“Att inte jobba i kinesisk fabrik” är svaret man garanterat får från arbetarna i sådana fabriker.

DN skriver i en artikel om de hemska förhållandena i kinesiska fabriker som tillverkar produkter till västerländska företag. Det som aldrig frågas i sådana artiklar är varför arbetarna väljer att jobba där. Svaret är mycket enkelt: för att alternativen är värre. Det är frivilliga avtal de har ingått och om de prioriterar arbetsförhållanden över ha det jobb de har och den lön de har kan de alltid sluta.

Man kan höra socialister vråla om “slavarbete” och hur det behövs “solidaritet”. Ok, låt oss spela med. Antag att arbetarna i fabrik A börjar kräva dubbelt så hög lön? Då flyttas produktionen till fabrik B där arbetarna inte kräver det. Arbetarna kan förstås gå ihop och bilda fackföreningar, men detta har tydligen inte hänt. Arbetarna i det socialistiska Kina föredrar tydligen de konkurrensfördelar de får framför samarbete.

Ok, men anta att staten kommer in och sätter minimikrav på arbetsförhållanden, vad händer då? Då väljer de västerländska företagen att flytta sin tillverkning till något annat land. Kambodja har exempelvis ett mera affärsvänligt klimat.  Arbetarna i både fabrik A och fabrik B blir arbetslösa och hamnar därmed i en situation som är värre än de var i.

Alright, men antag istället att Nokia eller Apple bestämmer sig för att självmant höja lönerna i sina fabriker över marknadsvärde. Det som händer då är en rad saker. För det första måste de höja sina priser vilket kommer leda till minskad marknadsandel och minskade intäkter. Detta kommer att resultera i att mindre pengar kan läggas på den verksamhet som faktiskt möjliggör drivandet av företaget (forskning och utveckling). Det kommer också leda till att investerare drar sig till andra företag. Snart måste företaget minska sina tillverkningskostnader eller gå under och vi är tillbaks på ruta ett.

Men antag att exempelvis alla stater i världen gick ihop och tvingade företagen att betala högre löner? För det första skulle vi då verkligen tala om slavarbete – att vissa tvingas med implicit hot om våld från statens håll jobba för andras intressen. För det andra skulle motorn i företagen – den forskning och utveckling som skapare mervärde – ta en stor smäll. Pengar måste skapas innan de förbrukas och om man skadar motorn i denna process blir det mindre åt alla.

Att vara fattig är ingen konst – det räcker med att man gör ingenting. Bara för ett sekel sedan var de rikaste länderna fattiga som dagens U-länder. Det som är värt att förstå är hur rikedom och välstånd uppstår. Det är innovation och handel som står för tillväxt. Utan det skyfflar man bara pengar från en hög till en annan. Globaliseringen är en fantastisk utveckling som leder till ökat välstånd för alla – inklusive de kinesiska arbetarna. Det är sant att de jobbar under vad vi i väst tycker är usla arbetsförhållanden men sant är också att de har det betydligt bättre med fabriken än utan den.

Ett bra exempel på globaliseringens positiva inverkan är Taiwan. På tre generationer har man tack vare internationell handel gått från u-land till i-land. Första generationen var bönder som alltid var på svältningsgränsen. Andra generationen jobbade i fabriker som de ovan nämnda i Kina. Tredje generationen har lika hög levnadsstandard som vi i väst.

Det finns betydligt bättre saker att kritisera när man talar om Kina än dåliga arbetsförhållanden i fabriker. Trots dess flört med marknadsekonomi är Kina fortfarande en kommunistisk diktatur där dissidenter blir kastade i fängelse. Om man vill klaga på affärsverksamheten i landet bör man klaga på den massiva korruptionen och de byråkrater som lever på både den egna befolkningens och företagens bekostnad.

Det är lätt att man blir dyster när man ser hur stater världen över återgår till den mest primitiva formen av Keynesianism där man tanklöst vräker ner skattepengar in i bolag som utmärkt sig genom att missköta sin ekonomi och/eller tillverka produkter som ingen vill köpa.

Även i den mörkaste stund finns dock ljusglimtar och den här veckan har bjudit på några glada överraskningar.  Det är trevligt att för en gångs skull kunna berömma alliansregeringen och den här veckan har Maud Olofsson gjort sig förtjänt av beröm när hon förklarade att staten under inga omständigheter skulle pumpa in skattepengar till SAAB och General Motors. Den andra positiva överraskningen kom från oväntat håll efter att IF Metalls ordförande Stefan Löfven krävde att staten skulle gå in med pengar till SAAB (som enligt hans mening hade en lysande ekonomisk framtid). Det är sällan att man har tillfället att hålla med Expressen men ledarredaktionens svar till Löfven kunde inte ha uttryckts bättre: Om nu facket är så övertygade om att SAAB är en så fantastiskt investering, varför köper de inte SAAB. IF Metall har ett eget kapital på 6.5 miljarder kronor och GM skulle vara mer än villigt att sälja SAAB för en bråkdel av den summan.

Den mest positiva överraskningen den här veckan kom dock från Tjeckiens president Vaclav Klaus som i ett tal till EU-parlamentet kritiserade skarpt unionen för demokratiska brister och för att föra en katastrofal ekonomisk politik. Man brukar inte allt för sällan höra att länderna i Östeuropa behöver lära sig mer om demokrati och marknadsekonomi men Klaus demonstrerade i sitt tal att det nog är många i Västeuropa som skulle behöva lära sig ett och annat om de båda ämnena. Hans fulla tal kan läsas här, men här är den bit som förtjänar extra uppmärksamhet:

Many of you certainly know the name of the French economist Frederic Bastiat and his famous Petition of the Candlemakers, which has become a well-known and canonical reading, illustrating the absurdity of political interventions in the economy. On 14 November 2008 the European Commission approved a real, not a fictitious Bastiat’s Petition of the Candlemakers, and imposed a 66% tariff on candles imported from China. I would have never believed that a 160-year-old essay could become a reality, but it has happened. An inevitable effect of the extensive implementation of such measures in Europe is economic slowdown, if not a complete halt of economic growth. The only solution is liberalisation and deregulation of the European economy.

