Det har blossat upp en debatt sedan TV4 beslutat att inte sända politisk reklam från Sverigedemokraterna och Junilistan. Vissa kallar det för diskriminering och andra till och med för censur. Det gäller dock att hålla isär begreppen och veta deras mening. De enda som kan censurera är stater. Censur är att med lag inskränka yttrande- och/eller tryckfriheten. Att du inte tillåter vem som helst att skriva i din tidning eller blogg eller att få TV-tid på din station är inte censur.

Om staten hade förbjudit ett politiskt parti att uttrycka sina åsikter hade det varit censur. Att en privat TV-kanal inte tänker erbjuda sina resurser är inte censur.

Är det diskriminering? Självklart. Att diskriminera är att välja. Om man inte diskriminerar betyder det bara att man inte har några värderingar. När du röstar på parti A istället för parti B så diskriminerar du, precis som när du väljer produkt A istället för produkt B i en affär. TV4 diskriminerar hela tiden när de väljer vilka program som ska vara med och vilka man inte vill ha på sin kanal. Om man inte gillar deras val kan man mycket enkelt titta på någon annan kanal.

TV4:s ägare har som alla andra medborgare rätt till sin politiska uppfattning och kan använda sin privata egendom för att framföra det budskap de vill. Precis som du kan välja om du vill bära en t-shirt med en politisk slogan kan TV4 och dess ägare bestämma vilka politiska budskap de vill ha på sin TV-kanal.

Det har talats mycket i media om domaren i Pirate Bays rättegång och om han var jävig. Det svenska rättssystemet har dock mycket större och systematiska fel som gör att det fungerar mycket dåligt i de fall det inte handlar om ‘vanlig’ brottslighet.

Det handlar inte om specifika fall av inkompetens i rättsväsendet utan om grundläggande fel i hela systemet. Om man vill få bort dessa fel (som till stor del saknar motsvarighet i andra demokratiska länder) krävs en total reform.

Med ny teknik kommer nya etiska och juridiska utmaningar och med tanke på att teknikutvecklingen accelererar kommer ett rättsväsen som kan hantera nya problem vara av största vikt. Fildelning är ett enkelt problem jämfört med vad man kan få exempelvis från biotekniskt håll.

Vad är problemen och finns några möjliga lösningar?

Åklagare

Idag har en svensk åklagare en dubbelroll – där den ena rollen har intressekonflikter med den andra. För det första ska åklagaren representera staten. Åklagaren bestämmer om åtal ska väckas och baserat på uppfattningen om att att den misstänkte är skyldig försöka få honom fälld. I den andra rollen ska åklagaren vara objektiv och neutral och beslutar exempelvis om husrannsakan, häktning osv. Kan åklagaren vara objektiv en sekund för att nästa sekund ha som mål att få den misstänkte fälld? Nej, det är för mycket att begära. Detta är dock exakt vad det nuvarande systemet begär av åklagare.

Den grundläggande idén bakom en rättegång i Sverige är att man sätter sig ner och diskuterar och kommer tillsammans fram till ett beslut om skuld och bestraffning.  Det ska inte vara någon antagonistisk uppvisning mellan åklagare och försvarare framför en jury utan sidorna ska föra en konstruktiv dialog. Lagen ska inte tolkas utan helst följas ordagrant. Det må låta som en fin idé, men den fungerar inte i verkligheten. Åklagarsidan och försvaret ställs mot varandra och har mycket skilda åsikter med det att i Sverige har sidorna inte lika rättigheter. Åklagaren har en stor makt som i andra rättssystem brukar tillhöra domaren.

Lösningen till problemet är enkel: acceptera att åklagare och försvarare har diametralt motsatta  intressen. Överför den objektiva rollen från åklagare till domare som får vara den objektiva medlaren mellan de två parterna. Låt försvarare och åklagare ha identiska rättigheter (bortsätt från att åklagaren får väcka åtal). Detta är en standardlösning som används i de flesta andra demokratier i världen.

Nämndemän

Det mest suspekta elementet i den svenska rättsapparaten är nämndemännen. I Sverige har vi ingen jury i rättegångar utan det är två, tre personer som tillsammans med domaren fattar beslut om skuld och om bestraffning. Nämndemännen (precis som medlemmar i en jury) är lekmän, det vill säga har som regel ingen juridisk utbildning. Det som är anmärkningsvärt dock är hur de väljs. Nämndemän i tingsrätten väljs av kommunfullmäktige och i hovrätten av landstingsfullmäktige. Det handlar alltså om politiska nomineringar – något som är normalt fullkomligt oförenligt med ett modernt demokratiskt system. En av grundpelarna i en modern demokrati är att rättsväsendet ska vara politiskt oberoende. Det svenska systemet är i sällskap med   länder som Nordkorea och Iran. Systemet fungerar vid vanliga brott där det inte finns något politiskt intresse men i det fall det finns blir det katastrof. Då finns ingen objektiv rättvisa och rättegångar blir politiska. Om man ska ändra på en sak i systemet så är det hur nämndemän väljs.

