Olle Wästberg från Svenska institutet beklagar sig idag i SvD om hur utrikesdepartementet planerar nerskärningar i sin kulturfond. Han menar att Sverige måste vårda sitt kulturarv och då  är det staten som bör investera mera.

Är detta sant, eller är det snarare så att stora statliga stöd till kulturlivet är en del av problemet?

Svaret är att statliga kulturella subventioner är problematiska på flera plan. Det finns  både etiska och praktiska problem med den konstruktion vi har i idag.

Statligt godkänd kultur

Om staten ska dela ut kulturbidrag måste det för det första finnas kriterier för vad som är kultur och i nästa steg vilken typ av kultur bör få pengar. Sådan kontroll är dragen till sin spets i diktaturer men det vi har är samma system – om än i en mildare form.

Kort sagt så borde modellen med politiker och tjänstemän som bestämmer om vad som är “god” kultur inte ha någon plats i en modern demokrati. Trots detta så är svenska statens kulturpolitik (tillsammans med en del av vad som lärs ut i skolan) det primära forumet för statlig propaganda. 

Kulturrådet, som är den myndighet ansvarar för den statliga kulturpolitiken uttrycker detta mycket klart: Kulturrådets övergripande uppdrag är att förverkliga de nationella kulturpolitiska mål som regering och riksdag beslutar om.

Även om vårdandet av kulturarvet brukar finnas som en del av de kulturpolitiska målen måste man förstå att på samma sätt som med övrig kultur måste prioriteter sättas. I praktiken innebär det ett politiskt filter även i det avseendet. Det är ingen nyhet – kyrkan gjorde sitt bästa att förstöra all kultur som hörde ihop med asatro. Gustav Vasa (“kulturens Pol-Pot” som Herman Lindquist kallade honom) förbjöd all form av kultur som hade med katolicismen att göra. Socialdemokraterna har starkt motarbetat borgerliga kulturformer till fördel för de former man tyckte hörde bättre ihop med arbetarklassen. Alliansens kulturpolitik är precis på samma sätt politiskt vinklad.

Statlig inkompetens

Även om man helt skulle bortse från de politiska aspekterna är det omöjligt att kringgå det faktum att “plankultur” lider av samma problem som planekonomi.  Om kultur inte får väljas frivilligt av medborgarna så är det statliga tjänstemän som får det ansvaret och av erfararenhet vet vi att det knappast producerar bra resultat. 

75% av Sveriges teatrars inkomster kommer från skattepengar. På teatern i Norrland så subventioneras varje biljett med över 2000 kronor. Att gå på Dramaten kostar skattebetalarna “bara” 750 kronor per biljett. Teatern i Sverige anses vara idag i fullkomligt kristillstånd. Skulle en statlig finansieringsgrad på 85% vara lösningen? Antagligen inte. De statliga subventionerna har fullkomligt satt stopp på all utveckling. Då vilken smörja som helst – så länge den går ihop med de kulturpolitiska målen – kan få enorma statliga bidrag dödas all kompetent konkurrens.

Wästberg nämner Astrid Lindgren och Ingmar Bergman som exempel på bra kulturambassadörer som han skulle vilja se fler av. Det är ganska intressant att han väljer två personer vars liv var fyllda med konflikt med den svenska kulturpolitiken. Bergman var till den grad arg och besviken på den svenska staten att han flyttade från landet. Denne kanske Sveriges främste kulturambassadör var inte bara förföljd av skattemyndigheterna utan även hårt kritiserad av det statliga kulturetablissemanget för bristande samhällsengagemang. Vem kan glömma Astrid Lindgrens Pomperipossa? Det var “´kulturstödet” som var en skatt på 102% som fick barnboksförfattaren att koka över. Trots att de aktivt motarbetades av staten var och är Lindgren och Bergman våra främsta kulturambassadörer.

Det bästa staten kan göra för kulturen är att hålla sig borta från den. Den kultur och det kulturarv som medborgarna tycker är värt att bevara kommer att bevaras. Vi borde sluta offra komptenta konstnärer för ett kollektiv av politiskt godkända kulturarbetare. Genom massiva statliga subventioner till diverse institutioner och genom ett högt skattetryck för individuella konstnärer förstör man möjligheten för de individer som skulle vara vår generations kulturambassadörer.

Att du skapar ett värde kan samhället icke tåla,
byråkraternas tjafs är du skyldig att delta i,
du skall hjälpa Castro att föra krig i Angola
eller ock skall du sitta på gubbhus och få terapi.

-Astrid Lidgren, Pomperipossa i Monismanien

Glad midsommar!

I det kommande valet tycks representanterna för den klassiska liberalismen vara splittrade i två läger. Det ena lägret tänker rösta på piratpartiet medans det andra väljer moderaternas Christofer Fjellner. Anledningen till varför liberaler kan tänka sig rösta på PP är mycket enkel: de är det enda partiet som har någon trovärdighet kvar i frågan om skyddet för personlig integritet. Alla tycks vara överrens om att den frågan är akut. Anledningen att inte rösta på PP som liberal är deras suspekta hållning i frågan om upphovsrätt och patenträtt. Piratpartiet föreslår exempelvis att patent på läkemedel avskaffas och all medicinsk forskning hamnar under statlig regi. Förslag som dessa får liberaler – med rätta – att tveka. I slutändan hamnar det om en avvägning mellan hur stor nytta man tror att PP kan åstadkomma med sitt engagemang i integritetsfrågor och hur mycket skada de kan göra med sin övriga politik.  Då partiet ser ut att få ett eller två mandat lär vi ha svaret inom snar framtid.

En positiv effekt av splittringen är att liberaler börjat seriöst diskutera dagens lösningar med upphovsrätt och patenträtt. Även om ingen har ännu presenterat en idé som skulle vara kompatibel med liberala grundvärderingar finns det nytta i att förstå att det handlar om ett komplicerat problem. Piratpartiet på ena sidan och de etablerade partierna på andra sidan har en mycket simplistisk syn på problemet.

Äganderätt och statliga privilegier

Förespråkarna för upphovsrätt och patenträtt påpekar att det omfattas av äganderätten. Om du har utan att kränka andras rättigheter införskaffat eller tillverkat ett fysiskt objekt är det ditt och du har rätt att bestämma om du vill behålla det, sälja det eller ge bort det. Om någon tar det emot din vilja kallar vi det för stöld. Din rätt till privat egendom har blivit kränkt genom att du blivit fråntagen objektet utan ditt tillstånd. Äganderätten är en av de mest fundamentala individuella rättigheterna. Ett system som inte respekterar privat egendom är ett system baserat på slaveri: vissa har rätt att ta och andra har skyldighet att ge. Så långt inga konstigheter. Märk dock att den fundamentala kränkningen sker genom att du blir av med objektet. Därmed blir frågan betydligt mer komplicerad när man kommer till frågan om immateriella rättigheter. När någon gör en kopia har ägaren inte blivit av med originalet. Immateriella rättigheter skyddas naturligtvis till viss del automatiskt av vanlig äganderätt. Om du målat en tavla och håller den inlåst hemma har naturligtvis ingen rätt att bryta sig in i ditt hem och måla av den. Samtidigt om du går ut på stan och visar den för folk kan du inte kräva automatiskt att de ska betala för att ha sett den.

Ensamrätten till en idé eller ett publicerat verk är inte en fundamental individuell rättighet: det är ett politiskt bestämt privilegium. Copyright och patent är monopol som ges ut av staten. Bara det gör det hela suspekt från en liberal position. Vi har kommit att acceptera copyright och patent som naturliga men det har inte alltid varit så. Det kan vara intressant att Ludwig von Mises och Friedrich Hayek (två av den klassiska liberalismens främsta representanter) inte alls var övertygade om att utöka äganderätten till att inkludera immateriella ting var en bra idé:

Patents and copyrights are results of the legal evolution of the last centuries. Their place in the traditional body of property rights is still controversial. People look askance at them and deem them irregular. They are considered privileges, a vestige of the rudimentary period of their evolution when legal protection was accorded to authors and investors only by virtue of an exceptional privilege granted by the authorities. They are suspect, as they are lucrative only if they make it possible to sell at monopoly prices. Moreover, the fairness of patent laws is contested on the ground that they reward only those who put the finishing touch leading to practical utilization of achievements of many predecessors. these precursors go empty-handed although their main contribution to the final result was often much more weighty than that of the patentee.

