Det har talats mycket i media om domaren i Pirate Bays rättegång och om han var jävig. Det svenska rättssystemet har dock mycket större och systematiska fel som gör att det fungerar mycket dåligt i de fall det inte handlar om ‘vanlig’ brottslighet.

Det handlar inte om specifika fall av inkompetens i rättsväsendet utan om grundläggande fel i hela systemet. Om man vill få bort dessa fel (som till stor del saknar motsvarighet i andra demokratiska länder) krävs en total reform.

Med ny teknik kommer nya etiska och juridiska utmaningar och med tanke på att teknikutvecklingen accelererar kommer ett rättsväsen som kan hantera nya problem vara av största vikt. Fildelning är ett enkelt problem jämfört med vad man kan få exempelvis från biotekniskt håll.

Vad är problemen och finns några möjliga lösningar?

Åklagare

Idag har en svensk åklagare en dubbelroll – där den ena rollen har intressekonflikter med den andra. För det första ska åklagaren representera staten. Åklagaren bestämmer om åtal ska väckas och baserat på uppfattningen om att att den misstänkte är skyldig försöka få honom fälld. I den andra rollen ska åklagaren vara objektiv och neutral och beslutar exempelvis om husrannsakan, häktning osv. Kan åklagaren vara objektiv en sekund för att nästa sekund ha som mål att få den misstänkte fälld? Nej, det är för mycket att begära. Detta är dock exakt vad det nuvarande systemet begär av åklagare.

Den grundläggande idén bakom en rättegång i Sverige är att man sätter sig ner och diskuterar och kommer tillsammans fram till ett beslut om skuld och bestraffning.  Det ska inte vara någon antagonistisk uppvisning mellan åklagare och försvarare framför en jury utan sidorna ska föra en konstruktiv dialog. Lagen ska inte tolkas utan helst följas ordagrant. Det må låta som en fin idé, men den fungerar inte i verkligheten. Åklagarsidan och försvaret ställs mot varandra och har mycket skilda åsikter med det att i Sverige har sidorna inte lika rättigheter. Åklagaren har en stor makt som i andra rättssystem brukar tillhöra domaren.

Lösningen till problemet är enkel: acceptera att åklagare och försvarare har diametralt motsatta  intressen. Överför den objektiva rollen från åklagare till domare som får vara den objektiva medlaren mellan de två parterna. Låt försvarare och åklagare ha identiska rättigheter (bortsätt från att åklagaren får väcka åtal). Detta är en standardlösning som används i de flesta andra demokratier i världen.

Nämndemän

Det mest suspekta elementet i den svenska rättsapparaten är nämndemännen. I Sverige har vi ingen jury i rättegångar utan det är två, tre personer som tillsammans med domaren fattar beslut om skuld och om bestraffning. Nämndemännen (precis som medlemmar i en jury) är lekmän, det vill säga har som regel ingen juridisk utbildning. Det som är anmärkningsvärt dock är hur de väljs. Nämndemän i tingsrätten väljs av kommunfullmäktige och i hovrätten av landstingsfullmäktige. Det handlar alltså om politiska nomineringar – något som är normalt fullkomligt oförenligt med ett modernt demokratiskt system. En av grundpelarna i en modern demokrati är att rättsväsendet ska vara politiskt oberoende. Det svenska systemet är i sällskap med   länder som Nordkorea och Iran. Systemet fungerar vid vanliga brott där det inte finns något politiskt intresse men i det fall det finns blir det katastrof. Då finns ingen objektiv rättvisa och rättegångar blir politiska. Om man ska ändra på en sak i systemet så är det hur nämndemän väljs.

Lösningen är att ha jury vid rättegångar, se till att nämndemän väljs på icke-politiskt sätt eller avskaffa nämndemännen helt och hållet. Vi må inte vara en bananrepublik, men men med det nuvarande systemet är epitetet bananmonarki passande.

