En positiv effekt av splittringen är att liberaler börjat seriöst diskutera dagens lösningar med upphovsrätt och patenträtt. Även om ingen har ännu presenterat en idé som skulle vara kompatibel med liberala grundvärderingar finns det nytta i att förstå att det handlar om ett komplicerat problem. Piratpartiet på ena sidan och de etablerade partierna på andra sidan har en mycket simplistisk syn på problemet.

Äganderätt och statliga privilegier

Förespråkarna för upphovsrätt och patenträtt påpekar att det omfattas av äganderätten. Om du har utan att kränka andras rättigheter införskaffat eller tillverkat ett fysiskt objekt är det ditt och du har rätt att bestämma om du vill behålla det, sälja det eller ge bort det. Om någon tar det emot din vilja kallar vi det för stöld. Din rätt till privat egendom har blivit kränkt genom att du blivit fråntagen objektet utan ditt tillstånd. Äganderätten är en av de mest fundamentala individuella rättigheterna. Ett system som inte respekterar privat egendom är ett system baserat på slaveri: vissa har rätt att ta och andra har skyldighet att ge. Så långt inga konstigheter. Märk dock att den fundamentala kränkningen sker genom att du blir av med objektet. Därmed blir frågan betydligt mer komplicerad när man kommer till frågan om immateriella rättigheter. När någon gör en kopia har ägaren inte blivit av med originalet. Immateriella rättigheter skyddas naturligtvis till viss del automatiskt av vanlig äganderätt. Om du målat en tavla och håller den inlåst hemma har naturligtvis ingen rätt att bryta sig in i ditt hem och måla av den. Samtidigt om du går ut på stan och visar den för folk kan du inte kräva automatiskt att de ska betala för att ha sett den.

Ensamrätten till en idé eller ett publicerat verk är inte en fundamental individuell rättighet: det är ett politiskt bestämt privilegium. Copyright och patent är monopol som ges ut av staten. Bara det gör det hela suspekt från en liberal position. Vi har kommit att acceptera copyright och patent som naturliga men det har inte alltid varit så. Det kan vara intressant att Ludwig von Mises och Friedrich Hayek (två av den klassiska liberalismens främsta representanter) inte alls var övertygade om att utöka äganderätten till att inkludera immateriella ting var en bra idé:

Patents and copyrights are results of the legal evolution of the last centuries. Their place in the traditional body of property rights is still controversial. People look askance at them and deem them irregular. They are considered privileges, a vestige of the rudimentary period of their evolution when legal protection was accorded to authors and investors only by virtue of an exceptional privilege granted by the authorities. They are suspect, as they are lucrative only if they make it possible to sell at monopoly prices. Moreover, the fairness of patent laws is contested on the ground that they reward only those who put the finishing touch leading to practical utilization of achievements of many predecessors. these precursors go empty-handed although their main contribution to the final result was often much more weighty than that of the patentee.

–Ludwig von Mises, i The Limits of Property Rights and the Problems of External Costs and External Economies

Friedrich Hayek uttryckte liknande åsikter:

Where the law of property is concerned, it is not difficult to see that the simple rules which are adequate to ordinary mobile “things” or “chattel” are not suitable for indefinite extension We need only turn to the problems which arise in connection with land, particularly with regard to urban land in modern large towns, in order to realize that a conception of property which is based on the assumption that the use of a particular item of property affects only the interests of its owner breaks down There can be no doubt that a good many, at least, of the problems with which the modern town planner is concerned are genuine problems with which governments or local authorities are bound to concern themselves. Unless we can provide some guidance in fields like this about what are legitimate or necessary government activities and what are its limits, we must not complain if our views are not taken seriously when we oppose other kinds of less justified “planning.”

