Dagens Nyheter har en serie artiklar som beskriver hur finanskrisen kom till. Den är sakligt korrekt men hoppar över en hel del mycket relevanta steg som mycket starkt bidrog till denna kris och flera andra större ekonomiska kriser. 

En mycket relevant händelse var när guldmyntfoten övergavs till fördel för fiatvaluta. Detta började ske i USA 1913 när Federal Reserve grundades och var de facto genomfört i större delen av världen efter första världskrigets slut och helt borta efter andra världskriget. Så vad var det för system som övergavs och till fördel för vad?

Guldets värde

Innan guldmyntfoten övergavs var pengar direkt bundna till en viss mängd guld. En bank kunde inte låna ut mer pengar än det hade guldreserv. Detta var en mycket stark regleringsmekanism – bankerna kunde inte låna ut hur mycket pengar som helst utan när deras guldbackning var slut var de tvungna att minska utlåningen och höja räntan tills de hade tillräckligt med backning för att låna ut mer. Pengar hade alltså ett objektivt värde bundet direkt till en råvara.

Resultatet var att när bankerna periodvis fick slut på guld och höjde räntan så minskade pengaflödet till företagen och en skarp och kortvarig recession följde. Dessa recessioner varade i medel som mest ett par månader.

Åtgärden

När politiker och vissa ekonomer tittade på dessa återkommande recessioner kom de fram till att de kunde förhindras om man då bankerna började få slut på guld sköt in kapital från annat håll. På sådant sätt trodde man sig kunna garantera att det aldrig mer skulle bli ekonomiska nedgångar. Men var skulle man få pengarna ifrån?

Svaret som de gav var: staten. De menade att staten hade ju en hel hög med pengar de fått in från skatt. Dessa pengar kunde ju lånas ut för att hjälpa ekonomin. Sagt och gjort men man kom till samma situation – när banker + staten fått slut på pengar att låna ut blev det räntehöjningar och tillbaks till de återkommande recessionerna. Den enda skillnaden var att recessionerna blev längre och djupare då det handlade om ett större pengaflöde.

Då kom lösningen som skulle forma världens ekonomier fram till denna dag: Man kom fram till att staten inte bara hade de pengar de hade fått in i skatt utan att staten skulle ju få in nya skatter i framtiden och dessa kunde användas som säkerhet för lånen. Istället för att man lånade ut pengar man hade skulle man låna ut pengar man förväntade sig ha i framtiden. Detta gick förstås inte ihop med den guldbaserade kopplingen till pengar – för den tillät bara att man spenderade pengar man faktiskt hade. Av den anledningen infördes fiatvaluta (fiat=kommando) istället för den objektiva guldbaserade valutan. 

Resultatet

Tänk dig att du upptäcker att om du på en post-it lapp skriver ”500 kr” och upptäcker att alla butiker var mer än villiga att acceptera det som betalning.  Vad skulle du göra? Shoppa som tokig antagligen och det var precis vad som hände. Staten lånade ut mer och mer pengar utan förbihåll – baserat helt på att de skulle få in massvis med skatter i efterhand. De påpekade att nu när de hade förebyggt alla recessioner skulle tillväxten bara fortsätta växa och statens inkomster öka och där med säkra nuvarande och framtida lån.

1929 brast bubblan och orsakade en depression som (visserligen med ytterligare hjälp från Roosevelt) varade till efter andra världskriget. I framtiden blev riksbankerna något försiktigare med sin utlåning, men principen med fiatvaluta istället för guldbaserad behölls. Även om 1929 års krasch och följande depression var extrem har liknande bubblor och krascher hänt sedan dess. De små snabba recessionerna från guldåldern var borta och ersattes med periodiska långa och stora ekonomiska nedgångar samt bubblor och kollapser av dessa. En bubbla spräcks alltid förr eller senare när verkligheten hinner upp uppblåsta förväntningar. När riksbankerna ägnar sig åt vad som i alla andra fall skulle ha kallats för falskmyntning kan bubblorna få episka proportioner som hade varit omöjliga om man behållit en objektiv valuta kopplad till verkligheten istället för att vara kopplad till politiska och ekonomiska förhoppningar.