–Ludwig von Mises, i The Limits of Property Rights and the Problems of External Costs and External Economies

Friedrich Hayek uttryckte liknande åsikter:

Where the law of property is concerned, it is not difficult to see that the simple rules which are adequate to ordinary mobile “things” or “chattel” are not suitable for indefinite extension We need only turn to the problems which arise in connection with land, particularly with regard to urban land in modern large towns, in order to realize that a conception of property which is based on the assumption that the use of a particular item of property affects only the interests of its owner breaks down There can be no doubt that a good many, at least, of the problems with which the modern town planner is concerned are genuine problems with which governments or local authorities are bound to concern themselves. Unless we can provide some guidance in fields like this about what are legitimate or necessary government activities and what are its limits, we must not complain if our views are not taken seriously when we oppose other kinds of less justified “planning.”

The problem of the prevention of monopoly and the preservation of competition is raised much more acutely in certain other fields to which the concept of property has been extended only in recent times. I am thinking here of the extension of the concept of property to such rights and privileges as patents for inventions, copyright, trade-marks, and the like. It seems to me beyond doubt that in these fields a slavish application of the concept of property as it has been developed for material things has done a great deal to foster the growth of monopoly and that here drastic reforms may be required if competition is to be made to work. In the field of industrial patents in particular we shall have seriously to examine whether the award of a monopoly privilege is really the most appropriate and effective form of reward for the kind of risk-bearing which investment in scientific research involves.

Friedrich Hayek, från Individualism and Economic Order

 

Den enkla principen att en individ har rätt till frukten av sitt arbete är inte så enkel om frukten av arbetet är en idé eller ett verk som individen väljer att visa för allmänheten. För att upprätthålla den krävs statlig intervention och begränsningar på andras rättigheter – kort sagt effekter som rimmar illa med en liberal ideologi.

Från piratpartiets håll har man försökt använda äganderätten från motsatt håll. Falkvinge har exempelvis sagt att copyright är ett hot mot äganderätten. Om man äger något, menar han, så får man göra vad man vill med det. Om du köper en låt så äger du den och du får (enligt Falkvinge) göra kopior av den och ge den till vänner och bekanta. Utan för stor ansträngning kan man dock enkelt se att hans förslag faller på eget svärd. Om äganderätten säger att du får göra vad du vill med dina ägodelar (inklusive immateriella) så får du sätta vilka villkor du vill för att andra ska använda dem. Det stämmer, men då hamnar vi under kategorin avtalsrätt och inte äganderätt.

Avtalsrätt

Avtalsrätt handlar i grund och botten om att handel ska vara frivillig. Individer ska inte tvingas med våld, hot om våld eller genom bedrägeri att utföra transaktioner med tredje part. När man handlar ska det vara på frivillig bas där alla inblandade parter ser en egen fördel i handeln. Om äganderätt och upphovsrätt är svåra att förena är avtalsrätt och upphovsrätt ännu svårare.

Antag att Pelle gör en låt och säljer den till Lisa med villkoret att Lisa inte får göra några kopior av låten till någon annan. Om Lisa ger en kopia till Kalle har hon uppenbarligen brutit mot avtalet och det är rimligt att Pelle kan kräva skadestånd. Kalle har dock inte ingått i något avtal – varken med Pelle eller Lisa så han kan per definition inte ha begått något avtalsbrott. Han kan göra hur många kopior som helst utan att det bryter mot något kontrakt han gått med på. Om enbart första länken i kedjan kan hållas ansvarig kan upphovsrätt och patenträtt aldrig fungera i praktiken. Istället verkar de båda precis tvärt om mot vad avtalsrätten är till för. Patenträtt och upphovsrätt tvingar individer och företag att ingå avtal som de aldrig gått med på.

Det praktiska och det moraliska

Vi ser den andra sidan av myntet om vi betraktar vilka konsekvenser ett avskaffande av patenträtt och upphovsrätt skulle ha. Ett praktexempel för patenträtt är läkemedelsindustrin. Läkemedel kostar ingenting att tillverka fysiskt men kostar enorma belopp att utveckla och testa. Att göra en kopia av läkemedlets ingredienser är trivialt – man behöver inte ens göra en kemisk analys då läkemedelsföretagen måste redovisa både innehåll och testresultat. Kort sagt skulle det utan patentskydd finnas lite anledning att kommersiellt utveckla nya läkemedel. Detta är naturligtvis inte begränsat till bara läkemedelsforskning utan gäller naturligtvis för alla forskningsintensiva branscher. Det enda alternativet som skulle kvarstå skulle vara en Sovjet-inspirerad planekonomisk lösning. Av erfarenhet vet vi att detta inte fungerar och att tvinga skattebetalarna att finansiera en utveckling av produkter som tvingas på dem är moraliskt förkastligt.

Piratpartiets agitation mot vissa företag kan enbart jämföras med utsagor från de mest vänsterextrema grupperna. Christian Engström kallade Monsanto för “så nära ren ondska man kan komma i aktiebolagsform” samt att läkemedelspatent “dödar många människor i tredje världen varje dag”. Om dessa elaka läkemedelsföretag valde att inte längre besvära världen med sin ondska och lade ner sin verksamhet och slutade utveckla och tillverka medicin, hur många skulle då dö? Om Monsanto lade ner och alla anställda började jobba som säg Röda Korset volontärer eller EU-parlamentariker skulle miljontals människor i världen dö av hunger.

Klart är att från dagens perspektiv skulle ett patentförbud ha katastrofala följder. Förbud mot upphovsrätt skulle på likande sätt drabba andra industrier. Med dessa konstateranden har vi dock inte kommit särskilt långt. Även om vi kan förklara varför vi tycker att patent- och upphovsrätt behövs står de på en mycket svag etisk grund.

När man kommer till slutsatsen att det moraliska och det praktiska är varandras motsatser kan man bara vara säker på en sak: man har tänkt fel någonstans. Någonstans i texten ovan finns ett fundamentalt tankefel.

Slutsatser

Moral och verklighet är inte frånkopplade. Om man frigör kopplingen betyder att vilken ideologi som helst kan motivera vilka förbrytelser som helst. Detta är precis vad som har hänt i historien – allt från religiösa förföljelser till franska revolutionen, kommunism och nazism. Det praktiska och det moraliska kan inte vara varandras motsats.

Som exempel kan man säga att det liberala argumentet för den kapitalism är inte ekonomiskt utan moraliskt. Det handlar kort och gott om att man inte får bruka våld proaktivt mot sina medmänniskor. I ekonomiska sammanhang betyder det att vuxna människor får fritt handla med varandra efter vilja och bästa förmåga utan att någon med våld eller hot om våld får tvinga dem att agera annorlunda. Det betyder att alla individer är jämlika i det att de har samma rättigheter. Kapitalismen är också ett praktiskt system i den mening att den är det effektivaste ekonomiska systemet vi människor någonsin haft. Ingenting har sporrat produktivitet och ökat välståndet som kapitalismen.

För upphovsrätt och patenträtt kan vi peka på det praktiska men vi har ingen enkel moralisk grund vi kan peka på. Det är inte konstigt att en del klassiska liberaler insisterar på en utökning av äganderätten till upphovsrätt och patenträtt. Det blir så mycket enklare och inga obekväma frågor uppstår.  Tyvärr håller inte deras resonemang närmare granskning. Det är en komplicerad fråga som inte har fått något adekvat svar. Det är också en mycket viktig fråga då produktionen av information blir allt viktigare.

Det kan vara frestande att säga att vi får kompromissa, men en kompromiss mellan något praktiskt och något moraliskt resulterar vanligen i något som varken är praktiskt eller moraliskt. Istället behövs det nytänkande – vi behöver ett system som uppfyller både kraven på att vara  praktiskt och moraliskt. Kort sagt, vi behöver kompetenta filosofer (och inte det post-modernistiska skräpet vi har till stor del idag) och kompetenta företagsledare och entreprenörer (och inte av den typen som springer till staten för att rädda sig från att behöva tillverka bra produkter och tjänster). Som ett första steg skulle jag personligen vilja se en mera nyanserad debatt.

Johan Norberg, Sveriges kanske mest prominente liberal har en ny bok ute. Den heter “En perfekt storm – Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin” och handlar som titeln antyder om finanskrisen.