The problem of the prevention of monopoly and the preservation of competition is raised much more acutely in certain other fields to which the concept of property has been extended only in recent times. I am thinking here of the extension of the concept of property to such rights and privileges as patents for inventions, copyright, trade-marks, and the like. It seems to me beyond doubt that in these fields a slavish application of the concept of property as it has been developed for material things has done a great deal to foster the growth of monopoly and that here drastic reforms may be required if competition is to be made to work. In the field of industrial patents in particular we shall have seriously to examine whether the award of a monopoly privilege is really the most appropriate and effective form of reward for the kind of risk-bearing which investment in scientific research involves.

Friedrich Hayek, från Individualism and Economic Order

 

Den enkla principen att en individ har rätt till frukten av sitt arbete är inte så enkel om frukten av arbetet är en idé eller ett verk som individen väljer att visa för allmänheten. För att upprätthålla den krävs statlig intervention och begränsningar på andras rättigheter – kort sagt effekter som rimmar illa med en liberal ideologi.

Från piratpartiets håll har man försökt använda äganderätten från motsatt håll. Falkvinge har exempelvis sagt att copyright är ett hot mot äganderätten. Om man äger något, menar han, så får man göra vad man vill med det. Om du köper en låt så äger du den och du får (enligt Falkvinge) göra kopior av den och ge den till vänner och bekanta. Utan för stor ansträngning kan man dock enkelt se att hans förslag faller på eget svärd. Om äganderätten säger att du får göra vad du vill med dina ägodelar (inklusive immateriella) så får du sätta vilka villkor du vill för att andra ska använda dem. Det stämmer, men då hamnar vi under kategorin avtalsrätt och inte äganderätt.

Avtalsrätt

Avtalsrätt handlar i grund och botten om att handel ska vara frivillig. Individer ska inte tvingas med våld, hot om våld eller genom bedrägeri att utföra transaktioner med tredje part. När man handlar ska det vara på frivillig bas där alla inblandade parter ser en egen fördel i handeln. Om äganderätt och upphovsrätt är svåra att förena är avtalsrätt och upphovsrätt ännu svårare.

Antag att Pelle gör en låt och säljer den till Lisa med villkoret att Lisa inte får göra några kopior av låten till någon annan. Om Lisa ger en kopia till Kalle har hon uppenbarligen brutit mot avtalet och det är rimligt att Pelle kan kräva skadestånd. Kalle har dock inte ingått i något avtal – varken med Pelle eller Lisa så han kan per definition inte ha begått något avtalsbrott. Han kan göra hur många kopior som helst utan att det bryter mot något kontrakt han gått med på. Om enbart första länken i kedjan kan hållas ansvarig kan upphovsrätt och patenträtt aldrig fungera i praktiken. Istället verkar de båda precis tvärt om mot vad avtalsrätten är till för. Patenträtt och upphovsrätt tvingar individer och företag att ingå avtal som de aldrig gått med på.

Det praktiska och det moraliska

Vi ser den andra sidan av myntet om vi betraktar vilka konsekvenser ett avskaffande av patenträtt och upphovsrätt skulle ha. Ett praktexempel för patenträtt är läkemedelsindustrin. Läkemedel kostar ingenting att tillverka fysiskt men kostar enorma belopp att utveckla och testa. Att göra en kopia av läkemedlets ingredienser är trivialt – man behöver inte ens göra en kemisk analys då läkemedelsföretagen måste redovisa både innehåll och testresultat. Kort sagt skulle det utan patentskydd finnas lite anledning att kommersiellt utveckla nya läkemedel. Detta är naturligtvis inte begränsat till bara läkemedelsforskning utan gäller naturligtvis för alla forskningsintensiva branscher. Det enda alternativet som skulle kvarstå skulle vara en Sovjet-inspirerad planekonomisk lösning. Av erfarenhet vet vi att detta inte fungerar och att tvinga skattebetalarna att finansiera en utveckling av produkter som tvingas på dem är moraliskt förkastligt.