Framtiden

Varför har man inte återgått till en objektiv valuta? Det finns flera anledningar men den primära är att fiatvaluta ger en politisk kontroll över ekonomin. Staten kan göra ingrepp och regleringar som är ekonomiskt mindre fördelaktiga men politiskt önskvärda. Priset av detta är att vi även i framiden kommer ha stora bubblor och stora recessioner. Med en global ekonomi dämpas den lokala politiska kontrollen av valutan något men samtidigt ligger de flesta ekonomier i samma fas och bubblorna och rasen blir än större.

En återgång till ett objektivt valutasystem skulle innebära att man gick tillbaks till kortare och mindre dramatiska recessioner men det är högst osannolikt att det skulle ske. Om man tittar historiskt och globalt kan man se att guldbaserade valutor övergavs av en enda anledning – staten ville ha tillgång till pengar som man inte hade. Denna frestelse har helt enkelt visat sig för stor i och med att staten inte behöver oroa sig för de lagliga konsekvenser som skulle drabba en individuell medborgare som betedde sig så. Långsiktigt drabbar det alla men kortsiktigt tillåter det politiker att uppfylla diverse vallöften som staten egentligen inte har råd med.

Rekommenderad läsning: Gold and Economic Freedom av Alan Greenspan – en lättläst och intressant genomgång av temat. (Skrivet innan Greenspan slutade leva som han lärde och blev chef för Federal Reseve).

DN:s finansserie: Del1, Del2, Del3, Del4, Del5, Del6  Annan Media: SVD1, DN1

 Med tanke på att jag skriver detta ett antal timmar innan vallokalerna börjar stänga i USA kan jag få äta upp de här orden, men just nu ser det inte ut som om McCain inte har mycket chans till en vinst. Att så skulle vara fallet var långt ifrån klart för ett år sedan. McCain såg ut som en kandidat som kunde stå i stark kontrast till den högerkonservativa Bushadministrationen. Han kunde erbjuda en liberal ekonomisk politik tillsammans med en liberal social politik.
Så vad hände? McCain har under tidigare kampanjer visat sig vara dålig på att leda en valkampanj. Redan i primärvalen körde hans kampanj fast på grund av för många och dåliga rådgivare. Ett tag skärpte han sig och tog tag i kampanjen och rensade ut den. Men efter primärvalen var han tillbaks i en liknande position, fast i en större skala. För att vinna primärvalen var han tvungen att vinna South Carolina – en mycket högerkonservativ och religiöst fundamentalistiskt delstat. Han drog åt höger och vann.

Efter South Carolina valde han rådgivare som hade en klar åsikt: att McCain måste fortsätta åt höger för att vinna republikanska ‘kärnväljare’. Dessa kärnväljare var enligt deras teori den religiösa högern som hjälpte Bush 2000 och 2004.
Genom det beslutet fick han alla vettiga konservativa och libertarianer springa efter skydd. Valet för en libertarian var ekonomiskt förtryck från Obamas vänster eller socialt förtryck från McCain religiösa höger. De flesta valde Obama med förhoppning att han inte är ärlig om sin ekonomiska policy.

Dödsstöten för McCains presidentambitioner var valet av Sarah Palin till vicepresident. Det skrämde bort de flesta som hängt kvar och hoppats på att John McCain skulle komma tillbaks till sin normala politik.
Från ett liberalt perspektiv var de båda kandidaterna katastrofala, men de flesta liberaler föraktar socialt förtryck av religiösa fundamentalister ett snäpp mer än de föraktar ekonomiskt förtryck av socialister. Så Obama får motvilligt den liberala (libertarianska) rösten.

Hur säker är en Obamaseger? Om alla opinionsundersökningar inte har varit fullkomligt fel, så mycket säker. FiveThirtyEight visar följande beräkningar baserade på statistiska simulationer:

I media: DN1, DN2, SVD1

Fredrik Braconier skriver i SVD att statens bankpaket är ett ideologiskt jordskred för den borgerliga regeringen och att nyliberala idéer nu ”åtminstone temporärt kastats på sophögen”. Detta är en lika vanlig som i sak felaktig åsikt som har upprepats från olika håll sedan finanskrisens början. För att reda ut hur det ligger till bör följande frågor besvaras:

• Var står politikerna ideologiskt och vad gör de praktiskt?
• Hur uppstod finanskrisen och vem bär ansvaret?

