I det kommande valet tycks representanterna för den klassiska liberalismen vara splittrade i två läger. Det ena lägret tänker rösta på piratpartiet medans det andra väljer moderaternas Christofer Fjellner. Anledningen till varför liberaler kan tänka sig rösta på PP är mycket enkel: de är det enda partiet som har någon trovärdighet kvar i frågan om skyddet för personlig integritet. Alla tycks vara överrens om att den frågan är akut. Anledningen att inte rösta på PP som liberal är deras suspekta hållning i frågan om upphovsrätt och patenträtt. Piratpartiet föreslår exempelvis att patent på läkemedel avskaffas och all medicinsk forskning hamnar under statlig regi. Förslag som dessa får liberaler – med rätta – att tveka. I slutändan hamnar det om en avvägning mellan hur stor nytta man tror att PP kan åstadkomma med sitt engagemang i integritetsfrågor och hur mycket skada de kan göra med sin övriga politik.  Då partiet ser ut att få ett eller två mandat lär vi ha svaret inom snar framtid.

En positiv effekt av splittringen är att liberaler börjat seriöst diskutera dagens lösningar med upphovsrätt och patenträtt. Även om ingen har ännu presenterat en idé som skulle vara kompatibel med liberala grundvärderingar finns det nytta i att förstå att det handlar om ett komplicerat problem. Piratpartiet på ena sidan och de etablerade partierna på andra sidan har en mycket simplistisk syn på problemet.

Äganderätt och statliga privilegier

Förespråkarna för upphovsrätt och patenträtt påpekar att det omfattas av äganderätten. Om du har utan att kränka andras rättigheter införskaffat eller tillverkat ett fysiskt objekt är det ditt och du har rätt att bestämma om du vill behålla det, sälja det eller ge bort det. Om någon tar det emot din vilja kallar vi det för stöld. Din rätt till privat egendom har blivit kränkt genom att du blivit fråntagen objektet utan ditt tillstånd. Äganderätten är en av de mest fundamentala individuella rättigheterna. Ett system som inte respekterar privat egendom är ett system baserat på slaveri: vissa har rätt att ta och andra har skyldighet att ge. Så långt inga konstigheter. Märk dock att den fundamentala kränkningen sker genom att du blir av med objektet. Därmed blir frågan betydligt mer komplicerad när man kommer till frågan om immateriella rättigheter. När någon gör en kopia har ägaren inte blivit av med originalet. Immateriella rättigheter skyddas naturligtvis till viss del automatiskt av vanlig äganderätt. Om du målat en tavla och håller den inlåst hemma har naturligtvis ingen rätt att bryta sig in i ditt hem och måla av den. Samtidigt om du går ut på stan och visar den för folk kan du inte kräva automatiskt att de ska betala för att ha sett den.

Ensamrätten till en idé eller ett publicerat verk är inte en fundamental individuell rättighet: det är ett politiskt bestämt privilegium. Copyright och patent är monopol som ges ut av staten. Bara det gör det hela suspekt från en liberal position. Vi har kommit att acceptera copyright och patent som naturliga men det har inte alltid varit så. Det kan vara intressant att Ludwig von Mises och Friedrich Hayek (två av den klassiska liberalismens främsta representanter) inte alls var övertygade om att utöka äganderätten till att inkludera immateriella ting var en bra idé:

Patents and copyrights are results of the legal evolution of the last centuries. Their place in the traditional body of property rights is still controversial. People look askance at them and deem them irregular. They are considered privileges, a vestige of the rudimentary period of their evolution when legal protection was accorded to authors and investors only by virtue of an exceptional privilege granted by the authorities. They are suspect, as they are lucrative only if they make it possible to sell at monopoly prices. Moreover, the fairness of patent laws is contested on the ground that they reward only those who put the finishing touch leading to practical utilization of achievements of many predecessors. these precursors go empty-handed although their main contribution to the final result was often much more weighty than that of the patentee.