Piratpartiets agitation mot vissa företag kan enbart jämföras med utsagor från de mest vänsterextrema grupperna. Christian Engström kallade Monsanto för “så nära ren ondska man kan komma i aktiebolagsform” samt att läkemedelspatent “dödar många människor i tredje världen varje dag”. Om dessa elaka läkemedelsföretag valde att inte längre besvära världen med sin ondska och lade ner sin verksamhet och slutade utveckla och tillverka medicin, hur många skulle då dö? Om Monsanto lade ner och alla anställda började jobba som säg Röda Korset volontärer eller EU-parlamentariker skulle miljontals människor i världen dö av hunger.

Klart är att från dagens perspektiv skulle ett patentförbud ha katastrofala följder. Förbud mot upphovsrätt skulle på likande sätt drabba andra industrier. Med dessa konstateranden har vi dock inte kommit särskilt långt. Även om vi kan förklara varför vi tycker att patent- och upphovsrätt behövs står de på en mycket svag etisk grund.

När man kommer till slutsatsen att det moraliska och det praktiska är varandras motsatser kan man bara vara säker på en sak: man har tänkt fel någonstans. Någonstans i texten ovan finns ett fundamentalt tankefel.

Slutsatser

Moral och verklighet är inte frånkopplade. Om man frigör kopplingen betyder att vilken ideologi som helst kan motivera vilka förbrytelser som helst. Detta är precis vad som har hänt i historien – allt från religiösa förföljelser till franska revolutionen, kommunism och nazism. Det praktiska och det moraliska kan inte vara varandras motsats.

Som exempel kan man säga att det liberala argumentet för den kapitalism är inte ekonomiskt utan moraliskt. Det handlar kort och gott om att man inte får bruka våld proaktivt mot sina medmänniskor. I ekonomiska sammanhang betyder det att vuxna människor får fritt handla med varandra efter vilja och bästa förmåga utan att någon med våld eller hot om våld får tvinga dem att agera annorlunda. Det betyder att alla individer är jämlika i det att de har samma rättigheter. Kapitalismen är också ett praktiskt system i den mening att den är det effektivaste ekonomiska systemet vi människor någonsin haft. Ingenting har sporrat produktivitet och ökat välståndet som kapitalismen.

För upphovsrätt och patenträtt kan vi peka på det praktiska men vi har ingen enkel moralisk grund vi kan peka på. Det är inte konstigt att en del klassiska liberaler insisterar på en utökning av äganderätten till upphovsrätt och patenträtt. Det blir så mycket enklare och inga obekväma frågor uppstår.  Tyvärr håller inte deras resonemang närmare granskning. Det är en komplicerad fråga som inte har fått något adekvat svar. Det är också en mycket viktig fråga då produktionen av information blir allt viktigare.

Det kan vara frestande att säga att vi får kompromissa, men en kompromiss mellan något praktiskt och något moraliskt resulterar vanligen i något som varken är praktiskt eller moraliskt. Istället behövs det nytänkande – vi behöver ett system som uppfyller både kraven på att vara  praktiskt och moraliskt. Kort sagt, vi behöver kompetenta filosofer (och inte det post-modernistiska skräpet vi har till stor del idag) och kompetenta företagsledare och entreprenörer (och inte av den typen som springer till staten för att rädda sig från att behöva tillverka bra produkter och tjänster). Som ett första steg skulle jag personligen vilja se en mera nyanserad debatt.

Det finns dock en annan fråga som med mycket hög fart hamnat högst upp på dagordningen. Det som har blivit aktuellt är integritetsfrågor och rättsäkerhet. På ett par år har situationen förvärrats enormt i västvärlden. Från att ha ansett att det bara hör hemma i diktaturer att statliga tjänstemän granskar medborgarnas privata post har vi idag FRA-lagen. I samma veva ser vi rättsäkerheten hotad med IPRED där vissa företag får större befogenheter än polisen. De som trodde att dessa nya lagar bara kommer användas för att jaga terrorister och pirater har fått tänka om. Det kan inte bli mer illustrativt än när Storbritannien använde sig av anti-terror lagar för att beslagta isländska bankers tillgångar. 