Stefan Fölster och Jonas Frycklund skriver i Aftonbladet att i finanskrisdebatten så blundas det för elefanten i rummet: politikernas ansvar för finanskrisen. De har helt rätt. Hans Bergström i Dagens Nyheter skriver i princip samma sak. Fram tills nu har debatten karakteriserats av kritik mot Wall Street och mot kapitalism. Varav detta byte av fokus? 

Man kanske kan tro att det finns en koppling till att nyliberaler har skrikit sig hesa den senaste tiden i försök att för en högst ointresserad publik peka på den katastrofala finansmarknadspolitik som har förts i USA. Det finns saker som tyder på att det inte skulle vara fallet. 

Det som sticker ut är att av en rad mycket problematiska regleringar och politiska beslut är det framför allt en sak som blir utpekad som ansvarig: Bolagen Fannie Mae och Freddie Mac. Kritiken mot att ha stora subventionerade statliga bolag som ger ut lån under marknadskostnad är helt rätt. De bolagen har 50% av den amerikanska bostadsmarknaden. Dock så är Community Reinvestment Act (tvingar banker att låna ut pengar till folk som inte hade råd) och Fair Value Accounting-lagarna (tvingar bankerna att värdera sina säkerheter som om de vore på marknaden även om det inte finns någon marknad och inga planer på försäljning av säkerheterna) åtminstone lika stora bovar i historien.

Förklaringen är ganska så enkel. Tyvärr är det inte nyliberala debattörers sakliga argument som har övertygat. Istället kan man enkelt spåra det till att McCain nu för första gången har gått över från att skylla på bankernas girighet till att peka på Fannie Mae och Freddie Mac som huvudskyldiga. 

Finanskrisen har haft hittils en viss betydelse i Sverige. Den har övervakats intensivt av media. Ändå så krävdes det att en amerikansk presidentkandidat (en i svensk media opopulär sådan till råga på allt) nämnde den politiska aspekten för att media ska ta frågan seriöst.

Vad har hänt med oberoende journalistik? Har svensk media blivit så svag att den enbart kan köra den populistiska linjen? Till deras försvar kan man kanske nämna att de nationalekonomer som idag är i starka akademiska positioner och media använder för analys genomgick sin utbildning på 70 till 80-talet. Då var utbildningen i nationalekonomi en stark attraktor av vänstersympatisörer (som journalistiken var under 60-talet och som statsvetenskap och sociologi är idag). Så det är möjligt att de har fått en mycket politiskt vinklad bild från de svenska nationalekonomer man använder sig av.

Media: Aftonbladet, DN1, DN2, SVD1, SVD2

Den isländska ekonomin är i talande stund på väg att totalhaverera. Staten är på väg att köpa upp de två bankerna i landet och valutan har tappat mer än 30% av sitt värde på ett par dagar. Islands ekonomi har haft problem de senaste månaderna och finanskrisen verkar ha varit dödsstöten.

Trots att Island bara har 320,000 invånare och inte är en stor aktör på den globala marknaden är den ekonomiska krisen av mycket stort intresse och speciellt för marknadsliberaler.

Island har nämligen en av världens friaste ekonomier. Landet har varit mer eller mindre en pinup för den fria marknaden – de har haft en av de mest imponerande tillväxterna i västvärlden och de är ligger på inte mindre än första plats på FN:s Human Development Index (som tittar på utbildning, sjukvård och andra sociala områden). Kort sagt strålande reklam för den fria marknaden och kapitalismen på alla fronter. Därav den mycket intressanta utveckligen nu att efter över 15 år av stor framgång allt håller på att braka ihop.

Den amerikanska finanskrisen är pinsamt enkel att förklara. Med tanke på vilka vansinniga lagar och statliga interventioner de hade var ett stort haveri oundvikligt (se Katastrofal kortsiktighet och How to create a crisis). Den isländska krisen är dock en något svårare nöt att knäcka. Det är svårt att direkt peka på isländska statsinterventioner och liknande. 