–Ludwig von Mises, i The Limits of Property Rights and the Problems of External Costs and External Economies

Friedrich Hayek uttryckte liknande åsikter:

Where the law of property is concerned, it is not difficult to see that the simple rules which are adequate to ordinary mobile “things” or “chattel” are not suitable for indefinite extension We need only turn to the problems which arise in connection with land, particularly with regard to urban land in modern large towns, in order to realize that a conception of property which is based on the assumption that the use of a particular item of property affects only the interests of its owner breaks down There can be no doubt that a good many, at least, of the problems with which the modern town planner is concerned are genuine problems with which governments or local authorities are bound to concern themselves. Unless we can provide some guidance in fields like this about what are legitimate or necessary government activities and what are its limits, we must not complain if our views are not taken seriously when we oppose other kinds of less justified “planning.”

The problem of the prevention of monopoly and the preservation of competition is raised much more acutely in certain other fields to which the concept of property has been extended only in recent times. I am thinking here of the extension of the concept of property to such rights and privileges as patents for inventions, copyright, trade-marks, and the like. It seems to me beyond doubt that in these fields a slavish application of the concept of property as it has been developed for material things has done a great deal to foster the growth of monopoly and that here drastic reforms may be required if competition is to be made to work. In the field of industrial patents in particular we shall have seriously to examine whether the award of a monopoly privilege is really the most appropriate and effective form of reward for the kind of risk-bearing which investment in scientific research involves.

Friedrich Hayek, från Individualism and Economic Order

 

Den enkla principen att en individ har rätt till frukten av sitt arbete är inte så enkel om frukten av arbetet är en idé eller ett verk som individen väljer att visa för allmänheten. För att upprätthålla den krävs statlig intervention och begränsningar på andras rättigheter – kort sagt effekter som rimmar illa med en liberal ideologi.

Från piratpartiets håll har man försökt använda äganderätten från motsatt håll. Falkvinge har exempelvis sagt att copyright är ett hot mot äganderätten. Om man äger något, menar han, så får man göra vad man vill med det. Om du köper en låt så äger du den och du får (enligt Falkvinge) göra kopior av den och ge den till vänner och bekanta. Utan för stor ansträngning kan man dock enkelt se att hans förslag faller på eget svärd. Om äganderätten säger att du får göra vad du vill med dina ägodelar (inklusive immateriella) så får du sätta vilka villkor du vill för att andra ska använda dem. Det stämmer, men då hamnar vi under kategorin avtalsrätt och inte äganderätt.

Avtalsrätt

Avtalsrätt handlar i grund och botten om att handel ska vara frivillig. Individer ska inte tvingas med våld, hot om våld eller genom bedrägeri att utföra transaktioner med tredje part. När man handlar ska det vara på frivillig bas där alla inblandade parter ser en egen fördel i handeln. Om äganderätt och upphovsrätt är svåra att förena är avtalsrätt och upphovsrätt ännu svårare.

Antag att Pelle gör en låt och säljer den till Lisa med villkoret att Lisa inte får göra några kopior av låten till någon annan. Om Lisa ger en kopia till Kalle har hon uppenbarligen brutit mot avtalet och det är rimligt att Pelle kan kräva skadestånd. Kalle har dock inte ingått i något avtal – varken med Pelle eller Lisa så han kan per definition inte ha begått något avtalsbrott. Han kan göra hur många kopior som helst utan att det bryter mot något kontrakt han gått med på. Om enbart första länken i kedjan kan hållas ansvarig kan upphovsrätt och patenträtt aldrig fungera i praktiken. Istället verkar de båda precis tvärt om mot vad avtalsrätten är till för. Patenträtt och upphovsrätt tvingar individer och företag att ingå avtal som de aldrig gått med på.

