsättning av regler där EU tänker bestämma vilka produkter som anses förbruka “för mycket” energi. Detta “för mycket” är vad de nya regleringarna kommer att bestämma.

Vad betyder detta i praktiken? Europa är en tillräckligt stor marknad att om ett företag förlorar rätten att säljas sina produkter där, kan det mycket väl gå under. Det kommer definitivt drabba företag som nu vidareutvecklar tekniken. De som kan kommer flytta utanför EU och de som inte kan kommer att gå i konkurs.  Med tanke på den ekonomiska krisen inom EU är det kanske den första tanken – att det inte är så bra timing att göra det svårare för industrin att överleva. Denna skada är dock relativt liten jämfört med vad som kan förstöras på sikt. Hur många fantastiska uppfinningar i framtiden kommer detta förhindra? Alla produkter har i början av sin livscykel haft diverse problem som lösts med tiden. I många fall har just dessa lösningar haft stor betydelse för andra områden. Att tro att byråkrater från Bryssel (eller Stockholm för den delen) kan förutspå framtida teknisk utveckling är ren nonsens. Om konsumenterna vill ha energisnåla TV-apparater kommer utvecklingen att styras åt det hållet. Faktum är att det har den redan hänt – på CES (Consumer Electronics Show) visades flera energisnåla plasmaskärmar upp. Tekniken som utvecklats för att få låg energiförbrukning är av stort intresse i andra tillämpningsområden. Vi hade tur att förbudet inte kom förra året – då hade den här tekniken aldrig utvecklats.

Det kanske ligger viss ironi i att dessa lagar kommer efter att ett annat förbud har passerats: på förbudet på vanliga glödlampor. Glödlamporna – ofta använt som en symbol för en bra idé och tänkande – ska vara borta 2016.

Historiskt perspektiv

Det här är naturligtvis inte första gången som byråkrater försökt sätta stopp för utveckling. Vi kan hitta många idag komiska exempel i historien.

I Sverige när järnvägen skulle införas var det många röster som protesterade. I riksdagsdebatten om järnvägen citerades en tysk läkare som sa att vid svindlande 40 km/h så “om en tågpassagerare tittade ut genom kupéfönstret i denna svindlande hastighet skulle denne få allvarliga hjärnskador”. Av den anledningen var man inne på att bygga ett skyddande högt plank längs rälsen. En del riksdagsmän varnade för att järnvägen skulle göra svenska folket till “slappa, slöa och likgiltiga” – andra menade att man skulle värna om moral och redlighet och att järnvägen skulle locka ut folk på bad och nöjesresor: “Ett litet skådespel i Stockholm, en sångerska av europeiskt rykte eller en stadsceremoni  skulle sannolikt dra en ofantlig massa resande. Man skulle se en dag hela Uppsala kasta sig på Stockholm. Det kan dock ej vara statens plikt så som det var den romerske kejsarens att se till att folk får roa sig” – utropade en riksdagsman. Andra menade att det var vansinne att dra räls av järn genom skogar och åkrar – varje bysmed skulle förse sig med järn trodde man.

Bilen blev självklart ett mål för statlig reglering. I flera länder, inklusive Sverige menade man att bilarna var farliga och skrämde folk och fä. Regler inkluderade att bilarna fick inte åka snabbare än en hästdragen kärra. I ett visst skede var man tvungen att ha en person som gick vid sidan av bilen ringande en koskälla för att varna oskyldiga om den ankommande infernaliska maskinen.

Detta ter sig mycket humoristiskt idag – men det är bara för att vi har facit. Om de verkligen hade lyckats permanent reglera att bilar inte fick åka snabbare än en hästdragen kärra, var skulle samhället vara idag? Mycket av den utveckling vi haft det senaste seklet har till hög grad varit beroende av transport med motorfordon. Vi vet inte hur många som hade dött i onödan för att medicin inte kunnat levereras eller utvecklas för den delen (utan transport av maskiner och råvaror blir utveckling svårt). En så pass liten och meningslös lag har kraften att förstöra en civilisation. Man ser det inte vid tidpunkten av lagen – den kan mycket väl låta vettig. Det man kan lära sig från historien är att framtiden är omöjlig att förutspå.

