Johan Norberg, Sveriges kanske mest prominente liberal har en ny bok ute. Den heter “En perfekt storm – Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin” och handlar som titeln antyder om finanskrisen.

Från bokens baksida:

Hur kunde det gå så fruktansvärt fel? Hur kunde lite för entusiastiska bostadsköpare i USA åstadkomma historiens första globala finanskris? Johan Norbergs nya bok ”En perfekt storm” är en berättelse om kortsiktig vinstmaximering och huvudlös röstmaximering, om Wall Street-direktörer och finansmyndigheter, om staten och kapitalet och om dig och mig. Det här är berättelsen om hur vi trasade sönder den globala kapitalismen.

P J Anders Linder skriver i sin söndagskrönika i SvD om boken och intervjuar Norberg. Realtid har publicerat sista kapitlet i boken (för de som vill på förhand veta vem den skyldige var).

Nu när staten går in och räddar Carnegie kan man fråga sig vad som hade hänt om den svenska staten inte ingripit och likväl vad som hade hänt om den Amerikanska staten inte hade ingripit för att hjälpa banksystemet med en gåva på 700 miljarder dollar. Man behöver inte spekulera för mycket för det finns ett bra historiskt exempel: Den allra första finanskrisen som inträffade 1907 i USA och som var mycket lik den vi nu haft under 2008.

Dock fanns där inga centralbanker och staten hade varken resurser eller vilja att hjälpa bankerna.

Finanskriser är mycket speciella då de slår mot achilleshälen i ekonomin – bankerna. Utan ett fungerande banksystem kan ekonomin inte fungera. Grunden till ett fungerande banksystem är tillit till banker och mellan banker. Om de inte vågar låna ut pengar tar allt stopp och får enorma konsekvenser i hela ekonomin.

Grunderna till 1907 års kris

Till skillnad från 2008 handlade inte spekulationerna om bostäder utan om koppar. Krisen började med att en grupp investerare försökte få kontroll över United Copper Company, den största koppartillverkaren i USA. De lånade enorma belopp för affären men hade gjort en feluppskattning. Aktien störtdök. Många banker hade aktinnehav i United Copper som säkerhet för sina lån.

Effekten

Bankerna blev ovilliga att låna ut pengar och många banker var på gränsen att gå omkull. Det blev stormning av banker. På den tiden kunde man inte göra sina bankaffärer på internet utan var tvungen att mer eller mindre rusa in på närmaste bank med knölpåk i hand och kräva sina pengar. Om alla samtidigt vill ha ut sina pengar går vilken som helst bank omkull. Förtroendet för bankerna var borta. Bankerna lånade varken ut pengar till andra eller varandra. Ekonomin var nära att haverera. Dessutom var USA:s ekonomi på den tiden till 90% jordbruksbaserad. Ekonomin var låst i cykler med jordbruket vilket försvårade situationen.

Lösningen

När saker såg som mörkast ut äntrade J.P Morgan scenen. J.P. Morgan var en av USA:s mest framgångsrika investerare och bankirer och som hade en massiv förmögenhet bakom sig. Han gjorde privat och genom sina företag en rad stora investeringar i krisdrabbade men solida banker. Han fick med sig fyra stycken finansjättar som gjorde samma sak (Rockefeller, Cortelyou, Rotschild och Stillman). De både lånade ut pengar till bankerna och köpte upp aktier. Efter en hel del dramatik lugnade sig situationen och finanskrisen var löst – förtroendet för bankerna var tillbaka. Räddningspaketet hade fungerat.

Varför agerade Morgan och de andra som de gjorde? Mycket enkelt – utan ett fungerande banksystem hade alla förlorat och detta inkluderade i högsta grad dem själva. Investeringarna de gjorde var inte bortkastade – tvärt om. De lyckades både rädda finanssystemet och tjäna en bra slant på det.

Efterspelet

Börsnedgången 1907 var betydligt värre än vad vi sett 2008. New York börsen hade fallit mer än 50% i början av krisen. Ett år senare hade den helt återhämtat sig. En del dåliga banker hade gått i konkurs och de mera solida bankerna hade tagit över deras tillgångar och kunder. USA:s ekonomi var starkare än den någonsin varit. J.P. Morgan och de andra investerarna hyllades först som hjältar. Senare började dock folk säga att det var orimligt att hela ekonomin skulle ligga i händerna på ett par über-rika individer. Som ett resultat av detta skapades Federal Reserve – USA:s centralbank. Den satte igång direkt med att orsaka 1929 års börskatastrof och följande depression, men det är en annan historia (se Guldålderns slut).