Den text av Bastiat som han hänvisar till är den parodiska “Candlestick makers’ Petition”. Den är en mycket läsvärd illustration om hur knasig logiken bakom protektionism är. På ett kompakt och enkelt sätt visar Bastiat om man följde de principer som protektionister förespråkar skulle man komma fram till att man väsentligt kan förbättra ekonomin genom att förbjuda solen och dess ljus.

Argumenten mot protektionism och för frihandel har stor likhet med Bastiats kanske mest kända textstycke “Den krossade fönsterrutan” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Där visade Bastiat den självklara principen – som trots dess självklarhet många missar – att förstörelse aldrig är bra för ekonomin. En variation av den principen är att betala för mycket för en vara eller tjänst skadar ekonomin.

När man betalar för mycket för en produkt betyder det att de extra pengarna som går åt inte kommer att investeras i något annat. Om man efter EU:s tullar på ljus får betala 2 kr svenskproducerat stearinljus istället för 1 kr för ett kinesiskt betyder det att 1 krona som skulle ha använts till att köpa något annat användes för att subventionera ett icke-konkurrenskraftigt företag. Företaget som tillverkar stearinljus drar nytta av det men på alla andras bekostnad. Nettoeffekten är att 1 krona har kastats bort. Det vanligaste argumentet mot detta är att pengarna trots allt stannar i landet då det inte alls är säkert att den extra kronan inte också gå till Kina. Detta är fel i både logikisk och etisk mening.

Det logiska felet är att oavsett om den kronan går till Kina eller inte måste Sverige producera något som andra vill köpa. Om man inte har det spelar det ingen roll hur många tullar man lägger på – man kommer hur som helst inte kunna handla med utlandet om man inte har en egen produktion. Om man har det (vilket Sverige har) så spelar det ingen roll om kedjan går Svensk->Svensk eller Svensk->Kines->Amerikan->Svensk. Produktionen är ett måste och faktum kvarstår att varje krona som betalas för mycket för en tjänst eller produkt betyder en bortkastad krona.

Det är etiskt fel på två punkter. För det första betyder det att staten får tvinga individen att inte bara kasta bort sina pengar, utan också tvinga den till vilka varor den ska köpa. För det andra innebär det att man tvingas hjälpa något som är dåligt på bekostnad av något som är bra.

När det kommer till EU så är det omöjligt att blunda för den katastrofala protektionistiska ekonomiska politik som unionen bedriver. Jordbruksstödet, CAP (Common Agricultural Policy), är utan tvekan det som gör störst skada. Massiva subventioner med skattepengar används till att 1) ge oss dyrare mat och 2) tillintetgöra jordbruken i tredje världen. Detta är vad protektionism oundvikligen leder till.

Om man vill hjälpa den svenska ekonomin ska man alltid se till att köpa varor och tjänster till det pris de är värda – aldrig mer. Om valet står mellan två lika produkter – en kinesisk och en svensk och den kinesiska är billigare så hjälper man den svenska ekonomin genom att köpa den billigare. Om den svenska är billigare så ska man lika självklart köpa den svenska. Genom att köpa den billigare produkten kommer pengarna man sparade spenderas och investeras på annat håll och då gå till konkurrenskraftiga företag och inte till vrak som lever på pengar de inte förtjänat.

De som är besvikna över regeringens agenda i FRA och IPRED-frågorna men ändå hoppats på att en vettig(are) ekonomisk politik skulle föras kan känna sig bedragna på den punkten också. I en artikel i aftonbladet går Fredrik Reinfeldt ut och säger att för att hjälpa rikets ekonomi så borde man köpa svenskt i jul:

”Om ni öppnar julklappen och det står ”made in China” – då har ni inte gjort mycket för att säkra jobben i Sverige.” säger Reinfeldt.

Att Reinfeldt verkar tro att protektionism hjälper ekonomin mer än frihandel får en att undra vad de ”nya moderaterna” står för. 

Protektionismens skadeverkan

Vi kan återgå till Bastiats krossade fönsterruta för att förstå problemen med protektionism. När en fönsterruta krossas skapar det jobb för de som tillverkar fönsterrutor men samtidigt kan de pengar som betalat för det inte investeras på andra ställen. I bästa fall är det ett nollsummespel.

Med protektionism är det än värre. Varje krona som går till att subventionera svenska företag som inte klarar av att konkurrera tar man ifrån de som faktiskt gör det. Man bygger upp ett system där det lönar sig att vara dålig – för då får man stöd. 

I dess mera utarbetade form utmynnar protektionismen i skyddstullar som kan tillfoga stor skada på ekonomin. I det enklaste fallet där det är konsumenten som står för merkostnaden betyder det i första led att konsumenten får betala mer för att få en sämre produkt. I andra ledet betyder det att de pengar som betalas utöver marknadsvärdet inte investeras på annat håll. I det mer vanliga fallet läggs skyddstullar på bland annat råvaror och det har effekten att inhemska bolag tvingas köpa de dyrare råvarorna och blir därmed även de mindre konkurrenskraftiga.

Sveriges export står för 52% av landets BNP. Handeln med utlandet är livsviktig och rubbningar i den skulle få allvarliga konsekvenser för landet. Det blir mycket tydligt om man tittar på en marknad som är betydligt större och mindre beroende av internationell handel: den amerikanska.

Den stora depressionen

USA tenderar periodvis att falla in i protektionistiska handelsmönster och det har alltid haft katastrofala effekter för ekonomin. Som ett dramatiskt exempel kan man nämna den stora depressionen (ca 1929-1945). Efter börskraschen 1929 (se Guldålderns slut och Den första finanskrisen) infördes Smoot-Hawley Tariff Act i USA 1930. Den satte upp skyddstullar på ca 90% av alla importer. Andra länder svarade med att sätta upp liknande tullar.

På tre år föll Amerikansk export till Europa från 2.3 miljarder USD till 780 miljoner. Importen föll från 1.3 miljarder till 390 miljoner. Världshandeln minskade med 66%. USA:s BNP föll med 50% och de Europeiska ländernas med 25% i medel. Federal Reserves roll i den ekonomiska ska inte underskattas men protektionismen orsakade tillräckligt stor skada att Smoot-Hawley Act används som ett skräckexempel även idag.

