Man kan tycka i dessa dagar med massavlyssning och allt mer statligt förmynderi att trenden i Sverige är klart antiliberal. Dessa negativa saker till trots finns ett område som blivit enormt mycket liberalare de senaste 15 åren – statens förhållande till företagen.

Alla riksdagspartier förutom möjligtvis vänsterpartiet pratat om hur just deras ekonomiska plan ska vara bra för småföretag. Socialdemokraterna är de som mest ändrat sin inställning och verkar idag i varje fall förstå så mycket som att det är företag och inte staten som skapar den typen av jobb som ökar välståndet. Att offentlig sektor förbrukar pengar och privata företag skapar pengar (inte språkligt ett så bra uttryck men poängen är att värde skapas genom ny teknik och annan effektivisering), verkar alla förutom ett riksdagsparti ha förstått. Socialdemokraterna har visserligen bara förstått det halvvägs och tycker att vinstdrivande företag är bra för de beskattas och denna skatt kan då spenderas på den offentliga sektorn. Detta till trots verkar de har förstått att när det går bra för näringslivet går det bra för alla i landet.

Av den anledningen är Mona Sahlins (S) krav att Volvo inte ska varsla 3000 arbetare om avsked är i detta kontext något förvånande. Hon antydde också något om att statliga subventioner borde ges till Volvo för att jobben ska behållas. Det visar att socialdemokraternas partiledare på en fundamental nivå inte har förstått på vilket sätt företag på en fri marknad skapar välstånd.

Mekanismen är inte svår att begripa. Man bygger välstånd genom att låta företag tävla på att sälja bästa möjliga produkter till lägsta möjliga pris. Alla subventioner och regleringar saboterar detta. När Sahlin vill ge statliga subventioner till Volvo för att de ska behålla är det på tre fronter som ekonomin saboteras. För det första tar man pengar ifrån välfungerande företag – som hade kunnat investerat pengarna bättre. För det andra skadar det Volvo som måste ha personal de inte behöver och blir ekonomiskt beroende av staten. För det tredje drabbas konsumentena i formen av försämrade tjänster och produkter och/eller högre priser.

Om Sahlin verkligen vill hjälpa de varslade borde hon förespråka att de ekonomiska och byråkratiska förhindren för att ha anställda tas bort. Det måste bli enklare och billigare både att ha anställda och att nyanställa. 

För det första bör arbetsgivaravgifter/egenavgifter avskaffas helt. För det andra måste massvis med regleringar bort – saker som maximalt antal arbetstimmar etc De kan verka som humana åtgärder som garanterar att de anställda jobbar under hyfsade arbetsvillkor. Problemet är att dessa regler förhindrar många företag att anställa folk och det omöjliggör ett effektivt samarbete mellan företag och anställda på den nivå båda tycker är bra. Det är inget problem med facklig verksamhet, men den får inte vara påtvingad och inte vara kopplad till staten – som den i högsta grad är idag.

Om man skulle släppa alla regleringar av arbetsmarknaden skulle utan tvekan en hel del dåligt betalda jobb med sämre arbetsvillkor tillkomma. Dessa jobb skulle dock på alla sätt vara mer åtråvärda än medeljobbet för 50 år sedan. Anledningen till detta är den totala välståndsökningen som ha skett tack vara någorlunda fria marknader. Ju friare marknad desto högre tillväxt. Ju högre tillväxt desto högre välstånd.

Regleringar skapar jämlikhet, ja, men det skadar välståndet. Det slutliga valet är: Ska vi alla vara jämlikt fattiga eller ojämlikt rika?

Alla tjänar över tid på en fri marknad – de rika blir rikare och de fattiga blir rikare. Detta är inte fråga om någon utopisk vision. I västvärlden har genomsnittsmänniskans realinkomst fördubblats på kortare än var 20:e år. Detta gäller för alla samhällsgrupper och även om klyftor mellan fattiga och rika kan bli större så tjänar det fattigaste betydligt mer på den uppgång som en fri ekonomi ger än de bistånd de kan få från staten. Detta har demonstrerats mycket tydligt i Europa på grund av den politiska uppdelningen mellan öst och väst under 50 år. Östtyskland och Västtyskland var som ett laboratorieexperiment och resultaten är talande. Ett annat illustrerande exempel är Tjeckien som före kommunismen låg strax över Belgien i BNP/capita vilket betydde att det var det tredje rikaste landet i Europa då. Efter ett tag med planekonomi låg landet långt efter alla västeuropeiska länder.

Detta är naturligtvis av klen tröst för de arbetare som precis fått sparken. Visst, det måste vara mycket jobbigt. Men även på kort sikt borde det vara bättre att de kunde anställas på andra företag som behövde dem. Detta kan bara uppnås genom att göra det lättare för företag att nyanställa och ha anställda. 

Media: Expressen, DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2