Från bokens baksida:

Hur kunde det gå så fruktansvärt fel? Hur kunde lite för entusiastiska bostadsköpare i USA åstadkomma historiens första globala finanskris? Johan Norbergs nya bok ”En perfekt storm” är en berättelse om kortsiktig vinstmaximering och huvudlös röstmaximering, om Wall Street-direktörer och finansmyndigheter, om staten och kapitalet och om dig och mig. Det här är berättelsen om hur vi trasade sönder den globala kapitalismen.

P J Anders Linder skriver i sin söndagskrönika i SvD om boken och intervjuar Norberg. Realtid har publicerat sista kapitlet i boken (för de som vill på förhand veta vem den skyldige var).

Socialdemokraterna har kommit med en lösning på den nuvarande ekonomiska krisen: höj skatten. Hur de tänkt detta skulle hjälpa är mera oklart. Sahlin och Östros talar om att de vill att flera unga ska få jobb, att flera ‘gröna’ jobb ska skapas, att ge kommunerna mera pengar, att satsa på flera utbildningsplatser samt att göra om arbetslöshetsförsäkringen.

Denna shoppinglista är helt i linje vad man kommit att förvänta sig av socialdemokraterna de senaste 50 åren. De som trodde att de lärt sig något och att vi skulle få en reformerad socialdemokrati trodde alltså fel. Visserligen handlar detta till stor del att Sahlin nu på många olika sätt försöker att återfå sin väljarbas så man ska kanske inte hoppa till förhastade slutsatser om att detta förslag skulle ha en positiv inverkan på ekonomin.

Den snälla tolkningen är att detta är cyniskt förslag som hon inte tror på men som är tillräckligt populistiskt för att dra in politiska poäng. Mer oroväckande är om hon och andra höga sossar faktiskt tror på det.

Varför kan inte förslaget fungera? För att investeringarna som de förslår inte ens i teorin kan ha någon effekt samtidigt som pengarna som man vill bränna skulle ha använts på betydligt bättre sätt. Den ekonomiska krisen är global och  ett litet exportland som Sverige är både mycket beroende av det internationella läget och kan inte påverka det mycket. Vi är också mycket beroende av externa investeringar i svenska bolag. Ekonomiska kriser är tider då marknaden rensar ut dåliga företag. Det enda sättet för företag att klara sig – och det sätt man får slut på krisen – är genom förbättringar. SAAB håller på att gå i graven inte på grund av att unga har svårt att få jobb, att kommunerna har för lite pengar eller för att de anställda är för lågutbildade. SAAB håller på att gå i graven för att de producerar sämre bilar än konkurrenterna.

Svenska företag måste ha bättre och billigare tjänster att erbjuda. Det är denna effektivisering som skapar både välstånd och jobb. Satsningar på utbildning, arbetslöshetsförsäkring osv. har ingenting med saken att göra. Pengar måste skapas innan de kan förbrukas. Att flytta pengar från en hög till en annan ger ingenting. Att flytta pengar från bra till dåliga investeringar är att förstöra dem – och med dem välstånd och jobb.

Det finns definitivt en sak som staten kan göra för att hjälpa svenskt näringsliv: flytta sig ur vägen. Om man vill att jobb ska skapas ska man ta bort de arbetsmarknadslagar som idag är ett enormt hinder. Avskaffa arbetsgivaravgiften, ta bort skatten på kapitalvinst för att stimulera investeringar etc. Genom att bara sluta störa näringslivet kan staten göra en gigantisk insats för ekonomin, både på kort och lång sikt. Om man vill hjälpa konsumtionssidan finns också en enkel lösning: ta bort momsen.

Det finns dock en annan och till och med mer allvarlig aspekt av det hela. För att ekonomin i en stat ska fungera måste det finnas konsekventa lagar och innanför dessa lagar måste privat egendom respekteras. Om man tar ut godtyckliga skatter med motivationen att “staten behöver pengar” tappar investerare förtroendet för landet. Hur skulle de inte göre det? Skulle du ha dina sparpengar i en bank som tog godtyckliga belopp från ditt sparkonto när den kände att den behövde lite extra cash?

Vi har faktiskt ett praktexempel på en sådan katastrof.   1986 använde staten en engångskatt för att plocka 15 miljarder från pensionsfonder. De motiverade det med att fonderna hade ökat mera än förväntat och att “staten behöver pengar”. Att ta 15 miljarder av pensionsbesparingar lyckades på mycket kort tid få ca 800 miljarder i investeringar att försvinna från landet. Den ekonomiska skadan var så enorm att den var en av de mera prominenta orsakerna till krisen i början av 90-talet.

Det är lätt att man blir dyster när man ser hur stater världen över återgår till den mest primitiva formen av Keynesianism där man tanklöst vräker ner skattepengar in i bolag som utmärkt sig genom att missköta sin ekonomi och/eller tillverka produkter som ingen vill köpa.

Även i den mörkaste stund finns dock ljusglimtar och den här veckan har bjudit på några glada överraskningar.  Det är trevligt att för en gångs skull kunna berömma alliansregeringen och den här veckan har Maud Olofsson gjort sig förtjänt av beröm när hon förklarade att staten under inga omständigheter skulle pumpa in skattepengar till SAAB och General Motors. Den andra positiva överraskningen kom från oväntat håll efter att IF Metalls ordförande Stefan Löfven krävde att staten skulle gå in med pengar till SAAB (som enligt hans mening hade en lysande ekonomisk framtid). Det är sällan att man har tillfället att hålla med Expressen men ledarredaktionens svar till Löfven kunde inte ha uttryckts bättre: Om nu facket är så övertygade om att SAAB är en så fantastiskt investering, varför köper de inte SAAB. IF Metall har ett eget kapital på 6.5 miljarder kronor och GM skulle vara mer än villigt att sälja SAAB för en bråkdel av den summan.

Den mest positiva överraskningen den här veckan kom dock från Tjeckiens president Vaclav Klaus som i ett tal till EU-parlamentet kritiserade skarpt unionen för demokratiska brister och för att föra en katastrofal ekonomisk politik. Man brukar inte allt för sällan höra att länderna i Östeuropa behöver lära sig mer om demokrati och marknadsekonomi men Klaus demonstrerade i sitt tal att det nog är många i Västeuropa som skulle behöva lära sig ett och annat om de båda ämnena. Hans fulla tal kan läsas här, men här är den bit som förtjänar extra uppmärksamhet:

Many of you certainly know the name of the French economist Frederic Bastiat and his famous Petition of the Candlemakers, which has become a well-known and canonical reading, illustrating the absurdity of political interventions in the economy. On 14 November 2008 the European Commission approved a real, not a fictitious Bastiat’s Petition of the Candlemakers, and imposed a 66% tariff on candles imported from China. I would have never believed that a 160-year-old essay could become a reality, but it has happened. An inevitable effect of the extensive implementation of such measures in Europe is economic slowdown, if not a complete halt of economic growth. The only solution is liberalisation and deregulation of the European economy.

Den text av Bastiat som han hänvisar till är den parodiska “Candlestick makers’ Petition”. Den är en mycket läsvärd illustration om hur knasig logiken bakom protektionism är. På ett kompakt och enkelt sätt visar Bastiat om man följde de principer som protektionister förespråkar skulle man komma fram till att man väsentligt kan förbättra ekonomin genom att förbjuda solen och dess ljus.

Argumenten mot protektionism och för frihandel har stor likhet med Bastiats kanske mest kända textstycke “Den krossade fönsterrutan” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Där visade Bastiat den självklara principen – som trots dess självklarhet många missar – att förstörelse aldrig är bra för ekonomin. En variation av den principen är att betala för mycket för en vara eller tjänst skadar ekonomin.

När man betalar för mycket för en produkt betyder det att de extra pengarna som går åt inte kommer att investeras i något annat. Om man efter EU:s tullar på ljus får betala 2 kr svenskproducerat stearinljus istället för 1 kr för ett kinesiskt betyder det att 1 krona som skulle ha använts till att köpa något annat användes för att subventionera ett icke-konkurrenskraftigt företag. Företaget som tillverkar stearinljus drar nytta av det men på alla andras bekostnad. Nettoeffekten är att 1 krona har kastats bort. Det vanligaste argumentet mot detta är att pengarna trots allt stannar i landet då det inte alls är säkert att den extra kronan inte också gå till Kina. Detta är fel i både logikisk och etisk mening.