Det praktiska och det moraliska

Vi ser den andra sidan av myntet om vi betraktar vilka konsekvenser ett avskaffande av patenträtt och upphovsrätt skulle ha. Ett praktexempel för patenträtt är läkemedelsindustrin. Läkemedel kostar ingenting att tillverka fysiskt men kostar enorma belopp att utveckla och testa. Att göra en kopia av läkemedlets ingredienser är trivialt – man behöver inte ens göra en kemisk analys då läkemedelsföretagen måste redovisa både innehåll och testresultat. Kort sagt skulle det utan patentskydd finnas lite anledning att kommersiellt utveckla nya läkemedel. Detta är naturligtvis inte begränsat till bara läkemedelsforskning utan gäller naturligtvis för alla forskningsintensiva branscher. Det enda alternativet som skulle kvarstå skulle vara en Sovjet-inspirerad planekonomisk lösning. Av erfarenhet vet vi att detta inte fungerar och att tvinga skattebetalarna att finansiera en utveckling av produkter som tvingas på dem är moraliskt förkastligt.

Piratpartiets agitation mot vissa företag kan enbart jämföras med utsagor från de mest vänsterextrema grupperna. Christian Engström kallade Monsanto för “så nära ren ondska man kan komma i aktiebolagsform” samt att läkemedelspatent “dödar många människor i tredje världen varje dag”. Om dessa elaka läkemedelsföretag valde att inte längre besvära världen med sin ondska och lade ner sin verksamhet och slutade utveckla och tillverka medicin, hur många skulle då dö? Om Monsanto lade ner och alla anställda började jobba som säg Röda Korset volontärer eller EU-parlamentariker skulle miljontals människor i världen dö av hunger.

Klart är att från dagens perspektiv skulle ett patentförbud ha katastrofala följder. Förbud mot upphovsrätt skulle på likande sätt drabba andra industrier. Med dessa konstateranden har vi dock inte kommit särskilt långt. Även om vi kan förklara varför vi tycker att patent- och upphovsrätt behövs står de på en mycket svag etisk grund.

När man kommer till slutsatsen att det moraliska och det praktiska är varandras motsatser kan man bara vara säker på en sak: man har tänkt fel någonstans. Någonstans i texten ovan finns ett fundamentalt tankefel.

Slutsatser

Moral och verklighet är inte frånkopplade. Om man frigör kopplingen betyder att vilken ideologi som helst kan motivera vilka förbrytelser som helst. Detta är precis vad som har hänt i historien – allt från religiösa förföljelser till franska revolutionen, kommunism och nazism. Det praktiska och det moraliska kan inte vara varandras motsats.

Som exempel kan man säga att det liberala argumentet för den kapitalism är inte ekonomiskt utan moraliskt. Det handlar kort och gott om att man inte får bruka våld proaktivt mot sina medmänniskor. I ekonomiska sammanhang betyder det att vuxna människor får fritt handla med varandra efter vilja och bästa förmåga utan att någon med våld eller hot om våld får tvinga dem att agera annorlunda. Det betyder att alla individer är jämlika i det att de har samma rättigheter. Kapitalismen är också ett praktiskt system i den mening att den är det effektivaste ekonomiska systemet vi människor någonsin haft. Ingenting har sporrat produktivitet och ökat välståndet som kapitalismen.

För upphovsrätt och patenträtt kan vi peka på det praktiska men vi har ingen enkel moralisk grund vi kan peka på. Det är inte konstigt att en del klassiska liberaler insisterar på en utökning av äganderätten till upphovsrätt och patenträtt. Det blir så mycket enklare och inga obekväma frågor uppstår.  Tyvärr håller inte deras resonemang närmare granskning. Det är en komplicerad fråga som inte har fått något adekvat svar. Det är också en mycket viktig fråga då produktionen av information blir allt viktigare.

Det kan vara frestande att säga att vi får kompromissa, men en kompromiss mellan något praktiskt och något moraliskt resulterar vanligen i något som varken är praktiskt eller moraliskt. Istället behövs det nytänkande – vi behöver ett system som uppfyller både kraven på att vara  praktiskt och moraliskt. Kort sagt, vi behöver kompetenta filosofer (och inte det post-modernistiska skräpet vi har till stor del idag) och kompetenta företagsledare och entreprenörer (och inte av den typen som springer till staten för att rädda sig från att behöva tillverka bra produkter och tjänster). Som ett första steg skulle jag personligen vilja se en mera nyanserad debatt.

