En positiv effekt av splittringen är att liberaler börjat seriöst diskutera dagens lösningar med upphovsrätt och patenträtt. Även om ingen har ännu presenterat en idé som skulle vara kompatibel med liberala grundvärderingar finns det nytta i att förstå att det handlar om ett komplicerat problem. Piratpartiet på ena sidan och de etablerade partierna på andra sidan har en mycket simplistisk syn på problemet.

Äganderätt och statliga privilegier

Förespråkarna för upphovsrätt och patenträtt påpekar att det omfattas av äganderätten. Om du har utan att kränka andras rättigheter införskaffat eller tillverkat ett fysiskt objekt är det ditt och du har rätt att bestämma om du vill behålla det, sälja det eller ge bort det. Om någon tar det emot din vilja kallar vi det för stöld. Din rätt till privat egendom har blivit kränkt genom att du blivit fråntagen objektet utan ditt tillstånd. Äganderätten är en av de mest fundamentala individuella rättigheterna. Ett system som inte respekterar privat egendom är ett system baserat på slaveri: vissa har rätt att ta och andra har skyldighet att ge. Så långt inga konstigheter. Märk dock att den fundamentala kränkningen sker genom att du blir av med objektet. Därmed blir frågan betydligt mer komplicerad när man kommer till frågan om immateriella rättigheter. När någon gör en kopia har ägaren inte blivit av med originalet. Immateriella rättigheter skyddas naturligtvis till viss del automatiskt av vanlig äganderätt. Om du målat en tavla och håller den inlåst hemma har naturligtvis ingen rätt att bryta sig in i ditt hem och måla av den. Samtidigt om du går ut på stan och visar den för folk kan du inte kräva automatiskt att de ska betala för att ha sett den.

Ensamrätten till en idé eller ett publicerat verk är inte en fundamental individuell rättighet: det är ett politiskt bestämt privilegium. Copyright och patent är monopol som ges ut av staten. Bara det gör det hela suspekt från en liberal position. Vi har kommit att acceptera copyright och patent som naturliga men det har inte alltid varit så. Det kan vara intressant att Ludwig von Mises och Friedrich Hayek (två av den klassiska liberalismens främsta representanter) inte alls var övertygade om att utöka äganderätten till att inkludera immateriella ting var en bra idé:

Patents and copyrights are results of the legal evolution of the last centuries. Their place in the traditional body of property rights is still controversial. People look askance at them and deem them irregular. They are considered privileges, a vestige of the rudimentary period of their evolution when legal protection was accorded to authors and investors only by virtue of an exceptional privilege granted by the authorities. They are suspect, as they are lucrative only if they make it possible to sell at monopoly prices. Moreover, the fairness of patent laws is contested on the ground that they reward only those who put the finishing touch leading to practical utilization of achievements of many predecessors. these precursors go empty-handed although their main contribution to the final result was often much more weighty than that of the patentee.

–Ludwig von Mises, i The Limits of Property Rights and the Problems of External Costs and External Economies

Friedrich Hayek uttryckte liknande åsikter:

Where the law of property is concerned, it is not difficult to see that the simple rules which are adequate to ordinary mobile “things” or “chattel” are not suitable for indefinite extension We need only turn to the problems which arise in connection with land, particularly with regard to urban land in modern large towns, in order to realize that a conception of property which is based on the assumption that the use of a particular item of property affects only the interests of its owner breaks down There can be no doubt that a good many, at least, of the problems with which the modern town planner is concerned are genuine problems with which governments or local authorities are bound to concern themselves. Unless we can provide some guidance in fields like this about what are legitimate or necessary government activities and what are its limits, we must not complain if our views are not taken seriously when we oppose other kinds of less justified “planning.”