Det logiska felet är att oavsett om den kronan går till Kina eller inte måste Sverige producera något som andra vill köpa. Om man inte har det spelar det ingen roll hur många tullar man lägger på – man kommer hur som helst inte kunna handla med utlandet om man inte har en egen produktion. Om man har det (vilket Sverige har) så spelar det ingen roll om kedjan går Svensk->Svensk eller Svensk->Kines->Amerikan->Svensk. Produktionen är ett måste och faktum kvarstår att varje krona som betalas för mycket för en tjänst eller produkt betyder en bortkastad krona.

Det är etiskt fel på två punkter. För det första betyder det att staten får tvinga individen att inte bara kasta bort sina pengar, utan också tvinga den till vilka varor den ska köpa. För det andra innebär det att man tvingas hjälpa något som är dåligt på bekostnad av något som är bra.

När det kommer till EU så är det omöjligt att blunda för den katastrofala protektionistiska ekonomiska politik som unionen bedriver. Jordbruksstödet, CAP (Common Agricultural Policy), är utan tvekan det som gör störst skada. Massiva subventioner med skattepengar används till att 1) ge oss dyrare mat och 2) tillintetgöra jordbruken i tredje världen. Detta är vad protektionism oundvikligen leder till.

Om man vill hjälpa den svenska ekonomin ska man alltid se till att köpa varor och tjänster till det pris de är värda – aldrig mer. Om valet står mellan två lika produkter – en kinesisk och en svensk och den kinesiska är billigare så hjälper man den svenska ekonomin genom att köpa den billigare. Om den svenska är billigare så ska man lika självklart köpa den svenska. Genom att köpa den billigare produkten kommer pengarna man sparade spenderas och investeras på annat håll och då gå till konkurrenskraftiga företag och inte till vrak som lever på pengar de inte förtjänat.

De som är besvikna över regeringens agenda i FRA och IPRED-frågorna men ändå hoppats på att en vettig(are) ekonomisk politik skulle föras kan känna sig bedragna på den punkten också. I en artikel i aftonbladet går Fredrik Reinfeldt ut och säger att för att hjälpa rikets ekonomi så borde man köpa svenskt i jul:

”Om ni öppnar julklappen och det står ”made in China” – då har ni inte gjort mycket för att säkra jobben i Sverige.” säger Reinfeldt.

Att Reinfeldt verkar tro att protektionism hjälper ekonomin mer än frihandel får en att undra vad de ”nya moderaterna” står för. 

Protektionismens skadeverkan

Vi kan återgå till Bastiats krossade fönsterruta för att förstå problemen med protektionism. När en fönsterruta krossas skapar det jobb för de som tillverkar fönsterrutor men samtidigt kan de pengar som betalat för det inte investeras på andra ställen. I bästa fall är det ett nollsummespel.

Med protektionism är det än värre. Varje krona som går till att subventionera svenska företag som inte klarar av att konkurrera tar man ifrån de som faktiskt gör det. Man bygger upp ett system där det lönar sig att vara dålig – för då får man stöd. 

I dess mera utarbetade form utmynnar protektionismen i skyddstullar som kan tillfoga stor skada på ekonomin. I det enklaste fallet där det är konsumenten som står för merkostnaden betyder det i första led att konsumenten får betala mer för att få en sämre produkt. I andra ledet betyder det att de pengar som betalas utöver marknadsvärdet inte investeras på annat håll. I det mer vanliga fallet läggs skyddstullar på bland annat råvaror och det har effekten att inhemska bolag tvingas köpa de dyrare råvarorna och blir därmed även de mindre konkurrenskraftiga.

Sveriges export står för 52% av landets BNP. Handeln med utlandet är livsviktig och rubbningar i den skulle få allvarliga konsekvenser för landet. Det blir mycket tydligt om man tittar på en marknad som är betydligt större och mindre beroende av internationell handel: den amerikanska.

Den stora depressionen

USA tenderar periodvis att falla in i protektionistiska handelsmönster och det har alltid haft katastrofala effekter för ekonomin. Som ett dramatiskt exempel kan man nämna den stora depressionen (ca 1929-1945). Efter börskraschen 1929 (se Guldålderns slut och Den första finanskrisen) infördes Smoot-Hawley Tariff Act i USA 1930. Den satte upp skyddstullar på ca 90% av alla importer. Andra länder svarade med att sätta upp liknande tullar.

På tre år föll Amerikansk export till Europa från 2.3 miljarder USD till 780 miljoner. Importen föll från 1.3 miljarder till 390 miljoner. Världshandeln minskade med 66%. USA:s BNP föll med 50% och de Europeiska ländernas med 25% i medel. Federal Reserves roll i den ekonomiska ska inte underskattas men protektionismen orsakade tillräckligt stor skada att Smoot-Hawley Act används som ett skräckexempel även idag.

BNP började återhämta sig 1935 när man började ta bort de värsta tullarna samtidigt som Roosevelt påbörjade sin Keynesianska ”New Deal”. Ett exempel på en kombination av skyddstullar och statligt försök i reglering var ”Agricultural Adjustment Act”, 1933. 

1932 och 1933 var det stor hungersnöd på vissa ställen i landet. Det drabbade framför allt folk inom jordbrukssektorn som i princip sålde allt de producerade och behöll mycket begränsade mängde sjävla. Strafftullar hade höjt priset på konstgödsel (som vid den tiden importerades från Tyskland) vilket försvårade matproduktionen. Regeringen kom fram till att bönderna måste få mera betalt och att sättet att uppnå det på var att minska utbudet av mat. Hur de kom fram till att i minska mängden mat i mitten av en hungersnöd kan man fråga sig, men det var vad de gjorde. De betalade subventioner till bönderna för att förstöra åkrar och döda grisar. Totalt förstördes 40,000 km^2 av åkrar och 6 miljoner grisar slaktades och slängdes på sophögar. Resultatet var föga överraskande: ännu större hungersnöd.

Hjälp svensk ekonomi: köp kinesiskt

Reinfeldt borde veta bättre än att gå ut och uppmana befolkningen att köpa svenska produkter. Det som kommer hjälpa svensk ekonomi mest är om konsumenterna köper de bästa varorna till lägsta möjliga pris. Svensk ekonomi kan enbart fungera om svenska produkter är konkurrenskraftiga på en global marknad. Inte ens en så stor marknad som USA kan stänga in sig utan att allt går åt skogen. Det enda sättet ekonomin kan gå fram är om det finns ett fungerande näringsliv. Detta kan bara ske om lönsama företag får överleva och de icke-lönsamma får dö.

Principen för konsumenten är enkel: köp det bästa oavsett ursprung. Att köpa en bra kinisisk produkt är bättre för svensk ekonomi än om du köper en dålig svensk produkt. Om den svenska produkten är bättre så ska du självklart köpa den – men inte för att den är svensk, utan för att den är bättre.

Om Reinfeldt vill göra något för att hjälpa ekonomin så ska han jobba för att avreglera arbetsmarknaden så att folk enklare kan byta jobb.  Det bästa staten kan göra är att ta bort de hinder som finns idag för svenskt näringsliv – inte att sätta upp nya.

Staten måste gå in och rädda jobben! Så låter en hel del röster från vänsterkanten i diskussionen om Volvos och Saabs framtid. Oron ligger då främst vid det mänskliga lidandet som onekligen sker när folk förlorar jobbet.

Dock är saker inte riktigt som de framställs. Det beror inte på att de som förespråkar en statlig intervention har dolda motiv, utan att de bara ser på en begränsad aspekt av ett större problem.

Den stora biten de missar på är vad Frédéric Bastiat (1801-1850) försökte illustrera i ett kort stycke, ”What Is Seen and What Is Not Seen”:

The Broken Window

Have you ever been witness to the fury of that solid citizen, James Goodfellow, when his incorrigible son has happened to break a pane of glass? If you have been present at this spectacle, certainly you must also have observed that the onlookers, even if there are as many as thirty of them, seem with one accord to offer the unfortunate owner the selfsame consolation: “It’s an ill wind that blows nobody some good. Such accidents keep industry going. Everybody has to make a living. What would become of the glaziers if no one ever broke a window?”

Now, this formula of condolence contains a whole theory that it is a good idea for us to expose, flagrante delicto, in this very simple case, since it is exactly the same as that which, unfortunately, underlies most of our economic institutions.

