Socialdemokraterna har kommit med en lösning på den nuvarande ekonomiska krisen: höj skatten. Hur de tänkt detta skulle hjälpa är mera oklart. Sahlin och Östros talar om att de vill att flera unga ska få jobb, att flera ‘gröna’ jobb ska skapas, att ge kommunerna mera pengar, att satsa på flera utbildningsplatser samt att göra om arbetslöshetsförsäkringen.

Denna shoppinglista är helt i linje vad man kommit att förvänta sig av socialdemokraterna de senaste 50 åren. De som trodde att de lärt sig något och att vi skulle få en reformerad socialdemokrati trodde alltså fel. Visserligen handlar detta till stor del att Sahlin nu på många olika sätt försöker att återfå sin väljarbas så man ska kanske inte hoppa till förhastade slutsatser om att detta förslag skulle ha en positiv inverkan på ekonomin.

Den snälla tolkningen är att detta är cyniskt förslag som hon inte tror på men som är tillräckligt populistiskt för att dra in politiska poäng. Mer oroväckande är om hon och andra höga sossar faktiskt tror på det.

Varför kan inte förslaget fungera? För att investeringarna som de förslår inte ens i teorin kan ha någon effekt samtidigt som pengarna som man vill bränna skulle ha använts på betydligt bättre sätt. Den ekonomiska krisen är global och  ett litet exportland som Sverige är både mycket beroende av det internationella läget och kan inte påverka det mycket. Vi är också mycket beroende av externa investeringar i svenska bolag. Ekonomiska kriser är tider då marknaden rensar ut dåliga företag. Det enda sättet för företag att klara sig – och det sätt man får slut på krisen – är genom förbättringar. SAAB håller på att gå i graven inte på grund av att unga har svårt att få jobb, att kommunerna har för lite pengar eller för att de anställda är för lågutbildade. SAAB håller på att gå i graven för att de producerar sämre bilar än konkurrenterna.

Svenska företag måste ha bättre och billigare tjänster att erbjuda. Det är denna effektivisering som skapar både välstånd och jobb. Satsningar på utbildning, arbetslöshetsförsäkring osv. har ingenting med saken att göra. Pengar måste skapas innan de kan förbrukas. Att flytta pengar från en hög till en annan ger ingenting. Att flytta pengar från bra till dåliga investeringar är att förstöra dem – och med dem välstånd och jobb.

Det finns definitivt en sak som staten kan göra för att hjälpa svenskt näringsliv: flytta sig ur vägen. Om man vill att jobb ska skapas ska man ta bort de arbetsmarknadslagar som idag är ett enormt hinder. Avskaffa arbetsgivaravgiften, ta bort skatten på kapitalvinst för att stimulera investeringar etc. Genom att bara sluta störa näringslivet kan staten göra en gigantisk insats för ekonomin, både på kort och lång sikt. Om man vill hjälpa konsumtionssidan finns också en enkel lösning: ta bort momsen.

Det finns dock en annan och till och med mer allvarlig aspekt av det hela. För att ekonomin i en stat ska fungera måste det finnas konsekventa lagar och innanför dessa lagar måste privat egendom respekteras. Om man tar ut godtyckliga skatter med motivationen att “staten behöver pengar” tappar investerare förtroendet för landet. Hur skulle de inte göre det? Skulle du ha dina sparpengar i en bank som tog godtyckliga belopp från ditt sparkonto när den kände att den behövde lite extra cash?

Vi har faktiskt ett praktexempel på en sådan katastrof.   1986 använde staten en engångskatt för att plocka 15 miljarder från pensionsfonder. De motiverade det med att fonderna hade ökat mera än förväntat och att “staten behöver pengar”. Att ta 15 miljarder av pensionsbesparingar lyckades på mycket kort tid få ca 800 miljarder i investeringar att försvinna från landet. Den ekonomiska skadan var så enorm att den var en av de mera prominenta orsakerna till krisen i början av 90-talet.

Man kan tycka i dessa dagar med massavlyssning och allt mer statligt förmynderi att trenden i Sverige är klart antiliberal. Dessa negativa saker till trots finns ett område som blivit enormt mycket liberalare de senaste 15 åren – statens förhållande till företagen.