The problem of the prevention of monopoly and the preservation of competition is raised much more acutely in certain other fields to which the concept of property has been extended only in recent times. I am thinking here of the extension of the concept of property to such rights and privileges as patents for inventions, copyright, trade-marks, and the like. It seems to me beyond doubt that in these fields a slavish application of the concept of property as it has been developed for material things has done a great deal to foster the growth of monopoly and that here drastic reforms may be required if competition is to be made to work. In the field of industrial patents in particular we shall have seriously to examine whether the award of a monopoly privilege is really the most appropriate and effective form of reward for the kind of risk-bearing which investment in scientific research involves.

Friedrich Hayek, från Individualism and Economic Order

 

Den enkla principen att en individ har rätt till frukten av sitt arbete är inte så enkel om frukten av arbetet är en idé eller ett verk som individen väljer att visa för allmänheten. För att upprätthålla den krävs statlig intervention och begränsningar på andras rättigheter – kort sagt effekter som rimmar illa med en liberal ideologi.

Från piratpartiets håll har man försökt använda äganderätten från motsatt håll. Falkvinge har exempelvis sagt att copyright är ett hot mot äganderätten. Om man äger något, menar han, så får man göra vad man vill med det. Om du köper en låt så äger du den och du får (enligt Falkvinge) göra kopior av den och ge den till vänner och bekanta. Utan för stor ansträngning kan man dock enkelt se att hans förslag faller på eget svärd. Om äganderätten säger att du får göra vad du vill med dina ägodelar (inklusive immateriella) så får du sätta vilka villkor du vill för att andra ska använda dem. Det stämmer, men då hamnar vi under kategorin avtalsrätt och inte äganderätt.

Avtalsrätt

Avtalsrätt handlar i grund och botten om att handel ska vara frivillig. Individer ska inte tvingas med våld, hot om våld eller genom bedrägeri att utföra transaktioner med tredje part. När man handlar ska det vara på frivillig bas där alla inblandade parter ser en egen fördel i handeln. Om äganderätt och upphovsrätt är svåra att förena är avtalsrätt och upphovsrätt ännu svårare.

Antag att Pelle gör en låt och säljer den till Lisa med villkoret att Lisa inte får göra några kopior av låten till någon annan. Om Lisa ger en kopia till Kalle har hon uppenbarligen brutit mot avtalet och det är rimligt att Pelle kan kräva skadestånd. Kalle har dock inte ingått i något avtal – varken med Pelle eller Lisa så han kan per definition inte ha begått något avtalsbrott. Han kan göra hur många kopior som helst utan att det bryter mot något kontrakt han gått med på. Om enbart första länken i kedjan kan hållas ansvarig kan upphovsrätt och patenträtt aldrig fungera i praktiken. Istället verkar de båda precis tvärt om mot vad avtalsrätten är till för. Patenträtt och upphovsrätt tvingar individer och företag att ingå avtal som de aldrig gått med på.

Det praktiska och det moraliska

Vi ser den andra sidan av myntet om vi betraktar vilka konsekvenser ett avskaffande av patenträtt och upphovsrätt skulle ha. Ett praktexempel för patenträtt är läkemedelsindustrin. Läkemedel kostar ingenting att tillverka fysiskt men kostar enorma belopp att utveckla och testa. Att göra en kopia av läkemedlets ingredienser är trivialt – man behöver inte ens göra en kemisk analys då läkemedelsföretagen måste redovisa både innehåll och testresultat. Kort sagt skulle det utan patentskydd finnas lite anledning att kommersiellt utveckla nya läkemedel. Detta är naturligtvis inte begränsat till bara läkemedelsforskning utan gäller naturligtvis för alla forskningsintensiva branscher. Det enda alternativet som skulle kvarstå skulle vara en Sovjet-inspirerad planekonomisk lösning. Av erfarenhet vet vi att detta inte fungerar och att tvinga skattebetalarna att finansiera en utveckling av produkter som tvingas på dem är moraliskt förkastligt.