BNP började återhämta sig 1935 när man började ta bort de värsta tullarna samtidigt som Roosevelt påbörjade sin Keynesianska ”New Deal”. Ett exempel på en kombination av skyddstullar och statligt försök i reglering var ”Agricultural Adjustment Act”, 1933. 

1932 och 1933 var det stor hungersnöd på vissa ställen i landet. Det drabbade framför allt folk inom jordbrukssektorn som i princip sålde allt de producerade och behöll mycket begränsade mängde sjävla. Strafftullar hade höjt priset på konstgödsel (som vid den tiden importerades från Tyskland) vilket försvårade matproduktionen. Regeringen kom fram till att bönderna måste få mera betalt och att sättet att uppnå det på var att minska utbudet av mat. Hur de kom fram till att i minska mängden mat i mitten av en hungersnöd kan man fråga sig, men det var vad de gjorde. De betalade subventioner till bönderna för att förstöra åkrar och döda grisar. Totalt förstördes 40,000 km^2 av åkrar och 6 miljoner grisar slaktades och slängdes på sophögar. Resultatet var föga överraskande: ännu större hungersnöd.

Hjälp svensk ekonomi: köp kinesiskt

Reinfeldt borde veta bättre än att gå ut och uppmana befolkningen att köpa svenska produkter. Det som kommer hjälpa svensk ekonomi mest är om konsumenterna köper de bästa varorna till lägsta möjliga pris. Svensk ekonomi kan enbart fungera om svenska produkter är konkurrenskraftiga på en global marknad. Inte ens en så stor marknad som USA kan stänga in sig utan att allt går åt skogen. Det enda sättet ekonomin kan gå fram är om det finns ett fungerande näringsliv. Detta kan bara ske om lönsama företag får överleva och de icke-lönsamma får dö.

Principen för konsumenten är enkel: köp det bästa oavsett ursprung. Att köpa en bra kinisisk produkt är bättre för svensk ekonomi än om du köper en dålig svensk produkt. Om den svenska produkten är bättre så ska du självklart köpa den – men inte för att den är svensk, utan för att den är bättre.

Om Reinfeldt vill göra något för att hjälpa ekonomin så ska han jobba för att avreglera arbetsmarknaden så att folk enklare kan byta jobb.  Det bästa staten kan göra är att ta bort de hinder som finns idag för svenskt näringsliv – inte att sätta upp nya.

Mona Sahlin tyckte inte att det räckte att kräva att införa anställningsgaranti för Volvoanställda, nu förespråkar hon att staten ska ta över helt och hållet och driva Volvo och Saab. ”Tillfälligt” försäkrar hon och menar att det är bara för att hjälpa bilindustrin genom den nuvarande krisen.

Reinfeldt och Borg har lyckligtvis ställt sig skeptiska till idén (roligt att man i dessa FRA och IPRED-tider kan hitta något positivt med den borgliga regeringen).

Det som Sahlin förespråkar är inte en socialistisk lösning, utan en korporatistisk där man privatiserar vinster och socialiserar förluster. Det är på samma sätt som bankräddningspaketen skadligt för ekonomin på längre sikt och i fallet bilindustri skadligt för företagen.

Till skillnad från en fri marknad där företagen skapar värde är skattefinansierade företagsräddningar ett nollsummespel – de sker alltid på någons bekostnad. Det blir skattebetalarna – privatpersoner och framgångsrika företag som skött sin ekonomi som får stå för kalaset. Istället för att investeringarna marknadsmässigt går till bra, fungerande företag går de till de som misskött sig eller inte klarar av att konkurrera med andra företag som gör bättre och/eller billigare produkter.

Om staten nu skulle gå in och ta över Volvo och Saab för att dessa företag inte själva kunde hålla sig flytande skulle det vara på bekostnad av de företag som kunde det. De i sin tur skulle på grund av skattetrycket ha svårare att överleva. Ingenting skulle förbättras, det enda som skulle ske är att en hög med pengar skulle flyttas från bra fungerande bolag till dåligt fungerande.

På längre sikt skulle sådana tillfälliga statliga subventioner skjuta både Volvo och Saab i sank. Deras inkomster kommer primärt från export utomlands. Sverige är en för liten marknad för att ha en egen industri som kan konkurrera med Tyska och Japanska biltillverkare. Om nu Volvo och Saab fick statliga medel för att fortsätta på samma sätt som de gjort skulle bara konkurrensläget försämras och de skulle aldrig hinna ikapp den internationella industrin. Så fort som subventionerna sinade skulle de gå i konkurs.

Den fria marknaden leder till tillväxt och välstånd genom att företag som från konsumentens synpunkt är bättre och billigare än konkurrenterna överlever. Det betyder dock också att de dåliga måste försvinna. Visst gör det ont när ett 100-årigt företag går i konkurs och dess anställda förlorar jobben. Men vad är alternativet? Att finansiera dem med skattepengar i all evighet? Då skulle vi idag vara på medeltida nivå i bästa fall. Det var säkert många som förlorade jobbet när yrket bysmed försvann till fördel för större metallindustri. Skulle det vara bättre om staten hade räddat de yrkena? Knappast – både pengar och arbetskraft investerades istället på bättre ställen och alla tjänade på det.

Kan svensk bilindustri överleva på sikt? Kanske. Framförallt beror det nog på vad moderbolagen till Volvo och Saab (Ford och General Motors) fattar för beslut. De är själva inte i så bra skick – till stor del för att de inte är konkurrenskraftiga på grund av ett stort beroende av subventioner av den Amerikanska staten. Om de kan skärpa sig och bli konkurrenskraftiga så har också Volvo en chans. Dock verkar det som om Obama är inne på att ge Ford och GM ännu mer statligt stöd. I så fall har både Volvo och Saab bara en framtid på kort sikt – om de inte blir sålda till något annat vettigare bilföretag. 

Om man vill värna om jobben ska man istället för att lägga till subventioner ta bort de regleringar av arbetsmarknaden och skattebördan som står ivägen för att lättare få nytt jobb. 