Nej, svaret är inte helt enkelt, men de fyra viktigaste faktorerna är hedgefonder, amerikanska finanskrisen, BASEL II samt den isländska demografin.

Hedegefonder

Idén med hedgefonder är ganska så enkel. Man tittar på historiskt börsdata och ser hur priset på olika tillgångar (aktier, råvaror etc) är inbördes korrelerade. Man kan se då exempelvis (påhittat exempel) att när sockerpriset går upp går saltpriset ner. Tanken är då att man köper optioner eller futurer i både salt och socker och på så sätt är man säker att om den ena går ner, går den andra upp. Det kan låta som en säker och bra strategi, men har visat sig vara farlig då den bara fungerar så länge som korrelationerna mellan priset på tillgångarna stämmer.

Samtidigt finns en tendens till att placeringsstrategierna blir över tid väldigt likriktade vilket innebär att de unsiont förstärker trender. Hedgefonder kan förvalta ett enormt kapital (många hundra miljarder dollar) vilket innebär att de har en stor inverkan på marknaden vilket i sin tur kan leda till instabilitet. Dessutom kan hedgefonder konfigureras om från att vara så säkra som möjligt till att maximera vinster. De bästa på marknaden kan ge upp till 50% i avkastning. Med sådan avkastning ser man till att man lånar så mycket pengar man kan för att investera i hedgefonden – vilket leder till hög belåningsgrad.

De isländska bankerna älskade hedgefonder och lånade massiva summor för investeringar. I början av året hade Island rent ut sagt otur. En större hedgefond förklarade krig mot den isländska ekonomin. Kort sagt de ville ha ner priset på isländska tillgångar för att få upp priset på andra tillgångar i någon annan ekonomisk sektor som var inverst korrelerad med den isländska. Hedgefonderna är så pass rika att med lite tur kan de förstöra ett litet lands ekonomi. De isländska bankerna var högt belånade och hade pengarna i egna hedgefonder (och ironiskt nog antagligen i den som förstörde dem) och var inte redo för ett sådant anfall. Valutan dök vilket skadede ekonomin enormt då Island importerar mer eller mindre allt.  

Amerikanska finanskrisen

En annan viktig faktor var den amerikanska finanskrisen. Det var samma situation som med Swedbank hos oss – de hade säkerheter i obyggda amerikanska bostadshus. När den amerikanska bostadsmarknaden kollapsade försvann alla chanser att få tillbaka de pengarna. Alla banker blev samtidigt paranoida om utlåning och de två isländska bankerna kunde inte ens få lån för att betala räntan på större lån de redan hade. Det enkla förklaringen i det här fallet är att oavsett hur bra politik man har lokalt riskerar man i den globala ekonomin att betala för felaktiga politiska beslut i länder man investerat i.

BASEL II

BASEL II är ett europeiskt ramverk för reglering av banker och and finansinstitut. Det håller på att implementeras i alla europeiska länder, inklusive Island. I princip reglears kreditrisker, operationsrisker, marknadsrisker etc och framför allt värderingsmetoder. Den relevanta biten här har stora likheter med amerikanska Fair Value Accounting. I USA kom lagarna till efter Enron-skandalen med syfte att förebygga bokföringsbrott men var tyvärr en av huvudfaktorerna i den finanskris vi nu bevittnar.

I grund och botten handlar det om att en bank måste värdera sina säkerheter regelbundet efter förmodat marknadspris. Det ska enligt teorin ge en bedömning av hur mycket kapital banken har. Som resultat värderas säkerheterna (bostäderna i fallet bolån) regelbundet. Så vad är problemet med det?

Jo, det ger för det första en helt felaktig bild samtidigt som det skapar stor osäkerhet på marknaden och leder lätt till säljpanik. Det ger en helt felaktig bild för att bostäderna faktiskt inte befinner sig på marknaden. De flesta som har bolån har ingen tanke på att sälja sin bostad just då värderingen sker och har inga problem med att betala räntan (dvs det finns ingen risk för att banken måste lösa in säkerheterna). Det kanske inte ens finns någon seriös bostadsmarknad att tala om (som idag i USA). Ändå beräknas bankens tillgångar som om bostäderna skulle ha lagts ut på marknaden precis i det ögonblick som värderingen sker. Den kanske största absurditeten är att om plötsligt alla bostäder skulle komma ut på marknaden på en gång så skulle priset de såldes för aldrig vara i närheten av den värderade uppskattningen. Så hela värderingen är meningslös – i varje fall som ett mått på värdet på bankens tillgångar.

