DN skriver om hur riksbankens anställda har varit mycket omtänksamma mot sig själva och använt skattebetalarnas pengar till att ge personalen ränterabatt. Totalt har de anställda lånat 270 miljoner kronor och betalar i genomsnitt 2,69% i ränta (när marknadsräntan som icke-riksbanksanställda får är ca 6.6%). Ett trettiotal anställda har en ränta på 0.75% på sina bostadslån.

För att konkretisera detta så blir kostnaden för att köpa en bostadsrätt för 2 miljoner då 1250 kr i månaden.

När bankdirektörer får bonusar för kortsiktiga investeringar och fallskärmsavtal när de på lång sikt gör bort sig är det i grund och botten investerarnas eget fel om de förlorar sina pengar. Kort sagt, att se kvartalsrapporten som helig och helårsrapporten som en oviktig avlägsen framtid är inte i alla lägen det smartaste man kan göra. De som investerar i ett sådant bolag får skylla sig själva när de förlorar sina pengar. Det är deras egna pengar och de har lika mycket rätt att bränna dem på dåliga investeringar som att gå på kasino och förlora dem. Småspararna och vanliga låntagare är i liknande position – man kan välja vilken bank man ska ha sina pengar i och vilken bank man lånar ifrån. Det finns gott om mindre banker i Sverige som varken gjort dåliga kortsiktiga investeringar eller belönat högt risktagande med bonusar. Så långt allting gott – folk får investera sina pengar hur de vill, ta vilka risker de vill och sedan ta konsekvenserna av sina val.

När staten med skattepengar går in och räddar dåliga kommersiella banker eller när riskbanken ger förmånliga lån till sina anställda är dock situationen mycket annorlunda. Då använder de pengar som inte är deras egna utan som tagits med tvång. Det betyder helt enkelt att en grupp av individer tvingas att jobba för att andra individer ska få trevliga bostadslån eller fallskärmsavtal. För det senare finns ett botemedel och det är att se till när staten ”räddar” en bank att man ser det som en investering – och att investeraren ställer krav på att bonusar och fallskärmsavtal avskaffas om banken vill få investeringen. Det är långt ifrån bra, då det handlar om att tvinga skattebetalare att investera i bankerna – det handlar fortfarande om att med statens våldsmonopol ta pengar ifrån medborgarna som medborgarna annars hade investerat på ett annat sätt.

Men, riskbankens utdelning av rabatterade lån till anställda är ett snäpp värre för den illustrerar så direkt hur en grupp av medborgare lever på en annan grupps bekostnad. När så en riksbanksanställd får ca 9000 kr i månaden rabatt på sitt lån är det någon annan som är dömd till tvångsarbete för att tjäna ihop de pengarna. Dessa 9000 kr motsvarar exempelvis 90 timmar arbete för en kassörska i en livsmedelsbutik.

Vissa uttrycker indignation över att det är gemensamma pengar som används för att främja visa individers ekonomiska intresse. Det är betydligt värre än så då det inte är gemensamma pengar det handlar om. Skattepengar uppstår inte magiskt utan tas från individuella medborgare utan att de har något val i frågan. När en kassörska tvingas att ge en tredjedel av sina pengar i skatt betyder det att hon tvångsarbetar 2 timmar och 24 minuter om dagen på ett 8-timmars arbetspass. Att dessa pengar används delvis till hennes fördel i formen av sjukvård, utbildning etc. är ett mycket dåligt argument. Det är som att säga att slavar på 1800-talet i amerikanska södern inte var slavar då de fick mat och husrum. Situationen förbättras förstås inte av att om denna kassörska skulle starta en egen butik och där med öka produktiviteten och skapa jobb så skulle hennes tvångsarbete förlängas varje dag.

Media: SVD1, DN1, DN2

Det har talats en del om rättvisa i blogosfären och i media både i samband med finanskrisen och i största politiska allmänhet. Man inser snabbt att Sverige, nuvarande regering till trots, är ett högst socialdemokratiskt land. Detta kan man se direkt på att de flesta svenskar direkt och omedvetet likställer jämlikhet och rättvisa. Det sitter i ryggmärgen på något sätt och det är kanske inte så överraskande då man har fått höra det från dagis och uppåt.

Påståendet att rättvisa och jämlikhet är samma sak är inte nödvändigtvis fel, men det är i den vanliga användningen av begreppen ett specialfall då de båda begreppen råkar sammanfalla.

I grund och botten är dock rättvisa och jämlikhet två olika begrepp – vilket jag hoppas visa med ett par exempel. (Dessa exempel är mycket enkla och enbart till för att visa på den semantiska skillnaden mellan de två begreppen):

Lisa och Pelle går ut i skogen och plockar äpplen. Lisa plockar 4 äpplen och Pelle plockar 2 äpplen och deras kompis Göran plockar inga alls för han ville inte följa med och plocka äpplen.