Se också:HAX , Johan Norberg

Media: DN1, DN2,

Nu är vi där igen. Vanligtvis så är det populistiska politiker som tar upp det, men då och då är det företagsledare. Den här gången var det Hennes & Mauritz Stefan Persson som drog upp den gamla klagosången: företagen måste ta socialt ansvar och ge tillbaks mera till samhället. Motiveringen? Han vill ha skatteavdrag på gåvor till personalen.

Idén bakom sådana krav är att företag som ägnar sig åt att maximera sin vinst är omoraliska eller i bästa fall amoraliska och enbart tjänar pengar åt ägarna. Oftast kombineras det med antagandet om att ekonomin är ett nollsummespel och att de pengar företagen har tjänat har tagits från någon annan (helst de fattiga och försvarslösa). Företag förväntas be om ursäkt för sin vinst och verksamhet och göra något utöver det för att få tillstånd för att bedriva sin skamfulla verksamhet.

Denna syn på företag är en myt som trots de senaste 200 årens spektakulära ekonomiska tillväxt lever kvar av någon anledning. 

Det är inte företag som ska vara tacksamma för att de får driva sin verksamhet – det är vi som ska vara oändligt tacksamma mot dem för att de vill göra det. Det är tack vara företag och de entreprenörer som skapade dem som är orsaken till det välstånd vi har idag. Det faktum att du lever idag, har sjukvård, inte går hungrig och lever i betydligt större lyx än en kung gjorde för 100 år sedan är tack vare företagens verksamhet. Att de skulle på något sätt behöva be om ursäkt för detta är inte bara fel utan grovt förolämpande.

Om man skulle vara cynisk skulle man tro att de som för klagosången om företagens girighet är människohatare av den värsta sorten.

Företagen tar redan ett enormt socialt ansvar – genom att ägna sig åt sin verksamhet. Vinsten är ett bevis för detta. På en fri marknad kan företag enbart drivas med vinst om de tillhandahåller tjänster och produkter som folk tycker är bra.

Visst finns det blandekonomiska konstruktioner där företag och stat samarbetar men det är knappast de konstruktionerna som antikapitalisterna kritiserar. Dessa grumlar debatten något. En fri marknad är en nödvändig förutsättning som inte alltid uppfylls. När staten går in med skatter, regleringar och räddningspaket kan vissa företag tjäna pengar genom att blidka politiker snarare än att producera varor och tjänster av värde. Detta går förstås mot kapitalismens grundprinciper och sådana företag lever på andras bekostnad istället för att leva på ömsesidigt fördelaktig handel. De som i slutändan betalar den notan är de ärliga företagen som tjänar sina pengar genom att med så små resurser som möjligt gör något som folk tycker så mycket om att de hellre betalar för det än för något annat. 

Fredrik Braconier skriver i SVD att statens bankpaket är ett ideologiskt jordskred för den borgerliga regeringen och att nyliberala idéer nu ”åtminstone temporärt kastats på sophögen”. Detta är en lika vanlig som i sak felaktig åsikt som har upprepats från olika håll sedan finanskrisens början. För att reda ut hur det ligger till bör följande frågor besvaras:

• Var står politikerna ideologiskt och vad gör de praktiskt?
• Hur uppstod finanskrisen och vem bär ansvaret?

Göran Hägglund och Mats Odell skriver i en debattartikel att finanskrisen är den råa kapitalismens fel. De svär att de tror på marknadsekonomi men att att ”rå och okontrollerad kapitalism är en fara för individ och samhälle”. Detta må vara upseendeväckande i både sin brist på konsekvent logik och avsaknad av faktaunderlag men det finns något mycket mer intressant och centralt i artikeln.

Hägglund och Odell skriver nämligen att:

Vi har fattat de beslut som varit nödvändiga för att skydda spararnas pengar så långt det är möjligt. Det handlar om etik, men också om att vara praktisk.

De har kommit fram till en slutsats som är rätt oundviklig när den är baserad på socialistiskt och altruistiskt tänkande – nämligen att vara praktisk och bete sig moraliskt är motsatser. Odell & co menar att det etiska (eller moraliska för att vara mer korrekt) är att hjälpa andra och det praktiska är att tänka på sig själv. Det förra anses vara obestridligt och det andra används som en ursäkt för att bete sig omoraliskt. Att för själviska ändamål tillverka och sälja en produkt ses i samma kategori som att i själviskt syfte lura och bedra till sig pengar. De har inte förstått att man kan leva både praktiskt och etiskt – att det faktiskt är det enda riktiga sättet att leva för oberoende och fri människa.

Det liberala argumentet för den kapitalism är inte ekonomiskt utan moraliskt. Det handlar kort och gott om att man inte får bruka våld proaktivt mot sina medmänniskor. I ekonomiska sammanhang betyder det att vuxna människor får fritt handla med varandra efter vilja och bästa förmåga utan att någon med våld eller hot om våld får tvinga dem att agera annorlunda. Det betyder att alla individer är jämlika i det att de har samma rättigheter.

Kapitalismen är också ett praktiskt system i den mening att den är det effektivaste ekonomiska systemet vi människor någonsin haft. Ingenting har sporrat produktivitet och ökat välståndet som kapitalismen.

Någon ”rå och okontrollerad kapitalism” (dvs laissez-faire kapitalism) har vi inte haft i världen sedan början av 1900-talet. 1929-års stora börskrasch och följande depression kom långt efter laissez-faire perioden och tack vare att ekonomin vid det laget hade en hög nivå av statlig inblandning. Samma sak gäller vid 2008-års finanskris. Det är inte en ”rå och okontrollerad kapitalism” som bär ansvaret utan en blandekonomi som med regleringar tvingar företag att agera på ett sätt som de inte tror är rationellt och med subventioner som belönar politiska kontakter. Detta förstör kapitalismens mekanism att tjäna pengar: att erbjuda så bra varor och tjänster till ett så lågt pris som möjligt.