Relevans idag

Det 1907 års finanskris visade var att även när achilleshälen finanssektorn var träffad fungerade marknaden. Investerarnas självintresse var mer än tillräckligt för att krisen skulle lösas. Vissa banker fick ett kapitaltillskott, men det var ytterst selektivt och mycket få banker och investerare belönades för tidigare dåliga beslut. Universallräddning av banker som drivits inkompetent behövdes alltså inte och tack vare att de som gjort dåliga investeringar fick betala dyrt för det förbättrades banksystemet. Allt detta till trots att USA:s ekonomi var jordbruksbaserad och trög och aktier såldes genom att man viftade med papperscertifikat på börsgolvet. 2008 var förutsättningarna för en odramatisk lösning mycket bättre.

Slutsatsen är mycket enkel – teorin att ekonomin skulle gå under om staten inte gick in och räddade inkompetenta banker med skattepengar stämmer inte. Tvärt om erbjuder statlig hjälp ingen garanti alls – se bara på Island där man fick all statlig hjälp men förhindrade med lag utländska investeringar. Anledningen till att marknaden löser problemet utan att inkompetens belönas är att det ligger i alla investerares självintresse att ha ett fungerande banksystem. Men istället för att vänta på att situationen blivit något lugnare och en marknadslösning kommit upp erbjöd sig staten direkt att rädda alla inkompetenta banker. Detta gjorde förstås att ingen annan ville göra den investeringen och att inkompetens och kortsiktig girighet belönades. Förlorarna vid en sådan lösning är förutom skattebetalarna de banker som skött sig och nu måste finansiera sina konkurrenters misstag. Den signal som staten i både USA och Sverige har skickat ut till bankerna är att de kan bete sig hur oansvarigt som helst och att de kommer få behålla vinsterna och staten står för notan för förlusterna.

Politikernas försäkran om fler regleringar som i framtiden kommer förhindra oansvarigt beteende är löjeväckande. I bara Washington DC jobbar över 10,000 statsanställda enbart med att reglera finansmarknaden och vi kan alla se vilket lysande jobb de gjorde. Det finns oändligt många regler och lagar redan och de har gång på gång demonstrerat att de inte kan förhindra framtida kriser. De som vill tjäna pengar genom investeringar som är kortsiktigt bra men långsiktigt dåliga har ett obegränsat urval av tillvägagångssätt. Det enda regleringarna gör är inför kostsam byråkrati som ofta står i vägen för vettiga investeringar.

Det enda sättet att få företag att göra vettiga långsiktiga investeringar är om man låter dem betala för sina misstag på marknaden. Ingen nåd för inkompetens och misstag – inga statliga räddningspaket alltså. Man kan inte belöna inkompetens utan att få mera av den varan.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3

Dagens Nyheter har en serie artiklar som beskriver hur finanskrisen kom till. Den är sakligt korrekt men hoppar över en hel del mycket relevanta steg som mycket starkt bidrog till denna kris och flera andra större ekonomiska kriser. 

En mycket relevant händelse var när guldmyntfoten övergavs till fördel för fiatvaluta. Detta började ske i USA 1913 när Federal Reserve grundades och var de facto genomfört i större delen av världen efter första världskrigets slut och helt borta efter andra världskriget. Så vad var det för system som övergavs och till fördel för vad?

Guldets värde

Innan guldmyntfoten övergavs var pengar direkt bundna till en viss mängd guld. En bank kunde inte låna ut mer pengar än det hade guldreserv. Detta var en mycket stark regleringsmekanism – bankerna kunde inte låna ut hur mycket pengar som helst utan när deras guldbackning var slut var de tvungna att minska utlåningen och höja räntan tills de hade tillräckligt med backning för att låna ut mer. Pengar hade alltså ett objektivt värde bundet direkt till en råvara.

Resultatet var att när bankerna periodvis fick slut på guld och höjde räntan så minskade pengaflödet till företagen och en skarp och kortvarig recession följde. Dessa recessioner varade i medel som mest ett par månader.

Åtgärden

När politiker och vissa ekonomer tittade på dessa återkommande recessioner kom de fram till att de kunde förhindras om man då bankerna började få slut på guld sköt in kapital från annat håll. På sådant sätt trodde man sig kunna garantera att det aldrig mer skulle bli ekonomiska nedgångar. Men var skulle man få pengarna ifrån?