Piratpartiets agitation mot vissa företag kan enbart jämföras med utsagor från de mest vänsterextrema grupperna. Christian Engström kallade Monsanto för “så nära ren ondska man kan komma i aktiebolagsform” samt att läkemedelspatent “dödar många människor i tredje världen varje dag”. Om dessa elaka läkemedelsföretag valde att inte längre besvära världen med sin ondska och lade ner sin verksamhet och slutade utveckla och tillverka medicin, hur många skulle då dö? Om Monsanto lade ner och alla anställda började jobba som säg Röda Korset volontärer eller EU-parlamentariker skulle miljontals människor i världen dö av hunger.

Klart är att från dagens perspektiv skulle ett patentförbud ha katastrofala följder. Förbud mot upphovsrätt skulle på likande sätt drabba andra industrier. Med dessa konstateranden har vi dock inte kommit särskilt långt. Även om vi kan förklara varför vi tycker att patent- och upphovsrätt behövs står de på en mycket svag etisk grund.

När man kommer till slutsatsen att det moraliska och det praktiska är varandras motsatser kan man bara vara säker på en sak: man har tänkt fel någonstans. Någonstans i texten ovan finns ett fundamentalt tankefel.

Slutsatser

Moral och verklighet är inte frånkopplade. Om man frigör kopplingen betyder att vilken ideologi som helst kan motivera vilka förbrytelser som helst. Detta är precis vad som har hänt i historien – allt från religiösa förföljelser till franska revolutionen, kommunism och nazism. Det praktiska och det moraliska kan inte vara varandras motsats.

Som exempel kan man säga att det liberala argumentet för den kapitalism är inte ekonomiskt utan moraliskt. Det handlar kort och gott om att man inte får bruka våld proaktivt mot sina medmänniskor. I ekonomiska sammanhang betyder det att vuxna människor får fritt handla med varandra efter vilja och bästa förmåga utan att någon med våld eller hot om våld får tvinga dem att agera annorlunda. Det betyder att alla individer är jämlika i det att de har samma rättigheter. Kapitalismen är också ett praktiskt system i den mening att den är det effektivaste ekonomiska systemet vi människor någonsin haft. Ingenting har sporrat produktivitet och ökat välståndet som kapitalismen.

För upphovsrätt och patenträtt kan vi peka på det praktiska men vi har ingen enkel moralisk grund vi kan peka på. Det är inte konstigt att en del klassiska liberaler insisterar på en utökning av äganderätten till upphovsrätt och patenträtt. Det blir så mycket enklare och inga obekväma frågor uppstår.  Tyvärr håller inte deras resonemang närmare granskning. Det är en komplicerad fråga som inte har fått något adekvat svar. Det är också en mycket viktig fråga då produktionen av information blir allt viktigare.

Det kan vara frestande att säga att vi får kompromissa, men en kompromiss mellan något praktiskt och något moraliskt resulterar vanligen i något som varken är praktiskt eller moraliskt. Istället behövs det nytänkande – vi behöver ett system som uppfyller både kraven på att vara  praktiskt och moraliskt. Kort sagt, vi behöver kompetenta filosofer (och inte det post-modernistiska skräpet vi har till stor del idag) och kompetenta företagsledare och entreprenörer (och inte av den typen som springer till staten för att rädda sig från att behöva tillverka bra produkter och tjänster). Som ett första steg skulle jag personligen vilja se en mera nyanserad debatt.

Johan Norberg, Sveriges kanske mest prominente liberal har en ny bok ute. Den heter “En perfekt storm – Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin” och handlar som titeln antyder om finanskrisen.

Från bokens baksida:

Hur kunde det gå så fruktansvärt fel? Hur kunde lite för entusiastiska bostadsköpare i USA åstadkomma historiens första globala finanskris? Johan Norbergs nya bok ”En perfekt storm” är en berättelse om kortsiktig vinstmaximering och huvudlös röstmaximering, om Wall Street-direktörer och finansmyndigheter, om staten och kapitalet och om dig och mig. Det här är berättelsen om hur vi trasade sönder den globala kapitalismen.

P J Anders Linder skriver i sin söndagskrönika i SvD om boken och intervjuar Norberg. Realtid har publicerat sista kapitlet i boken (för de som vill på förhand veta vem den skyldige var).

