Förra inlägget här avhandlade  de statliga tjänstemännens ökande makt och det kan vara intressant att sätta det i kontext av de Orwellianska övervakningslagarna som vi håller på att få. Det var FRA-lagen i somras och nu kommer den civila ekvivalenten (möjligtvis värre) med övervakning av mobiltelefoner som inkluderar lokaliseringsdata samt diverse tvång för operatörer att lagra användningsdata. Vi ska inte gå in på detaljerna här – det finns andra som har gjort det på ett bra sätt. Istället är frågan som måste ställas: Hur korkat självdestruktiva är våra politiker egentligen? Nej, inte korkade för att de kränker individuella rättigheter utan rent idiotiska i termer av självbevarelsedrift. Jag talar inte ens om möjligheten att väljarna kan få nog och rösta på någon annan (finns ingen annan) utan helt konkret om att det är politikerna som först kommer att bli drabbade av de lagar de nu tvingar igenom.

Lobbyaristokratin

Det första man kan notera i byråkratiska system är att i avsaknad av koppling till någon form av prestandamått eller ansvarstagande. Om ett företag gör en dålig produkt får detta direkta konsekvenser och leder till att företaget måste skärpa sig eller gå under. En statlig byråkrat har inte denna feedback från verkligheten då det är inte sina egna resurser han eller hon förbrukar. Politikerna varken kan eller får styra dem direkt – för att inte nämna att de som står för notan har absolut ingenting att säga till om.

Detta leder till en alternativ form av handel – inte med pengar och varor – utan med tjänster och gentjänster. Intressegrupper bildas som utövar diverse olika tryck på de olika delarna av byråkratin. Politiker ger sig in det spelet och olika grupper försöker spela ut varandra.  Tidningen Fokus publicerade för ett tag sedan hur FRA-lagen kom till och det politiska spelet bakom kulisserna – klart läsvärt och ett bra exempel på hur politik formas i praktiken.

Om det inte är politiska principer, ekonomiska värden eller rationella argument som styr, vad är valutan i denna handel? I grund och botten information. Nu handlar det inte om information av typen ‘hur man botar cancer’ utan vem som köpte Toblerone med tjänstekort eller vem som söp ner sig på en tjänsteresa.

Alla politiska grupper har visst skydd så ska det mycket till att få en politiker eller en intressegrupp ur vägen. Det finns dock en enkel metod: personlig publik förnedring. Det handlar helt enkelt om att få ett grepp om motståndargänget genom att ta reda på diverse fakta som kan genera dem.

En vanlig medborgare har sällan hemligheter som är värda att avslöjas. Om de blir avslöjade har det få konsekvenser. För en politiker är situationen annorlunda. Varje felsteg kan leda till slutet på karriären och förnedring i massmedier.

• Reinfeldt kanske glömt bort att han råkade vandra in på en porrsida för något år sedan och råkade stanna kvar på den lite för länge. FRA har inte glömt bort. Den som för tillfället har inflytande över eller kontakter inom FRA kanske känner någon som skulle byta en stor tjänst mot att få genera Reinfeldt.
• Borg kanske inte visste att den person han var på middag hos ett par gånger har en kompis som är dömd för narkotikainnehav. SÄPO vet. Hur mycket i subventioner är det värt att låta bli att insinuera i tidningarna att Borg umgås med knarkare? Anonyma läckor händer så lätt.
• Tolgfors är kanske inte medveten om att hans favoritrestaurang är ett hak för hallickar och att lägenheten ovan den är en bordell. Polisen vet. Hur mycket är det värt i politiskt kapital att ordna ett tillslag  när ministern avnjuter sin middag?

Historien talar; Ingen lyssnar

Om inte diverse möjliga situationer inte räcker för att övertyga de som har förtroende för att staten och dess politiska intressegrupper aldrig kommer att missbruka de möjligheter som övervakningssamhället ger kanske de borde ta en titt bakåt. Om det finns något land där man borde vara skeptisk mot inrikes spionage borde det vara Sverige. Har politikerna glömt bort IB-affären och hur IB grundades som ett partipolitiskt spionorgan (socialdemokratiskt för att spionera på andra partier och framför allt på SKP). Har politikerna glömt bort hur ofta SÄPO:s resurser missbrukats för politiska syften?

Man behöver inte ens titta på de notoriskt politiskt utnyttjade underlättelse- och säkerhetstjänsterna för att se hur enkelt information riktad mot politiker läcker ut. Har Reinfeldt glömt problemet med “ministeraffärerna” som fick hans handelsminister Maria Borelius och hand kulturminister Cecilia Stegö Chilò fick avgå efter att hjälpsamma byråkrater läckte ut information om deras TV-licenser och skattebetalande.

Den slutsatsen som politiker med en gnutta självbevarelsedrift borde inse är att de utgör de primära målen för missbruk av övervakningsdata. Trots att många vanliga medborgare kan känna olust att diskutera privata angelägenheter när de blir avlyssnade har de sällan hemligheter som är värda att avslöjas. Med politiker gäller det omvända – trivialiteter från privatlivet kan enkelt göra slut på en politisk karriär.