Svaret som de gav var: staten. De menade att staten hade ju en hel hög med pengar de fått in från skatt. Dessa pengar kunde ju lånas ut för att hjälpa ekonomin. Sagt och gjort men man kom till samma situation – när banker + staten fått slut på pengar att låna ut blev det räntehöjningar och tillbaks till de återkommande recessionerna. Den enda skillnaden var att recessionerna blev längre och djupare då det handlade om ett större pengaflöde.

Då kom lösningen som skulle forma världens ekonomier fram till denna dag: Man kom fram till att staten inte bara hade de pengar de hade fått in i skatt utan att staten skulle ju få in nya skatter i framtiden och dessa kunde användas som säkerhet för lånen. Istället för att man lånade ut pengar man hade skulle man låna ut pengar man förväntade sig ha i framtiden. Detta gick förstås inte ihop med den guldbaserade kopplingen till pengar – för den tillät bara att man spenderade pengar man faktiskt hade. Av den anledningen infördes fiatvaluta (fiat=kommando) istället för den objektiva guldbaserade valutan. 

Resultatet

Tänk dig att du upptäcker att om du på en post-it lapp skriver ”500 kr” och upptäcker att alla butiker var mer än villiga att acceptera det som betalning.  Vad skulle du göra? Shoppa som tokig antagligen och det var precis vad som hände. Staten lånade ut mer och mer pengar utan förbihåll – baserat helt på att de skulle få in massvis med skatter i efterhand. De påpekade att nu när de hade förebyggt alla recessioner skulle tillväxten bara fortsätta växa och statens inkomster öka och där med säkra nuvarande och framtida lån.

1929 brast bubblan och orsakade en depression som (visserligen med ytterligare hjälp från Roosevelt) varade till efter andra världskriget. I framtiden blev riksbankerna något försiktigare med sin utlåning, men principen med fiatvaluta istället för guldbaserad behölls. Även om 1929 års krasch och följande depression var extrem har liknande bubblor och krascher hänt sedan dess. De små snabba recessionerna från guldåldern var borta och ersattes med periodiska långa och stora ekonomiska nedgångar samt bubblor och kollapser av dessa. En bubbla spräcks alltid förr eller senare när verkligheten hinner upp uppblåsta förväntningar. När riksbankerna ägnar sig åt vad som i alla andra fall skulle ha kallats för falskmyntning kan bubblorna få episka proportioner som hade varit omöjliga om man behållit en objektiv valuta kopplad till verkligheten istället för att vara kopplad till politiska och ekonomiska förhoppningar.

Framtiden

Varför har man inte återgått till en objektiv valuta? Det finns flera anledningar men den primära är att fiatvaluta ger en politisk kontroll över ekonomin. Staten kan göra ingrepp och regleringar som är ekonomiskt mindre fördelaktiga men politiskt önskvärda. Priset av detta är att vi även i framiden kommer ha stora bubblor och stora recessioner. Med en global ekonomi dämpas den lokala politiska kontrollen av valutan något men samtidigt ligger de flesta ekonomier i samma fas och bubblorna och rasen blir än större.

En återgång till ett objektivt valutasystem skulle innebära att man gick tillbaks till kortare och mindre dramatiska recessioner men det är högst osannolikt att det skulle ske. Om man tittar historiskt och globalt kan man se att guldbaserade valutor övergavs av en enda anledning – staten ville ha tillgång till pengar som man inte hade. Denna frestelse har helt enkelt visat sig för stor i och med att staten inte behöver oroa sig för de lagliga konsekvenser som skulle drabba en individuell medborgare som betedde sig så. Långsiktigt drabbar det alla men kortsiktigt tillåter det politiker att uppfylla diverse vallöften som staten egentligen inte har råd med.

Rekommenderad läsning: Gold and Economic Freedom av Alan Greenspan – en lättläst och intressant genomgång av temat. (Skrivet innan Greenspan slutade leva som han lärde och blev chef för Federal Reseve).

DN:s finansserie: Del1, Del2, Del3, Del4, Del5, Del6  Annan Media: SVD1, DN1

Fredrik Braconier skriver i SVD att statens bankpaket är ett ideologiskt jordskred för den borgerliga regeringen och att nyliberala idéer nu ”åtminstone temporärt kastats på sophögen”. Detta är en lika vanlig som i sak felaktig åsikt som har upprepats från olika håll sedan finanskrisens början. För att reda ut hur det ligger till bör följande frågor besvaras:

• Var står politikerna ideologiskt och vad gör de praktiskt?
• Hur uppstod finanskrisen och vem bär ansvaret?

