“Att inte jobba i kinesisk fabrik” är svaret man garanterat får från arbetarna i sådana fabriker.
DN skriver i en artikel om de hemska förhållandena i kinesiska fabriker som tillverkar produkter till västerländska företag. Det som aldrig frågas i sådana artiklar är varför arbetarna väljer att jobba där. Svaret är mycket enkelt: för att alternativen är värre. Det är frivilliga avtal de har ingått och om de prioriterar arbetsförhållanden över ha det jobb de har och den lön de har kan de alltid sluta.
Man kan höra socialister vråla om “slavarbete” och hur det behövs “solidaritet”. Ok, låt oss spela med. Antag att arbetarna i fabrik A börjar kräva dubbelt så hög lön? Då flyttas produktionen till fabrik B där arbetarna inte kräver det. Arbetarna kan förstås gå ihop och bilda fackföreningar, men detta har tydligen inte hänt. Arbetarna i det socialistiska Kina föredrar tydligen de konkurrensfördelar de får framför samarbete.
Ok, men anta att staten kommer in och sätter minimikrav på arbetsförhållanden, vad händer då? Då väljer de västerländska företagen att flytta sin tillverkning till något annat land. Kambodja har exempelvis ett mera affärsvänligt klimat. Arbetarna i både fabrik A och fabrik B blir arbetslösa och hamnar därmed i en situation som är värre än de var i.
Alright, men antag istället att Nokia eller Apple bestämmer sig för att självmant höja lönerna i sina fabriker över marknadsvärde. Det som händer då är en rad saker. För det första måste de höja sina priser vilket kommer leda till minskad marknadsandel och minskade intäkter. Detta kommer att resultera i att mindre pengar kan läggas på den verksamhet som faktiskt möjliggör drivandet av företaget (forskning och utveckling). Det kommer också leda till att investerare drar sig till andra företag. Snart måste företaget minska sina tillverkningskostnader eller gå under och vi är tillbaks på ruta ett.
Men antag att exempelvis alla stater i världen gick ihop och tvingade företagen att betala högre löner? För det första skulle vi då verkligen tala om slavarbete – att vissa tvingas med implicit hot om våld från statens håll jobba för andras intressen. För det andra skulle motorn i företagen – den forskning och utveckling som skapare mervärde – ta en stor smäll. Pengar måste skapas innan de förbrukas och om man skadar motorn i denna process blir det mindre åt alla.
Att vara fattig är ingen konst – det räcker med att man gör ingenting. Bara för ett sekel sedan var de rikaste länderna fattiga som dagens U-länder. Det som är värt att förstå är hur rikedom och välstånd uppstår. Det är innovation och handel som står för tillväxt. Utan det skyfflar man bara pengar från en hög till en annan. Globaliseringen är en fantastisk utveckling som leder till ökat välstånd för alla – inklusive de kinesiska arbetarna. Det är sant att de jobbar under vad vi i väst tycker är usla arbetsförhållanden men sant är också att de har det betydligt bättre med fabriken än utan den.
Ett bra exempel på globaliseringens positiva inverkan är Taiwan. På tre generationer har man tack vare internationell handel gått från u-land till i-land. Första generationen var bönder som alltid var på svältningsgränsen. Andra generationen jobbade i fabriker som de ovan nämnda i Kina. Tredje generationen har lika hög levnadsstandard som vi i väst.
Det finns betydligt bättre saker att kritisera när man talar om Kina än dåliga arbetsförhållanden i fabriker. Trots dess flört med marknadsekonomi är Kina fortfarande en kommunistisk diktatur där dissidenter blir kastade i fängelse. Om man vill klaga på affärsverksamheten i landet bör man klaga på den massiva korruptionen och de byråkrater som lever på både den egna befolkningens och företagens bekostnad.
