Det är lätt att man blir dyster när man ser hur stater världen över återgår till den mest primitiva formen av Keynesianism där man tanklöst vräker ner skattepengar in i bolag som utmärkt sig genom att missköta sin ekonomi och/eller tillverka produkter som ingen vill köpa.

Även i den mörkaste stund finns dock ljusglimtar och den här veckan har bjudit på några glada överraskningar.  Det är trevligt att för en gångs skull kunna berömma alliansregeringen och den här veckan har Maud Olofsson gjort sig förtjänt av beröm när hon förklarade att staten under inga omständigheter skulle pumpa in skattepengar till SAAB och General Motors. Den andra positiva överraskningen kom från oväntat håll efter att IF Metalls ordförande Stefan Löfven krävde att staten skulle gå in med pengar till SAAB (som enligt hans mening hade en lysande ekonomisk framtid). Det är sällan att man har tillfället att hålla med Expressen men ledarredaktionens svar till Löfven kunde inte ha uttryckts bättre: Om nu facket är så övertygade om att SAAB är en så fantastiskt investering, varför köper de inte SAAB. IF Metall har ett eget kapital på 6.5 miljarder kronor och GM skulle vara mer än villigt att sälja SAAB för en bråkdel av den summan.

Den mest positiva överraskningen den här veckan kom dock från Tjeckiens president Vaclav Klaus som i ett tal till EU-parlamentet kritiserade skarpt unionen för demokratiska brister och för att föra en katastrofal ekonomisk politik. Man brukar inte allt för sällan höra att länderna i Östeuropa behöver lära sig mer om demokrati och marknadsekonomi men Klaus demonstrerade i sitt tal att det nog är många i Västeuropa som skulle behöva lära sig ett och annat om de båda ämnena. Hans fulla tal kan läsas här, men här är den bit som förtjänar extra uppmärksamhet:

Many of you certainly know the name of the French economist Frederic Bastiat and his famous Petition of the Candlemakers, which has become a well-known and canonical reading, illustrating the absurdity of political interventions in the economy. On 14 November 2008 the European Commission approved a real, not a fictitious Bastiat’s Petition of the Candlemakers, and imposed a 66% tariff on candles imported from China. I would have never believed that a 160-year-old essay could become a reality, but it has happened. An inevitable effect of the extensive implementation of such measures in Europe is economic slowdown, if not a complete halt of economic growth. The only solution is liberalisation and deregulation of the European economy.

Den text av Bastiat som han hänvisar till är den parodiska “Candlestick makers’ Petition”. Den är en mycket läsvärd illustration om hur knasig logiken bakom protektionism är. På ett kompakt och enkelt sätt visar Bastiat om man följde de principer som protektionister förespråkar skulle man komma fram till att man väsentligt kan förbättra ekonomin genom att förbjuda solen och dess ljus.

Argumenten mot protektionism och för frihandel har stor likhet med Bastiats kanske mest kända textstycke “Den krossade fönsterrutan” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Där visade Bastiat den självklara principen – som trots dess självklarhet många missar – att förstörelse aldrig är bra för ekonomin. En variation av den principen är att betala för mycket för en vara eller tjänst skadar ekonomin.

När man betalar för mycket för en produkt betyder det att de extra pengarna som går åt inte kommer att investeras i något annat. Om man efter EU:s tullar på ljus får betala 2 kr svenskproducerat stearinljus istället för 1 kr för ett kinesiskt betyder det att 1 krona som skulle ha använts till att köpa något annat användes för att subventionera ett icke-konkurrenskraftigt företag. Företaget som tillverkar stearinljus drar nytta av det men på alla andras bekostnad. Nettoeffekten är att 1 krona har kastats bort. Det vanligaste argumentet mot detta är att pengarna trots allt stannar i landet då det inte alls är säkert att den extra kronan inte också gå till Kina. Detta är fel i både logikisk och etisk mening.

