En positiv effekt av splittringen är att liberaler börjat seriöst diskutera dagens lösningar med upphovsrätt och patenträtt. Även om ingen har ännu presenterat en idé som skulle vara kompatibel med liberala grundvärderingar finns det nytta i att förstå att det handlar om ett komplicerat problem. Piratpartiet på ena sidan och de etablerade partierna på andra sidan har en mycket simplistisk syn på problemet.

Äganderätt och statliga privilegier

Förespråkarna för upphovsrätt och patenträtt påpekar att det omfattas av äganderätten. Om du har utan att kränka andras rättigheter införskaffat eller tillverkat ett fysiskt objekt är det ditt och du har rätt att bestämma om du vill behålla det, sälja det eller ge bort det. Om någon tar det emot din vilja kallar vi det för stöld. Din rätt till privat egendom har blivit kränkt genom att du blivit fråntagen objektet utan ditt tillstånd. Äganderätten är en av de mest fundamentala individuella rättigheterna. Ett system som inte respekterar privat egendom är ett system baserat på slaveri: vissa har rätt att ta och andra har skyldighet att ge. Så långt inga konstigheter. Märk dock att den fundamentala kränkningen sker genom att du blir av med objektet. Därmed blir frågan betydligt mer komplicerad när man kommer till frågan om immateriella rättigheter. När någon gör en kopia har ägaren inte blivit av med originalet. Immateriella rättigheter skyddas naturligtvis till viss del automatiskt av vanlig äganderätt. Om du målat en tavla och håller den inlåst hemma har naturligtvis ingen rätt att bryta sig in i ditt hem och måla av den. Samtidigt om du går ut på stan och visar den för folk kan du inte kräva automatiskt att de ska betala för att ha sett den.

Ensamrätten till en idé eller ett publicerat verk är inte en fundamental individuell rättighet: det är ett politiskt bestämt privilegium. Copyright och patent är monopol som ges ut av staten. Bara det gör det hela suspekt från en liberal position. Vi har kommit att acceptera copyright och patent som naturliga men det har inte alltid varit så. Det kan vara intressant att Ludwig von Mises och Friedrich Hayek (två av den klassiska liberalismens främsta representanter) inte alls var övertygade om att utöka äganderätten till att inkludera immateriella ting var en bra idé:

Patents and copyrights are results of the legal evolution of the last centuries. Their place in the traditional body of property rights is still controversial. People look askance at them and deem them irregular. They are considered privileges, a vestige of the rudimentary period of their evolution when legal protection was accorded to authors and investors only by virtue of an exceptional privilege granted by the authorities. They are suspect, as they are lucrative only if they make it possible to sell at monopoly prices. Moreover, the fairness of patent laws is contested on the ground that they reward only those who put the finishing touch leading to practical utilization of achievements of many predecessors. these precursors go empty-handed although their main contribution to the final result was often much more weighty than that of the patentee.

–Ludwig von Mises, i The Limits of Property Rights and the Problems of External Costs and External Economies

Friedrich Hayek uttryckte liknande åsikter:

Where the law of property is concerned, it is not difficult to see that the simple rules which are adequate to ordinary mobile “things” or “chattel” are not suitable for indefinite extension We need only turn to the problems which arise in connection with land, particularly with regard to urban land in modern large towns, in order to realize that a conception of property which is based on the assumption that the use of a particular item of property affects only the interests of its owner breaks down There can be no doubt that a good many, at least, of the problems with which the modern town planner is concerned are genuine problems with which governments or local authorities are bound to concern themselves. Unless we can provide some guidance in fields like this about what are legitimate or necessary government activities and what are its limits, we must not complain if our views are not taken seriously when we oppose other kinds of less justified “planning.”

The problem of the prevention of monopoly and the preservation of competition is raised much more acutely in certain other fields to which the concept of property has been extended only in recent times. I am thinking here of the extension of the concept of property to such rights and privileges as patents for inventions, copyright, trade-marks, and the like. It seems to me beyond doubt that in these fields a slavish application of the concept of property as it has been developed for material things has done a great deal to foster the growth of monopoly and that here drastic reforms may be required if competition is to be made to work. In the field of industrial patents in particular we shall have seriously to examine whether the award of a monopoly privilege is really the most appropriate and effective form of reward for the kind of risk-bearing which investment in scientific research involves.