Göran Hägglund och Mats Odell skriver i en debattartikel att finanskrisen är den råa kapitalismens fel. De svär att de tror på marknadsekonomi men att att ”rå och okontrollerad kapitalism är en fara för individ och samhälle”. Detta må vara upseendeväckande i både sin brist på konsekvent logik och avsaknad av faktaunderlag men det finns något mycket mer intressant och centralt i artikeln.

Hägglund och Odell skriver nämligen att:

Vi har fattat de beslut som varit nödvändiga för att skydda spararnas pengar så långt det är möjligt. Det handlar om etik, men också om att vara praktisk.

De har kommit fram till en slutsats som är rätt oundviklig när den är baserad på socialistiskt och altruistiskt tänkande – nämligen att vara praktisk och bete sig moraliskt är motsatser. Odell & co menar att det etiska (eller moraliska för att vara mer korrekt) är att hjälpa andra och det praktiska är att tänka på sig själv. Det förra anses vara obestridligt och det andra används som en ursäkt för att bete sig omoraliskt. Att för själviska ändamål tillverka och sälja en produkt ses i samma kategori som att i själviskt syfte lura och bedra till sig pengar. De har inte förstått att man kan leva både praktiskt och etiskt – att det faktiskt är det enda riktiga sättet att leva för oberoende och fri människa.

Det liberala argumentet för den kapitalism är inte ekonomiskt utan moraliskt. Det handlar kort och gott om att man inte får bruka våld proaktivt mot sina medmänniskor. I ekonomiska sammanhang betyder det att vuxna människor får fritt handla med varandra efter vilja och bästa förmåga utan att någon med våld eller hot om våld får tvinga dem att agera annorlunda. Det betyder att alla individer är jämlika i det att de har samma rättigheter.

Kapitalismen är också ett praktiskt system i den mening att den är det effektivaste ekonomiska systemet vi människor någonsin haft. Ingenting har sporrat produktivitet och ökat välståndet som kapitalismen.

Någon ”rå och okontrollerad kapitalism” (dvs laissez-faire kapitalism) har vi inte haft i världen sedan början av 1900-talet. 1929-års stora börskrasch och följande depression kom långt efter laissez-faire perioden och tack vare att ekonomin vid det laget hade en hög nivå av statlig inblandning. Samma sak gäller vid 2008-års finanskris. Det är inte en ”rå och okontrollerad kapitalism” som bär ansvaret utan en blandekonomi som med regleringar tvingar företag att agera på ett sätt som de inte tror är rationellt och med subventioner som belönar politiska kontakter. Detta förstör kapitalismens mekanism att tjäna pengar: att erbjuda så bra varor och tjänster till ett så lågt pris som möjligt.

Det moraliska problemet i botten är den oundvikliga motsägelsen i socialistisk och altruistisk etik att det på något sett finns högre värderingar än det verkligheten har att erbjuda. Många i Sverige tycker exempelvis att kommunismen var ett ädelt försök att uppnå ett moraliskt system med jämlik fördelning – ett försök de håller med aldrig kan fungera, men ädelt ändå. Den relevanta frågan till dessa människor är: Vad finns det för ädelt eller etiskt i ett system som om det konsekvent implementerades skulle innebära att större delen av mänskligheten gick under? Moral och verklighet är inte frånkopplade. Om man frigör kopplingen betyder att vilken ideologi som helst kan motivera vilka förbrytelser som helst. Detta är precis vad som har hänt i historien – allt från religiösa förföljerser till franska revolutionen, kommunism och nazism. Att be om en frikoppling av verklighet och etik är att be om terror och blodbad. 

Ayn Rand sa ett par saker om temat i Atlas Shrugged (från John Galts tal):

”For centuries, the battle of morality was fought between those who claimed that your life belongs to God and those who claimed that it belongs to your neighbors – between those who preached that the good is self-sacrifice for the sake of ghosts in heaven and those who preached that the good is self-sacrifice for the sake of incompetents on earth. And no one came to say that your life belongs to you and that the good is to live it.

”Both sides agreed that morality demands the surrender of your self interest and of your mind, that the moral and the practical are opposites, that morality is not the province of reason, but the province of faith and force. Both sides agreed that no rational morality is possible, that there is no right or wrong in reason-that in reason there’s no reason to be moral.

…

”No matter what dishonorable compromise you’ve made with your impracticable creed, no matter what miserable balance, half-cynicism, half-superstition, you now manage to maintain, you still preserve the root, the lethal tenet: the belief that the moral and the practical are opposites. Since childhood, you have been running from the terror of a choice you have never dared fully to identify: If the practical, whatever you must practice to exist, whatever works, succeeds, achieves your purpose, whatever brings you food and joy, whatever profits you, is evil – and if the good, the moral, is the impractical, whatever fails, destroys, frustrates, whatever injures you and brings you loss or pain - then your choice is to be moral or to live.