Vad betyder detta i praktiken? Europa är en tillräckligt stor marknad att om ett företag förlorar rätten att säljas sina produkter där, kan det mycket väl gå under. Det kommer definitivt drabba företag som nu vidareutvecklar tekniken. De som kan kommer flytta utanför EU och de som inte kan kommer att gå i konkurs.  Med tanke på den ekonomiska krisen inom EU är det kanske den första tanken – att det inte är så bra timing att göra det svårare för industrin att överleva. Denna skada är dock relativt liten jämfört med vad som kan förstöras på sikt. Hur många fantastiska uppfinningar i framtiden kommer detta förhindra? Alla produkter har i början av sin livscykel haft diverse problem som lösts med tiden. I många fall har just dessa lösningar haft stor betydelse för andra områden. Att tro att byråkrater från Bryssel (eller Stockholm för den delen) kan förutspå framtida teknisk utveckling är ren nonsens. Om konsumenterna vill ha energisnåla TV-apparater kommer utvecklingen att styras åt det hållet. Faktum är att det har den redan hänt – på CES (Consumer Electronics Show) visades flera energisnåla plasmaskärmar upp. Tekniken som utvecklats för att få låg energiförbrukning är av stort intresse i andra tillämpningsområden. Vi hade tur att förbudet inte kom förra året – då hade den här tekniken aldrig utvecklats.

Det kanske ligger viss ironi i att dessa lagar kommer efter att ett annat förbud har passerats: på förbudet på vanliga glödlampor. Glödlamporna – ofta använt som en symbol för en bra idé och tänkande – ska vara borta 2016.

Historiskt perspektiv

Det här är naturligtvis inte första gången som byråkrater försökt sätta stopp för utveckling. Vi kan hitta många idag komiska exempel i historien.

I Sverige när järnvägen skulle införas var det många röster som protesterade. I riksdagsdebatten om järnvägen citerades en tysk läkare som sa att vid svindlande 40 km/h så “om en tågpassagerare tittade ut genom kupéfönstret i denna svindlande hastighet skulle denne få allvarliga hjärnskador”. Av den anledningen var man inne på att bygga ett skyddande högt plank längs rälsen. En del riksdagsmän varnade för att järnvägen skulle göra svenska folket till “slappa, slöa och likgiltiga” – andra menade att man skulle värna om moral och redlighet och att järnvägen skulle locka ut folk på bad och nöjesresor: “Ett litet skådespel i Stockholm, en sångerska av europeiskt rykte eller en stadsceremoni  skulle sannolikt dra en ofantlig massa resande. Man skulle se en dag hela Uppsala kasta sig på Stockholm. Det kan dock ej vara statens plikt så som det var den romerske kejsarens att se till att folk får roa sig” – utropade en riksdagsman. Andra menade att det var vansinne att dra räls av järn genom skogar och åkrar – varje bysmed skulle förse sig med järn trodde man.

Bilen blev självklart ett mål för statlig reglering. I flera länder, inklusive Sverige menade man att bilarna var farliga och skrämde folk och fä. Regler inkluderade att bilarna fick inte åka snabbare än en hästdragen kärra. I ett visst skede var man tvungen att ha en person som gick vid sidan av bilen ringande en koskälla för att varna oskyldiga om den ankommande infernaliska maskinen.

Detta ter sig mycket humoristiskt idag – men det är bara för att vi har facit. Om de verkligen hade lyckats permanent reglera att bilar inte fick åka snabbare än en hästdragen kärra, var skulle samhället vara idag? Mycket av den utveckling vi haft det senaste seklet har till hög grad varit beroende av transport med motorfordon. Vi vet inte hur många som hade dött i onödan för att medicin inte kunnat levereras eller utvecklas för den delen (utan transport av maskiner och råvaror blir utveckling svårt). En så pass liten och meningslös lag har kraften att förstöra en civilisation. Man ser det inte vid tidpunkten av lagen – den kan mycket väl låta vettig. Det man kan lära sig från historien är att framtiden är omöjlig att förutspå.

Byråkratväldet

De som med glädje fäller kategoriska uttalanden om framtiden – hur den kommer att se ut, hur den bör se ut och hur man bör styra och ställa nu för att få den att se ut som den bör  – är tjänstemännen som återfinns i alla statliga system. Traditionellt har de varit underordnade politiker som satt randvillkor baserade på ideologi, men idag försvinner det mer och mer. I tekniskt komplicerade frågor är politikerna helt i byråkraternas händer. Ett grundläggande problem i det avseendet är att en tjänsteman bara ser på sitt område utan att vara intresserad av de bredare implikationerna av besluten.

