I en artikel i SvD uttrycker flera ”kulturarbetare” sitt stöd för den föreslagna IPRED lagen som skulle tillåta musik och filmindustri att få ut personuppgifter kopplade till IP-adresser samt att få utöva något som inte går att kalla något annat än utpressning mot de misstänkta fildelarna.

Sångaren Martin Rolinski säger att:

”I slutändan handlar det här om en sak – att några stjäl saker som inte är deras.”

För det första borde Rolinski förstå att upphovsrättsbrott inte är stöld. Att gå in i en skivbutik och stoppa en CD i fickan är stöld. Att ladda ner den utan att betala är upphovsrättsbrott. Skillnaden är mycket stor – i det första fallet har en direkt ekonomisk förlust skett. I det andra fallet är det en potentiell vinst som inte realiserats. Är det realistiskt att en tonåring som fildelar 50,000 låtar skulle ha betalat 500,000 kronor för den musiksamlingen? Knappast. Fildelare laddar ner storleksordningar mer än de skulle ha råd att köpa lagligt. Det är inget försvar för de som gör det men det är viktigt att särskilja de två begreppen om man ska ha en idé om vilken ekonomisk skada som tillfogas musik och filmindustrin.

För det andra, om kulturarbetarna är så upprörda över att folk använder ”saker som inte är deras” så borde de börja med att betala tillbaks de kulturbidrag de har fått. Dessa pengar har via skatt mot de rättmätiga ägarnas vilja konfiskerats och delats ut till kultursektorn. Att kalla det för ”rån” är närmare sanningen än att kalla upphovsrättsbrott för ”stöld” – det är trots allt statens våldsmonopol som står som garant för att pengarna samlas in. Så det helt klart korrekta vore att kräva tillbaka alla kulturbidrag som delats ut under alla dessa år. Med ränta förstås. Direkt kulturstöd är idag ca 3 miljarder kronor eller 6 miljarder om man ska ta med indirekt stöd. Dessa pengar borde man betala åter innan man börjar moralisera om att ta andras saker.

Two wrongs don’t make a right

Även om man tycker att upphovsrätten är viktig och borde ha lagligt stöd (något jag i högsta grad gör) kan inte det ursäkta kränkningar av andra rättigheter. Att filmbolag och musikbolag får tvinga internetoperatörerna ge ut personinformation om sina kunder är en oacceptabel kränkning av både operatörernas och kundernas rättigheter. Att sedan ge film och musikindustrin rätt till utpressning är exempellöst i svensk juridisk historia. Enligt lagförslaget ska den som tror sig fått sin upphovsrätt kränkt få hota de misstänkta med ”Betala X kr nu, annars går vi till polisen”. Dessutom ska skampålen återinrättas (skamstraff avskaffades i Sverige 1855) genom att de misstänkta ska hängas ut i tidningsannonser de själva ska få betala för.

Ett absolut krav för rättssäkerhet är att lagen inte är godtycklig. Med miljontals av fildelare i landet blir antalet man får fast en liten bråkdel. Om man tar Danmark som exempel som uppskattningsvis har ca 1-2 miljoner regelbundna fildelare och har haft ca 1500 domstolsfall. Om man antar att det finns 1.5 miljoner fildelare betyder det att chansen att åka fast är 1 på 1000. Det vill säga om man fildelar kommer man med 99.9% sannolikhet undan. Sammanfattningsvis handlar det alltså inte om rättvisa utan om att försöka skapa avskräckande exempel.

Vidare så är det tekniska resonemanget bakom att få tag på personinformation kopplad till IP-adresser så fel som det kan bli. I skrivande stund om jag gör en sökning efter öppna trådlösa nät hittar jag 12 öppna som mina grannar lagt ut. Vem som helst kan använda dem och personinformationen kopplad till IP-numret kommer att vara dens som lagt ut det trådlösa nätet och inte den som använder det. Att någon annan än ägaren till abonnemanget är ansvarig för fildelningen måste ses som ett realistiskt scenario. Detta har faktiskt nyligen prövats i domstol i Danmark och beslutet var en dålig nyhet för antipiraterna: ägaren till internetuppkopplingen är inte ansvarig för vad andra använder den till.

Realistiska lösningar

Jag är delägare i ett företag som utvecklar mjukvara och vi är i högsta grad utsatta för samma fundamentala upphovsrättsproblem som film och musikindustrin. Visst vore det trevligt om alla som laddade ner mjukvaran betalade för sig men vi inser också att det inte är en realistisk förväntning. Långt ifrån alla som laddar ner den skulle köpa den hur som helst. Vår lösning är delvis kopieringsskydd och delvis i formen av extra tjänster för betalande kunder. Kopieringsskyddet är mest ett dagbokslås som man självklart kan ta sig runt – men vi tror att det åtminstone stoppar en del från piratkopiering. De extra tjänsterna är support och uppdateringar av mjukvaran. Det fungerar sammanlagt adekvat och svinnet på piratkopierad mjukvara räknar vi på som en del av affärsverkligheten. Som visst tröst får vi att icke-betalande användare lär sig att använda mjukvaran och blir vana vid denna och kanske i framtiden via jobbet eller liknande kommer köpa licenser. Vi har inget behov av en IPRED lag och skulle aldrig vilja associeras med den. Att vår upphovsrätt blir kränkt ger oss inte rätt att kräva att andras rättigheter kränks.

Även om musik- och filmindustrin har en liknande situation finns viss skillnad. För det första är deras kunder privatpersoner. Om som Reinfeldt säger att man inte ska kriminalisera en hel generation betyder det ett hårt ekonomiskt slag för de branscherna. Deras problem kan reduceras till två fundamentala saker: pris och service. Gratis är svårt att slå, men det är rimligt att tro att folk är villiga att betala en viss summa för att vara lagliga och betala för sig. Servicen som de idag erbjuder måste skärpas då den är underlägsen den fildelare avnjuter.

En rimlig lösning vore kanske en månadsavgift på max ett par hundra kronor för access till snabba servrar med all musik och film man kan tänka sig vilja ha. Tjänsten måste vara tekniskt överlägsen och priset överkomligt för en typisk kund (i.e. fattig tonåring).

Varken musik eller filmbranschen hängde med i teknikutvecklingen och hamnade i denna situation. Nu istället för att skärpa sig så går man in på nästa felaktiga spår med lagars hjälp. Det har gått allt för långt och fildelning är en verklighet de måste acceptera. Om de vill ha en adekvat ekonomisk ersättning måste de inse verkligheten på marknaden och börja arbeta på ett annat sätt.    

Media: SVD, DN