Byråkratväldet

De som med glädje fäller kategoriska uttalanden om framtiden – hur den kommer att se ut, hur den bör se ut och hur man bör styra och ställa nu för att få den att se ut som den bör  – är tjänstemännen som återfinns i alla statliga system. Traditionellt har de varit underordnade politiker som satt randvillkor baserade på ideologi, men idag försvinner det mer och mer. I tekniskt komplicerade frågor är politikerna helt i byråkraternas händer. Ett grundläggande problem i det avseendet är att en tjänsteman bara ser på sitt område utan att vara intresserad av de bredare implikationerna av besluten.

Det största problemet är dock hur beslut fattas av byråkrater. När produkter och tjänster säljs på en fri marknad är situationen enkel – individer väljer den väg som passar bäst genom att köpa produkter och tjänster som de anser är bättre än vad konkurrenterna har att erbjuda. De pengar som investeras är konsumenternas egna och konsumenterna går efter sitt bästa omdöme, medvetna om att de riskerar något själva. En konsument tar alltså ett eget ansvar för de investerade pengarna, och det samma fast i högre grad gäller producenterna.

Byråkraterna å andra sidan är i en annan situation där de spenderar pengar som inte är deras och har statens kraft bakom sig så de kan tvinga människor att följa deras order. En producent måste med rationella argument övertyga en konsument om varför just deras plasmaskärm är överlägsen allt annat. En byråkrat behöver inte det – den slänger ut ett direktiv som förbjuder försäljning av plasmaskärmar oavsett vad konsumenter och producenter tycker.

Hur fattas byråkratiska beslut? Det finns ett par varianter:

1) Prediktiva modeller med politisk styrning.  Politikerna kommer med en riktlinje i stil med “vi måste skydda miljön” eller “vi måste stoppa terroristerna”. Tjänstemännen utformar en teknisk lösning baserat på deras prediktioner om framtiden – hur den kommer vara, hur den bör vara och hur man kommer dit. Dessa är i bästa fall löjligt förenklade och begränsade. De har inget ansvar att förklara sig för de som både ska betala för och drabbas av deras beslut. Politikerna saknar den tekniska kunskapen att utvärdera besluten och går blint på dem.

2) Tjänster och gentjänster. När pengar och ansvar försvinner och man inte behöver övertyga människor utan kan tvinga dem uppstår en annan form av handel. Även om direkta mutor förekommer är det sällsynt. Handelsvalutan är tjänster och gentjänster. Det är inte kvalitén på en idé som bestämmer om den implementeras utan vem som förespråkar den. Det relevanta blir vem man känner och vem som är skyldig vem en tjänst. Inom EU har detta upphöjts till nya nivåer där politiker och byråkrater från 25 länder ska komma överrens med nästan total avsaknad av extern granskning och många konflikterande intressen. Byråkraterna tenderar hylla sina lösningar som “kompromisser” utan närmare förklaring varför blandningen av två dåliga saker skulle bli bra. EU-lösningar tenderar att bli komplexa då många intressen ska blidkas: Gränsen på utsläpp sätts exempelvis till en viss nivå i utbyte mot att man ändrar fiskekvoter eller inte ändrar jordbruksstöd. Allt är förhandlingsbart och ingen objektiv verklighet tas hänsyn till.

3) Fullkomlig godtycklighet. Överraskande ofta har beslut ingen spårbar orsak. Som ett illustrativt exempel kan man ta de $700 miljarder dollar som Obama med flera tyckte var ett nödvändigt paket för att rädda bankerna. Varför $700 miljarder och inte $600 miljarder? Politikerna fick siffran från amerikanska finansdepartementet, Department of the Treasury. Hur kom de fram till siffran? Jo så här:

”It’s not based on any particular data point,” a Treasury spokeswoman told Forbes.com Tuesday. ”We just wanted to choose a really large number.”