De senaste 100 åren har varit en fantastisk framgång för liberalismen. Allt från lika rösträtt för män och kvinnor, ett slut på rasdiskriminering till strejkrätt och religionsfrihet är frågor som liberaler drivit och som idag anses som självklara. Individen har aldrig haft så mycket frihet som idag. Idag talar de flesta klassiska liberaler om ekonomiska frågor då detta är ett område där grova kränkningar av individuella rättigheter fortfarande sker. Trots detta är även där trenden positiv. Vänsterpartiet och socialdemokraterna är idag liberalare än vad moderaterna var på 70-talet. Frihandel och globalisering har segrat. Det finns mycket kvar som är fel, men vi är på väg åt rätt håll.

Det finns dock en annan fråga som med mycket hög fart hamnat högst upp på dagordningen. Det som har blivit aktuellt är integritetsfrågor och rättsäkerhet. På ett par år har situationen förvärrats enormt i västvärlden. Från att ha ansett att det bara hör hemma i diktaturer att statliga tjänstemän granskar medborgarnas privata post har vi idag FRA-lagen. I samma veva ser vi rättsäkerheten hotad med IPRED där vissa företag får större befogenheter än polisen. De som trodde att dessa nya lagar bara kommer användas för att jaga terrorister och pirater har fått tänka om. Det kan inte bli mer illustrativt än när Storbritannien använde sig av anti-terror lagar för att beslagta isländska bankers tillgångar. 

Frågan om rätten till personlig integritet är en liberal kärnfråga. Vem är det som äger ditt privatliv du eller staten? Integritetsfrågan är den viktigaste som vi liberaler stött på åtminstone de senaste 50 åren. FRA-frågan är kanske den viktigast vi kommer stöta på under vår livstid. 

Rättsäkerhetsfrågan är en fråga som berör alla. IPRED-lagen är en ekvivalent till att ICA fick göra husrannsakan i ett helt kvarter för att de misstänker att en snattare bor i området. Man behöver inte vara förespråkare av snatteri för att inse hur oproportionerlig en sådan lag är. Man behöver inte vara mot upphovsrätt för att se den våldtäkt av rättssystemet som IPRED är.  Varje förespråkare av fri marknad och kapitalism bör ställa sig på barrikaderna mot lagar som tillåter företag att tjäna pengar genom att få politiska tjänster. Korporatismen är ett åtminstone lika stort hot mot den fria marknaden som kommunismen.

Alliansregeringen är den politiska grupp som genomfört dessa lagar som utgör stora hot mot den personliga integriteten och rättssystemet.  Man kan framför allt peka ett anklagande finger på Folkpartiet och Centerpartiet – som utmålar sig som liberala partier, men oppositionen är inte mycket bättre. Socialdemokraterna är för IPRED och för en egen version av FRA. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har visat under förra mandatperioden att de följer sossarna i dessa frågor. Man ska inte glömma att grunden till dessa lagar lades av den förra regeringen. Ingen av riksdagspartierna har någon trovärdighet kvar i  dessa frågor.

Som det ser ut idag finns det bara ett enda parti som har viss trovärdighet och som ser dessa frågor som kärnan i sin politik. Jag talar naturligtvis om Piratpartiet. Piratpartiet må ha en hel del suspekta saker i sitt partiprogram (avskaffandet av patent, förbud mot DRM etc.), men de kommer aldrig bli tillräckligt stora för att kunna göra någon skada där. Samtidigt är deras prioritet nummer ett frågor om den personliga integriteten. I en vågmästarroll kan de inverka genom att hjälpa till att få bort kränkande lagstiftning samt att förhindra att värre förslag blir till lagar.

Om integritetsfrågan inte varit så viktig hade jag antagligen lagt min röst på Christofer Fjellner (m) som har ett exemplariskt liberalt track record. En röst på Fjellner är dock en röst på moderaterna och därmed en indirekt godkännande av deras politik. Jag är för upphovsrätt (dock kanske inte i 90 år), för patenträtt och självklart för att producenter får sätta vilka villkor de vill för försäljning av de varor som de producerar (inklusive att sätta DRM-skydd på dem). Detta bleknar dock i jämförelse med det akuta läget när det gäller integritetsfrågorna. Min röst den 7 juni kommer vara på Piratpartiet.