Korruption

Sverige brukar hamna bra på internationella listor på korruption. Den typen av korruption handlar om direkta mutor, och det stämmer att det sällan förekommer i Sverige. Vi har dock en annan typ av korruption som handlar om starka grupper som skyddar sina medlemmar. Det svenska rättssystemet är en sådan grupp och den omfattar allt från poliser och rättsläkare till åklagare och domare. Jäv är en svensk tradition. Ett fall som exemplifierar denna korruption är det som fick Sverige svartlistat hos Amnesty International: fallet med Osmo Vallo. I korthet handlade det om hur två polismän slog ihjäl en man och hur sedan poliser, rättsläkare, åklagare och domare hjälptes åt att sopa det under mattan. Ett annat exempel, där det knyts till politiska intressen är husrannsakan mot Bahnhof (intressant nog utfärdat av samma domare som i Pirate Bay målet). Grova tjänstefel begicks och trots att det hela dokumenterades väl (av andra myndigheter bland annat) blev det inte ens en förundersökning.

Detta är det svåraste att komma åt. Sverige är ett relativt litet land och de som jobbar i rättsväsendet tenderar att känna varandra. Det kollektiva tänkandet dominerar och de som sticker ut trycks ner.

Eftersökes: Objektivitet

Lagar måste vara objektiva (och objektivt försvarbara). Med det menas för det första att lagarna måste skrivas på sådant sätt att de är konsekventa och att en person måste kunna klart på förhand veta vilka lagar som gäller och vilket straff den får om den bryter mot lagen. För det andra måste rättssystemet ha ett objektivt förhållande till lagen. Det betyder att det inte finns mycket utrymme för tolkning och inget utrymme alls för något annat än lagen. Politiska influenser och sociala nätverk får inte påverka utfallet i en rättegång. Tyvärr uppfyller Sverige idag  inte något av villkoren. Lagar som stiftas är otydliga och delvis godtyckliga. Tolkningen av dem är ofta godtycklig och är beroende av juristernas kontaktnät samt ett offer för politisk inblandning.

Att ha en konsekventa objektiva laga är det viktigaste i ett samhälle. Utan det har man inget skydd alls utan kan bara hoppas på att man inte blir ett offer för en godtycklig lag.  Utan objektiv lag är medborgarna helt utsatta och utan rättigheter, fullkomligt beroende av byråkraters och politikers goda vilja. 

I media:  SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, DN1, DN2, Falkvinge

För ett par dagar sedan gick jag igenom de ekonomiska faktorer som var starkt bidragande till Islands härdsmälta. Dan Lucas skriver nu i DN om den politiska dimensionen:

MEN ISLAND ÄR ETT LITET land där eliterna känner varandra. I ett utslag av nationalism – och för att i någon mån blidka privatiseringens kritiker – beslöt regeringen att inga utlänningar fick köpa bankerna.

De som i stället fick köpa saknade erfarenhet av att driva banker.

- Några var politiker, några var folk med erfarenhet av andra typer av affärer, några hade blivit rika på att tillverka öl i Sankt Petersburg på 1990-talet, berättar ekonomiprofessor Thorvaldur Gylfason.

Det var vänner och medarbetare till landets toppolitiker som fick ta över bankerna.

Det är kanske ett starkt ord – men luktar det inte lite korruption över privatiseringen?

- Det ordet använder jag aldrig i sammanhanget, säger Thorvaldur Gylfason.

- Men jag förstår om andra gör det, tillägger han.

Detta perspektiv sätter onelkigen ett frågeteckeng kring hur fri den isländska marknaden var. Om det inte hade varit för regleringar som förbjudit utländska ägare av bankerna hade de uppenbarligen inte varit i den situation de är i nu. Visst hade de fått ta en smäll motsvarande den som vi i Sverige får ta men det hade alrdrig varit frågan om det totalhaveri som nu skett.