För en byråkrat som utan något ansvar och med nära fullkomlig makt spelar ett par hundra miljarder dollar hit eller dit ingen roll. Politikerna i Sverige säger att de har dålig väljarkontakt – de borde kanske se till i första ha kontakt med sina tjänstemän först.

Det gråa hotet

Hotbilden mot mänskligheten idag är inte envåldshärskare med extrema politiska ideologier. Genom diverse konstruktioner i det politiska systemet har vi skyddat oss från detta. Världen kommer inte försvinna i eld och lågor på grund av någon maktfullkomlig galning. I ivern att skydda demokratin från extremister byggdes ett fel in i systemet som kanske utgör ett ännu större hot – en anonym, grå massa av tjänstemän som producerar fler och fler regler, lagar och direktiv utan någon verklighetsförankring och ansvarsskyldighet. Politikerna likt medborgarna är helt försvarslösa mot dessa som styr och ställer i bakgrunden. Oavsett vilken politisk falang som vinner nästa val, kvarstår samma systemfel med byråkraterna som håller den verkliga makten.

De är inte starka envåldshärskare utan små, håglösa tjänstemän som enbart har makt över sitt lilla begränsade område. Med en armé av dessa är det inte destruktion med eld och lågor vi har att frukta utan en långsam ruttnande stagnation där godtyckliga lagar och direktiv stryper all utveckling i samhället. Denna kafkaliknande mardröm är mycket svårare att kämpa emot än en diktator eller en politisk ideologi då det inte finns någon konkret person eller ideologi att bekämpa. Den enda lösningen är att inse att man kan inte slänga alla politiska principer och ideologier samt att man måste förstå att lagar och regler handlar alltid om tvång som vilar på statens våldsmonopol. Man bör av den anledningen vara ytterst begränsad i sin iver att reglera allt som rör sig och genom det ge byråkraterna ännu mer makt.

Nu när staten går in och räddar Carnegie kan man fråga sig vad som hade hänt om den svenska staten inte ingripit och likväl vad som hade hänt om den Amerikanska staten inte hade ingripit för att hjälpa banksystemet med en gåva på 700 miljarder dollar. Man behöver inte spekulera för mycket för det finns ett bra historiskt exempel: Den allra första finanskrisen som inträffade 1907 i USA och som var mycket lik den vi nu haft under 2008.

Dock fanns där inga centralbanker och staten hade varken resurser eller vilja att hjälpa bankerna.

Finanskriser är mycket speciella då de slår mot achilleshälen i ekonomin – bankerna. Utan ett fungerande banksystem kan ekonomin inte fungera. Grunden till ett fungerande banksystem är tillit till banker och mellan banker. Om de inte vågar låna ut pengar tar allt stopp och får enorma konsekvenser i hela ekonomin.

Grunderna till 1907 års kris

Till skillnad från 2008 handlade inte spekulationerna om bostäder utan om koppar. Krisen började med att en grupp investerare försökte få kontroll över United Copper Company, den största koppartillverkaren i USA. De lånade enorma belopp för affären men hade gjort en feluppskattning. Aktien störtdök. Många banker hade aktinnehav i United Copper som säkerhet för sina lån.

Effekten

Bankerna blev ovilliga att låna ut pengar och många banker var på gränsen att gå omkull. Det blev stormning av banker. På den tiden kunde man inte göra sina bankaffärer på internet utan var tvungen att mer eller mindre rusa in på närmaste bank med knölpåk i hand och kräva sina pengar. Om alla samtidigt vill ha ut sina pengar går vilken som helst bank omkull. Förtroendet för bankerna var borta. Bankerna lånade varken ut pengar till andra eller varandra. Ekonomin var nära att haverera. Dessutom var USA:s ekonomi på den tiden till 90% jordbruksbaserad. Ekonomin var låst i cykler med jordbruket vilket försvårade situationen.