Frågan om rätten till personlig integritet är en liberal kärnfråga. Vem är det som äger ditt privatliv du eller staten? Integritetsfrågan är den viktigaste som vi liberaler stött på åtminstone de senaste 50 åren. FRA-frågan är kanske den viktigast vi kommer stöta på under vår livstid. 

Rättsäkerhetsfrågan är en fråga som berör alla. IPRED-lagen är en ekvivalent till att ICA fick göra husrannsakan i ett helt kvarter för att de misstänker att en snattare bor i området. Man behöver inte vara förespråkare av snatteri för att inse hur oproportionerlig en sådan lag är. Man behöver inte vara mot upphovsrätt för att se den våldtäkt av rättssystemet som IPRED är.  Varje förespråkare av fri marknad och kapitalism bör ställa sig på barrikaderna mot lagar som tillåter företag att tjäna pengar genom att få politiska tjänster. Korporatismen är ett åtminstone lika stort hot mot den fria marknaden som kommunismen.

Alliansregeringen är den politiska grupp som genomfört dessa lagar som utgör stora hot mot den personliga integriteten och rättssystemet.  Man kan framför allt peka ett anklagande finger på Folkpartiet och Centerpartiet – som utmålar sig som liberala partier, men oppositionen är inte mycket bättre. Socialdemokraterna är för IPRED och för en egen version av FRA. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har visat under förra mandatperioden att de följer sossarna i dessa frågor. Man ska inte glömma att grunden till dessa lagar lades av den förra regeringen. Ingen av riksdagspartierna har någon trovärdighet kvar i  dessa frågor.

Som det ser ut idag finns det bara ett enda parti som har viss trovärdighet och som ser dessa frågor som kärnan i sin politik. Jag talar naturligtvis om Piratpartiet. Piratpartiet må ha en hel del suspekta saker i sitt partiprogram (avskaffandet av patent, förbud mot DRM etc.), men de kommer aldrig bli tillräckligt stora för att kunna göra någon skada där. Samtidigt är deras prioritet nummer ett frågor om den personliga integriteten. I en vågmästarroll kan de inverka genom att hjälpa till att få bort kränkande lagstiftning samt att förhindra att värre förslag blir till lagar.

Om integritetsfrågan inte varit så viktig hade jag antagligen lagt min röst på Christofer Fjellner (m) som har ett exemplariskt liberalt track record. En röst på Fjellner är dock en röst på moderaterna och därmed en indirekt godkännande av deras politik. Jag är för upphovsrätt (dock kanske inte i 90 år), för patenträtt och självklart för att producenter får sätta vilka villkor de vill för försäljning av de varor som de producerar (inklusive att sätta DRM-skydd på dem). Detta bleknar dock i jämförelse med det akuta läget när det gäller integritetsfrågorna. Min röst den 7 juni kommer vara på Piratpartiet.

Förra inlägget här avhandlade  de statliga tjänstemännens ökande makt och det kan vara intressant att sätta det i kontext av de Orwellianska övervakningslagarna som vi håller på att få. Det var FRA-lagen i somras och nu kommer den civila ekvivalenten (möjligtvis värre) med övervakning av mobiltelefoner som inkluderar lokaliseringsdata samt diverse tvång för operatörer att lagra användningsdata. Vi ska inte gå in på detaljerna här – det finns andra som har gjort det på ett bra sätt. Istället är frågan som måste ställas: Hur korkat självdestruktiva är våra politiker egentligen? Nej, inte korkade för att de kränker individuella rättigheter utan rent idiotiska i termer av självbevarelsedrift. Jag talar inte ens om möjligheten att väljarna kan få nog och rösta på någon annan (finns ingen annan) utan helt konkret om att det är politikerna som först kommer att bli drabbade av de lagar de nu tvingar igenom.

