Det är lätt att man blir dyster när man ser hur stater världen över återgår till den mest primitiva formen av Keynesianism där man tanklöst vräker ner skattepengar in i bolag som utmärkt sig genom att missköta sin ekonomi och/eller tillverka produkter som ingen vill köpa.

Även i den mörkaste stund finns dock ljusglimtar och den här veckan har bjudit på några glada överraskningar.  Det är trevligt att för en gångs skull kunna berömma alliansregeringen och den här veckan har Maud Olofsson gjort sig förtjänt av beröm när hon förklarade att staten under inga omständigheter skulle pumpa in skattepengar till SAAB och General Motors. Den andra positiva överraskningen kom från oväntat håll efter att IF Metalls ordförande Stefan Löfven krävde att staten skulle gå in med pengar till SAAB (som enligt hans mening hade en lysande ekonomisk framtid). Det är sällan att man har tillfället att hålla med Expressen men ledarredaktionens svar till Löfven kunde inte ha uttryckts bättre: Om nu facket är så övertygade om att SAAB är en så fantastiskt investering, varför köper de inte SAAB. IF Metall har ett eget kapital på 6.5 miljarder kronor och GM skulle vara mer än villigt att sälja SAAB för en bråkdel av den summan.

Den mest positiva överraskningen den här veckan kom dock från Tjeckiens president Vaclav Klaus som i ett tal till EU-parlamentet kritiserade skarpt unionen för demokratiska brister och för att föra en katastrofal ekonomisk politik. Man brukar inte allt för sällan höra att länderna i Östeuropa behöver lära sig mer om demokrati och marknadsekonomi men Klaus demonstrerade i sitt tal att det nog är många i Västeuropa som skulle behöva lära sig ett och annat om de båda ämnena. Hans fulla tal kan läsas här, men här är den bit som förtjänar extra uppmärksamhet:

Many of you certainly know the name of the French economist Frederic Bastiat and his famous Petition of the Candlemakers, which has become a well-known and canonical reading, illustrating the absurdity of political interventions in the economy. On 14 November 2008 the European Commission approved a real, not a fictitious Bastiat’s Petition of the Candlemakers, and imposed a 66% tariff on candles imported from China. I would have never believed that a 160-year-old essay could become a reality, but it has happened. An inevitable effect of the extensive implementation of such measures in Europe is economic slowdown, if not a complete halt of economic growth. The only solution is liberalisation and deregulation of the European economy.

Den text av Bastiat som han hänvisar till är den parodiska “Candlestick makers’ Petition”. Den är en mycket läsvärd illustration om hur knasig logiken bakom protektionism är. På ett kompakt och enkelt sätt visar Bastiat om man följde de principer som protektionister förespråkar skulle man komma fram till att man väsentligt kan förbättra ekonomin genom att förbjuda solen och dess ljus.

Argumenten mot protektionism och för frihandel har stor likhet med Bastiats kanske mest kända textstycke “Den krossade fönsterrutan” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Där visade Bastiat den självklara principen – som trots dess självklarhet många missar – att förstörelse aldrig är bra för ekonomin. En variation av den principen är att betala för mycket för en vara eller tjänst skadar ekonomin.

När man betalar för mycket för en produkt betyder det att de extra pengarna som går åt inte kommer att investeras i något annat. Om man efter EU:s tullar på ljus får betala 2 kr svenskproducerat stearinljus istället för 1 kr för ett kinesiskt betyder det att 1 krona som skulle ha använts till att köpa något annat användes för att subventionera ett icke-konkurrenskraftigt företag. Företaget som tillverkar stearinljus drar nytta av det men på alla andras bekostnad. Nettoeffekten är att 1 krona har kastats bort. Det vanligaste argumentet mot detta är att pengarna trots allt stannar i landet då det inte alls är säkert att den extra kronan inte också gå till Kina. Detta är fel i både logikisk och etisk mening.

Det logiska felet är att oavsett om den kronan går till Kina eller inte måste Sverige producera något som andra vill köpa. Om man inte har det spelar det ingen roll hur många tullar man lägger på – man kommer hur som helst inte kunna handla med utlandet om man inte har en egen produktion. Om man har det (vilket Sverige har) så spelar det ingen roll om kedjan går Svensk->Svensk eller Svensk->Kines->Amerikan->Svensk. Produktionen är ett måste och faktum kvarstår att varje krona som betalas för mycket för en tjänst eller produkt betyder en bortkastad krona.