Rättvist:
Lisa får behålla sina 4 äpplen, Pelle sina 2 och Göran får inga då han inte var med. Det är rättvist då äpplena skaffats på ett legitimt sätt och inga rättigheter har kränkts.

Jämlikt:
Lisa, Pelle och Göran får två äpplen var.

Rättvis jämlikhet och jämlik rättvisa

Det jämlika kan vara rättvist om Lisa och Pelle går med på att dela upp äpplena mellan alla tre. Då har ingens rättigheter kränkts.

Jämlikheten ligger i grund för rättvisan i den mening att den baserar sig på principen att alla människor har lika rättigheter. Lisa, Pelle och Göran är i den meningen jämlika att de har lika rättighet att gå ut i skogen och plocka äpplen och de har lika rättighet att behålla de äpplen de plockat.

Om Göran  drar fram en pistol och tvingar på fördelningen är det fortfarande jämlikt men inte rättvist. Detta betyder att trots allt att de inte hade lika rättigheter – han tog sig rättigheten att ta och de hade en skyldighet att ge. 

Slutsatsen man kan dra är att rättvis jämlikhet kan enbart existera på frivillig basis – det vill säga att man inte tvingar fram jämlikheten. Om man med tvång utjämnar finns inte den fundamentala jämlikheten i rättigheter kvar.

Blandekonomi

Hur ser en kombination ut då när man gör en kompromiss mellan rättvisa och jämlikhet? För det första får man ett system som varken är rättvist eller jämlikt. I praktiken är det så en normal västerländsk socialliberal/socialdemokratisk blandekonomi fungerar (i något parodisk form):

Lisa plockar 3 äpplen (pga fackliga och andra regler får hon inte jobba mer).

Pelle jobbar i den offentliga sektorn med äppelfördelning.

Göran går på komvuxkurs i folkdans.

Lisa betalar 50% skatt, dvs hon får 1.5 äpplen. Pelle får ett äpple för sitt jobb i den offentliga sektorn. Två tredjedelars äpple går till administrativa kostnader och komvuxkurser. Göran får 1/3 äpple i studiebidrag och/eller socialbidrag. Regler som Pelle i rollen av stat och fackförening satt upp förhindrar Lisa att plocka mer än 3 äpplen om dagen.

Myten om nollsummespel 

Exemplen med äppelplockningen är grovt missvisande på i en aspekt och det är att de representerar ett nollsummespel. Verkligheten är dock annorlunda då produktivitet är dynamisk och med en fri marknad växer den dramatiskt över tid, så det kan vara interessant att titta på praktiska effekter av ett rättvist men ej redistributivt jämlikt system (den fria marknaden), även om det glider in något på ekonomi och politik – vilket inte är det primära syftet här:

Från år 1 till 1820 hade medelinkomsten för genomsnittsmänniskan ökat med 50%. Tack vare de fria marknadena så har från år 1820 till idag medelinkomsten ökat med 900%. Detta medel inkluderar tredje världen – vi har alla blivit rikare. För västvärlden handlar det om mer än en faktor 20. Dessa siffror om än imponerandede visar bara en liten bit av förbättringarna. Som exempel kan man nämna att 1870 hade vi i medel två timmars fritid per varje timme arbete – idag ligger siffran på åtta timmar.

För att inte nämna de tekniska innovationerna vi har tillgång till. Den rikaste renässansfursten hade inte tillgång till något så enkelt som ordentlig tandvård än mindre iPods, internet, tvättmaskiner och färska frukter på vintern. För en intressant och rolig genomgång av de fantastiska förbättringar som har skett tack vara den fria marknaden se Johan Norbergs bok ”När människan skapada världen”.

Detta var dock bara en parentes för att ge ett par exempel hur en marknadsekonomi inte är ett nollsummespel för den uppmuntrar förbättringar i produktiviteten. Den vidare poängen ligger i att ett rättvist, snarare än jämlikt system har stora praktiska fördelar.

Utjämning, till skillnad från produktivitet är ett nollsummespel. Du tar från en grupp och ger till en annan (plus något för administrativa kostnader förstås). Från ett praktiskt perspektiv ligger den största skadan i att du flyttar kapital från företag och individer som skulle kunna använda kapitalet till att öka produktiviteten så det är inte bara kapitalet som försvinner utan man förlorar den ökning i produktivitet som man hade fått om kapitalet hade varit rätt investerat.

Slutsatser

Rättvisa och jämlikhet är semantiskt skilda begrepp. Jämlikhet i redistributiv mening underbygger oundvikligen jämlikheten med avseende på rättigheter. Ett rättvist system är inte bara etiskt och logiskt konsekvent utan har praktiska fördelar i formen av en ständigt förbättrad produktivitet. En fri oreglerad marknad är ett exempel på ett rättvist system. Det är ett jämlikt system i den mening att alla inblandade har lika rättigheter, men är inte det i redistributiv mening (där vinsterna med tvång omfördelas). 

–Luka

Media: DN, DN1, SVD1, Aftonbladet, DN2