Lobbyaristokratin

Det första man kan notera i byråkratiska system är att i avsaknad av koppling till någon form av prestandamått eller ansvarstagande. Om ett företag gör en dålig produkt får detta direkta konsekvenser och leder till att företaget måste skärpa sig eller gå under. En statlig byråkrat har inte denna feedback från verkligheten då det är inte sina egna resurser han eller hon förbrukar. Politikerna varken kan eller får styra dem direkt – för att inte nämna att de som står för notan har absolut ingenting att säga till om.

Detta leder till en alternativ form av handel – inte med pengar och varor – utan med tjänster och gentjänster. Intressegrupper bildas som utövar diverse olika tryck på de olika delarna av byråkratin. Politiker ger sig in det spelet och olika grupper försöker spela ut varandra.  Tidningen Fokus publicerade för ett tag sedan hur FRA-lagen kom till och det politiska spelet bakom kulisserna – klart läsvärt och ett bra exempel på hur politik formas i praktiken.

Om det inte är politiska principer, ekonomiska värden eller rationella argument som styr, vad är valutan i denna handel? I grund och botten information. Nu handlar det inte om information av typen ‘hur man botar cancer’ utan vem som köpte Toblerone med tjänstekort eller vem som söp ner sig på en tjänsteresa.

Alla politiska grupper har visst skydd så ska det mycket till att få en politiker eller en intressegrupp ur vägen. Det finns dock en enkel metod: personlig publik förnedring. Det handlar helt enkelt om att få ett grepp om motståndargänget genom att ta reda på diverse fakta som kan genera dem.

En vanlig medborgare har sällan hemligheter som är värda att avslöjas. Om de blir avslöjade har det få konsekvenser. För en politiker är situationen annorlunda. Varje felsteg kan leda till slutet på karriären och förnedring i massmedier.

• Reinfeldt kanske glömt bort att han råkade vandra in på en porrsida för något år sedan och råkade stanna kvar på den lite för länge. FRA har inte glömt bort. Den som för tillfället har inflytande över eller kontakter inom FRA kanske känner någon som skulle byta en stor tjänst mot att få genera Reinfeldt.
• Borg kanske inte visste att den person han var på middag hos ett par gånger har en kompis som är dömd för narkotikainnehav. SÄPO vet. Hur mycket i subventioner är det värt att låta bli att insinuera i tidningarna att Borg umgås med knarkare? Anonyma läckor händer så lätt.
• Tolgfors är kanske inte medveten om att hans favoritrestaurang är ett hak för hallickar och att lägenheten ovan den är en bordell. Polisen vet. Hur mycket är det värt i politiskt kapital att ordna ett tillslag  när ministern avnjuter sin middag?

Historien talar; Ingen lyssnar

Om inte diverse möjliga situationer inte räcker för att övertyga de som har förtroende för att staten och dess politiska intressegrupper aldrig kommer att missbruka de möjligheter som övervakningssamhället ger kanske de borde ta en titt bakåt. Om det finns något land där man borde vara skeptisk mot inrikes spionage borde det vara Sverige. Har politikerna glömt bort IB-affären och hur IB grundades som ett partipolitiskt spionorgan (socialdemokratiskt för att spionera på andra partier och framför allt på SKP). Har politikerna glömt bort hur ofta SÄPO:s resurser missbrukats för politiska syften?

Man behöver inte ens titta på de notoriskt politiskt utnyttjade underlättelse- och säkerhetstjänsterna för att se hur enkelt information riktad mot politiker läcker ut. Har Reinfeldt glömt problemet med “ministeraffärerna” som fick hans handelsminister Maria Borelius och hand kulturminister Cecilia Stegö Chilò fick avgå efter att hjälpsamma byråkrater läckte ut information om deras TV-licenser och skattebetalande.

Den slutsatsen som politiker med en gnutta självbevarelsedrift borde inse är att de utgör de primära målen för missbruk av övervakningsdata. Trots att många vanliga medborgare kan känna olust att diskutera privata angelägenheter när de blir avlyssnade har de sällan hemligheter som är värda att avslöjas. Med politiker gäller det omvända – trivialiteter från privatlivet kan enkelt göra slut på en politisk karriär.