Nu är vi där igen. Vanligtvis så är det populistiska politiker som tar upp det, men då och då är det företagsledare. Den här gången var det Hennes & Mauritz Stefan Persson som drog upp den gamla klagosången: företagen måste ta socialt ansvar och ge tillbaks mera till samhället. Motiveringen? Han vill ha skatteavdrag på gåvor till personalen.

Idén bakom sådana krav är att företag som ägnar sig åt att maximera sin vinst är omoraliska eller i bästa fall amoraliska och enbart tjänar pengar åt ägarna. Oftast kombineras det med antagandet om att ekonomin är ett nollsummespel och att de pengar företagen har tjänat har tagits från någon annan (helst de fattiga och försvarslösa). Företag förväntas be om ursäkt för sin vinst och verksamhet och göra något utöver det för att få tillstånd för att bedriva sin skamfulla verksamhet.

Denna syn på företag är en myt som trots de senaste 200 årens spektakulära ekonomiska tillväxt lever kvar av någon anledning. 

Det är inte företag som ska vara tacksamma för att de får driva sin verksamhet – det är vi som ska vara oändligt tacksamma mot dem för att de vill göra det. Det är tack vara företag och de entreprenörer som skapade dem som är orsaken till det välstånd vi har idag. Det faktum att du lever idag, har sjukvård, inte går hungrig och lever i betydligt större lyx än en kung gjorde för 100 år sedan är tack vare företagens verksamhet. Att de skulle på något sätt behöva be om ursäkt för detta är inte bara fel utan grovt förolämpande.

Om man skulle vara cynisk skulle man tro att de som för klagosången om företagens girighet är människohatare av den värsta sorten.

Företagen tar redan ett enormt socialt ansvar – genom att ägna sig åt sin verksamhet. Vinsten är ett bevis för detta. På en fri marknad kan företag enbart drivas med vinst om de tillhandahåller tjänster och produkter som folk tycker är bra.

Visst finns det blandekonomiska konstruktioner där företag och stat samarbetar men det är knappast de konstruktionerna som antikapitalisterna kritiserar. Dessa grumlar debatten något. En fri marknad är en nödvändig förutsättning som inte alltid uppfylls. När staten går in med skatter, regleringar och räddningspaket kan vissa företag tjäna pengar genom att blidka politiker snarare än att producera varor och tjänster av värde. Detta går förstås mot kapitalismens grundprinciper och sådana företag lever på andras bekostnad istället för att leva på ömsesidigt fördelaktig handel. De som i slutändan betalar den notan är de ärliga företagen som tjänar sina pengar genom att med så små resurser som möjligt gör något som folk tycker så mycket om att de hellre betalar för det än för något annat. 

Hägglund och Odell skriver nämligen att:

Vi har fattat de beslut som varit nödvändiga för att skydda spararnas pengar så långt det är möjligt. Det handlar om etik, men också om att vara praktisk.

De har kommit fram till en slutsats som är rätt oundviklig när den är baserad på socialistiskt och altruistiskt tänkande – nämligen att vara praktisk och bete sig moraliskt är motsatser. Odell & co menar att det etiska (eller moraliska för att vara mer korrekt) är att hjälpa andra och det praktiska är att tänka på sig själv. Det förra anses vara obestridligt och det andra används som en ursäkt för att bete sig omoraliskt. Att för själviska ändamål tillverka och sälja en produkt ses i samma kategori som att i själviskt syfte lura och bedra till sig pengar. De har inte förstått att man kan leva både praktiskt och etiskt – att det faktiskt är det enda riktiga sättet att leva för oberoende och fri människa.

Det liberala argumentet för den kapitalism är inte ekonomiskt utan moraliskt. Det handlar kort och gott om att man inte får bruka våld proaktivt mot sina medmänniskor. I ekonomiska sammanhang betyder det att vuxna människor får fritt handla med varandra efter vilja och bästa förmåga utan att någon med våld eller hot om våld får tvinga dem att agera annorlunda. Det betyder att alla individer är jämlika i det att de har samma rättigheter.

