Socialdemokraterna har kommit med en lösning på den nuvarande ekonomiska krisen: höj skatten. Hur de tänkt detta skulle hjälpa är mera oklart. Sahlin och Östros talar om att de vill att flera unga ska få jobb, att flera ‘gröna’ jobb ska skapas, att ge kommunerna mera pengar, att satsa på flera utbildningsplatser samt att göra om arbetslöshetsförsäkringen.

Denna shoppinglista är helt i linje vad man kommit att förvänta sig av socialdemokraterna de senaste 50 åren. De som trodde att de lärt sig något och att vi skulle få en reformerad socialdemokrati trodde alltså fel. Visserligen handlar detta till stor del att Sahlin nu på många olika sätt försöker att återfå sin väljarbas så man ska kanske inte hoppa till förhastade slutsatser om att detta förslag skulle ha en positiv inverkan på ekonomin.

Den snälla tolkningen är att detta är cyniskt förslag som hon inte tror på men som är tillräckligt populistiskt för att dra in politiska poäng. Mer oroväckande är om hon och andra höga sossar faktiskt tror på det.

Varför kan inte förslaget fungera? För att investeringarna som de förslår inte ens i teorin kan ha någon effekt samtidigt som pengarna som man vill bränna skulle ha använts på betydligt bättre sätt. Den ekonomiska krisen är global och  ett litet exportland som Sverige är både mycket beroende av det internationella läget och kan inte påverka det mycket. Vi är också mycket beroende av externa investeringar i svenska bolag. Ekonomiska kriser är tider då marknaden rensar ut dåliga företag. Det enda sättet för företag att klara sig – och det sätt man får slut på krisen – är genom förbättringar. SAAB håller på att gå i graven inte på grund av att unga har svårt att få jobb, att kommunerna har för lite pengar eller för att de anställda är för lågutbildade. SAAB håller på att gå i graven för att de producerar sämre bilar än konkurrenterna.

Svenska företag måste ha bättre och billigare tjänster att erbjuda. Det är denna effektivisering som skapar både välstånd och jobb. Satsningar på utbildning, arbetslöshetsförsäkring osv. har ingenting med saken att göra. Pengar måste skapas innan de kan förbrukas. Att flytta pengar från en hög till en annan ger ingenting. Att flytta pengar från bra till dåliga investeringar är att förstöra dem – och med dem välstånd och jobb.

Det finns definitivt en sak som staten kan göra för att hjälpa svenskt näringsliv: flytta sig ur vägen. Om man vill att jobb ska skapas ska man ta bort de arbetsmarknadslagar som idag är ett enormt hinder. Avskaffa arbetsgivaravgiften, ta bort skatten på kapitalvinst för att stimulera investeringar etc. Genom att bara sluta störa näringslivet kan staten göra en gigantisk insats för ekonomin, både på kort och lång sikt. Om man vill hjälpa konsumtionssidan finns också en enkel lösning: ta bort momsen.

Det finns dock en annan och till och med mer allvarlig aspekt av det hela. För att ekonomin i en stat ska fungera måste det finnas konsekventa lagar och innanför dessa lagar måste privat egendom respekteras. Om man tar ut godtyckliga skatter med motivationen att “staten behöver pengar” tappar investerare förtroendet för landet. Hur skulle de inte göre det? Skulle du ha dina sparpengar i en bank som tog godtyckliga belopp från ditt sparkonto när den kände att den behövde lite extra cash?

Vi har faktiskt ett praktexempel på en sådan katastrof.   1986 använde staten en engångskatt för att plocka 15 miljarder från pensionsfonder. De motiverade det med att fonderna hade ökat mera än förväntat och att “staten behöver pengar”. Att ta 15 miljarder av pensionsbesparingar lyckades på mycket kort tid få ca 800 miljarder i investeringar att försvinna från landet. Den ekonomiska skadan var så enorm att den var en av de mera prominenta orsakerna till krisen i början av 90-talet.

DN skriver om hur riksbankens anställda har varit mycket omtänksamma mot sig själva och använt skattebetalarnas pengar till att ge personalen ränterabatt. Totalt har de anställda lånat 270 miljoner kronor och betalar i genomsnitt 2,69% i ränta (när marknadsräntan som icke-riksbanksanställda får är ca 6.6%). Ett trettiotal anställda har en ränta på 0.75% på sina bostadslån.

För att konkretisera detta så blir kostnaden för att köpa en bostadsrätt för 2 miljoner då 1250 kr i månaden.

När bankdirektörer får bonusar för kortsiktiga investeringar och fallskärmsavtal när de på lång sikt gör bort sig är det i grund och botten investerarnas eget fel om de förlorar sina pengar. Kort sagt, att se kvartalsrapporten som helig och helårsrapporten som en oviktig avlägsen framtid är inte i alla lägen det smartaste man kan göra. De som investerar i ett sådant bolag får skylla sig själva när de förlorar sina pengar. Det är deras egna pengar och de har lika mycket rätt att bränna dem på dåliga investeringar som att gå på kasino och förlora dem. Småspararna och vanliga låntagare är i liknande position – man kan välja vilken bank man ska ha sina pengar i och vilken bank man lånar ifrån. Det finns gott om mindre banker i Sverige som varken gjort dåliga kortsiktiga investeringar eller belönat högt risktagande med bonusar. Så långt allting gott – folk får investera sina pengar hur de vill, ta vilka risker de vill och sedan ta konsekvenserna av sina val.

När staten med skattepengar går in och räddar dåliga kommersiella banker eller när riskbanken ger förmånliga lån till sina anställda är dock situationen mycket annorlunda. Då använder de pengar som inte är deras egna utan som tagits med tvång. Det betyder helt enkelt att en grupp av individer tvingas att jobba för att andra individer ska få trevliga bostadslån eller fallskärmsavtal. För det senare finns ett botemedel och det är att se till när staten ”räddar” en bank att man ser det som en investering – och att investeraren ställer krav på att bonusar och fallskärmsavtal avskaffas om banken vill få investeringen. Det är långt ifrån bra, då det handlar om att tvinga skattebetalare att investera i bankerna – det handlar fortfarande om att med statens våldsmonopol ta pengar ifrån medborgarna som medborgarna annars hade investerat på ett annat sätt.

Men, riskbankens utdelning av rabatterade lån till anställda är ett snäpp värre för den illustrerar så direkt hur en grupp av medborgare lever på en annan grupps bekostnad. När så en riksbanksanställd får ca 9000 kr i månaden rabatt på sitt lån är det någon annan som är dömd till tvångsarbete för att tjäna ihop de pengarna. Dessa 9000 kr motsvarar exempelvis 90 timmar arbete för en kassörska i en livsmedelsbutik.

Vissa uttrycker indignation över att det är gemensamma pengar som används för att främja visa individers ekonomiska intresse. Det är betydligt värre än så då det inte är gemensamma pengar det handlar om. Skattepengar uppstår inte magiskt utan tas från individuella medborgare utan att de har något val i frågan. När en kassörska tvingas att ge en tredjedel av sina pengar i skatt betyder det att hon tvångsarbetar 2 timmar och 24 minuter om dagen på ett 8-timmars arbetspass. Att dessa pengar används delvis till hennes fördel i formen av sjukvård, utbildning etc. är ett mycket dåligt argument. Det är som att säga att slavar på 1800-talet i amerikanska södern inte var slavar då de fick mat och husrum. Situationen förbättras förstås inte av att om denna kassörska skulle starta en egen butik och där med öka produktiviteten och skapa jobb så skulle hennes tvångsarbete förlängas varje dag.

Media: SVD1, DN1, DN2