Det logiska felet är att oavsett om den kronan går till Kina eller inte måste Sverige producera något som andra vill köpa. Om man inte har det spelar det ingen roll hur många tullar man lägger på – man kommer hur som helst inte kunna handla med utlandet om man inte har en egen produktion. Om man har det (vilket Sverige har) så spelar det ingen roll om kedjan går Svensk->Svensk eller Svensk->Kines->Amerikan->Svensk. Produktionen är ett måste och faktum kvarstår att varje krona som betalas för mycket för en tjänst eller produkt betyder en bortkastad krona.

Det är etiskt fel på två punkter. För det första betyder det att staten får tvinga individen att inte bara kasta bort sina pengar, utan också tvinga den till vilka varor den ska köpa. För det andra innebär det att man tvingas hjälpa något som är dåligt på bekostnad av något som är bra.

När det kommer till EU så är det omöjligt att blunda för den katastrofala protektionistiska ekonomiska politik som unionen bedriver. Jordbruksstödet, CAP (Common Agricultural Policy), är utan tvekan det som gör störst skada. Massiva subventioner med skattepengar används till att 1) ge oss dyrare mat och 2) tillintetgöra jordbruken i tredje världen. Detta är vad protektionism oundvikligen leder till.

Om man vill hjälpa den svenska ekonomin ska man alltid se till att köpa varor och tjänster till det pris de är värda – aldrig mer. Om valet står mellan två lika produkter – en kinesisk och en svensk och den kinesiska är billigare så hjälper man den svenska ekonomin genom att köpa den billigare. Om den svenska är billigare så ska man lika självklart köpa den svenska. Genom att köpa den billigare produkten kommer pengarna man sparade spenderas och investeras på annat håll och då gå till konkurrenskraftiga företag och inte till vrak som lever på pengar de inte förtjänat.

Dagens Nyheter har en serie artiklar som beskriver hur finanskrisen kom till. Den är sakligt korrekt men hoppar över en hel del mycket relevanta steg som mycket starkt bidrog till denna kris och flera andra större ekonomiska kriser. 

En mycket relevant händelse var när guldmyntfoten övergavs till fördel för fiatvaluta. Detta började ske i USA 1913 när Federal Reserve grundades och var de facto genomfört i större delen av världen efter första världskrigets slut och helt borta efter andra världskriget. Så vad var det för system som övergavs och till fördel för vad?

Guldets värde

Innan guldmyntfoten övergavs var pengar direkt bundna till en viss mängd guld. En bank kunde inte låna ut mer pengar än det hade guldreserv. Detta var en mycket stark regleringsmekanism – bankerna kunde inte låna ut hur mycket pengar som helst utan när deras guldbackning var slut var de tvungna att minska utlåningen och höja räntan tills de hade tillräckligt med backning för att låna ut mer. Pengar hade alltså ett objektivt värde bundet direkt till en råvara.

Resultatet var att när bankerna periodvis fick slut på guld och höjde räntan så minskade pengaflödet till företagen och en skarp och kortvarig recession följde. Dessa recessioner varade i medel som mest ett par månader.

Åtgärden

När politiker och vissa ekonomer tittade på dessa återkommande recessioner kom de fram till att de kunde förhindras om man då bankerna började få slut på guld sköt in kapital från annat håll. På sådant sätt trodde man sig kunna garantera att det aldrig mer skulle bli ekonomiska nedgångar. Men var skulle man få pengarna ifrån?

Svaret som de gav var: staten. De menade att staten hade ju en hel hög med pengar de fått in från skatt. Dessa pengar kunde ju lånas ut för att hjälpa ekonomin. Sagt och gjort men man kom till samma situation – när banker + staten fått slut på pengar att låna ut blev det räntehöjningar och tillbaks till de återkommande recessionerna. Den enda skillnaden var att recessionerna blev längre och djupare då det handlade om ett större pengaflöde.