Kapitalismen är också ett praktiskt system i den mening att den är det effektivaste ekonomiska systemet vi människor någonsin haft. Ingenting har sporrat produktivitet och ökat välståndet som kapitalismen.

Någon ”rå och okontrollerad kapitalism” (dvs laissez-faire kapitalism) har vi inte haft i världen sedan början av 1900-talet. 1929-års stora börskrasch och följande depression kom långt efter laissez-faire perioden och tack vare att ekonomin vid det laget hade en hög nivå av statlig inblandning. Samma sak gäller vid 2008-års finanskris. Det är inte en ”rå och okontrollerad kapitalism” som bär ansvaret utan en blandekonomi som med regleringar tvingar företag att agera på ett sätt som de inte tror är rationellt och med subventioner som belönar politiska kontakter. Detta förstör kapitalismens mekanism att tjäna pengar: att erbjuda så bra varor och tjänster till ett så lågt pris som möjligt.

Det moraliska problemet i botten är den oundvikliga motsägelsen i socialistisk och altruistisk etik att det på något sett finns högre värderingar än det verkligheten har att erbjuda. Många i Sverige tycker exempelvis att kommunismen var ett ädelt försök att uppnå ett moraliskt system med jämlik fördelning – ett försök de håller med aldrig kan fungera, men ädelt ändå. Den relevanta frågan till dessa människor är: Vad finns det för ädelt eller etiskt i ett system som om det konsekvent implementerades skulle innebära att större delen av mänskligheten gick under? Moral och verklighet är inte frånkopplade. Om man frigör kopplingen betyder att vilken ideologi som helst kan motivera vilka förbrytelser som helst. Detta är precis vad som har hänt i historien – allt från religiösa förföljerser till franska revolutionen, kommunism och nazism. Att be om en frikoppling av verklighet och etik är att be om terror och blodbad. 

Ayn Rand sa ett par saker om temat i Atlas Shrugged (från John Galts tal):

”For centuries, the battle of morality was fought between those who claimed that your life belongs to God and those who claimed that it belongs to your neighbors – between those who preached that the good is self-sacrifice for the sake of ghosts in heaven and those who preached that the good is self-sacrifice for the sake of incompetents on earth. And no one came to say that your life belongs to you and that the good is to live it.

”Both sides agreed that morality demands the surrender of your self interest and of your mind, that the moral and the practical are opposites, that morality is not the province of reason, but the province of faith and force. Both sides agreed that no rational morality is possible, that there is no right or wrong in reason-that in reason there’s no reason to be moral.

…

”No matter what dishonorable compromise you’ve made with your impracticable creed, no matter what miserable balance, half-cynicism, half-superstition, you now manage to maintain, you still preserve the root, the lethal tenet: the belief that the moral and the practical are opposites. Since childhood, you have been running from the terror of a choice you have never dared fully to identify: If the practical, whatever you must practice to exist, whatever works, succeeds, achieves your purpose, whatever brings you food and joy, whatever profits you, is evil – and if the good, the moral, is the impractical, whatever fails, destroys, frustrates, whatever injures you and brings you loss or pain - then your choice is to be moral or to live.

Media & bloggar: DN1, SVD1, Hanna Wagenius

Trots att Island bara har 320,000 invånare och inte är en stor aktör på den globala marknaden är den ekonomiska krisen av mycket stort intresse och speciellt för marknadsliberaler.

Island har nämligen en av världens friaste ekonomier. Landet har varit mer eller mindre en pinup för den fria marknaden – de har haft en av de mest imponerande tillväxterna i västvärlden och de är ligger på inte mindre än första plats på FN:s Human Development Index (som tittar på utbildning, sjukvård och andra sociala områden). Kort sagt strålande reklam för den fria marknaden och kapitalismen på alla fronter. Därav den mycket intressanta utveckligen nu att efter över 15 år av stor framgång allt håller på att braka ihop.