Suppose that it will cost six francs to repair the damage. If you mean that the accident gives six francs’ worth of encouragement to the aforesaid industry, I agree. I do not contest it in any way; your reasoning is correct. The glazier will come, do his job, receive six francs, congratulate himself, and bless in his heart the careless child. That is what is seen.

But if, by way of deduction, you conclude, as happens only too often, that it is good to break windows, that it helps to circulate money, that it results in encouraging industry in general, I am obliged to cry out: That will never do! Your theory stops at what is seen. It does not take account of what is not seen. It is not seen that, since our citizen has spent six francs for one thing, he will not be able to spend them for another. It is not seen that if he had not had a windowpane to replace, he would have replaced, for example, his worn-out shoes or added another book to his library. In brief, he would have put his six francs to some use or other for which he will not now have them.

Let us next consider industry in general. The window having been broken, the glass industry gets six francs’ worth of encouragement; that is what is seen. If the window had not been broken, the shoe industry (or some other) would have received six francs’ worth of encouragement; that is what is not seen.

And if we were to take into consideration what is not seen, because it is a negative factor, as well as what is seen, because it is a positive factor, we should understand that there is no benefit to industry in general or to national employment as a whole, whether windows are broken or not broken.

Now let us consider James Goodfellow.

On the first hypothesis, that of the broken window, he spends six francs and has, neither more nor less than before, the enjoyment of one window. On the second, that in which the accident did not happen, he would have spent six francs for new shoes and would have had the enjoyment of a pair of shoes as well as of a window. Now, if James Goodfellow is part of society, we must conclude that society, considering its labors and its enjoyments, has lost the value of the broken window. 

From which, by generalizing, we arrive at this unexpected conclusion: “Society loses the value of objects unnecessarily destroyed,” and at this aphorism, which will make the hair of the protectionists stand on end: “To break, to destroy, to dissipate is not to encourage national employment,” or more briefly: “Destruction is not profitable.”

What will the Moniteur industriel say to this, or the disciples of the estimable M. de Saint-Chamans, who has calculated with such precision what industry would gain from the burning of Paris, because of the houses that would have to be rebuilt?

I am sorry to upset his ingenious calculations, especially since their spirit has passed into our legislation. But I beg him to begin them again, entering what is not seen in the ledger beside what is seen.

The reader must apply himself to observe that there are not only two people, but three, in the little drama that I have presented. The one, James Goodfellow, represents the consumer, reduced by destruction to one enjoyment instead of two. The other, under the figure of the glazier, shows us the producer whose industry the accident encourages. The third is the shoemaker (or any other manufacturer) whose industry is correspondingly discouraged by the same cause. It is this third person who is always in the shadow, and who, personifying what is not seen, is an essential element of the problem. It is he who makes us understand how absurd it is to see a profit in destruction. It is he who will soon teach us that it is equally absurd to see a profit in trade restriction, which is, after all, nothing more nor less than partial destruction. So, if you get to the bottom of all the arguments advanced in favor of restrictionist measures, you will find only a paraphrase of that common cliché: “What would become of the glaziers if no one ever broke any windows?”

Alltså, i bilindustrifallet är uppmaningen den samma: man måste se de dolda sekundära effekterna av en statlig intervention. Om staten ska investera eller låna ut mångmiljardbelopp måste de pengarna tas från annat håll. Detta andra håll är förstås från skattebetalarna, inklusive inte (ännu) krisdrabbade företag. Även om interventionen skulle begränsas till att statliga garantier sätts som grund för lån kapitalmarknaden betyder det att andra företag inte kommer kunna låna de pengarna. Resurser som pumpas in i en industri som går med förlust kan inte investeras i hälsosamma företag som i sin tur inte kan anställa fler eller måste till och med sparka sina anställda.

Bastiat påpekade att handelsbarriärer var en form av destruktion, och statliga subventioner hamnar i samma kategori – investering in, förlust ut. Den lön som de anställda får sker på bekostnad av andra som inte får jobb.

Keynes, the barbarian

The best thing about John Maynard Keynes is that he is dead.
Chan Akya i Asia Times

John Maynard Keynes (1883-1946) blev alla regeringars favorit från och med 1940-talet och fram till början av 1980-talet. Hans popularitet har växt efter årets finanskris och många tycks ha glömt vilka svårigheter hans ekonomiska modeller periodvis har skapat.

Det finns två anledningar till Keynes popularitet bland makthavare:

1. Han gav en trovärdig förklaring till den stora ekonomiska depressionen i USA och kom med konkreta förslag hur framtida depressioner skulle uppnås.
2. Han förespråkade ”deficit spending” – att staten skulle spendera pengar den inte hade för att uppmuntra ekonomin.

Även om hans teorier föll i onåd efter att de visat sig vara rätt dåliga på att beskriva verkligheten övergav makthavarna aldrig punkt 2. Förklaringen är enkel – det är betydligt enklare att uppfylla vallöften och påverka om man kan spendera pengar som man egentligen inte har.

Keynes idé var att om staten investerar pengar under kristid ökas produktionen och konsumtionen, som får fart på ekonomin. ”Krispaket” och ”stimulanspaket” är Keynesianska påhitt som fortfarande är populära idag.

För att förstå vad som är skogstokigt fel med den idén, är ”Historien om de två bröderna” en bra utgångspunkt:

The idea of paper money having a vague intrinsic value can be highlighted in the age-old story of the two brothers who owned equal shares in a pub. Whenever one wanted a pint of beer, he would pay the other a dollar, who would then pay him back for his own draw of beer.

Pursued ad nauseum, this meant that the same dollar could account for unlimited quantities of beer; provided of course neither brother ever used it to buy something other than beer from his sibling.  More importantly, the game could continue until the brewery sent its chap around to collect money for all the beer that had been drunk by the brothers.

As a general rule, the brewery would have wanted to get paid a little more than one solitary dollar for the whole keg of beer. In essence, this story captures the idea of what happens when stated transactions do not produce incremental cash flow, or when increased liabilities are disguised as new cash. Students of corporate balance sheets will look for these glaring examples of cash mismatch; unfortunately, most economists seem to misunderstand the difference between expenditure and liabilities. 

In the above example, the dollar changing hands wasn’t the payment – it was an exchange of liabilities; that is, each brother owed the pub a dollar for every pint drunk. Coming up with the aggregate of all the payments meant totaling up the liabilities, not simply exchanging the instrument of exchange, which is to say the dollar note, once again. All of this is particularly important because the brothers deferred their payment for their beer from the brewery – they had themselves benefited from credit. 

How then would the brothers pay for the beer in a normal situation? Simply by selling more beer at a profit to their customers than their own consumption would warrant. In other words, as long as the sum total profits of the pub were in excess of the accrued liabilities of the two brothers, the pub remained solvent at the end of the month. If on the other hand the brothers had drunk more than their profits for the month, the pub was insolvent at the end of the month, liable to be taken over by the brewery while the brothers went from being owners to mere employees. 

På samma sätt som brödernas dollar som växlar hand fram och tillbaka fungerar stimulanspaket. Man tar skattepengar från en grupp, ger det till en annan och upprepar processen.

Men borde inte detta gälla för privata investeringar lika väl som för statliga? Nej, det finns en mycket stor skillnad: vinstmotivet.

Statliga vs privata investeringar

När staten kommer med stimulanspaket, räddningspaket för banker eller om man skulle köpa upp Volvo och Saab skulle det vara för att rädda mottagarna av de statliga pengarna och i förlängning bevara jobben etc När privata investerare stoppar pengar i ett företag är de motiverade av den möjliga vinsten. De bryr sig inte om att rädda ikoniska företag eller jobb utan är bara ute efter att tjäna pengar.

Hur konstigt det än må låta så är det senare betydligt bättre för alla inblandade på mellan och lång sikt – även för de som förlorat jobben.

För att få ett grepp om det måste vi ställa frågan – hur skapas värde? Svaret är genom innovation och effektivisering. Genom företag som gör bättre produkter med mindre resurser drivs världens välstånd framåt. Att ett företag går med vinst betyder på en fri marknad att det erbjuder något som är så bra att konsumenten väljer att betala för det hellre än något annat. Det gamla ordspråket ”Den enes död, den andres bröd” stämmer dåligt med verkligheten. Om Volvo kan effektivisera sin process och genom innovation halvera sin produktionskostnad per bil vinner alla på det. Volvo kan då sälja bilar billigare än konkurrenterna och därmed öka sin vinst medans konsumenterna får billigare bilar utan någon förlust i produktens kvalitet.