Då kom lösningen som skulle forma världens ekonomier fram till denna dag: Man kom fram till att staten inte bara hade de pengar de hade fått in i skatt utan att staten skulle ju få in nya skatter i framtiden och dessa kunde användas som säkerhet för lånen. Istället för att man lånade ut pengar man hade skulle man låna ut pengar man förväntade sig ha i framtiden. Detta gick förstås inte ihop med den guldbaserade kopplingen till pengar – för den tillät bara att man spenderade pengar man faktiskt hade. Av den anledningen infördes fiatvaluta (fiat=kommando) istället för den objektiva guldbaserade valutan. 

Resultatet

Tänk dig att du upptäcker att om du på en post-it lapp skriver ”500 kr” och upptäcker att alla butiker var mer än villiga att acceptera det som betalning.  Vad skulle du göra? Shoppa som tokig antagligen och det var precis vad som hände. Staten lånade ut mer och mer pengar utan förbihåll – baserat helt på att de skulle få in massvis med skatter i efterhand. De påpekade att nu när de hade förebyggt alla recessioner skulle tillväxten bara fortsätta växa och statens inkomster öka och där med säkra nuvarande och framtida lån.

1929 brast bubblan och orsakade en depression som (visserligen med ytterligare hjälp från Roosevelt) varade till efter andra världskriget. I framtiden blev riksbankerna något försiktigare med sin utlåning, men principen med fiatvaluta istället för guldbaserad behölls. Även om 1929 års krasch och följande depression var extrem har liknande bubblor och krascher hänt sedan dess. De små snabba recessionerna från guldåldern var borta och ersattes med periodiska långa och stora ekonomiska nedgångar samt bubblor och kollapser av dessa. En bubbla spräcks alltid förr eller senare när verkligheten hinner upp uppblåsta förväntningar. När riksbankerna ägnar sig åt vad som i alla andra fall skulle ha kallats för falskmyntning kan bubblorna få episka proportioner som hade varit omöjliga om man behållit en objektiv valuta kopplad till verkligheten istället för att vara kopplad till politiska och ekonomiska förhoppningar.

Framtiden

Varför har man inte återgått till en objektiv valuta? Det finns flera anledningar men den primära är att fiatvaluta ger en politisk kontroll över ekonomin. Staten kan göra ingrepp och regleringar som är ekonomiskt mindre fördelaktiga men politiskt önskvärda. Priset av detta är att vi även i framiden kommer ha stora bubblor och stora recessioner. Med en global ekonomi dämpas den lokala politiska kontrollen av valutan något men samtidigt ligger de flesta ekonomier i samma fas och bubblorna och rasen blir än större.

En återgång till ett objektivt valutasystem skulle innebära att man gick tillbaks till kortare och mindre dramatiska recessioner men det är högst osannolikt att det skulle ske. Om man tittar historiskt och globalt kan man se att guldbaserade valutor övergavs av en enda anledning – staten ville ha tillgång till pengar som man inte hade. Denna frestelse har helt enkelt visat sig för stor i och med att staten inte behöver oroa sig för de lagliga konsekvenser som skulle drabba en individuell medborgare som betedde sig så. Långsiktigt drabbar det alla men kortsiktigt tillåter det politiker att uppfylla diverse vallöften som staten egentligen inte har råd med.

Rekommenderad läsning: Gold and Economic Freedom av Alan Greenspan – en lättläst och intressant genomgång av temat. (Skrivet innan Greenspan slutade leva som han lärde och blev chef för Federal Reseve).

DN:s finansserie: Del1, Del2, Del3, Del4, Del5, Del6  Annan Media: SVD1, DN1

Det Amerikanska representanthuset har i slutändan tyvärr godkänt den $700-miljarderssubventionen av dåligt skötta företag. Visserligen var det till stor grad regleringarna som staten lagt ut som ledde till att investmentbankerna skötte sina affärer på det sätt de gjorde men det ser inte ut som om de har lärt sig av den läxan. Istället blir det mer reglering och subventioner av dåligt skötta företag. Dessa subventioner ska då betalas av skattebetalarna och de företag som inte misskött sig. Kort sagt signalen som skickas ut är att istället för att kompetent driva sitt företag och tjäna pengar genom att erbjuda de bästa tjänsterna till det lägsta priset lönar det sig istället att ha lobbyister i Washington som ser till att fördelaktiga lagar passeras så att man kan behålla vinsterna och dumpa över förlusterna på någon annan.