Det största problemet är dock hur beslut fattas av byråkrater. När produkter och tjänster säljs på en fri marknad är situationen enkel – individer väljer den väg som passar bäst genom att köpa produkter och tjänster som de anser är bättre än vad konkurrenterna har att erbjuda. De pengar som investeras är konsumenternas egna och konsumenterna går efter sitt bästa omdöme, medvetna om att de riskerar något själva. En konsument tar alltså ett eget ansvar för de investerade pengarna, och det samma fast i högre grad gäller producenterna.

Byråkraterna å andra sidan är i en annan situation där de spenderar pengar som inte är deras och har statens kraft bakom sig så de kan tvinga människor att följa deras order. En producent måste med rationella argument övertyga en konsument om varför just deras plasmaskärm är överlägsen allt annat. En byråkrat behöver inte det – den slänger ut ett direktiv som förbjuder försäljning av plasmaskärmar oavsett vad konsumenter och producenter tycker.

Hur fattas byråkratiska beslut? Det finns ett par varianter:

1) Prediktiva modeller med politisk styrning.  Politikerna kommer med en riktlinje i stil med “vi måste skydda miljön” eller “vi måste stoppa terroristerna”. Tjänstemännen utformar en teknisk lösning baserat på deras prediktioner om framtiden – hur den kommer vara, hur den bör vara och hur man kommer dit. Dessa är i bästa fall löjligt förenklade och begränsade. De har inget ansvar att förklara sig för de som både ska betala för och drabbas av deras beslut. Politikerna saknar den tekniska kunskapen att utvärdera besluten och går blint på dem.

2) Tjänster och gentjänster. När pengar och ansvar försvinner och man inte behöver övertyga människor utan kan tvinga dem uppstår en annan form av handel. Även om direkta mutor förekommer är det sällsynt. Handelsvalutan är tjänster och gentjänster. Det är inte kvalitén på en idé som bestämmer om den implementeras utan vem som förespråkar den. Det relevanta blir vem man känner och vem som är skyldig vem en tjänst. Inom EU har detta upphöjts till nya nivåer där politiker och byråkrater från 25 länder ska komma överrens med nästan total avsaknad av extern granskning och många konflikterande intressen. Byråkraterna tenderar hylla sina lösningar som “kompromisser” utan närmare förklaring varför blandningen av två dåliga saker skulle bli bra. EU-lösningar tenderar att bli komplexa då många intressen ska blidkas: Gränsen på utsläpp sätts exempelvis till en viss nivå i utbyte mot att man ändrar fiskekvoter eller inte ändrar jordbruksstöd. Allt är förhandlingsbart och ingen objektiv verklighet tas hänsyn till.

3) Fullkomlig godtycklighet. Överraskande ofta har beslut ingen spårbar orsak. Som ett illustrativt exempel kan man ta de $700 miljarder dollar som Obama med flera tyckte var ett nödvändigt paket för att rädda bankerna. Varför $700 miljarder och inte $600 miljarder? Politikerna fick siffran från amerikanska finansdepartementet, Department of the Treasury. Hur kom de fram till siffran? Jo så här:

”It’s not based on any particular data point,” a Treasury spokeswoman told Forbes.com Tuesday. ”We just wanted to choose a really large number.”

För en byråkrat som utan något ansvar och med nära fullkomlig makt spelar ett par hundra miljarder dollar hit eller dit ingen roll. Politikerna i Sverige säger att de har dålig väljarkontakt – de borde kanske se till i första ha kontakt med sina tjänstemän först.

Det gråa hotet

Hotbilden mot mänskligheten idag är inte envåldshärskare med extrema politiska ideologier. Genom diverse konstruktioner i det politiska systemet har vi skyddat oss från detta. Världen kommer inte försvinna i eld och lågor på grund av någon maktfullkomlig galning. I ivern att skydda demokratin från extremister byggdes ett fel in i systemet som kanske utgör ett ännu större hot – en anonym, grå massa av tjänstemän som producerar fler och fler regler, lagar och direktiv utan någon verklighetsförankring och ansvarsskyldighet. Politikerna likt medborgarna är helt försvarslösa mot dessa som styr och ställer i bakgrunden. Oavsett vilken politisk falang som vinner nästa val, kvarstår samma systemfel med byråkraterna som håller den verkliga makten.

De är inte starka envåldshärskare utan små, håglösa tjänstemän som enbart har makt över sitt lilla begränsade område. Med en armé av dessa är det inte destruktion med eld och lågor vi har att frukta utan en långsam ruttnande stagnation där godtyckliga lagar och direktiv stryper all utveckling i samhället. Denna kafkaliknande mardröm är mycket svårare att kämpa emot än en diktator eller en politisk ideologi då det inte finns någon konkret person eller ideologi att bekämpa. Den enda lösningen är att inse att man kan inte slänga alla politiska principer och ideologier samt att man måste förstå att lagar och regler handlar alltid om tvång som vilar på statens våldsmonopol. Man bör av den anledningen vara ytterst begränsad i sin iver att reglera allt som rör sig och genom det ge byråkraterna ännu mer makt.