Alla riksdagspartier förutom möjligtvis vänsterpartiet pratat om hur just deras ekonomiska plan ska vara bra för småföretag. Socialdemokraterna är de som mest ändrat sin inställning och verkar idag i varje fall förstå så mycket som att det är företag och inte staten som skapar den typen av jobb som ökar välståndet. Att offentlig sektor förbrukar pengar och privata företag skapar pengar (inte språkligt ett så bra uttryck men poängen är att värde skapas genom ny teknik och annan effektivisering), verkar alla förutom ett riksdagsparti ha förstått. Socialdemokraterna har visserligen bara förstått det halvvägs och tycker att vinstdrivande företag är bra för de beskattas och denna skatt kan då spenderas på den offentliga sektorn. Detta till trots verkar de har förstått att när det går bra för näringslivet går det bra för alla i landet.

Av den anledningen är Mona Sahlins (S) krav att Volvo inte ska varsla 3000 arbetare om avsked är i detta kontext något förvånande. Hon antydde också något om att statliga subventioner borde ges till Volvo för att jobben ska behållas. Det visar att socialdemokraternas partiledare på en fundamental nivå inte har förstått på vilket sätt företag på en fri marknad skapar välstånd.

Mekanismen är inte svår att begripa. Man bygger välstånd genom att låta företag tävla på att sälja bästa möjliga produkter till lägsta möjliga pris. Alla subventioner och regleringar saboterar detta. När Sahlin vill ge statliga subventioner till Volvo för att de ska behålla är det på tre fronter som ekonomin saboteras. För det första tar man pengar ifrån välfungerande företag – som hade kunnat investerat pengarna bättre. För det andra skadar det Volvo som måste ha personal de inte behöver och blir ekonomiskt beroende av staten. För det tredje drabbas konsumentena i formen av försämrade tjänster och produkter och/eller högre priser.

Om Sahlin verkligen vill hjälpa de varslade borde hon förespråka att de ekonomiska och byråkratiska förhindren för att ha anställda tas bort. Det måste bli enklare och billigare både att ha anställda och att nyanställa. 

För det första bör arbetsgivaravgifter/egenavgifter avskaffas helt. För det andra måste massvis med regleringar bort – saker som maximalt antal arbetstimmar etc De kan verka som humana åtgärder som garanterar att de anställda jobbar under hyfsade arbetsvillkor. Problemet är att dessa regler förhindrar många företag att anställa folk och det omöjliggör ett effektivt samarbete mellan företag och anställda på den nivå båda tycker är bra. Det är inget problem med facklig verksamhet, men den får inte vara påtvingad och inte vara kopplad till staten – som den i högsta grad är idag.

Om man skulle släppa alla regleringar av arbetsmarknaden skulle utan tvekan en hel del dåligt betalda jobb med sämre arbetsvillkor tillkomma. Dessa jobb skulle dock på alla sätt vara mer åtråvärda än medeljobbet för 50 år sedan. Anledningen till detta är den totala välståndsökningen som ha skett tack vara någorlunda fria marknader. Ju friare marknad desto högre tillväxt. Ju högre tillväxt desto högre välstånd.

Regleringar skapar jämlikhet, ja, men det skadar välståndet. Det slutliga valet är: Ska vi alla vara jämlikt fattiga eller ojämlikt rika?

Alla tjänar över tid på en fri marknad – de rika blir rikare och de fattiga blir rikare. Detta är inte fråga om någon utopisk vision. I västvärlden har genomsnittsmänniskans realinkomst fördubblats på kortare än var 20:e år. Detta gäller för alla samhällsgrupper och även om klyftor mellan fattiga och rika kan bli större så tjänar det fattigaste betydligt mer på den uppgång som en fri ekonomi ger än de bistånd de kan få från staten. Detta har demonstrerats mycket tydligt i Europa på grund av den politiska uppdelningen mellan öst och väst under 50 år. Östtyskland och Västtyskland var som ett laboratorieexperiment och resultaten är talande. Ett annat illustrerande exempel är Tjeckien som före kommunismen låg strax över Belgien i BNP/capita vilket betydde att det var det tredje rikaste landet i Europa då. Efter ett tag med planekonomi låg landet långt efter alla västeuropeiska länder.

Detta är naturligtvis av klen tröst för de arbetare som precis fått sparken. Visst, det måste vara mycket jobbigt. Men även på kort sikt borde det vara bättre att de kunde anställas på andra företag som behövde dem. Detta kan bara uppnås genom att göra det lättare för företag att nyanställa och ha anställda. 

Media: Expressen, DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2