Det moraliska problemet i botten är den oundvikliga motsägelsen i socialistisk och altruistisk etik att det på något sett finns högre värderingar än det verkligheten har att erbjuda. Många i Sverige tycker exempelvis att kommunismen var ett ädelt försök att uppnå ett moraliskt system med jämlik fördelning – ett försök de håller med aldrig kan fungera, men ädelt ändå. Den relevanta frågan till dessa människor är: Vad finns det för ädelt eller etiskt i ett system som om det konsekvent implementerades skulle innebära att större delen av mänskligheten gick under? Moral och verklighet är inte frånkopplade. Om man frigör kopplingen betyder att vilken ideologi som helst kan motivera vilka förbrytelser som helst. Detta är precis vad som har hänt i historien – allt från religiösa förföljerser till franska revolutionen, kommunism och nazism. Att be om en frikoppling av verklighet och etik är att be om terror och blodbad. 

Ayn Rand sa ett par saker om temat i Atlas Shrugged (från John Galts tal):

”For centuries, the battle of morality was fought between those who claimed that your life belongs to God and those who claimed that it belongs to your neighbors – between those who preached that the good is self-sacrifice for the sake of ghosts in heaven and those who preached that the good is self-sacrifice for the sake of incompetents on earth. And no one came to say that your life belongs to you and that the good is to live it.

”Both sides agreed that morality demands the surrender of your self interest and of your mind, that the moral and the practical are opposites, that morality is not the province of reason, but the province of faith and force. Both sides agreed that no rational morality is possible, that there is no right or wrong in reason-that in reason there’s no reason to be moral.

…

”No matter what dishonorable compromise you’ve made with your impracticable creed, no matter what miserable balance, half-cynicism, half-superstition, you now manage to maintain, you still preserve the root, the lethal tenet: the belief that the moral and the practical are opposites. Since childhood, you have been running from the terror of a choice you have never dared fully to identify: If the practical, whatever you must practice to exist, whatever works, succeeds, achieves your purpose, whatever brings you food and joy, whatever profits you, is evil – and if the good, the moral, is the impractical, whatever fails, destroys, frustrates, whatever injures you and brings you loss or pain - then your choice is to be moral or to live.

Media & bloggar: DN1, SVD1, Hanna Wagenius

Man kan tycka i dessa dagar med massavlyssning och allt mer statligt förmynderi att trenden i Sverige är klart antiliberal. Dessa negativa saker till trots finns ett område som blivit enormt mycket liberalare de senaste 15 åren – statens förhållande till företagen.

Alla riksdagspartier förutom möjligtvis vänsterpartiet pratat om hur just deras ekonomiska plan ska vara bra för småföretag. Socialdemokraterna är de som mest ändrat sin inställning och verkar idag i varje fall förstå så mycket som att det är företag och inte staten som skapar den typen av jobb som ökar välståndet. Att offentlig sektor förbrukar pengar och privata företag skapar pengar (inte språkligt ett så bra uttryck men poängen är att värde skapas genom ny teknik och annan effektivisering), verkar alla förutom ett riksdagsparti ha förstått. Socialdemokraterna har visserligen bara förstått det halvvägs och tycker att vinstdrivande företag är bra för de beskattas och denna skatt kan då spenderas på den offentliga sektorn. Detta till trots verkar de har förstått att när det går bra för näringslivet går det bra för alla i landet.

Av den anledningen är Mona Sahlins (S) krav att Volvo inte ska varsla 3000 arbetare om avsked är i detta kontext något förvånande. Hon antydde också något om att statliga subventioner borde ges till Volvo för att jobben ska behållas. Det visar att socialdemokraternas partiledare på en fundamental nivå inte har förstått på vilket sätt företag på en fri marknad skapar välstånd.

Mekanismen är inte svår att begripa. Man bygger välstånd genom att låta företag tävla på att sälja bästa möjliga produkter till lägsta möjliga pris. Alla subventioner och regleringar saboterar detta. När Sahlin vill ge statliga subventioner till Volvo för att de ska behålla är det på tre fronter som ekonomin saboteras. För det första tar man pengar ifrån välfungerande företag – som hade kunnat investerat pengarna bättre. För det andra skadar det Volvo som måste ha personal de inte behöver och blir ekonomiskt beroende av staten. För det tredje drabbas konsumentena i formen av försämrade tjänster och produkter och/eller högre priser.

Om Sahlin verkligen vill hjälpa de varslade borde hon förespråka att de ekonomiska och byråkratiska förhindren för att ha anställda tas bort. Det måste bli enklare och billigare både att ha anställda och att nyanställa. 

För det första bör arbetsgivaravgifter/egenavgifter avskaffas helt. För det andra måste massvis med regleringar bort – saker som maximalt antal arbetstimmar etc De kan verka som humana åtgärder som garanterar att de anställda jobbar under hyfsade arbetsvillkor. Problemet är att dessa regler förhindrar många företag att anställa folk och det omöjliggör ett effektivt samarbete mellan företag och anställda på den nivå båda tycker är bra. Det är inget problem med facklig verksamhet, men den får inte vara påtvingad och inte vara kopplad till staten – som den i högsta grad är idag.

Om man skulle släppa alla regleringar av arbetsmarknaden skulle utan tvekan en hel del dåligt betalda jobb med sämre arbetsvillkor tillkomma. Dessa jobb skulle dock på alla sätt vara mer åtråvärda än medeljobbet för 50 år sedan. Anledningen till detta är den totala välståndsökningen som ha skett tack vara någorlunda fria marknader. Ju friare marknad desto högre tillväxt. Ju högre tillväxt desto högre välstånd.

Regleringar skapar jämlikhet, ja, men det skadar välståndet. Det slutliga valet är: Ska vi alla vara jämlikt fattiga eller ojämlikt rika?