Lösningen

När saker såg som mörkast ut äntrade J.P Morgan scenen. J.P. Morgan var en av USA:s mest framgångsrika investerare och bankirer och som hade en massiv förmögenhet bakom sig. Han gjorde privat och genom sina företag en rad stora investeringar i krisdrabbade men solida banker. Han fick med sig fyra stycken finansjättar som gjorde samma sak (Rockefeller, Cortelyou, Rotschild och Stillman). De både lånade ut pengar till bankerna och köpte upp aktier. Efter en hel del dramatik lugnade sig situationen och finanskrisen var löst – förtroendet för bankerna var tillbaka. Räddningspaketet hade fungerat.

Varför agerade Morgan och de andra som de gjorde? Mycket enkelt – utan ett fungerande banksystem hade alla förlorat och detta inkluderade i högsta grad dem själva. Investeringarna de gjorde var inte bortkastade – tvärt om. De lyckades både rädda finanssystemet och tjäna en bra slant på det.

Efterspelet

Börsnedgången 1907 var betydligt värre än vad vi sett 2008. New York börsen hade fallit mer än 50% i början av krisen. Ett år senare hade den helt återhämtat sig. En del dåliga banker hade gått i konkurs och de mera solida bankerna hade tagit över deras tillgångar och kunder. USA:s ekonomi var starkare än den någonsin varit. J.P. Morgan och de andra investerarna hyllades först som hjältar. Senare började dock folk säga att det var orimligt att hela ekonomin skulle ligga i händerna på ett par über-rika individer. Som ett resultat av detta skapades Federal Reserve – USA:s centralbank. Den satte igång direkt med att orsaka 1929 års börskatastrof och följande depression, men det är en annan historia (se Guldålderns slut).

Relevans idag

Det 1907 års finanskris visade var att även när achilleshälen finanssektorn var träffad fungerade marknaden. Investerarnas självintresse var mer än tillräckligt för att krisen skulle lösas. Vissa banker fick ett kapitaltillskott, men det var ytterst selektivt och mycket få banker och investerare belönades för tidigare dåliga beslut. Universallräddning av banker som drivits inkompetent behövdes alltså inte och tack vare att de som gjort dåliga investeringar fick betala dyrt för det förbättrades banksystemet. Allt detta till trots att USA:s ekonomi var jordbruksbaserad och trög och aktier såldes genom att man viftade med papperscertifikat på börsgolvet. 2008 var förutsättningarna för en odramatisk lösning mycket bättre.

Slutsatsen är mycket enkel – teorin att ekonomin skulle gå under om staten inte gick in och räddade inkompetenta banker med skattepengar stämmer inte. Tvärt om erbjuder statlig hjälp ingen garanti alls – se bara på Island där man fick all statlig hjälp men förhindrade med lag utländska investeringar. Anledningen till att marknaden löser problemet utan att inkompetens belönas är att det ligger i alla investerares självintresse att ha ett fungerande banksystem. Men istället för att vänta på att situationen blivit något lugnare och en marknadslösning kommit upp erbjöd sig staten direkt att rädda alla inkompetenta banker. Detta gjorde förstås att ingen annan ville göra den investeringen och att inkompetens och kortsiktig girighet belönades. Förlorarna vid en sådan lösning är förutom skattebetalarna de banker som skött sig och nu måste finansiera sina konkurrenters misstag. Den signal som staten i både USA och Sverige har skickat ut till bankerna är att de kan bete sig hur oansvarigt som helst och att de kommer få behålla vinsterna och staten står för notan för förlusterna.