Det andra problemet är att värdet av bankens tillgångar kommer variera med den ögonblickliga utvecklingen på bostadsmarknaden. Banker som har det går bra för ser ut som om de är vid ruinens brant. 

BASEL II-tänkandet är till stor grad ansvarig för krisen nu i Europa och det inkluderar lilla Island. I det senare är BASEL II antagligen inte huvudskurken (då Islands bostadsmarknad är tämligen liten) men det har garanterat haft en förstärkande effekt på krisen.

Islands demografi

Island är ett litet land som har  mindre befolkning än Göteborg. Där av finns bara två banker, och om det går dåligt för dem så är det nationell kris. Detta ställer stora begränsningar på marknaden – konkurrensen är mycket begränsad. I ett större land hade också en hedgefond aldrig kunnat göra så stor skada.  Island importerar väldigt mycket så valutafallet har slagit hårt mot ekonomin. Kort sagt, Island var för litet och hade otur som ledde till en sådan här situation som de har stor svårighet att klara av. Det isländska scenariot hade varit omöjligt i exempelvis Sverige.

Vad händer sen?

Trots dagens mycket dystra läge borde inte sagan vara slut. Under 15 år har Islands ekonomi stigit som en raket – det kommer inte att försvinna. De skador som denna kris onekligen kommer göra är små jämfört med de framsteg de har gjort. De är onekligen i en svår och unik position men efter en tuffare period borde de kunna återhämta sig, lära sig från misstagen och återuppta sin under 15 år mycket framgångsrika politik med den friaste marknaden i Europa. Island, dagens läge till trots är en framgångsstory. Fel har gjorts men de kan rättas till.

För det första måste de ta sig ur krisen. Nationaliseringen av bankerna kan knappast beskrivas som lysande och om det handlade om ett större land skulle jag säga var en dum idé. Nu är det bara en rätt dålig lösning som kan vara nödvändig. På sikt är lösningen självklar – de isländska bankerna får sälja ut sig och bli filialer till större utländska banker med bättre kapitaltäckning. På så sätt kan man enkelt försäkra sig om att hedgefonder och liknande inte kan slå ut hela ekonomin för att land då de slår hårt mot två småbanker.

Island måste först ta sig igenom den nuvarande chocken. Sedan kommer en recession som kanske varar i två tre år, men tills dess borde staten ha sålt ut bankerna och den globala finanskrisen borde vara löst. Då är det bara att köra på och se till att man har lärt sig av sina misstag för det vore ju synd om den annars över ett och ett halvt decennium högst framgångsrika ekonomiska politiken fick bestående skador av det här. 

-Luka

Annan media: SVD, DN, DN2, DN3, E24, DN4

Nattens debatt mellan Joe Biden (Demokrat) och Sarah Palin (Republikan) kan sammanfattas som oärlig, ytlig och vulgär. Även om innehållet inte hade varit katastrof gjorde Palins uppförande det pinsamt att titta på debatten. Hon uppförde sig som en karikatyr av en karikatyr av en ytlig, outbildad amerikans hemmafru. Hon var värre än den värsta stereotyp en amerikahatande vänsteraktivist hade kunnat hitta på.  Här är en sammanfattning av de viktigaste momenten i debatten:

Finanskrisen

De som här i Sverige kritiserat det giriga kapitalistiska USA borde ha känt sig som hemma. Kandidaterna försökte överbevisa varandra om vem som ville ha mer reglering i finanssektorn. Inte ett ord om de regleringar som ledde till krisen. Palin hade till och med mage att säga att bankerna lurade folk att ta lån som de inte klarade av. Detta efter the community reinvestment act som tvingade bankerna att ge ut icke-marknadsmässiga lån till låginkomsttagare. Biden nämnde att det behövdes reglering som såg till att bankerna hade täckning för de lån som ges ut – detta efter the Glass-Steagall Act som förbjöd investmentbanker att ta inlåning. Ingen av dem nämnde förstås att det var statliga subventioner till Fannie Mae and Freddie Mac som pressade ner räntorna till under marknadsvärde. Och ingenstans hördes det att det var Federal Reserve som pressade ner räntan från 6.5% till 1% för att rädda dåliga IT-företag som tog för stora lån under bubblan.