Friedrich Hayek, från Individualism and Economic Order

 

Den enkla principen att en individ har rätt till frukten av sitt arbete är inte så enkel om frukten av arbetet är en idé eller ett verk som individen väljer att visa för allmänheten. För att upprätthålla den krävs statlig intervention och begränsningar på andras rättigheter – kort sagt effekter som rimmar illa med en liberal ideologi.

Från piratpartiets håll har man försökt använda äganderätten från motsatt håll. Falkvinge har exempelvis sagt att copyright är ett hot mot äganderätten. Om man äger något, menar han, så får man göra vad man vill med det. Om du köper en låt så äger du den och du får (enligt Falkvinge) göra kopior av den och ge den till vänner och bekanta. Utan för stor ansträngning kan man dock enkelt se att hans förslag faller på eget svärd. Om äganderätten säger att du får göra vad du vill med dina ägodelar (inklusive immateriella) så får du sätta vilka villkor du vill för att andra ska använda dem. Det stämmer, men då hamnar vi under kategorin avtalsrätt och inte äganderätt.

Avtalsrätt

Avtalsrätt handlar i grund och botten om att handel ska vara frivillig. Individer ska inte tvingas med våld, hot om våld eller genom bedrägeri att utföra transaktioner med tredje part. När man handlar ska det vara på frivillig bas där alla inblandade parter ser en egen fördel i handeln. Om äganderätt och upphovsrätt är svåra att förena är avtalsrätt och upphovsrätt ännu svårare.

Antag att Pelle gör en låt och säljer den till Lisa med villkoret att Lisa inte får göra några kopior av låten till någon annan. Om Lisa ger en kopia till Kalle har hon uppenbarligen brutit mot avtalet och det är rimligt att Pelle kan kräva skadestånd. Kalle har dock inte ingått i något avtal – varken med Pelle eller Lisa så han kan per definition inte ha begått något avtalsbrott. Han kan göra hur många kopior som helst utan att det bryter mot något kontrakt han gått med på. Om enbart första länken i kedjan kan hållas ansvarig kan upphovsrätt och patenträtt aldrig fungera i praktiken. Istället verkar de båda precis tvärt om mot vad avtalsrätten är till för. Patenträtt och upphovsrätt tvingar individer och företag att ingå avtal som de aldrig gått med på.

Det praktiska och det moraliska

Vi ser den andra sidan av myntet om vi betraktar vilka konsekvenser ett avskaffande av patenträtt och upphovsrätt skulle ha. Ett praktexempel för patenträtt är läkemedelsindustrin. Läkemedel kostar ingenting att tillverka fysiskt men kostar enorma belopp att utveckla och testa. Att göra en kopia av läkemedlets ingredienser är trivialt – man behöver inte ens göra en kemisk analys då läkemedelsföretagen måste redovisa både innehåll och testresultat. Kort sagt skulle det utan patentskydd finnas lite anledning att kommersiellt utveckla nya läkemedel. Detta är naturligtvis inte begränsat till bara läkemedelsforskning utan gäller naturligtvis för alla forskningsintensiva branscher. Det enda alternativet som skulle kvarstå skulle vara en Sovjet-inspirerad planekonomisk lösning. Av erfarenhet vet vi att detta inte fungerar och att tvinga skattebetalarna att finansiera en utveckling av produkter som tvingas på dem är moraliskt förkastligt.

Piratpartiets agitation mot vissa företag kan enbart jämföras med utsagor från de mest vänsterextrema grupperna. Christian Engström kallade Monsanto för “så nära ren ondska man kan komma i aktiebolagsform” samt att läkemedelspatent “dödar många människor i tredje världen varje dag”. Om dessa elaka läkemedelsföretag valde att inte längre besvära världen med sin ondska och lade ner sin verksamhet och slutade utveckla och tillverka medicin, hur många skulle då dö? Om Monsanto lade ner och alla anställda började jobba som säg Röda Korset volontärer eller EU-parlamentariker skulle miljontals människor i världen dö av hunger.

Klart är att från dagens perspektiv skulle ett patentförbud ha katastrofala följder. Förbud mot upphovsrätt skulle på likande sätt drabba andra industrier. Med dessa konstateranden har vi dock inte kommit särskilt långt. Även om vi kan förklara varför vi tycker att patent- och upphovsrätt behövs står de på en mycket svag etisk grund.