När en privat investerare  - som en investmentbank- ska satsa sina pengar är de intresserade av vinst. Det vill säga de är intresserade av att satsa på bra fungerande företag. När staten ska satsa pengar i ett företag är situationen annorlunda. För det första är det inte sina egna pengar de satsar – det är skattebetalarnas. För det andra satsas inte pengarna i bra företag, utan de som har problem – så inget värde skapas utan bara förstörs. Konsumenterna får både sämre och dyrare produkter samt får betala mer i skatt.

Även om staten skulle gå in med investeringar med mål att de ska vara vinstbringande finns ingen anledning att tro att politiker skulle vara bättre på att hitta bra investeringar än de oberoende investerarna på marknaden. Tvärt om, vi vet från historisk erfarenhet att när politik och näringsliv hoppar i säng blir det politiska kontakter och lobbying och inte företagens kompetens som blir viktig. Politiker fattar beslut på politisk grund och inte ekonomisk.

Rävsaxen

Det ironiska är att förslag om förstatligande av bilindustrin kan mycket väl leda till dess fullständiga kollaps i Sverige. Som läget är nu är GM och Ford ägare till Saab och Volvo. Om GM misstänker att svenska staten tänker förstatliga Volvo finns bara en sak den kan göra – sälja av Saab så fort som möjligt. Annars hamnar de i en Fannie Mae/Freddie Mac situation där de tvingas försöka konkurera mot ett företag som har statliga subventioner. Ingen ny bilindustri skulle heller kunna växa upp i Sverige då Statens Bilindustri skulle ha både politisk backning och statligt ekonomiskt stöd som skulle göra det omöjligt för en nykomling att överleva.

Om vi vill se billigare, säkrare och miljövänligare bilar ska staten hålla sig från att intervenera. Det kanske då finns en chans att det blir Saab och Volvo som kan producera dessa. Om inte klarar den uppgiften är det helt rätt att de går hädan.

Jobben då? Jobb växer inte på träd utan skapas av ett väl fungerande näringsliv. För att ekonomin ska gå runt måste ett jobb producera mer än det kostar. Om den ekvationen inte uppfylls dör näringslivet, ekonomin och landet. Då kommer ingen att ha jobb. 

Socialdemokrater och vänster brukar i vaga termer prata om den ”mänskliga faktorn”. De ser på den traumatiska upplevelsen av att förlora sitt jobb som det största problemet. Visst kan det absolut vara traumatiskt, men att tvinga en grupp till tvångsarbete för att en annan ska få behålla sina icke-produktiva jobb är knappast lösningen. 

Om det finns något viktigt staten kan göra för de som förlorat sina jobb är att flytta sig ur vägen och ta bort de tonvis med restriktioner av arbetsmarknaden som finns idag. Det är dessa regleringar som gör det både svårt att nyanställa och få nytt jobb. Lösningen ligger alltså inte i att finansiera icke-produktivt arbete utan att göra det så enkelt som möjligt att få ett nytt, mera produktivt jobb.

Updatering: Nu står det (inte så överraskande) klart att GM vill sälja Saab. 

Tidigare relaterade bloggpostar:

• Statens bilindustri: En utomordentligt dålig idé | Konsonans 
• Guldålderns slut | Konsonans
• Den första finanskrisen | Konsonans

I media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD6, SVD7, SVD8, DN7, DN8, DN9, DN10

I en artikel i SvD uttrycker flera ”kulturarbetare” sitt stöd för den föreslagna IPRED lagen som skulle tillåta musik och filmindustri att få ut personuppgifter kopplade till IP-adresser samt att få utöva något som inte går att kalla något annat än utpressning mot de misstänkta fildelarna.

Sångaren Martin Rolinski säger att:

”I slutändan handlar det här om en sak – att några stjäl saker som inte är deras.”

För det första borde Rolinski förstå att upphovsrättsbrott inte är stöld. Att gå in i en skivbutik och stoppa en CD i fickan är stöld. Att ladda ner den utan att betala är upphovsrättsbrott. Skillnaden är mycket stor – i det första fallet har en direkt ekonomisk förlust skett. I det andra fallet är det en potentiell vinst som inte realiserats. Är det realistiskt att en tonåring som fildelar 50,000 låtar skulle ha betalat 500,000 kronor för den musiksamlingen? Knappast. Fildelare laddar ner storleksordningar mer än de skulle ha råd att köpa lagligt. Det är inget försvar för de som gör det men det är viktigt att särskilja de två begreppen om man ska ha en idé om vilken ekonomisk skada som tillfogas musik och filmindustrin.

För det andra, om kulturarbetarna är så upprörda över att folk använder ”saker som inte är deras” så borde de börja med att betala tillbaks de kulturbidrag de har fått. Dessa pengar har via skatt mot de rättmätiga ägarnas vilja konfiskerats och delats ut till kultursektorn. Att kalla det för ”rån” är närmare sanningen än att kalla upphovsrättsbrott för ”stöld” – det är trots allt statens våldsmonopol som står som garant för att pengarna samlas in. Så det helt klart korrekta vore att kräva tillbaka alla kulturbidrag som delats ut under alla dessa år. Med ränta förstås. Direkt kulturstöd är idag ca 3 miljarder kronor eller 6 miljarder om man ska ta med indirekt stöd. Dessa pengar borde man betala åter innan man börjar moralisera om att ta andras saker.

Two wrongs don’t make a right

Även om man tycker att upphovsrätten är viktig och borde ha lagligt stöd (något jag i högsta grad gör) kan inte det ursäkta kränkningar av andra rättigheter. Att filmbolag och musikbolag får tvinga internetoperatörerna ge ut personinformation om sina kunder är en oacceptabel kränkning av både operatörernas och kundernas rättigheter. Att sedan ge film och musikindustrin rätt till utpressning är exempellöst i svensk juridisk historia. Enligt lagförslaget ska den som tror sig fått sin upphovsrätt kränkt få hota de misstänkta med ”Betala X kr nu, annars går vi till polisen”. Dessutom ska skampålen återinrättas (skamstraff avskaffades i Sverige 1855) genom att de misstänkta ska hängas ut i tidningsannonser de själva ska få betala för.

Ett absolut krav för rättssäkerhet är att lagen inte är godtycklig. Med miljontals av fildelare i landet blir antalet man får fast en liten bråkdel. Om man tar Danmark som exempel som uppskattningsvis har ca 1-2 miljoner regelbundna fildelare och har haft ca 1500 domstolsfall. Om man antar att det finns 1.5 miljoner fildelare betyder det att chansen att åka fast är 1 på 1000. Det vill säga om man fildelar kommer man med 99.9% sannolikhet undan. Sammanfattningsvis handlar det alltså inte om rättvisa utan om att försöka skapa avskräckande exempel.

Vidare så är det tekniska resonemanget bakom att få tag på personinformation kopplad till IP-adresser så fel som det kan bli. I skrivande stund om jag gör en sökning efter öppna trådlösa nät hittar jag 12 öppna som mina grannar lagt ut. Vem som helst kan använda dem och personinformationen kopplad till IP-numret kommer att vara dens som lagt ut det trådlösa nätet och inte den som använder det. Att någon annan än ägaren till abonnemanget är ansvarig för fildelningen måste ses som ett realistiskt scenario. Detta har faktiskt nyligen prövats i domstol i Danmark och beslutet var en dålig nyhet för antipiraterna: ägaren till internetuppkopplingen är inte ansvarig för vad andra använder den till.