Den amerikanska finanskrisen är pinsamt enkel att förklara. Med tanke på vilka vansinniga lagar och statliga interventioner de hade var ett stort haveri oundvikligt (se Katastrofal kortsiktighet och How to create a crisis). Den isländska krisen är dock en något svårare nöt att knäcka. Det är svårt att direkt peka på isländska statsinterventioner och liknande. 

Nej, svaret är inte helt enkelt, men de fyra viktigaste faktorerna är hedgefonder, amerikanska finanskrisen, BASEL II samt den isländska demografin.

Hedegefonder

Idén med hedgefonder är ganska så enkel. Man tittar på historiskt börsdata och ser hur priset på olika tillgångar (aktier, råvaror etc) är inbördes korrelerade. Man kan se då exempelvis (påhittat exempel) att när sockerpriset går upp går saltpriset ner. Tanken är då att man köper optioner eller futurer i både salt och socker och på så sätt är man säker att om den ena går ner, går den andra upp. Det kan låta som en säker och bra strategi, men har visat sig vara farlig då den bara fungerar så länge som korrelationerna mellan priset på tillgångarna stämmer.

Samtidigt finns en tendens till att placeringsstrategierna blir över tid väldigt likriktade vilket innebär att de unsiont förstärker trender. Hedgefonder kan förvalta ett enormt kapital (många hundra miljarder dollar) vilket innebär att de har en stor inverkan på marknaden vilket i sin tur kan leda till instabilitet. Dessutom kan hedgefonder konfigureras om från att vara så säkra som möjligt till att maximera vinster. De bästa på marknaden kan ge upp till 50% i avkastning. Med sådan avkastning ser man till att man lånar så mycket pengar man kan för att investera i hedgefonden – vilket leder till hög belåningsgrad.

De isländska bankerna älskade hedgefonder och lånade massiva summor för investeringar. I början av året hade Island rent ut sagt otur. En större hedgefond förklarade krig mot den isländska ekonomin. Kort sagt de ville ha ner priset på isländska tillgångar för att få upp priset på andra tillgångar i någon annan ekonomisk sektor som var inverst korrelerad med den isländska. Hedgefonderna är så pass rika att med lite tur kan de förstöra ett litet lands ekonomi. De isländska bankerna var högt belånade och hade pengarna i egna hedgefonder (och ironiskt nog antagligen i den som förstörde dem) och var inte redo för ett sådant anfall. Valutan dök vilket skadede ekonomin enormt då Island importerar mer eller mindre allt.  

Amerikanska finanskrisen

En annan viktig faktor var den amerikanska finanskrisen. Det var samma situation som med Swedbank hos oss – de hade säkerheter i obyggda amerikanska bostadshus. När den amerikanska bostadsmarknaden kollapsade försvann alla chanser att få tillbaka de pengarna. Alla banker blev samtidigt paranoida om utlåning och de två isländska bankerna kunde inte ens få lån för att betala räntan på större lån de redan hade. Det enkla förklaringen i det här fallet är att oavsett hur bra politik man har lokalt riskerar man i den globala ekonomin att betala för felaktiga politiska beslut i länder man investerat i.

BASEL II

BASEL II är ett europeiskt ramverk för reglering av banker och and finansinstitut. Det håller på att implementeras i alla europeiska länder, inklusive Island. I princip reglears kreditrisker, operationsrisker, marknadsrisker etc och framför allt värderingsmetoder. Den relevanta biten här har stora likheter med amerikanska Fair Value Accounting. I USA kom lagarna till efter Enron-skandalen med syfte att förebygga bokföringsbrott men var tyvärr en av huvudfaktorerna i den finanskris vi nu bevittnar.

I grund och botten handlar det om att en bank måste värdera sina säkerheter regelbundet efter förmodat marknadspris. Det ska enligt teorin ge en bedömning av hur mycket kapital banken har. Som resultat värderas säkerheterna (bostäderna i fallet bolån) regelbundet. Så vad är problemet med det?