Alla tjänar över tid på en fri marknad – de rika blir rikare och de fattiga blir rikare. Detta är inte fråga om någon utopisk vision. I västvärlden har genomsnittsmänniskans realinkomst fördubblats på kortare än var 20:e år. Detta gäller för alla samhällsgrupper och även om klyftor mellan fattiga och rika kan bli större så tjänar det fattigaste betydligt mer på den uppgång som en fri ekonomi ger än de bistånd de kan få från staten. Detta har demonstrerats mycket tydligt i Europa på grund av den politiska uppdelningen mellan öst och väst under 50 år. Östtyskland och Västtyskland var som ett laboratorieexperiment och resultaten är talande. Ett annat illustrerande exempel är Tjeckien som före kommunismen låg strax över Belgien i BNP/capita vilket betydde att det var det tredje rikaste landet i Europa då. Efter ett tag med planekonomi låg landet långt efter alla västeuropeiska länder.

Detta är naturligtvis av klen tröst för de arbetare som precis fått sparken. Visst, det måste vara mycket jobbigt. Men även på kort sikt borde det vara bättre att de kunde anställas på andra företag som behövde dem. Detta kan bara uppnås genom att göra det lättare för företag att nyanställa och ha anställda. 

Media: Expressen, DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2

Den isländska ekonomin är i talande stund på väg att totalhaverera. Staten är på väg att köpa upp de två bankerna i landet och valutan har tappat mer än 30% av sitt värde på ett par dagar. Islands ekonomi har haft problem de senaste månaderna och finanskrisen verkar ha varit dödsstöten.

Trots att Island bara har 320,000 invånare och inte är en stor aktör på den globala marknaden är den ekonomiska krisen av mycket stort intresse och speciellt för marknadsliberaler.

Island har nämligen en av världens friaste ekonomier. Landet har varit mer eller mindre en pinup för den fria marknaden – de har haft en av de mest imponerande tillväxterna i västvärlden och de är ligger på inte mindre än första plats på FN:s Human Development Index (som tittar på utbildning, sjukvård och andra sociala områden). Kort sagt strålande reklam för den fria marknaden och kapitalismen på alla fronter. Därav den mycket intressanta utveckligen nu att efter över 15 år av stor framgång allt håller på att braka ihop.

Den amerikanska finanskrisen är pinsamt enkel att förklara. Med tanke på vilka vansinniga lagar och statliga interventioner de hade var ett stort haveri oundvikligt (se Katastrofal kortsiktighet och How to create a crisis). Den isländska krisen är dock en något svårare nöt att knäcka. Det är svårt att direkt peka på isländska statsinterventioner och liknande. 

Nej, svaret är inte helt enkelt, men de fyra viktigaste faktorerna är hedgefonder, amerikanska finanskrisen, BASEL II samt den isländska demografin.

Hedegefonder

Idén med hedgefonder är ganska så enkel. Man tittar på historiskt börsdata och ser hur priset på olika tillgångar (aktier, råvaror etc) är inbördes korrelerade. Man kan se då exempelvis (påhittat exempel) att när sockerpriset går upp går saltpriset ner. Tanken är då att man köper optioner eller futurer i både salt och socker och på så sätt är man säker att om den ena går ner, går den andra upp. Det kan låta som en säker och bra strategi, men har visat sig vara farlig då den bara fungerar så länge som korrelationerna mellan priset på tillgångarna stämmer.

Samtidigt finns en tendens till att placeringsstrategierna blir över tid väldigt likriktade vilket innebär att de unsiont förstärker trender. Hedgefonder kan förvalta ett enormt kapital (många hundra miljarder dollar) vilket innebär att de har en stor inverkan på marknaden vilket i sin tur kan leda till instabilitet. Dessutom kan hedgefonder konfigureras om från att vara så säkra som möjligt till att maximera vinster. De bästa på marknaden kan ge upp till 50% i avkastning. Med sådan avkastning ser man till att man lånar så mycket pengar man kan för att investera i hedgefonden – vilket leder till hög belåningsgrad.

De isländska bankerna älskade hedgefonder och lånade massiva summor för investeringar. I början av året hade Island rent ut sagt otur. En större hedgefond förklarade krig mot den isländska ekonomin. Kort sagt de ville ha ner priset på isländska tillgångar för att få upp priset på andra tillgångar i någon annan ekonomisk sektor som var inverst korrelerad med den isländska. Hedgefonderna är så pass rika att med lite tur kan de förstöra ett litet lands ekonomi. De isländska bankerna var högt belånade och hade pengarna i egna hedgefonder (och ironiskt nog antagligen i den som förstörde dem) och var inte redo för ett sådant anfall. Valutan dök vilket skadede ekonomin enormt då Island importerar mer eller mindre allt.  

Amerikanska finanskrisen

En annan viktig faktor var den amerikanska finanskrisen. Det var samma situation som med Swedbank hos oss – de hade säkerheter i obyggda amerikanska bostadshus. När den amerikanska bostadsmarknaden kollapsade försvann alla chanser att få tillbaka de pengarna. Alla banker blev samtidigt paranoida om utlåning och de två isländska bankerna kunde inte ens få lån för att betala räntan på större lån de redan hade. Det enkla förklaringen i det här fallet är att oavsett hur bra politik man har lokalt riskerar man i den globala ekonomin att betala för felaktiga politiska beslut i länder man investerat i.

BASEL II

BASEL II är ett europeiskt ramverk för reglering av banker och and finansinstitut. Det håller på att implementeras i alla europeiska länder, inklusive Island. I princip reglears kreditrisker, operationsrisker, marknadsrisker etc och framför allt värderingsmetoder. Den relevanta biten här har stora likheter med amerikanska Fair Value Accounting. I USA kom lagarna till efter Enron-skandalen med syfte att förebygga bokföringsbrott men var tyvärr en av huvudfaktorerna i den finanskris vi nu bevittnar.

I grund och botten handlar det om att en bank måste värdera sina säkerheter regelbundet efter förmodat marknadspris. Det ska enligt teorin ge en bedömning av hur mycket kapital banken har. Som resultat värderas säkerheterna (bostäderna i fallet bolån) regelbundet. Så vad är problemet med det?