Realistiska lösningar

Jag är delägare i ett företag som utvecklar mjukvara och vi är i högsta grad utsatta för samma fundamentala upphovsrättsproblem som film och musikindustrin. Visst vore det trevligt om alla som laddade ner mjukvaran betalade för sig men vi inser också att det inte är en realistisk förväntning. Långt ifrån alla som laddar ner den skulle köpa den hur som helst. Vår lösning är delvis kopieringsskydd och delvis i formen av extra tjänster för betalande kunder. Kopieringsskyddet är mest ett dagbokslås som man självklart kan ta sig runt – men vi tror att det åtminstone stoppar en del från piratkopiering. De extra tjänsterna är support och uppdateringar av mjukvaran. Det fungerar sammanlagt adekvat och svinnet på piratkopierad mjukvara räknar vi på som en del av affärsverkligheten. Som visst tröst får vi att icke-betalande användare lär sig att använda mjukvaran och blir vana vid denna och kanske i framtiden via jobbet eller liknande kommer köpa licenser. Vi har inget behov av en IPRED lag och skulle aldrig vilja associeras med den. Att vår upphovsrätt blir kränkt ger oss inte rätt att kräva att andras rättigheter kränks.

Även om musik- och filmindustrin har en liknande situation finns viss skillnad. För det första är deras kunder privatpersoner. Om som Reinfeldt säger att man inte ska kriminalisera en hel generation betyder det ett hårt ekonomiskt slag för de branscherna. Deras problem kan reduceras till två fundamentala saker: pris och service. Gratis är svårt att slå, men det är rimligt att tro att folk är villiga att betala en viss summa för att vara lagliga och betala för sig. Servicen som de idag erbjuder måste skärpas då den är underlägsen den fildelare avnjuter.

En rimlig lösning vore kanske en månadsavgift på max ett par hundra kronor för access till snabba servrar med all musik och film man kan tänka sig vilja ha. Tjänsten måste vara tekniskt överlägsen och priset överkomligt för en typisk kund (i.e. fattig tonåring).

Varken musik eller filmbranschen hängde med i teknikutvecklingen och hamnade i denna situation. Nu istället för att skärpa sig så går man in på nästa felaktiga spår med lagars hjälp. Det har gått allt för långt och fildelning är en verklighet de måste acceptera. Om de vill ha en adekvat ekonomisk ersättning måste de inse verkligheten på marknaden och börja arbeta på ett annat sätt.    

Media: SVD, DN

Nu när staten går in och räddar Carnegie kan man fråga sig vad som hade hänt om den svenska staten inte ingripit och likväl vad som hade hänt om den Amerikanska staten inte hade ingripit för att hjälpa banksystemet med en gåva på 700 miljarder dollar. Man behöver inte spekulera för mycket för det finns ett bra historiskt exempel: Den allra första finanskrisen som inträffade 1907 i USA och som var mycket lik den vi nu haft under 2008.

Dock fanns där inga centralbanker och staten hade varken resurser eller vilja att hjälpa bankerna.

Finanskriser är mycket speciella då de slår mot achilleshälen i ekonomin – bankerna. Utan ett fungerande banksystem kan ekonomin inte fungera. Grunden till ett fungerande banksystem är tillit till banker och mellan banker. Om de inte vågar låna ut pengar tar allt stopp och får enorma konsekvenser i hela ekonomin.

Grunderna till 1907 års kris

Till skillnad från 2008 handlade inte spekulationerna om bostäder utan om koppar. Krisen började med att en grupp investerare försökte få kontroll över United Copper Company, den största koppartillverkaren i USA. De lånade enorma belopp för affären men hade gjort en feluppskattning. Aktien störtdök. Många banker hade aktinnehav i United Copper som säkerhet för sina lån.

Effekten

Bankerna blev ovilliga att låna ut pengar och många banker var på gränsen att gå omkull. Det blev stormning av banker. På den tiden kunde man inte göra sina bankaffärer på internet utan var tvungen att mer eller mindre rusa in på närmaste bank med knölpåk i hand och kräva sina pengar. Om alla samtidigt vill ha ut sina pengar går vilken som helst bank omkull. Förtroendet för bankerna var borta. Bankerna lånade varken ut pengar till andra eller varandra. Ekonomin var nära att haverera. Dessutom var USA:s ekonomi på den tiden till 90% jordbruksbaserad. Ekonomin var låst i cykler med jordbruket vilket försvårade situationen.

Lösningen

När saker såg som mörkast ut äntrade J.P Morgan scenen. J.P. Morgan var en av USA:s mest framgångsrika investerare och bankirer och som hade en massiv förmögenhet bakom sig. Han gjorde privat och genom sina företag en rad stora investeringar i krisdrabbade men solida banker. Han fick med sig fyra stycken finansjättar som gjorde samma sak (Rockefeller, Cortelyou, Rotschild och Stillman). De både lånade ut pengar till bankerna och köpte upp aktier. Efter en hel del dramatik lugnade sig situationen och finanskrisen var löst – förtroendet för bankerna var tillbaka. Räddningspaketet hade fungerat.

Varför agerade Morgan och de andra som de gjorde? Mycket enkelt – utan ett fungerande banksystem hade alla förlorat och detta inkluderade i högsta grad dem själva. Investeringarna de gjorde var inte bortkastade – tvärt om. De lyckades både rädda finanssystemet och tjäna en bra slant på det.

Efterspelet

Börsnedgången 1907 var betydligt värre än vad vi sett 2008. New York börsen hade fallit mer än 50% i början av krisen. Ett år senare hade den helt återhämtat sig. En del dåliga banker hade gått i konkurs och de mera solida bankerna hade tagit över deras tillgångar och kunder. USA:s ekonomi var starkare än den någonsin varit. J.P. Morgan och de andra investerarna hyllades först som hjältar. Senare började dock folk säga att det var orimligt att hela ekonomin skulle ligga i händerna på ett par über-rika individer. Som ett resultat av detta skapades Federal Reserve – USA:s centralbank. Den satte igång direkt med att orsaka 1929 års börskatastrof och följande depression, men det är en annan historia (se Guldålderns slut).

Relevans idag

Det 1907 års finanskris visade var att även när achilleshälen finanssektorn var träffad fungerade marknaden. Investerarnas självintresse var mer än tillräckligt för att krisen skulle lösas. Vissa banker fick ett kapitaltillskott, men det var ytterst selektivt och mycket få banker och investerare belönades för tidigare dåliga beslut. Universallräddning av banker som drivits inkompetent behövdes alltså inte och tack vare att de som gjort dåliga investeringar fick betala dyrt för det förbättrades banksystemet. Allt detta till trots att USA:s ekonomi var jordbruksbaserad och trög och aktier såldes genom att man viftade med papperscertifikat på börsgolvet. 2008 var förutsättningarna för en odramatisk lösning mycket bättre.

Slutsatsen är mycket enkel – teorin att ekonomin skulle gå under om staten inte gick in och räddade inkompetenta banker med skattepengar stämmer inte. Tvärt om erbjuder statlig hjälp ingen garanti alls – se bara på Island där man fick all statlig hjälp men förhindrade med lag utländska investeringar. Anledningen till att marknaden löser problemet utan att inkompetens belönas är att det ligger i alla investerares självintresse att ha ett fungerande banksystem. Men istället för att vänta på att situationen blivit något lugnare och en marknadslösning kommit upp erbjöd sig staten direkt att rädda alla inkompetenta banker. Detta gjorde förstås att ingen annan ville göra den investeringen och att inkompetens och kortsiktig girighet belönades. Förlorarna vid en sådan lösning är förutom skattebetalarna de banker som skött sig och nu måste finansiera sina konkurrenters misstag. Den signal som staten i både USA och Sverige har skickat ut till bankerna är att de kan bete sig hur oansvarigt som helst och att de kommer få behålla vinsterna och staten står för notan för förlusterna.

Politikernas försäkran om fler regleringar som i framtiden kommer förhindra oansvarigt beteende är löjeväckande. I bara Washington DC jobbar över 10,000 statsanställda enbart med att reglera finansmarknaden och vi kan alla se vilket lysande jobb de gjorde. Det finns oändligt många regler och lagar redan och de har gång på gång demonstrerat att de inte kan förhindra framtida kriser. De som vill tjäna pengar genom investeringar som är kortsiktigt bra men långsiktigt dåliga har ett obegränsat urval av tillvägagångssätt. Det enda regleringarna gör är inför kostsam byråkrati som ofta står i vägen för vettiga investeringar.

Det enda sättet att få företag att göra vettiga långsiktiga investeringar är om man låter dem betala för sina misstag på marknaden. Ingen nåd för inkompetens och misstag – inga statliga räddningspaket alltså. Man kan inte belöna inkompetens utan att få mera av den varan.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3

Den isländska ekonomin är i talande stund på väg att totalhaverera. Staten är på väg att köpa upp de två bankerna i landet och valutan har tappat mer än 30% av sitt värde på ett par dagar. Islands ekonomi har haft problem de senaste månaderna och finanskrisen verkar ha varit dödsstöten.