Media & bloggar: DN1, SVD1, Hanna Wagenius

För ett par dagar sedan gick jag igenom de ekonomiska faktorer som var starkt bidragande till Islands härdsmälta. Dan Lucas skriver nu i DN om den politiska dimensionen:

MEN ISLAND ÄR ETT LITET land där eliterna känner varandra. I ett utslag av nationalism – och för att i någon mån blidka privatiseringens kritiker – beslöt regeringen att inga utlänningar fick köpa bankerna.

De som i stället fick köpa saknade erfarenhet av att driva banker.

- Några var politiker, några var folk med erfarenhet av andra typer av affärer, några hade blivit rika på att tillverka öl i Sankt Petersburg på 1990-talet, berättar ekonomiprofessor Thorvaldur Gylfason.

Det var vänner och medarbetare till landets toppolitiker som fick ta över bankerna.

Det är kanske ett starkt ord – men luktar det inte lite korruption över privatiseringen?

- Det ordet använder jag aldrig i sammanhanget, säger Thorvaldur Gylfason.

- Men jag förstår om andra gör det, tillägger han.

Detta perspektiv sätter onelkigen ett frågeteckeng kring hur fri den isländska marknaden var. Om det inte hade varit för regleringar som förbjudit utländska ägare av bankerna hade de uppenbarligen inte varit i den situation de är i nu. Visst hade de fått ta en smäll motsvarande den som vi i Sverige får ta men det hade alrdrig varit frågan om det totalhaveri som nu skett.

Det är en mycket tydlig illustration på hur mycket skada reglering kan medföra. Det kan tyckas rimligt att man i ett litet land som Island som bara har två banker inte vill se dessa i utländsk kontroll. Detta är dock att fullkomligt blunda för den globala ekonomin – och  man kan se effekterna klart. Företag kan och gör utan tvekan fel, men på en fri marknad får de betala priset ganska så omedelbart. När politiker gör fel är det värre. För det första har deras beslut betydligt större inverkan och för det andra tar det ofta lång tid innan konsekvenserna av felet blir uppenbara.

Resultatet av en halvreglerad marknad (som vi har i västvärlden) är att regleringar över tiden stämmer mindre och mindre med verkligheten tills man kommer till en brytpunkt när det blir ohållbart. Det är då vi får börskrascher och att ‘bubblor’ spricker – det är det oundvlikliga ögoblicket då idéer om hur marknaden bör vara och vad den verkligen är möts.

Annat nyligen i media om Island: DN1,DN2, DN3

Stefan Fölster och Jonas Frycklund skriver i Aftonbladet att i finanskrisdebatten så blundas det för elefanten i rummet: politikernas ansvar för finanskrisen. De har helt rätt. Hans Bergström i Dagens Nyheter skriver i princip samma sak. Fram tills nu har debatten karakteriserats av kritik mot Wall Street och mot kapitalism. Varav detta byte av fokus? 

Man kanske kan tro att det finns en koppling till att nyliberaler har skrikit sig hesa den senaste tiden i försök att för en högst ointresserad publik peka på den katastrofala finansmarknadspolitik som har förts i USA. Det finns saker som tyder på att det inte skulle vara fallet. 

Det som sticker ut är att av en rad mycket problematiska regleringar och politiska beslut är det framför allt en sak som blir utpekad som ansvarig: Bolagen Fannie Mae och Freddie Mac. Kritiken mot att ha stora subventionerade statliga bolag som ger ut lån under marknadskostnad är helt rätt. De bolagen har 50% av den amerikanska bostadsmarknaden. Dock så är Community Reinvestment Act (tvingar banker att låna ut pengar till folk som inte hade råd) och Fair Value Accounting-lagarna (tvingar bankerna att värdera sina säkerheter som om de vore på marknaden även om det inte finns någon marknad och inga planer på försäljning av säkerheterna) åtminstone lika stora bovar i historien.

Förklaringen är ganska så enkel. Tyvärr är det inte nyliberala debattörers sakliga argument som har övertygat. Istället kan man enkelt spåra det till att McCain nu för första gången har gått över från att skylla på bankernas girighet till att peka på Fannie Mae och Freddie Mac som huvudskyldiga. 

Finanskrisen har haft hittils en viss betydelse i Sverige. Den har övervakats intensivt av media. Ändå så krävdes det att en amerikansk presidentkandidat (en i svensk media opopulär sådan till råga på allt) nämnde den politiska aspekten för att media ska ta frågan seriöst.