Jo, det ger för det första en helt felaktig bild samtidigt som det skapar stor osäkerhet på marknaden och leder lätt till säljpanik. Det ger en helt felaktig bild för att bostäderna faktiskt inte befinner sig på marknaden. De flesta som har bolån har ingen tanke på att sälja sin bostad just då värderingen sker och har inga problem med att betala räntan (dvs det finns ingen risk för att banken måste lösa in säkerheterna). Det kanske inte ens finns någon seriös bostadsmarknad att tala om (som idag i USA). Ändå beräknas bankens tillgångar som om bostäderna skulle ha lagts ut på marknaden precis i det ögonblick som värderingen sker. Den kanske största absurditeten är att om plötsligt alla bostäder skulle komma ut på marknaden på en gång så skulle priset de såldes för aldrig vara i närheten av den värderade uppskattningen. Så hela värderingen är meningslös – i varje fall som ett mått på värdet på bankens tillgångar.

Det andra problemet är att värdet av bankens tillgångar kommer variera med den ögonblickliga utvecklingen på bostadsmarknaden. Banker som har det går bra för ser ut som om de är vid ruinens brant. 

BASEL II-tänkandet är till stor grad ansvarig för krisen nu i Europa och det inkluderar lilla Island. I det senare är BASEL II antagligen inte huvudskurken (då Islands bostadsmarknad är tämligen liten) men det har garanterat haft en förstärkande effekt på krisen.

Islands demografi

Island är ett litet land som har  mindre befolkning än Göteborg. Där av finns bara två banker, och om det går dåligt för dem så är det nationell kris. Detta ställer stora begränsningar på marknaden – konkurrensen är mycket begränsad. I ett större land hade också en hedgefond aldrig kunnat göra så stor skada.  Island importerar väldigt mycket så valutafallet har slagit hårt mot ekonomin. Kort sagt, Island var för litet och hade otur som ledde till en sådan här situation som de har stor svårighet att klara av. Det isländska scenariot hade varit omöjligt i exempelvis Sverige.

Vad händer sen?

Trots dagens mycket dystra läge borde inte sagan vara slut. Under 15 år har Islands ekonomi stigit som en raket – det kommer inte att försvinna. De skador som denna kris onekligen kommer göra är små jämfört med de framsteg de har gjort. De är onekligen i en svår och unik position men efter en tuffare period borde de kunna återhämta sig, lära sig från misstagen och återuppta sin under 15 år mycket framgångsrika politik med den friaste marknaden i Europa. Island, dagens läge till trots är en framgångsstory. Fel har gjorts men de kan rättas till.

För det första måste de ta sig ur krisen. Nationaliseringen av bankerna kan knappast beskrivas som lysande och om det handlade om ett större land skulle jag säga var en dum idé. Nu är det bara en rätt dålig lösning som kan vara nödvändig. På sikt är lösningen självklar – de isländska bankerna får sälja ut sig och bli filialer till större utländska banker med bättre kapitaltäckning. På så sätt kan man enkelt försäkra sig om att hedgefonder och liknande inte kan slå ut hela ekonomin för att land då de slår hårt mot två småbanker.

Island måste först ta sig igenom den nuvarande chocken. Sedan kommer en recession som kanske varar i två tre år, men tills dess borde staten ha sålt ut bankerna och den globala finanskrisen borde vara löst. Då är det bara att köra på och se till att man har lärt sig av sina misstag för det vore ju synd om den annars över ett och ett halvt decennium högst framgångsrika ekonomiska politiken fick bestående skador av det här. 

-Luka

Annan media: SVD, DN, DN2, DN3, E24, DN4

DN rapporterar att den svenska statliga biståndsorganisationen SIDA har spenderat mer än 5 miljoner kronor (8000 kr/anställd) på intern representation (fika, fester, presenter etc). Det kan kan ju ses som ytterst olämplig användning av skattepengar, men det är ingenting jämfört med den skada som de vållar med de övriga 15 miljarder kronor som de spenderar årligen.

Förutom rent bortkastade pengar som 300 miljoner till Ryssland och 70 miljoner till Kina finansierar de svenska skattebetalarna diverse krig i världen. Biståndet går till korrupta regimer där makthavarna i bästa fall stoppar pengarna i egen ficka och i många fall använder det för militära utgifter och för att hålla oppositionen nere.

Men, det är nog inte det värsta heller. Det värsta är att det bidrar starkt till att den fattigaste kontinenten Afrika förblir fattig. Det Sverige och resten av Europa gör mot Afrika är oförlåtligt. Vi har lagt upp handelsbarriärer och strafftullar på nästan alla jordbruksprodukter från Afrika. Istället ger vi dem allmosor, genom exempelvis SIDA och hjälper hålla korrupta regeringar vid makten. Detta är vad våra skattepengar används till – ett mer omoraliskt syfte är svårt att hitta. Det skulle i så fall vara EUs jordbruksstöd som tillsammans med strafftullarna ser till att Europas oproduktiva bönder får våra pengar för att sälja oss sämre varor till ett högre pris. Så våra skattepengar används till att:

1. Finansiera ett utomordentligt dåligt jordbruk. Som tack får vi sämre mat och får betala mer för den. Efter att vi betalat ett överpris för jordbruksprodukterna dumpas den ut världen över långt under produktionspris (våra skattepengar betalar resten) som slår ut all lokal produktion i tredje världen.
2. Finanisera ett biståndssystem som finansierar och hjälper diktaturer världen över och som genom godtyckliga bistånd saboterar den lokala ekonomin.

Det som borde göras omedelbart är:

1. Avskaffa CAP – Common Agricultural Policy, EUs jordbruksstöd. (är 47% av EUs budget)
2. Ta bort alla handelshinder och strafftullar för icke-europeiska länder.
3.  Avskaffa alla statliga biståndsorganisationer – börja med SIDA 

Enbart genom att låta ekonomier i tredje världen att fritt utveckla sig kommer problemen i Afrika lösa sig. Fattigdomen är det fundamentala problemet och enbart fungerande ekonomier kan lösa det. Sverige på 1800-talet var på den ekonomiska nivå  de fattigare afrikanska länderna befinner sig på idag. Det enda Afrika behöver idag är samma chans som Sverige hade då – en fri marknad och liberala politiska reformer. Vi kan inte hjälpa mycket med det senare (förutom att sluta sponsra korrupta regimer), men vi kan i varje fall ge dem full tillgång till den globala marknaden.