Jo, det ger för det första en helt felaktig bild samtidigt som det skapar stor osäkerhet på marknaden och leder lätt till säljpanik. Det ger en helt felaktig bild för att bostäderna faktiskt inte befinner sig på marknaden. De flesta som har bolån har ingen tanke på att sälja sin bostad just då värderingen sker och har inga problem med att betala räntan (dvs det finns ingen risk för att banken måste lösa in säkerheterna). Det kanske inte ens finns någon seriös bostadsmarknad att tala om (som idag i USA). Ändå beräknas bankens tillgångar som om bostäderna skulle ha lagts ut på marknaden precis i det ögonblick som värderingen sker. Den kanske största absurditeten är att om plötsligt alla bostäder skulle komma ut på marknaden på en gång så skulle priset de såldes för aldrig vara i närheten av den värderade uppskattningen. Så hela värderingen är meningslös – i varje fall som ett mått på värdet på bankens tillgångar.

Det andra problemet är att värdet av bankens tillgångar kommer variera med den ögonblickliga utvecklingen på bostadsmarknaden. Banker som har det går bra för ser ut som om de är vid ruinens brant. 

BASEL II-tänkandet är till stor grad ansvarig för krisen nu i Europa och det inkluderar lilla Island. I det senare är BASEL II antagligen inte huvudskurken (då Islands bostadsmarknad är tämligen liten) men det har garanterat haft en förstärkande effekt på krisen.

Islands demografi

Island är ett litet land som har  mindre befolkning än Göteborg. Där av finns bara två banker, och om det går dåligt för dem så är det nationell kris. Detta ställer stora begränsningar på marknaden – konkurrensen är mycket begränsad. I ett större land hade också en hedgefond aldrig kunnat göra så stor skada.  Island importerar väldigt mycket så valutafallet har slagit hårt mot ekonomin. Kort sagt, Island var för litet och hade otur som ledde till en sådan här situation som de har stor svårighet att klara av. Det isländska scenariot hade varit omöjligt i exempelvis Sverige.

Vad händer sen?

Trots dagens mycket dystra läge borde inte sagan vara slut. Under 15 år har Islands ekonomi stigit som en raket – det kommer inte att försvinna. De skador som denna kris onekligen kommer göra är små jämfört med de framsteg de har gjort. De är onekligen i en svår och unik position men efter en tuffare period borde de kunna återhämta sig, lära sig från misstagen och återuppta sin under 15 år mycket framgångsrika politik med den friaste marknaden i Europa. Island, dagens läge till trots är en framgångsstory. Fel har gjorts men de kan rättas till.

För det första måste de ta sig ur krisen. Nationaliseringen av bankerna kan knappast beskrivas som lysande och om det handlade om ett större land skulle jag säga var en dum idé. Nu är det bara en rätt dålig lösning som kan vara nödvändig. På sikt är lösningen självklar – de isländska bankerna får sälja ut sig och bli filialer till större utländska banker med bättre kapitaltäckning. På så sätt kan man enkelt försäkra sig om att hedgefonder och liknande inte kan slå ut hela ekonomin för att land då de slår hårt mot två småbanker.

Island måste först ta sig igenom den nuvarande chocken. Sedan kommer en recession som kanske varar i två tre år, men tills dess borde staten ha sålt ut bankerna och den globala finanskrisen borde vara löst. Då är det bara att köra på och se till att man har lärt sig av sina misstag för det vore ju synd om den annars över ett och ett halvt decennium högst framgångsrika ekonomiska politiken fick bestående skador av det här. 

-Luka

Annan media: SVD, DN, DN2, DN3, E24, DN4

Det Amerikanska representanthuset har i slutändan tyvärr godkänt den $700-miljarderssubventionen av dåligt skötta företag. Visserligen var det till stor grad regleringarna som staten lagt ut som ledde till att investmentbankerna skötte sina affärer på det sätt de gjorde men det ser inte ut som om de har lärt sig av den läxan. Istället blir det mer reglering och subventioner av dåligt skötta företag. Dessa subventioner ska då betalas av skattebetalarna och de företag som inte misskött sig. Kort sagt signalen som skickas ut är att istället för att kompetent driva sitt företag och tjäna pengar genom att erbjuda de bästa tjänsterna till det lägsta priset lönar det sig istället att ha lobbyister i Washington som ser till att fördelaktiga lagar passeras så att man kan behålla vinsterna och dumpa över förlusterna på någon annan.