Vad har hänt med oberoende journalistik? Har svensk media blivit så svag att den enbart kan köra den populistiska linjen? Till deras försvar kan man kanske nämna att de nationalekonomer som idag är i starka akademiska positioner och media använder för analys genomgick sin utbildning på 70 till 80-talet. Då var utbildningen i nationalekonomi en stark attraktor av vänstersympatisörer (som journalistiken var under 60-talet och som statsvetenskap och sociologi är idag). Så det är möjligt att de har fått en mycket politiskt vinklad bild från de svenska nationalekonomer man använder sig av.

Media: Aftonbladet, DN1, DN2, SVD1, SVD2

Den isländska ekonomin är i talande stund på väg att totalhaverera. Staten är på väg att köpa upp de två bankerna i landet och valutan har tappat mer än 30% av sitt värde på ett par dagar. Islands ekonomi har haft problem de senaste månaderna och finanskrisen verkar ha varit dödsstöten.

Trots att Island bara har 320,000 invånare och inte är en stor aktör på den globala marknaden är den ekonomiska krisen av mycket stort intresse och speciellt för marknadsliberaler.

Island har nämligen en av världens friaste ekonomier. Landet har varit mer eller mindre en pinup för den fria marknaden – de har haft en av de mest imponerande tillväxterna i västvärlden och de är ligger på inte mindre än första plats på FN:s Human Development Index (som tittar på utbildning, sjukvård och andra sociala områden). Kort sagt strålande reklam för den fria marknaden och kapitalismen på alla fronter. Därav den mycket intressanta utveckligen nu att efter över 15 år av stor framgång allt håller på att braka ihop.

Den amerikanska finanskrisen är pinsamt enkel att förklara. Med tanke på vilka vansinniga lagar och statliga interventioner de hade var ett stort haveri oundvikligt (se Katastrofal kortsiktighet och How to create a crisis). Den isländska krisen är dock en något svårare nöt att knäcka. Det är svårt att direkt peka på isländska statsinterventioner och liknande. 

Nej, svaret är inte helt enkelt, men de fyra viktigaste faktorerna är hedgefonder, amerikanska finanskrisen, BASEL II samt den isländska demografin.

Hedegefonder

Idén med hedgefonder är ganska så enkel. Man tittar på historiskt börsdata och ser hur priset på olika tillgångar (aktier, råvaror etc) är inbördes korrelerade. Man kan se då exempelvis (påhittat exempel) att när sockerpriset går upp går saltpriset ner. Tanken är då att man köper optioner eller futurer i både salt och socker och på så sätt är man säker att om den ena går ner, går den andra upp. Det kan låta som en säker och bra strategi, men har visat sig vara farlig då den bara fungerar så länge som korrelationerna mellan priset på tillgångarna stämmer.

Samtidigt finns en tendens till att placeringsstrategierna blir över tid väldigt likriktade vilket innebär att de unsiont förstärker trender. Hedgefonder kan förvalta ett enormt kapital (många hundra miljarder dollar) vilket innebär att de har en stor inverkan på marknaden vilket i sin tur kan leda till instabilitet. Dessutom kan hedgefonder konfigureras om från att vara så säkra som möjligt till att maximera vinster. De bästa på marknaden kan ge upp till 50% i avkastning. Med sådan avkastning ser man till att man lånar så mycket pengar man kan för att investera i hedgefonden – vilket leder till hög belåningsgrad.

De isländska bankerna älskade hedgefonder och lånade massiva summor för investeringar. I början av året hade Island rent ut sagt otur. En större hedgefond förklarade krig mot den isländska ekonomin. Kort sagt de ville ha ner priset på isländska tillgångar för att få upp priset på andra tillgångar i någon annan ekonomisk sektor som var inverst korrelerad med den isländska. Hedgefonderna är så pass rika att med lite tur kan de förstöra ett litet lands ekonomi. De isländska bankerna var högt belånade och hade pengarna i egna hedgefonder (och ironiskt nog antagligen i den som förstörde dem) och var inte redo för ett sådant anfall. Valutan dök vilket skadede ekonomin enormt då Island importerar mer eller mindre allt.  

Amerikanska finanskrisen

En annan viktig faktor var den amerikanska finanskrisen. Det var samma situation som med Swedbank hos oss – de hade säkerheter i obyggda amerikanska bostadshus. När den amerikanska bostadsmarknaden kollapsade försvann alla chanser att få tillbaka de pengarna. Alla banker blev samtidigt paranoida om utlåning och de två isländska bankerna kunde inte ens få lån för att betala räntan på större lån de redan hade. Det enkla förklaringen i det här fallet är att oavsett hur bra politik man har lokalt riskerar man i den globala ekonomin att betala för felaktiga politiska beslut i länder man investerat i.