När man kommer till slutsatsen att det moraliska och det praktiska är varandras motsatser kan man bara vara säker på en sak: man har tänkt fel någonstans. Någonstans i texten ovan finns ett fundamentalt tankefel.

Slutsatser

Moral och verklighet är inte frånkopplade. Om man frigör kopplingen betyder att vilken ideologi som helst kan motivera vilka förbrytelser som helst. Detta är precis vad som har hänt i historien – allt från religiösa förföljelser till franska revolutionen, kommunism och nazism. Det praktiska och det moraliska kan inte vara varandras motsats.

Som exempel kan man säga att det liberala argumentet för den kapitalism är inte ekonomiskt utan moraliskt. Det handlar kort och gott om att man inte får bruka våld proaktivt mot sina medmänniskor. I ekonomiska sammanhang betyder det att vuxna människor får fritt handla med varandra efter vilja och bästa förmåga utan att någon med våld eller hot om våld får tvinga dem att agera annorlunda. Det betyder att alla individer är jämlika i det att de har samma rättigheter. Kapitalismen är också ett praktiskt system i den mening att den är det effektivaste ekonomiska systemet vi människor någonsin haft. Ingenting har sporrat produktivitet och ökat välståndet som kapitalismen.

För upphovsrätt och patenträtt kan vi peka på det praktiska men vi har ingen enkel moralisk grund vi kan peka på. Det är inte konstigt att en del klassiska liberaler insisterar på en utökning av äganderätten till upphovsrätt och patenträtt. Det blir så mycket enklare och inga obekväma frågor uppstår.  Tyvärr håller inte deras resonemang närmare granskning. Det är en komplicerad fråga som inte har fått något adekvat svar. Det är också en mycket viktig fråga då produktionen av information blir allt viktigare.

Det kan vara frestande att säga att vi får kompromissa, men en kompromiss mellan något praktiskt och något moraliskt resulterar vanligen i något som varken är praktiskt eller moraliskt. Istället behövs det nytänkande – vi behöver ett system som uppfyller både kraven på att vara  praktiskt och moraliskt. Kort sagt, vi behöver kompetenta filosofer (och inte det post-modernistiska skräpet vi har till stor del idag) och kompetenta företagsledare och entreprenörer (och inte av den typen som springer till staten för att rädda sig från att behöva tillverka bra produkter och tjänster). Som ett första steg skulle jag personligen vilja se en mera nyanserad debatt.

Det handlar inte om specifika fall av inkompetens i rättsväsendet utan om grundläggande fel i hela systemet. Om man vill få bort dessa fel (som till stor del saknar motsvarighet i andra demokratiska länder) krävs en total reform.

Med ny teknik kommer nya etiska och juridiska utmaningar och med tanke på att teknikutvecklingen accelererar kommer ett rättsväsen som kan hantera nya problem vara av största vikt. Fildelning är ett enkelt problem jämfört med vad man kan få exempelvis från biotekniskt håll.

Vad är problemen och finns några möjliga lösningar?

Åklagare

Idag har en svensk åklagare en dubbelroll – där den ena rollen har intressekonflikter med den andra. För det första ska åklagaren representera staten. Åklagaren bestämmer om åtal ska väckas och baserat på uppfattningen om att att den misstänkte är skyldig försöka få honom fälld. I den andra rollen ska åklagaren vara objektiv och neutral och beslutar exempelvis om husrannsakan, häktning osv. Kan åklagaren vara objektiv en sekund för att nästa sekund ha som mål att få den misstänkte fälld? Nej, det är för mycket att begära. Detta är dock exakt vad det nuvarande systemet begär av åklagare.

Den grundläggande idén bakom en rättegång i Sverige är att man sätter sig ner och diskuterar och kommer tillsammans fram till ett beslut om skuld och bestraffning.  Det ska inte vara någon antagonistisk uppvisning mellan åklagare och försvarare framför en jury utan sidorna ska föra en konstruktiv dialog. Lagen ska inte tolkas utan helst följas ordagrant. Det må låta som en fin idé, men den fungerar inte i verkligheten. Åklagarsidan och försvaret ställs mot varandra och har mycket skilda åsikter med det att i Sverige har sidorna inte lika rättigheter. Åklagaren har en stor makt som i andra rättssystem brukar tillhöra domaren.