Lösningen är att ha jury vid rättegångar, se till att nämndemän väljs på icke-politiskt sätt eller avskaffa nämndemännen helt och hållet. Vi må inte vara en bananrepublik, men men med det nuvarande systemet är epitetet bananmonarki passande.

Korruption

Sverige brukar hamna bra på internationella listor på korruption. Den typen av korruption handlar om direkta mutor, och det stämmer att det sällan förekommer i Sverige. Vi har dock en annan typ av korruption som handlar om starka grupper som skyddar sina medlemmar. Det svenska rättssystemet är en sådan grupp och den omfattar allt från poliser och rättsläkare till åklagare och domare. Jäv är en svensk tradition. Ett fall som exemplifierar denna korruption är det som fick Sverige svartlistat hos Amnesty International: fallet med Osmo Vallo. I korthet handlade det om hur två polismän slog ihjäl en man och hur sedan poliser, rättsläkare, åklagare och domare hjälptes åt att sopa det under mattan. Ett annat exempel, där det knyts till politiska intressen är husrannsakan mot Bahnhof (intressant nog utfärdat av samma domare som i Pirate Bay målet). Grova tjänstefel begicks och trots att det hela dokumenterades väl (av andra myndigheter bland annat) blev det inte ens en förundersökning.

Detta är det svåraste att komma åt. Sverige är ett relativt litet land och de som jobbar i rättsväsendet tenderar att känna varandra. Det kollektiva tänkandet dominerar och de som sticker ut trycks ner.

Eftersökes: Objektivitet

Lagar måste vara objektiva (och objektivt försvarbara). Med det menas för det första att lagarna måste skrivas på sådant sätt att de är konsekventa och att en person måste kunna klart på förhand veta vilka lagar som gäller och vilket straff den får om den bryter mot lagen. För det andra måste rättssystemet ha ett objektivt förhållande till lagen. Det betyder att det inte finns mycket utrymme för tolkning och inget utrymme alls för något annat än lagen. Politiska influenser och sociala nätverk får inte påverka utfallet i en rättegång. Tyvärr uppfyller Sverige idag  inte något av villkoren. Lagar som stiftas är otydliga och delvis godtyckliga. Tolkningen av dem är ofta godtycklig och är beroende av juristernas kontaktnät samt ett offer för politisk inblandning.

Att ha en konsekventa objektiva laga är det viktigaste i ett samhälle. Utan det har man inget skydd alls utan kan bara hoppas på att man inte blir ett offer för en godtycklig lag.  Utan objektiv lag är medborgarna helt utsatta och utan rättigheter, fullkomligt beroende av byråkraters och politikers goda vilja. 

I media:  SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, DN1, DN2, Falkvinge

Sveriges riksdag har godkänt Lissabonfördraget med 243 röster för och 39 emot (39 la ner sin röst). Det hörs många klagomål i olika bloggar. Många av mina liberala meningsfränder tycker att detta var grundlagsvidrigt och at åtminstone en folkomröstning borde hållas. Även om jag fullkommligt förstår deras kritik håller jag inte med.

Som liberal är jag primärt intresserad av att individuella rättigheter respekteras. Om det är en folkhop eller en politisk elit som kränker dem spelar ingen roll. Även om 99.9% hade varit för FRA-lagen hade fortfarande de 0.1% som inte accepterat den fått sina rättigheter kränkta.

En modern demokrati brukar ha tre huvudelement: folkets självstyre (fria val), respekt för individuella rättigheter och skydd av minoriteter. Att de tre är självmotsägande tycks inte störa de flesta. Faktum är dock att ett majoritetsstyre inte på något sätt behöver vara mer förenligt med skydd av individuella rättigheter. Historien har visat att det faktum att en majoritet av befolkningen står bakom ett beslut är ingen garanti alls för att beslutet inte våldför sig på en minoritets rättigheter – inklusive den minsta minoriteten, individen. Skydd för minoriteter brukar vara i formen av positiva rättigheter (”rätten till”) och därmed direkt innebära en kränkning av andras rättigheter.

En stat som verkligen respekterade individuella rättigheter skulle nödvändigtvis vara en liten stat. Den skulle vara begränsad till att ha polis, militär och ett rättsväsen. Finansiering skulle exempelvis kunna baseras på en frivillig beskattning på vissa tjänster som staten utför – exempelvis en avgift för att försäkra avtal. Det finns många andra varianter som jag inte tänker gå in på här. Huvudpoängen är att i en stat vars enda roll var att beskydda individens rättigheter skulle politikernas makt vara ytterst begränsad. Om det handlade om direkt eller representativ demokrati skulle inte spela så stor roll. Oavsett hur politikerna kom till makten skulle de inte ha stor makt.

I verkligheten är det inte så utan man får välja det spår som innebär minst skada för de individuella rättigheterna. I dagens läge är europaparlamentet något bättre än Sveriges riksdag. EU är långt ifrån bra och man måste med viss oro se vart den är på väg. Dock är det bättre än det vi har på nationell nivå. Förmynderiet från svenska statens håll är storleksordningar värre än den från EU.

I media: DN, SVD