Politikernas försäkran om fler regleringar som i framtiden kommer förhindra oansvarigt beteende är löjeväckande. I bara Washington DC jobbar över 10,000 statsanställda enbart med att reglera finansmarknaden och vi kan alla se vilket lysande jobb de gjorde. Det finns oändligt många regler och lagar redan och de har gång på gång demonstrerat att de inte kan förhindra framtida kriser. De som vill tjäna pengar genom investeringar som är kortsiktigt bra men långsiktigt dåliga har ett obegränsat urval av tillvägagångssätt. Det enda regleringarna gör är inför kostsam byråkrati som ofta står i vägen för vettiga investeringar.

Det enda sättet att få företag att göra vettiga långsiktiga investeringar är om man låter dem betala för sina misstag på marknaden. Ingen nåd för inkompetens och misstag – inga statliga räddningspaket alltså. Man kan inte belöna inkompetens utan att få mera av den varan.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3

I ett något överraskande utfall för att vara från Timbro gick Roland Poirier Martinsson (RPM) till anfall mot nyliberalismen och anklagade den för att vara utopistisk och att ignorera alla andra värden i samhället än de ekonomiska. Flera nyliberaler svarade på detta och pekade ut fel i RPMs påståenden och resonemang. Johan Norbergs svar i newsmill är mycket läsvärt. RPM svarade åter med en rad påståenden och Johan Norberg har lovat att snart svara. Så projektet att utbilda RPM om vad liberalism innebär sköts redan av andra.

Av denna anledning tänker jag inte kommentera mycket om vad RPM säger om liberalismen utan att renodla vad hans högerkonservativa syn på samhället har som slutgiltigt argument. Hans argument är inte unikt utan det delas av andra ideologier, exempelvis socialismen.

Roland Poirier Martinsson argumenterar att det finns värden i samhället som är viktigare än den renodlade ekonomin. Han säger att politikens roll är att främja värden som exempelvis familjen, församlingen, föreningen, företaget och folkrörelsen. Det kan låta rimligt först, men observera att han utelämnar det implicita och oundvikliga: med tvångsmedel. 

Det reduceras till samma sak vare sig han är högerkonservativ eller socialist – han vill bruka våld eller hot om våld för att tvinga andra att acceptera hans ideal och hans värderingar. Det spelar ingen roll om han vill använda staten för att främja familjedygden eller proletariatets frigörelse kommer det i slutändan till att handla om att tvinga sina medmänniskor att gå emot sin egen övertygelse.

Naturligtvis tänker inte RPM i de banorna och ryggar troligtvis tillbaks vid tanken om faktiskt våld. Hans resonemang är att familjens dygd (hans val av ord) är för honom högt värderad och en bra egenskap, så det är bra om staten uppmuntrar den. Uppmuntrar låter trevligare än tvingar, men det är i detta fall samma sak. Den unika egenskap som staten har är våldsmonopolet. Om staten använder det proaktivt och i andra  syften än att försvara medborgarnas individuella rättigheter handlar det om en förbrytelse mot dessa rättigheter. Det handlar då enbart om att med våldsmonopolets hjälp tvinga en eller flera individer att lyda en eller flera andra individer. 

Misstaget som RPM och hans liktänkande är att de tror sig ha en bild av det optimala samhället och den optimala medborgaren. Det är därför särdeles komiskt att han anklagar nyliberalerna att vara utopistiska. När du är säker på vad som är bra egenskaper och hur folk borde bete sig är det ett mycket litet steg till att anse att det enda som står i vägen är individer som inte har förstått eller inte vill förstå vad som är bäst för dem. Det är så man går från ”Frihet, Jämlikhet och Broderskap” till giljotinen.

Jag tror förvisso att RPM inte skulle vilja giljotinera sina meningsmotståndare men när han menar att statens våldsmonopol ska användas mot oskyldiga medborgare hamnar han i en liknande kategori, om än i mildare form. Faktum kvarstår dock att han och andra som han vill ta sig rätten att använda våld eller hot om våld mot sina medmänniskor för att få dem att böja sig för deras politiska ideal. Det slutgiltiga argumentet som de framför är: Lyd eller så får du på käften.