Men har det inte gått så långt att det behövs ett räddningspaket för att hela ekonomin inte ska haverera? Jo, det behövs radikala åtgärder – men inte av den typ som ledde till den här situationen i första hand.

Vad kan göras istället?  Här är ett par exempel:

1. Ta bort de regleringar som har gjort så mycket skada.  
   -Till att börja med ta bort de lagar som tvingar banker att låna ut pengar till låginkomsttagare under marknadsränta. Detta ledde till sub-prime lånen.

    -Ta bort ’fair value accounting’ lagarna som tvingar bolåneinstituten att värdera sina säkerheter som om de hade varit på marknaden – även om de inte är det eller det inte finns någon marknad att tala om. Detta har kanske mer än något annat bidragit till instabiliteten på marknaden och som leder till panikdumpning av priser.  

   -Ta bort alla statliga garantier på räddning av banker. Om de inte riskerar att gå i konkurs kommer de ta vansinniga risker då de inte har något att förlora.

2. Avskaffa företagsskatten. Detta kommer att ge ett tillskott i likviditeten som bra fungerande företag kommer att kunna utnyttja. Detta skulle ge bankerna den likviditet som behövs utan att dåliga banker belönades. Det skulle bli sina egna pengar de behöll istället för att de samlades ihop till en gemensam pott och delades ut till de sämsta företagen med de bästa politiska kontakterna.
    
3. Stycka upp och sälj ut Fannie Mae och Freddie Mac. De är en av huvudbovarna till finanskrisen då de med statliga subventioner pressade ner räntan långt under marknadsnivå och därmed fick folk att köpa hus de inte hade råd med. Samtidigt så tvingade de andra banker att följa deras exempel.
    
4. Lägg band på Federal Reserve och deras möjlighet att ändra styrräntan. Avskaffa Federal Reserve om möjligt då det är en organisation som på ett inkompetent sätt försökt få marknaden att fungera som politikerna vill. Ge upp. Marknaden är extremt komplex och känslig och de mest kompetenta ekonomerna i världen kan inte förutspå hur yttre randvillkor kommer att påverka den. Det är rent vansinne att tro att man med trivial politisk reglering kan kontrollera hur den kommer att bete sig i framtiden.
    
5. Bind valutan till guld eller något ekvivalent som har et objektivt marknadsvärde. Grunden till de flesta finansiella problemen vi ser idag har sin historiska rot i när man övergav myntfoten och gick över till fiatvaluta. Fiatvalutan är politiska pengar till skillnad från myntfoten som representerar ett faktiskt marknadsvärde. Den förra kan och har utnyttjats av både stater och banker att bygga luftslott av valutan.

Det här är bara ett par exempel, men de illustrerar i vilken riktning man borde gå. När man gjort något fel löser man det inte till att göra ännu mer fel på samma sätt.

Det enda den här ”räddningen” av bankerna innebär är att man fortsätter modellen där företag belönas för politiska kontakter och inkompetens och bestraffas för kompetens. Om man seriöst vill fixa systemet så måste man tänka om. Annars kommer vi vara i samma situation om 10 år med en ännu värre finanskris.

En tragikomsik punkt i subventionsplanen är att skatteavdrag ska ges till företag som sysslar med förnyelsebara energikällor. Miljövänlig el i all ära, men vad har det med finanskrisen att göra? Det är bara ett typexempel i vilka trafikstråk man rör sig i statlig reglering. Någon för tillfället starkt grupp av politiker fick antagligen in det mot hot om att de skulle rösta ner hela förslaget om det inte kom med. 

–Luka

Andra om finanskrisen: DN, SVD, Aftonbladet, BBC