Trots att Island bara har 320,000 invånare och inte är en stor aktör på den globala marknaden är den ekonomiska krisen av mycket stort intresse och speciellt för marknadsliberaler.

Island har nämligen en av världens friaste ekonomier. Landet har varit mer eller mindre en pinup för den fria marknaden – de har haft en av de mest imponerande tillväxterna i västvärlden och de är ligger på inte mindre än första plats på FN:s Human Development Index (som tittar på utbildning, sjukvård och andra sociala områden). Kort sagt strålande reklam för den fria marknaden och kapitalismen på alla fronter. Därav den mycket intressanta utveckligen nu att efter över 15 år av stor framgång allt håller på att braka ihop.

Den amerikanska finanskrisen är pinsamt enkel att förklara. Med tanke på vilka vansinniga lagar och statliga interventioner de hade var ett stort haveri oundvikligt (se Katastrofal kortsiktighet och How to create a crisis). Den isländska krisen är dock en något svårare nöt att knäcka. Det är svårt att direkt peka på isländska statsinterventioner och liknande. 

Nej, svaret är inte helt enkelt, men de fyra viktigaste faktorerna är hedgefonder, amerikanska finanskrisen, BASEL II samt den isländska demografin.

Hedegefonder

Idén med hedgefonder är ganska så enkel. Man tittar på historiskt börsdata och ser hur priset på olika tillgångar (aktier, råvaror etc) är inbördes korrelerade. Man kan se då exempelvis (påhittat exempel) att när sockerpriset går upp går saltpriset ner. Tanken är då att man köper optioner eller futurer i både salt och socker och på så sätt är man säker att om den ena går ner, går den andra upp. Det kan låta som en säker och bra strategi, men har visat sig vara farlig då den bara fungerar så länge som korrelationerna mellan priset på tillgångarna stämmer.

Samtidigt finns en tendens till att placeringsstrategierna blir över tid väldigt likriktade vilket innebär att de unsiont förstärker trender. Hedgefonder kan förvalta ett enormt kapital (många hundra miljarder dollar) vilket innebär att de har en stor inverkan på marknaden vilket i sin tur kan leda till instabilitet. Dessutom kan hedgefonder konfigureras om från att vara så säkra som möjligt till att maximera vinster. De bästa på marknaden kan ge upp till 50% i avkastning. Med sådan avkastning ser man till att man lånar så mycket pengar man kan för att investera i hedgefonden – vilket leder till hög belåningsgrad.

De isländska bankerna älskade hedgefonder och lånade massiva summor för investeringar. I början av året hade Island rent ut sagt otur. En större hedgefond förklarade krig mot den isländska ekonomin. Kort sagt de ville ha ner priset på isländska tillgångar för att få upp priset på andra tillgångar i någon annan ekonomisk sektor som var inverst korrelerad med den isländska. Hedgefonderna är så pass rika att med lite tur kan de förstöra ett litet lands ekonomi. De isländska bankerna var högt belånade och hade pengarna i egna hedgefonder (och ironiskt nog antagligen i den som förstörde dem) och var inte redo för ett sådant anfall. Valutan dök vilket skadede ekonomin enormt då Island importerar mer eller mindre allt.  

Amerikanska finanskrisen

En annan viktig faktor var den amerikanska finanskrisen. Det var samma situation som med Swedbank hos oss – de hade säkerheter i obyggda amerikanska bostadshus. När den amerikanska bostadsmarknaden kollapsade försvann alla chanser att få tillbaka de pengarna. Alla banker blev samtidigt paranoida om utlåning och de två isländska bankerna kunde inte ens få lån för att betala räntan på större lån de redan hade. Det enkla förklaringen i det här fallet är att oavsett hur bra politik man har lokalt riskerar man i den globala ekonomin att betala för felaktiga politiska beslut i länder man investerat i.

BASEL II

BASEL II är ett europeiskt ramverk för reglering av banker och and finansinstitut. Det håller på att implementeras i alla europeiska länder, inklusive Island. I princip reglears kreditrisker, operationsrisker, marknadsrisker etc och framför allt värderingsmetoder. Den relevanta biten här har stora likheter med amerikanska Fair Value Accounting. I USA kom lagarna till efter Enron-skandalen med syfte att förebygga bokföringsbrott men var tyvärr en av huvudfaktorerna i den finanskris vi nu bevittnar.

I grund och botten handlar det om att en bank måste värdera sina säkerheter regelbundet efter förmodat marknadspris. Det ska enligt teorin ge en bedömning av hur mycket kapital banken har. Som resultat värderas säkerheterna (bostäderna i fallet bolån) regelbundet. Så vad är problemet med det?

Jo, det ger för det första en helt felaktig bild samtidigt som det skapar stor osäkerhet på marknaden och leder lätt till säljpanik. Det ger en helt felaktig bild för att bostäderna faktiskt inte befinner sig på marknaden. De flesta som har bolån har ingen tanke på att sälja sin bostad just då värderingen sker och har inga problem med att betala räntan (dvs det finns ingen risk för att banken måste lösa in säkerheterna). Det kanske inte ens finns någon seriös bostadsmarknad att tala om (som idag i USA). Ändå beräknas bankens tillgångar som om bostäderna skulle ha lagts ut på marknaden precis i det ögonblick som värderingen sker. Den kanske största absurditeten är att om plötsligt alla bostäder skulle komma ut på marknaden på en gång så skulle priset de såldes för aldrig vara i närheten av den värderade uppskattningen. Så hela värderingen är meningslös – i varje fall som ett mått på värdet på bankens tillgångar.

Det andra problemet är att värdet av bankens tillgångar kommer variera med den ögonblickliga utvecklingen på bostadsmarknaden. Banker som har det går bra för ser ut som om de är vid ruinens brant. 

BASEL II-tänkandet är till stor grad ansvarig för krisen nu i Europa och det inkluderar lilla Island. I det senare är BASEL II antagligen inte huvudskurken (då Islands bostadsmarknad är tämligen liten) men det har garanterat haft en förstärkande effekt på krisen.

Islands demografi

Island är ett litet land som har  mindre befolkning än Göteborg. Där av finns bara två banker, och om det går dåligt för dem så är det nationell kris. Detta ställer stora begränsningar på marknaden – konkurrensen är mycket begränsad. I ett större land hade också en hedgefond aldrig kunnat göra så stor skada.  Island importerar väldigt mycket så valutafallet har slagit hårt mot ekonomin. Kort sagt, Island var för litet och hade otur som ledde till en sådan här situation som de har stor svårighet att klara av. Det isländska scenariot hade varit omöjligt i exempelvis Sverige.

Vad händer sen?

Trots dagens mycket dystra läge borde inte sagan vara slut. Under 15 år har Islands ekonomi stigit som en raket – det kommer inte att försvinna. De skador som denna kris onekligen kommer göra är små jämfört med de framsteg de har gjort. De är onekligen i en svår och unik position men efter en tuffare period borde de kunna återhämta sig, lära sig från misstagen och återuppta sin under 15 år mycket framgångsrika politik med den friaste marknaden i Europa. Island, dagens läge till trots är en framgångsstory. Fel har gjorts men de kan rättas till.

För det första måste de ta sig ur krisen. Nationaliseringen av bankerna kan knappast beskrivas som lysande och om det handlade om ett större land skulle jag säga var en dum idé. Nu är det bara en rätt dålig lösning som kan vara nödvändig. På sikt är lösningen självklar – de isländska bankerna får sälja ut sig och bli filialer till större utländska banker med bättre kapitaltäckning. På så sätt kan man enkelt försäkra sig om att hedgefonder och liknande inte kan slå ut hela ekonomin för att land då de slår hårt mot två småbanker.

Island måste först ta sig igenom den nuvarande chocken. Sedan kommer en recession som kanske varar i två tre år, men tills dess borde staten ha sålt ut bankerna och den globala finanskrisen borde vara löst. Då är det bara att köra på och se till att man har lärt sig av sina misstag för det vore ju synd om den annars över ett och ett halvt decennium högst framgångsrika ekonomiska politiken fick bestående skador av det här. 

-Luka

Annan media: SVD, DN, DN2, DN3, E24, DN4