BASEL II

BASEL II är ett europeiskt ramverk för reglering av banker och and finansinstitut. Det håller på att implementeras i alla europeiska länder, inklusive Island. I princip reglears kreditrisker, operationsrisker, marknadsrisker etc och framför allt värderingsmetoder. Den relevanta biten här har stora likheter med amerikanska Fair Value Accounting. I USA kom lagarna till efter Enron-skandalen med syfte att förebygga bokföringsbrott men var tyvärr en av huvudfaktorerna i den finanskris vi nu bevittnar.

I grund och botten handlar det om att en bank måste värdera sina säkerheter regelbundet efter förmodat marknadspris. Det ska enligt teorin ge en bedömning av hur mycket kapital banken har. Som resultat värderas säkerheterna (bostäderna i fallet bolån) regelbundet. Så vad är problemet med det?

Jo, det ger för det första en helt felaktig bild samtidigt som det skapar stor osäkerhet på marknaden och leder lätt till säljpanik. Det ger en helt felaktig bild för att bostäderna faktiskt inte befinner sig på marknaden. De flesta som har bolån har ingen tanke på att sälja sin bostad just då värderingen sker och har inga problem med att betala räntan (dvs det finns ingen risk för att banken måste lösa in säkerheterna). Det kanske inte ens finns någon seriös bostadsmarknad att tala om (som idag i USA). Ändå beräknas bankens tillgångar som om bostäderna skulle ha lagts ut på marknaden precis i det ögonblick som värderingen sker. Den kanske största absurditeten är att om plötsligt alla bostäder skulle komma ut på marknaden på en gång så skulle priset de såldes för aldrig vara i närheten av den värderade uppskattningen. Så hela värderingen är meningslös – i varje fall som ett mått på värdet på bankens tillgångar.

Det andra problemet är att värdet av bankens tillgångar kommer variera med den ögonblickliga utvecklingen på bostadsmarknaden. Banker som har det går bra för ser ut som om de är vid ruinens brant. 

BASEL II-tänkandet är till stor grad ansvarig för krisen nu i Europa och det inkluderar lilla Island. I det senare är BASEL II antagligen inte huvudskurken (då Islands bostadsmarknad är tämligen liten) men det har garanterat haft en förstärkande effekt på krisen.

Islands demografi

Island är ett litet land som har  mindre befolkning än Göteborg. Där av finns bara två banker, och om det går dåligt för dem så är det nationell kris. Detta ställer stora begränsningar på marknaden – konkurrensen är mycket begränsad. I ett större land hade också en hedgefond aldrig kunnat göra så stor skada.  Island importerar väldigt mycket så valutafallet har slagit hårt mot ekonomin. Kort sagt, Island var för litet och hade otur som ledde till en sådan här situation som de har stor svårighet att klara av. Det isländska scenariot hade varit omöjligt i exempelvis Sverige.

Vad händer sen?

Trots dagens mycket dystra läge borde inte sagan vara slut. Under 15 år har Islands ekonomi stigit som en raket – det kommer inte att försvinna. De skador som denna kris onekligen kommer göra är små jämfört med de framsteg de har gjort. De är onekligen i en svår och unik position men efter en tuffare period borde de kunna återhämta sig, lära sig från misstagen och återuppta sin under 15 år mycket framgångsrika politik med den friaste marknaden i Europa. Island, dagens läge till trots är en framgångsstory. Fel har gjorts men de kan rättas till.

För det första måste de ta sig ur krisen. Nationaliseringen av bankerna kan knappast beskrivas som lysande och om det handlade om ett större land skulle jag säga var en dum idé. Nu är det bara en rätt dålig lösning som kan vara nödvändig. På sikt är lösningen självklar – de isländska bankerna får sälja ut sig och bli filialer till större utländska banker med bättre kapitaltäckning. På så sätt kan man enkelt försäkra sig om att hedgefonder och liknande inte kan slå ut hela ekonomin för att land då de slår hårt mot två småbanker.

Island måste först ta sig igenom den nuvarande chocken. Sedan kommer en recession som kanske varar i två tre år, men tills dess borde staten ha sålt ut bankerna och den globala finanskrisen borde vara löst. Då är det bara att köra på och se till att man har lärt sig av sina misstag för det vore ju synd om den annars över ett och ett halvt decennium högst framgångsrika ekonomiska politiken fick bestående skador av det här. 

