Posts Tagged ‘rättigheter’

Tolerans, rättigheter och liberalism

Posted in etik, politik on oktober 19th, 2008 by Luka – 1 Comment

Grön ungdoms Maria Ferm har slagit huvudet på spiken när hon säger att tolerans är problematisk i ett samhälle som säger sig stå för lika rättigheter för alla. Om verkligen alla medborgare har lika rättigheter finns det ingenting att vara tolerant mot. I de fall det handlar om saker som verkligen bryter mot denna grundläggande princip ska man inte vara tolerant. 

Ofta har toleransen setts som både det moraliskt överlägsna och achilleshälen i liberala demokratier. Detta kan exemplifieras via ett uttalande av den nederländske högerpopulisten Pim Fortuyn som gick i stil med:

”Vi måste slänga ut alla muslimer från Nederländerna för de delar inte vår toleranta och liberala världssyn.”

Detta uttalande illustrerar den uppenbara självmotsägelsen som uppstår om man utgår från att ett liberalt samhälle är det samma som ett tolerant samhälle. Många ser på grund av detta missförstånd en fundamental svaghet i de moderna liberala demokratierna – att toleranta politiska system kommer förr eller senare bli överkörda av icke-toleranta politiska element. Ofta försöker man gardera sig genom att säga att vi ska vara toleranta mot allt förutom intolerans. Denna syn har förstås samma självmotsägelse inbyggde på grund av det omotiverade och godtyckliga undantaget.

Liberalism handlar dock inte om tolerans. Liberalismens grundprincip är att medborgare har lika och fundamentala individuella rättigheter som inte får kränkas av andra individer eller av staten. Det finns ingen anledning att vara tolerant mot kvinnor och mot invandrare – de har lika rättigheter som alla andra. Å andra sidan att vara tolerant mot nynazister eller islamister ger ingen guldstjärna i kanten. Att ge sanktion till det man finner omoraliskt kan knappast ses som bra.

Ett liberalt samhälle är baserat på jämlikheten mellan individer – att alla har lika individuella rättigheter. Med rättigheter menas negativa rättigheter – vilket är viktigt att förstå:

Med en negativ rättighet menas att man har rätt att slippa något (till exempel att bli dödad, misshandlad, bestulen). En negativ rättighet kräver ingen aktiv handling från någon annan, den kräver enbart att andra avstår från att göra något, t.ex. att bruka våld eller att stjäla andras egendom.

En positiv rättighet är en rätt att få något (till exempel mat, boende, utbildning). En positiv rättighet kräver en aktiv handling från någon annan, vilket innebär att en persons positiva rättighet innebär någon annans skyldighet att tillhandahålla föremålet för den första personens rättighet.

 

Så kallade ”positiva rättigheter” är ett socialliberalt påfund som av klassiska liberaler anses i bästa fall vara missvisande och i värsta fall direkt oärligt. Problemet med positiva rättigheter är att de omedelbart resulterar att man förbryter sig på de negativa friheterna. Om en individ har rätt till mat blir det plötsligt en skyldighet för andra individer att producera den maten och där med förstörs principen att alla individer har lika rättigheter. Positiva rättigheter utövas alltid på någon annans bekostnad. Alla negativa rättigheter har som grund principen att proaktivt våld är förbjudet. Positiva rättigheter kräver tvångsåtgärder – dvs våld mot oskyldiga. Dessutom finns ingen möjlighet av en värdesstandard för de normer som sätts för positiva rättigheter. De politiska ideal som står i grund är godtyckliga. Idén att ”alla ska ha rätt till gratis utbildning” kan bytas ut mot vilken annan politisk idé som helst – inklusive mycket otrevliga sådana.

Detta med positiva och negativa friheter är inte bara en allmän utsvävning utan är mycket relevant för toleransprincipen. I moderna liberala demokratier finns idag en salig blandning av både positiva och negativa friheter. Det viktiga är att positiva friheter alltid baserar sig på en politisk idé som är baserad på en bild av idealmedborgaren. Den bilden används som beslutsfattande underlag. Under system som nazism och kommunism kom man fram till att de som avvek från medborgaridealet var det som stod i vägen för den utopi som man ville uppnå. Därmed var beslutet mycket enkelt – eliminera dem som inte passade in i bilden. Dagens politiker i moderna demokratier jobbar också mot en bild av idealmedborgaren. Man antar att för denna högst hypotetiska medborgare är det bäst att ha statliga universitet, könskvotering och systembolag. De har samtidigt lärt sig av tidigare system att det tenderar att sluta dåligt om man kör avvikande personer till giljotinen. Så det man har gjort är att bota symptomen: införa tolerans som en fundamental komponent i den moderna demokratin.

 

Denna tolerans innebär inte att man har avskaffat bilden av idealmedborgaren och lagt ner idén om positiva rättigheter. Istället innebär det helt enkelt att man har bestämt sig för att inte giljotinera avvikande utan för att ‘tolerera’ dem. De anses fortfarande som avvikande men man har kommit fram till att försök att göra sig av med dem inte är värt mödan – lagstiftningen är hur som helst kalibrerad mot idealmedborgaren och så länge man inte är för explicit elak mot de avvikande kommer de inte klaga för högt. Tolerans blir ett viktigt begrepp och en ersättare till de riktiga negativa friheterna som de positiva har undergrävt.

Slutsatsen är att tolerans och klassisk liberalism inte är kompatibla. Toleransen används för att det ska bli politiskt möjligt att arbeta med den hypotetiske idealmedborgaren som beslutsunderlag utan att bli anklagad för diskriminering. De avvikande får höra att de är avvikande men blir också tillsagda att de inte har någon grund för att klaga – de blir ju ‘tolererade’.

Andra bloggar på temat: opassande, rickfalkvinge, webhackande, knuff.se