Men har det inte gått så långt att det behövs ett räddningspaket för att hela ekonomin inte ska haverera? Jo, det behövs radikala åtgärder – men inte av den typ som ledde till den här situationen i första hand.

Vad kan göras istället?  Här är ett par exempel:

1. Ta bort de regleringar som har gjort så mycket skada.  
   -Till att börja med ta bort de lagar som tvingar banker att låna ut pengar till låginkomsttagare under marknadsränta. Detta ledde till sub-prime lånen.

    -Ta bort ’fair value accounting’ lagarna som tvingar bolåneinstituten att värdera sina säkerheter som om de hade varit på marknaden – även om de inte är det eller det inte finns någon marknad att tala om. Detta har kanske mer än något annat bidragit till instabiliteten på marknaden och som leder till panikdumpning av priser.  

   -Ta bort alla statliga garantier på räddning av banker. Om de inte riskerar att gå i konkurs kommer de ta vansinniga risker då de inte har något att förlora.

2. Avskaffa företagsskatten. Detta kommer att ge ett tillskott i likviditeten som bra fungerande företag kommer att kunna utnyttja. Detta skulle ge bankerna den likviditet som behövs utan att dåliga banker belönades. Det skulle bli sina egna pengar de behöll istället för att de samlades ihop till en gemensam pott och delades ut till de sämsta företagen med de bästa politiska kontakterna.
    
3. Stycka upp och sälj ut Fannie Mae och Freddie Mac. De är en av huvudbovarna till finanskrisen då de med statliga subventioner pressade ner räntan långt under marknadsnivå och därmed fick folk att köpa hus de inte hade råd med. Samtidigt så tvingade de andra banker att följa deras exempel.
    
4. Lägg band på Federal Reserve och deras möjlighet att ändra styrräntan. Avskaffa Federal Reserve om möjligt då det är en organisation som på ett inkompetent sätt försökt få marknaden att fungera som politikerna vill. Ge upp. Marknaden är extremt komplex och känslig och de mest kompetenta ekonomerna i världen kan inte förutspå hur yttre randvillkor kommer att påverka den. Det är rent vansinne att tro att man med trivial politisk reglering kan kontrollera hur den kommer att bete sig i framtiden.
    
5. Bind valutan till guld eller något ekvivalent som har et objektivt marknadsvärde. Grunden till de flesta finansiella problemen vi ser idag har sin historiska rot i när man övergav myntfoten och gick över till fiatvaluta. Fiatvalutan är politiska pengar till skillnad från myntfoten som representerar ett faktiskt marknadsvärde. Den förra kan och har utnyttjats av både stater och banker att bygga luftslott av valutan.

Det här är bara ett par exempel, men de illustrerar i vilken riktning man borde gå. När man gjort något fel löser man det inte till att göra ännu mer fel på samma sätt.

Det enda den här ”räddningen” av bankerna innebär är att man fortsätter modellen där företag belönas för politiska kontakter och inkompetens och bestraffas för kompetens. Om man seriöst vill fixa systemet så måste man tänka om. Annars kommer vi vara i samma situation om 10 år med en ännu värre finanskris.

En tragikomsik punkt i subventionsplanen är att skatteavdrag ska ges till företag som sysslar med förnyelsebara energikällor. Miljövänlig el i all ära, men vad har det med finanskrisen att göra? Det är bara ett typexempel i vilka trafikstråk man rör sig i statlig reglering. Någon för tillfället starkt grupp av politiker fick antagligen in det mot hot om att de skulle rösta ner hela förslaget om det inte kom med. 

–Luka

Andra om finanskrisen: DN, SVD, Aftonbladet, BBC