-Luka

Annan media: SVD, DN, DN2, DN3, E24, DN4

Det Amerikanska representanthuset har i slutändan tyvärr godkänt den $700-miljarderssubventionen av dåligt skötta företag. Visserligen var det till stor grad regleringarna som staten lagt ut som ledde till att investmentbankerna skötte sina affärer på det sätt de gjorde men det ser inte ut som om de har lärt sig av den läxan. Istället blir det mer reglering och subventioner av dåligt skötta företag. Dessa subventioner ska då betalas av skattebetalarna och de företag som inte misskött sig. Kort sagt signalen som skickas ut är att istället för att kompetent driva sitt företag och tjäna pengar genom att erbjuda de bästa tjänsterna till det lägsta priset lönar det sig istället att ha lobbyister i Washington som ser till att fördelaktiga lagar passeras så att man kan behålla vinsterna och dumpa över förlusterna på någon annan.

Men har det inte gått så långt att det behövs ett räddningspaket för att hela ekonomin inte ska haverera? Jo, det behövs radikala åtgärder – men inte av den typ som ledde till den här situationen i första hand.

Vad kan göras istället?  Här är ett par exempel:

1. Ta bort de regleringar som har gjort så mycket skada.  
   -Till att börja med ta bort de lagar som tvingar banker att låna ut pengar till låginkomsttagare under marknadsränta. Detta ledde till sub-prime lånen.

    -Ta bort ’fair value accounting’ lagarna som tvingar bolåneinstituten att värdera sina säkerheter som om de hade varit på marknaden – även om de inte är det eller det inte finns någon marknad att tala om. Detta har kanske mer än något annat bidragit till instabiliteten på marknaden och som leder till panikdumpning av priser.  

   -Ta bort alla statliga garantier på räddning av banker. Om de inte riskerar att gå i konkurs kommer de ta vansinniga risker då de inte har något att förlora.

2. Avskaffa företagsskatten. Detta kommer att ge ett tillskott i likviditeten som bra fungerande företag kommer att kunna utnyttja. Detta skulle ge bankerna den likviditet som behövs utan att dåliga banker belönades. Det skulle bli sina egna pengar de behöll istället för att de samlades ihop till en gemensam pott och delades ut till de sämsta företagen med de bästa politiska kontakterna.
    
3. Stycka upp och sälj ut Fannie Mae och Freddie Mac. De är en av huvudbovarna till finanskrisen då de med statliga subventioner pressade ner räntan långt under marknadsnivå och därmed fick folk att köpa hus de inte hade råd med. Samtidigt så tvingade de andra banker att följa deras exempel.
    
4. Lägg band på Federal Reserve och deras möjlighet att ändra styrräntan. Avskaffa Federal Reserve om möjligt då det är en organisation som på ett inkompetent sätt försökt få marknaden att fungera som politikerna vill. Ge upp. Marknaden är extremt komplex och känslig och de mest kompetenta ekonomerna i världen kan inte förutspå hur yttre randvillkor kommer att påverka den. Det är rent vansinne att tro att man med trivial politisk reglering kan kontrollera hur den kommer att bete sig i framtiden.
    
5. Bind valutan till guld eller något ekvivalent som har et objektivt marknadsvärde. Grunden till de flesta finansiella problemen vi ser idag har sin historiska rot i när man övergav myntfoten och gick över till fiatvaluta. Fiatvalutan är politiska pengar till skillnad från myntfoten som representerar ett faktiskt marknadsvärde. Den förra kan och har utnyttjats av både stater och banker att bygga luftslott av valutan.

Det här är bara ett par exempel, men de illustrerar i vilken riktning man borde gå. När man gjort något fel löser man det inte till att göra ännu mer fel på samma sätt.

Det enda den här ”räddningen” av bankerna innebär är att man fortsätter modellen där företag belönas för politiska kontakter och inkompetens och bestraffas för kompetens. Om man seriöst vill fixa systemet så måste man tänka om. Annars kommer vi vara i samma situation om 10 år med en ännu värre finanskris.

En tragikomsik punkt i subventionsplanen är att skatteavdrag ska ges till företag som sysslar med förnyelsebara energikällor. Miljövänlig el i all ära, men vad har det med finanskrisen att göra? Det är bara ett typexempel i vilka trafikstråk man rör sig i statlig reglering. Någon för tillfället starkt grupp av politiker fick antagligen in det mot hot om att de skulle rösta ner hela förslaget om det inte kom med. 

–Luka

Andra om finanskrisen: DN, SVD, Aftonbladet, BBC