Det är en mycket tydlig illustration på hur mycket skada reglering kan medföra. Det kan tyckas rimligt att man i ett litet land som Island som bara har två banker inte vill se dessa i utländsk kontroll. Detta är dock att fullkomligt blunda för den globala ekonomin – och  man kan se effekterna klart. Företag kan och gör utan tvekan fel, men på en fri marknad får de betala priset ganska så omedelbart. När politiker gör fel är det värre. För det första har deras beslut betydligt större inverkan och för det andra tar det ofta lång tid innan konsekvenserna av felet blir uppenbara.

Resultatet av en halvreglerad marknad (som vi har i västvärlden) är att regleringar över tiden stämmer mindre och mindre med verkligheten tills man kommer till en brytpunkt när det blir ohållbart. Det är då vi får börskrascher och att ‘bubblor’ spricker – det är det oundvlikliga ögoblicket då idéer om hur marknaden bör vara och vad den verkligen är möts.

Annat nyligen i media om Island: DN1,DN2, DN3

DN rapporterar att den svenska statliga biståndsorganisationen SIDA har spenderat mer än 5 miljoner kronor (8000 kr/anställd) på intern representation (fika, fester, presenter etc). Det kan kan ju ses som ytterst olämplig användning av skattepengar, men det är ingenting jämfört med den skada som de vållar med de övriga 15 miljarder kronor som de spenderar årligen.

Förutom rent bortkastade pengar som 300 miljoner till Ryssland och 70 miljoner till Kina finansierar de svenska skattebetalarna diverse krig i världen. Biståndet går till korrupta regimer där makthavarna i bästa fall stoppar pengarna i egen ficka och i många fall använder det för militära utgifter och för att hålla oppositionen nere.

Men, det är nog inte det värsta heller. Det värsta är att det bidrar starkt till att den fattigaste kontinenten Afrika förblir fattig. Det Sverige och resten av Europa gör mot Afrika är oförlåtligt. Vi har lagt upp handelsbarriärer och strafftullar på nästan alla jordbruksprodukter från Afrika. Istället ger vi dem allmosor, genom exempelvis SIDA och hjälper hålla korrupta regeringar vid makten. Detta är vad våra skattepengar används till – ett mer omoraliskt syfte är svårt att hitta. Det skulle i så fall vara EUs jordbruksstöd som tillsammans med strafftullarna ser till att Europas oproduktiva bönder får våra pengar för att sälja oss sämre varor till ett högre pris. Så våra skattepengar används till att:

1. Finansiera ett utomordentligt dåligt jordbruk. Som tack får vi sämre mat och får betala mer för den. Efter att vi betalat ett överpris för jordbruksprodukterna dumpas den ut världen över långt under produktionspris (våra skattepengar betalar resten) som slår ut all lokal produktion i tredje världen.
2. Finanisera ett biståndssystem som finansierar och hjälper diktaturer världen över och som genom godtyckliga bistånd saboterar den lokala ekonomin.

Det som borde göras omedelbart är:

1. Avskaffa CAP – Common Agricultural Policy, EUs jordbruksstöd. (är 47% av EUs budget)
2. Ta bort alla handelshinder och strafftullar för icke-europeiska länder.
3.  Avskaffa alla statliga biståndsorganisationer – börja med SIDA 

Enbart genom att låta ekonomier i tredje världen att fritt utveckla sig kommer problemen i Afrika lösa sig. Fattigdomen är det fundamentala problemet och enbart fungerande ekonomier kan lösa det. Sverige på 1800-talet var på den ekonomiska nivå  de fattigare afrikanska länderna befinner sig på idag. Det enda Afrika behöver idag är samma chans som Sverige hade då – en fri marknad och liberala politiska reformer. Vi kan inte hjälpa mycket med det senare (förutom att sluta sponsra korrupta regimer), men vi kan i varje fall ge dem full tillgång till den globala marknaden.

-Luka

Media om sida: DN1, SVD1