De båda kandidaterna skrek sig nästan hesa att rovdjuren på wall street måste övervakas och kontrolleras – utan att nämna ‘fair value accounting’ lagarna som kom till efter Enronskandalen och som innebar att bankernas säkerheter måste vid varje balansräkning värderas till uppskattat marknadsvärde. Detta även då säkerheterna inte låg ute på marknaden eller att det fanns en marknad.

Kort sagt det är att förvänta att mer reglering kommer införas som onekligen som i tidigare fall kommer leda till nästa kris då man kan skrika sig hes på den fria marknadens misslyckande.

Skatter och företagande

Biden skulle göra en svensk socialdemokrat stolt. Det var klasskamp – det var rättvist att man skulle ta från de rika och ge det till de fattiga. Palin fick in en poäng – vilket var den enda under debatten – att småföretagen skulle beskattas hårt under Obamas plan och där med skulle det minska antalet jobb. Sedan började de överbevisa varandra om vem som skulle beskatta storbolagen mer. Jobben hade de tydligen glömt bort. De diskuterade bensinpriserna och hur katastrofalt höga de var för att sedan tävla om vem som skulle beskatta och sätta mest regleringar på Exxon-Mobil. De tycks ha glömt bort bensinen och vem som skulle producera den efter att de förstört de där onda oljebolagen.

Samkönat äktenskap

Både Palin och Biden försäkrade om att de var emot äktenskap för homosexuella. Biden lovade dock att de skulle få samma medborgerliga rättigheter. Palin menade att hon var ‘tolerant’ men ville inte förklara mer och såg ut som hon ätit något illasmakande. Hur mycket kommer amerikanarna inte skämmas för det här om 50 år. Om man byter ut ‘homosexuella’ mot ’svarta’ så kan man få en idé.

Utrikespolitik

Hyfsat ointressant innehåll men Biden är betydligt mer kunnig på området och svarar på moderatorns frågor. Palin framstår så ytlig som hon antagligen är och svarar med lite slogans här och var.

Sammanfattning

Som en liberal vill man lägga sig på golvet och gråta. Det är svårt att förlika sig med att en av dessa två kommer att bli amerikansk vicepresident:

Obama & Biden är de facto sossar med siktet på att förstatliga allt de ser och förstöra den fria marknaden. Jag kommer ihåg ett tal från Obama som han höll för studenter och där han menade att de inte skulle vara frestade av att gå och jobba i företag för sin egen vinnigs skull utan att det rätta var att ideelt hjälpa sin community. Det framstod klart att han tyckte att altruistisk public service var det enda moraliska valet. Även i demokraternas läger är han företagsfientlig. Bill Clinton exempelvis var betydligt mer marknadsliberal än Obama. Den senare kan också anses vara en globaliseringsmotståndare – han förespråkar straffskatter på företag som outsourcar jobb utomlands. 

McCain & Palin är inte bättre. De representerar en högerpolitik av typen nation – batong – kyrka. McCain pratar mest om patriotism och hur att uppoffra sig för nationen (i.e. staten) är det finaste man kan göra. I en debatt med Mitt Romney, nämnde den senare att han hade varit en fragångsrik företagsledare. McCain snäste åt honom med hat att han, McCain hade minsann aldrig tjänat några pengar utan gjort allt i sitt liv av patriotism. Det vill säga McCain är ovanligt företagsfientlig för att vara republikan. Hans sämre hälft, Palin är en religiös fanatiker som det verkar tror att dinosaurier gick på jorden för 4000 år sedan. Hon är exceptionellt ytlig, okunnig och saknar kvalifikationer.

Så, från en liberal synpunkt kunde det knappast vara värre kandidater. Det blir katastrof oavsett.

Andra om debatten:
DN, DN2, SVD1, SVD2, SVD3 Expressen,