-Luka

Media om sida: DN1, SVD1

Det har talats en del om rättvisa i blogosfären och i media både i samband med finanskrisen och i största politiska allmänhet. Man inser snabbt att Sverige, nuvarande regering till trots, är ett högst socialdemokratiskt land. Detta kan man se direkt på att de flesta svenskar direkt och omedvetet likställer jämlikhet och rättvisa. Det sitter i ryggmärgen på något sätt och det är kanske inte så överraskande då man har fått höra det från dagis och uppåt.

Påståendet att rättvisa och jämlikhet är samma sak är inte nödvändigtvis fel, men det är i den vanliga användningen av begreppen ett specialfall då de båda begreppen råkar sammanfalla.

I grund och botten är dock rättvisa och jämlikhet två olika begrepp – vilket jag hoppas visa med ett par exempel. (Dessa exempel är mycket enkla och enbart till för att visa på den semantiska skillnaden mellan de två begreppen):

Lisa och Pelle går ut i skogen och plockar äpplen. Lisa plockar 4 äpplen och Pelle plockar 2 äpplen och deras kompis Göran plockar inga alls för han ville inte följa med och plocka äpplen.

Rättvist:
Lisa får behålla sina 4 äpplen, Pelle sina 2 och Göran får inga då han inte var med. Det är rättvist då äpplena skaffats på ett legitimt sätt och inga rättigheter har kränkts.

Jämlikt:
Lisa, Pelle och Göran får två äpplen var.

Rättvis jämlikhet och jämlik rättvisa

Det jämlika kan vara rättvist om Lisa och Pelle går med på att dela upp äpplena mellan alla tre. Då har ingens rättigheter kränkts.

Jämlikheten ligger i grund för rättvisan i den mening att den baserar sig på principen att alla människor har lika rättigheter. Lisa, Pelle och Göran är i den meningen jämlika att de har lika rättighet att gå ut i skogen och plocka äpplen och de har lika rättighet att behålla de äpplen de plockat.

Om Göran  drar fram en pistol och tvingar på fördelningen är det fortfarande jämlikt men inte rättvist. Detta betyder att trots allt att de inte hade lika rättigheter – han tog sig rättigheten att ta och de hade en skyldighet att ge. 

Slutsatsen man kan dra är att rättvis jämlikhet kan enbart existera på frivillig basis – det vill säga att man inte tvingar fram jämlikheten. Om man med tvång utjämnar finns inte den fundamentala jämlikheten i rättigheter kvar.

Blandekonomi

Hur ser en kombination ut då när man gör en kompromiss mellan rättvisa och jämlikhet? För det första får man ett system som varken är rättvist eller jämlikt. I praktiken är det så en normal västerländsk socialliberal/socialdemokratisk blandekonomi fungerar (i något parodisk form):

Lisa plockar 3 äpplen (pga fackliga och andra regler får hon inte jobba mer).

Pelle jobbar i den offentliga sektorn med äppelfördelning.

Göran går på komvuxkurs i folkdans.

Lisa betalar 50% skatt, dvs hon får 1.5 äpplen. Pelle får ett äpple för sitt jobb i den offentliga sektorn. Två tredjedelars äpple går till administrativa kostnader och komvuxkurser. Göran får 1/3 äpple i studiebidrag och/eller socialbidrag. Regler som Pelle i rollen av stat och fackförening satt upp förhindrar Lisa att plocka mer än 3 äpplen om dagen.

Myten om nollsummespel 

Exemplen med äppelplockningen är grovt missvisande på i en aspekt och det är att de representerar ett nollsummespel. Verkligheten är dock annorlunda då produktivitet är dynamisk och med en fri marknad växer den dramatiskt över tid, så det kan vara interessant att titta på praktiska effekter av ett rättvist men ej redistributivt jämlikt system (den fria marknaden), även om det glider in något på ekonomi och politik – vilket inte är det primära syftet här:

Från år 1 till 1820 hade medelinkomsten för genomsnittsmänniskan ökat med 50%. Tack vare de fria marknadena så har från år 1820 till idag medelinkomsten ökat med 900%. Detta medel inkluderar tredje världen – vi har alla blivit rikare. För västvärlden handlar det om mer än en faktor 20. Dessa siffror om än imponerandede visar bara en liten bit av förbättringarna. Som exempel kan man nämna att 1870 hade vi i medel två timmars fritid per varje timme arbete – idag ligger siffran på åtta timmar.

För att inte nämna de tekniska innovationerna vi har tillgång till. Den rikaste renässansfursten hade inte tillgång till något så enkelt som ordentlig tandvård än mindre iPods, internet, tvättmaskiner och färska frukter på vintern. För en intressant och rolig genomgång av de fantastiska förbättringar som har skett tack vara den fria marknaden se Johan Norbergs bok ”När människan skapada världen”.

Detta var dock bara en parentes för att ge ett par exempel hur en marknadsekonomi inte är ett nollsummespel för den uppmuntrar förbättringar i produktiviteten. Den vidare poängen ligger i att ett rättvist, snarare än jämlikt system har stora praktiska fördelar.

Utjämning, till skillnad från produktivitet är ett nollsummespel. Du tar från en grupp och ger till en annan (plus något för administrativa kostnader förstås). Från ett praktiskt perspektiv ligger den största skadan i att du flyttar kapital från företag och individer som skulle kunna använda kapitalet till att öka produktiviteten så det är inte bara kapitalet som försvinner utan man förlorar den ökning i produktivitet som man hade fått om kapitalet hade varit rätt investerat.

Slutsatser

Rättvisa och jämlikhet är semantiskt skilda begrepp. Jämlikhet i redistributiv mening underbygger oundvikligen jämlikheten med avseende på rättigheter. Ett rättvist system är inte bara etiskt och logiskt konsekvent utan har praktiska fördelar i formen av en ständigt förbättrad produktivitet. En fri oreglerad marknad är ett exempel på ett rättvist system. Det är ett jämlikt system i den mening att alla inblandade har lika rättigheter, men är inte det i redistributiv mening (där vinsterna med tvång omfördelas). 

–Luka

Media: DN, DN1, SVD1, Aftonbladet, DN2