Grön ungdoms Maria Ferm har slagit huvudet på spiken när hon säger att tolerans är problematisk i ett samhälle som säger sig stå för lika rättigheter för alla. Om verkligen alla medborgare har lika rättigheter finns det ingenting att vara tolerant mot. I de fall det handlar om saker som verkligen bryter mot denna grundläggande princip ska man inte vara tolerant. 

Ofta har toleransen setts som både det moraliskt överlägsna och achilleshälen i liberala demokratier. Detta kan exemplifieras via ett uttalande av den nederländske högerpopulisten Pim Fortuyn som gick i stil med:

”Vi måste slänga ut alla muslimer från Nederländerna för de delar inte vår toleranta och liberala världssyn.”

Detta uttalande illustrerar den uppenbara självmotsägelsen som uppstår om man utgår från att ett liberalt samhälle är det samma som ett tolerant samhälle. Många ser på grund av detta missförstånd en fundamental svaghet i de moderna liberala demokratierna – att toleranta politiska system kommer förr eller senare bli överkörda av icke-toleranta politiska element. Ofta försöker man gardera sig genom att säga att vi ska vara toleranta mot allt förutom intolerans. Denna syn har förstås samma självmotsägelse inbyggde på grund av det omotiverade och godtyckliga undantaget.

Liberalism handlar dock inte om tolerans. Liberalismens grundprincip är att medborgare har lika och fundamentala individuella rättigheter som inte får kränkas av andra individer eller av staten. Det finns ingen anledning att vara tolerant mot kvinnor och mot invandrare – de har lika rättigheter som alla andra. Å andra sidan att vara tolerant mot nynazister eller islamister ger ingen guldstjärna i kanten. Att ge sanktion till det man finner omoraliskt kan knappast ses som bra.

Ett liberalt samhälle är baserat på jämlikheten mellan individer – att alla har lika individuella rättigheter. Med rättigheter menas negativa rättigheter – vilket är viktigt att förstå:

Med en negativ rättighet menas att man har rätt att slippa något (till exempel att bli dödad, misshandlad, bestulen). En negativ rättighet kräver ingen aktiv handling från någon annan, den kräver enbart att andra avstår från att göra något, t.ex. att bruka våld eller att stjäla andras egendom.

En positiv rättighet är en rätt att få något (till exempel mat, boende, utbildning). En positiv rättighet kräver en aktiv handling från någon annan, vilket innebär att en persons positiva rättighet innebär någon annans skyldighet att tillhandahålla föremålet för den första personens rättighet.

Så kallade ”positiva rättigheter” är ett socialliberalt påfund som av klassiska liberaler anses i bästa fall vara missvisande och i värsta fall direkt oärligt. Problemet med positiva rättigheter är att de omedelbart resulterar att man förbryter sig på de negativa friheterna. Om en individ har rätt till mat blir det plötsligt en skyldighet för andra individer att producera den maten och där med förstörs principen att alla individer har lika rättigheter. Positiva rättigheter utövas alltid på någon annans bekostnad. Alla negativa rättigheter har som grund principen att proaktivt våld är förbjudet. Positiva rättigheter kräver tvångsåtgärder – dvs våld mot oskyldiga. Dessutom finns ingen möjlighet av en värdesstandard för de normer som sätts för positiva rättigheter. De politiska ideal som står i grund är godtyckliga. Idén att ”alla ska ha rätt till gratis utbildning” kan bytas ut mot vilken annan politisk idé som helst – inklusive mycket otrevliga sådana.