IPRED

IPRED-lagen går i all enkelhet ut på att musik och filmindustri får rätt att begära ut personinformation kopplad till en viss IP-address. De som förespråkade lagen brydde sig inte om att den kopplingen är mycket vag. Den som fildelat olagligt och den som står kopplad till IP-numret behöver inte ha någonting med varandra att göra. Detta är alltså en klart integritetskränkande lag som genom att låta film och musikindustrin leka privatpoliser undergräver rättssäkerheten. Upphovsrätt är viktigt, men lagen är helt enkelt inte proportionerlig mot vad den ska uppnå.

Teknisk lösning

IPRED är mycket enkel att kringgå genom att man använder sig av en krypterad tunnel (VPN) till en mellanhand som inte lagrar personinformation. I princip ser kommunikationen ut så här:

Kommunikationen mellan dig och VPN-Noden är krypterad och när du skaffar dig ett konto hos VPN leverantören krävs du inte på personinformation utan kan välja ett godtyckligt användarnamn, exempelvis ”Reinfeldt1984″. Ut mot internet har du ett IP-nummer som är kopplat till VPN-Noden och inte till dig.

Följande scenario utspelas om någon försöker använda IPRED-lagen för att granska dina aktiviteter på nätet:

1. De tycker att IP-nummer 123.45.67.89 är intressant och vill veta vem som är kopplad till det.
2. De ser att ISP-1 är bredbandsleverantören till det IP-numret och kräver att få ut personuppgifter.
3. ISP-1 svarar att 123.45.67.89 tillhör ”Säkra VPN AB” (påhittat företag) som håller i VPN-Noden.
   (Om nu de som försöker hitta identiteten bakom 123.45.. är det minsta kunniga ger de upp här, men antag att de inte gör det).
4. Säkra VPN AB blir av en okunnig domare beordrade att lämna ut informationen om vem som använde 123.45.67.89.
5. Säkra VPN tvingas att lämna ut att det faktiskt var ”Reinfeldt1984″ som var ägare till abonnemanget.
6. Spåret tar slut där. Säkra VPN vet inte vem Reinfeldt1984 är och IPRED-jägarna har inget mer de kan göra. De får inte ta del av trafikloggar från Säkra VPN – det enda IPRED ger de rätt att begära är information om vem som står bakom ett abonnemang som varit kopplat till ett visst IP.

Juridisk lösning

Även om du är skyldig, gå till domstol – du har rätt till en ordentlig rättegång. Tidigare fall visar att domstolar är ovilliga att gå med på de ofta absurda krav som upphovsrättshavarna kräver.

FRA

Teknisk lösning

Grunden till lagförslaget är ett EU-direktiv som säger att personuppgifter kopplade till IP-nummer får begäras i samband met rättegång. Men regeringen som står bakom det svenska förslaget tyckte inte det var tillräckligt utan har tagit bort kravet att det ska vara i samband med en rättegång.

En stats grundläggande uppgift är att försvara medborgarnas rättigheter. Att sälja ut mekanismen som ska vara till försvar av dessa rättigheter till organisationer som ämnar kränka dessa rättigheter är oförlåtligt.

Raden av integritetskränkande lagar har för länge passerat det man kan tolerera i ett land som påstår sig vara demokratiskt. En modern demokrati kräver mer än majoritetsvälde för att vara legitim. Skydd av grundläggande individuella rättigheter ingår i den ekvationen. FRA-lagen, legaliseringen av åsiktsregistrering och nu detta lagförslag är långt över vad man kan finna sig i.

Maila och ring till politiker. Vid nästa val rösta inte på något parti som har stått bakom de här lagförslagen. Eller gör som jag kommer att göra och inte rösta alls så att de inte kan låtsas att de har min röst bakom sig för de lagar och lagförslag som de genomfört och tänkt genomföra och som innebär en grov kränkning av individuella rättigheter.

Media: SVD1, SVD2, HAX