Lösningen till problemet är enkel: acceptera att åklagare och försvarare har diametralt motsatta  intressen. Överför den objektiva rollen från åklagare till domare som får vara den objektiva medlaren mellan de två parterna. Låt försvarare och åklagare ha identiska rättigheter (bortsätt från att åklagaren får väcka åtal). Detta är en standardlösning som används i de flesta andra demokratier i världen.

Nämndemän

Det mest suspekta elementet i den svenska rättsapparaten är nämndemännen. I Sverige har vi ingen jury i rättegångar utan det är två, tre personer som tillsammans med domaren fattar beslut om skuld och om bestraffning. Nämndemännen (precis som medlemmar i en jury) är lekmän, det vill säga har som regel ingen juridisk utbildning. Det som är anmärkningsvärt dock är hur de väljs. Nämndemän i tingsrätten väljs av kommunfullmäktige och i hovrätten av landstingsfullmäktige. Det handlar alltså om politiska nomineringar – något som är normalt fullkomligt oförenligt med ett modernt demokratiskt system. En av grundpelarna i en modern demokrati är att rättsväsendet ska vara politiskt oberoende. Det svenska systemet är i sällskap med   länder som Nordkorea och Iran. Systemet fungerar vid vanliga brott där det inte finns något politiskt intresse men i det fall det finns blir det katastrof. Då finns ingen objektiv rättvisa och rättegångar blir politiska. Om man ska ändra på en sak i systemet så är det hur nämndemän väljs.

Lösningen är att ha jury vid rättegångar, se till att nämndemän väljs på icke-politiskt sätt eller avskaffa nämndemännen helt och hållet. Vi må inte vara en bananrepublik, men men med det nuvarande systemet är epitetet bananmonarki passande.

Korruption

Sverige brukar hamna bra på internationella listor på korruption. Den typen av korruption handlar om direkta mutor, och det stämmer att det sällan förekommer i Sverige. Vi har dock en annan typ av korruption som handlar om starka grupper som skyddar sina medlemmar. Det svenska rättssystemet är en sådan grupp och den omfattar allt från poliser och rättsläkare till åklagare och domare. Jäv är en svensk tradition. Ett fall som exemplifierar denna korruption är det som fick Sverige svartlistat hos Amnesty International: fallet med Osmo Vallo. I korthet handlade det om hur två polismän slog ihjäl en man och hur sedan poliser, rättsläkare, åklagare och domare hjälptes åt att sopa det under mattan. Ett annat exempel, där det knyts till politiska intressen är husrannsakan mot Bahnhof (intressant nog utfärdat av samma domare som i Pirate Bay målet). Grova tjänstefel begicks och trots att det hela dokumenterades väl (av andra myndigheter bland annat) blev det inte ens en förundersökning.

Detta är det svåraste att komma åt. Sverige är ett relativt litet land och de som jobbar i rättsväsendet tenderar att känna varandra. Det kollektiva tänkandet dominerar och de som sticker ut trycks ner.

Eftersökes: Objektivitet

Lagar måste vara objektiva (och objektivt försvarbara). Med det menas för det första att lagarna måste skrivas på sådant sätt att de är konsekventa och att en person måste kunna klart på förhand veta vilka lagar som gäller och vilket straff den får om den bryter mot lagen. För det andra måste rättssystemet ha ett objektivt förhållande till lagen. Det betyder att det inte finns mycket utrymme för tolkning och inget utrymme alls för något annat än lagen. Politiska influenser och sociala nätverk får inte påverka utfallet i en rättegång. Tyvärr uppfyller Sverige idag  inte något av villkoren. Lagar som stiftas är otydliga och delvis godtyckliga. Tolkningen av dem är ofta godtycklig och är beroende av juristernas kontaktnät samt ett offer för politisk inblandning.

Att ha en konsekventa objektiva laga är det viktigaste i ett samhälle. Utan det har man inget skydd alls utan kan bara hoppas på att man inte blir ett offer för en godtycklig lag.  Utan objektiv lag är medborgarna helt utsatta och utan rättigheter, fullkomligt beroende av byråkraters och politikers goda vilja. 

I media:  SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, DN1, DN2, Falkvinge