Denna tolerans innebär inte att man har avskaffat bilden av idealmedborgaren och lagt ner idén om positiva rättigheter. Istället innebär det helt enkelt att man har bestämt sig för att inte giljotinera avvikande utan för att ‘tolerera’ dem. De anses fortfarande som avvikande men man har kommit fram till att försök att göra sig av med dem inte är värt mödan – lagstiftningen är hur som helst kalibrerad mot idealmedborgaren och så länge man inte är för explicit elak mot de avvikande kommer de inte klaga för högt. Tolerans blir ett viktigt begrepp och en ersättare till de riktiga negativa friheterna som de positiva har undergrävt.

Slutsatsen är att tolerans och klassisk liberalism inte är kompatibla. Toleransen används för att det ska bli politiskt möjligt att arbeta med den hypotetiske idealmedborgaren som beslutsunderlag utan att bli anklagad för diskriminering. De avvikande får höra att de är avvikande men blir också tillsagda att de inte har någon grund för att klaga – de blir ju ‘tolererade’.

Andra bloggar på temat: opassande, rickfalkvinge, webhackande, knuff.se

I ett något överraskande utfall för att vara från Timbro gick Roland Poirier Martinsson (RPM) till anfall mot nyliberalismen och anklagade den för att vara utopistisk och att ignorera alla andra värden i samhället än de ekonomiska. Flera nyliberaler svarade på detta och pekade ut fel i RPMs påståenden och resonemang. Johan Norbergs svar i newsmill är mycket läsvärt. RPM svarade åter med en rad påståenden och Johan Norberg har lovat att snart svara. Så projektet att utbilda RPM om vad liberalism innebär sköts redan av andra.

Av denna anledning tänker jag inte kommentera mycket om vad RPM säger om liberalismen utan att renodla vad hans högerkonservativa syn på samhället har som slutgiltigt argument. Hans argument är inte unikt utan det delas av andra ideologier, exempelvis socialismen.

Roland Poirier Martinsson argumenterar att det finns värden i samhället som är viktigare än den renodlade ekonomin. Han säger att politikens roll är att främja värden som exempelvis familjen, församlingen, föreningen, företaget och folkrörelsen. Det kan låta rimligt först, men observera att han utelämnar det implicita och oundvikliga: med tvångsmedel. 

Det reduceras till samma sak vare sig han är högerkonservativ eller socialist – han vill bruka våld eller hot om våld för att tvinga andra att acceptera hans ideal och hans värderingar. Det spelar ingen roll om han vill använda staten för att främja familjedygden eller proletariatets frigörelse kommer det i slutändan till att handla om att tvinga sina medmänniskor att gå emot sin egen övertygelse.

Naturligtvis tänker inte RPM i de banorna och ryggar troligtvis tillbaks vid tanken om faktiskt våld. Hans resonemang är att familjens dygd (hans val av ord) är för honom högt värderad och en bra egenskap, så det är bra om staten uppmuntrar den. Uppmuntrar låter trevligare än tvingar, men det är i detta fall samma sak. Den unika egenskap som staten har är våldsmonopolet. Om staten använder det proaktivt och i andra  syften än att försvara medborgarnas individuella rättigheter handlar det om en förbrytelse mot dessa rättigheter. Det handlar då enbart om att med våldsmonopolets hjälp tvinga en eller flera individer att lyda en eller flera andra individer. 

Misstaget som RPM och hans liktänkande är att de tror sig ha en bild av det optimala samhället och den optimala medborgaren. Det är därför särdeles komiskt att han anklagar nyliberalerna att vara utopistiska. När du är säker på vad som är bra egenskaper och hur folk borde bete sig är det ett mycket litet steg till att anse att det enda som står i vägen är individer som inte har förstått eller inte vill förstå vad som är bäst för dem. Det är så man går från ”Frihet, Jämlikhet och Broderskap” till giljotinen.

Jag tror förvisso att RPM inte skulle vilja giljotinera sina meningsmotståndare men när han menar att statens våldsmonopol ska användas mot oskyldiga medborgare hamnar han i en liknande kategori, om än i mildare form. Faktum kvarstår dock att han och andra som han vill ta sig rätten att använda våld eller hot om våld mot sina medmänniskor för att få dem att böja sig för deras politiska ideal. Det slutgiltiga argumentet som de framför är: Lyd eller så får du på käften.