Det är etiskt fel på två punkter. För det första betyder det att staten får tvinga individen att inte bara kasta bort sina pengar, utan också tvinga den till vilka varor den ska köpa. För det andra innebär det att man tvingas hjälpa något som är dåligt på bekostnad av något som är bra.

När det kommer till EU så är det omöjligt att blunda för den katastrofala protektionistiska ekonomiska politik som unionen bedriver. Jordbruksstödet, CAP (Common Agricultural Policy), är utan tvekan det som gör störst skada. Massiva subventioner med skattepengar används till att 1) ge oss dyrare mat och 2) tillintetgöra jordbruken i tredje världen. Detta är vad protektionism oundvikligen leder till.

Om man vill hjälpa den svenska ekonomin ska man alltid se till att köpa varor och tjänster till det pris de är värda – aldrig mer. Om valet står mellan två lika produkter – en kinesisk och en svensk och den kinesiska är billigare så hjälper man den svenska ekonomin genom att köpa den billigare. Om den svenska är billigare så ska man lika självklart köpa den svenska. Genom att köpa den billigare produkten kommer pengarna man sparade spenderas och investeras på annat håll och då gå till konkurrenskraftiga företag och inte till vrak som lever på pengar de inte förtjänat.

Staten måste gå in och rädda jobben! Så låter en hel del röster från vänsterkanten i diskussionen om Volvos och Saabs framtid. Oron ligger då främst vid det mänskliga lidandet som onekligen sker när folk förlorar jobbet.

Dock är saker inte riktigt som de framställs. Det beror inte på att de som förespråkar en statlig intervention har dolda motiv, utan att de bara ser på en begränsad aspekt av ett större problem.

Den stora biten de missar på är vad Frédéric Bastiat (1801-1850) försökte illustrera i ett kort stycke, ”What Is Seen and What Is Not Seen”:

The Broken Window

Have you ever been witness to the fury of that solid citizen, James Goodfellow, when his incorrigible son has happened to break a pane of glass? If you have been present at this spectacle, certainly you must also have observed that the onlookers, even if there are as many as thirty of them, seem with one accord to offer the unfortunate owner the selfsame consolation: “It’s an ill wind that blows nobody some good. Such accidents keep industry going. Everybody has to make a living. What would become of the glaziers if no one ever broke a window?”

Now, this formula of condolence contains a whole theory that it is a good idea for us to expose, flagrante delicto, in this very simple case, since it is exactly the same as that which, unfortunately, underlies most of our economic institutions.

Suppose that it will cost six francs to repair the damage. If you mean that the accident gives six francs’ worth of encouragement to the aforesaid industry, I agree. I do not contest it in any way; your reasoning is correct. The glazier will come, do his job, receive six francs, congratulate himself, and bless in his heart the careless child. That is what is seen.

But if, by way of deduction, you conclude, as happens only too often, that it is good to break windows, that it helps to circulate money, that it results in encouraging industry in general, I am obliged to cry out: That will never do! Your theory stops at what is seen. It does not take account of what is not seen. It is not seen that, since our citizen has spent six francs for one thing, he will not be able to spend them for another. It is not seen that if he had not had a windowpane to replace, he would have replaced, for example, his worn-out shoes or added another book to his library. In brief, he would have put his six francs to some use or other for which he will not now have them.

Let us next consider industry in general. The window having been broken, the glass industry gets six francs’ worth of encouragement; that is what is seen. If the window had not been broken, the shoe industry (or some other) would have received six francs’ worth of encouragement; that is what is not seen.

And if we were to take into consideration what is not seen, because it is a negative factor, as well as what is seen, because it is a positive factor, we should understand that there is no benefit to industry in general or to national employment as a whole, whether windows are broken or not broken.

Now let us consider James Goodfellow.

On the first hypothesis, that of the broken window, he spends six francs and has, neither more nor less than before, the enjoyment of one window. On the second, that in which the accident did not happen, he would have spent six francs for new shoes and would have had the enjoyment of a pair of shoes as well as of a window. Now, if James Goodfellow is part of society, we must conclude that society, considering its labors and its enjoyments, has lost the value of the broken window. 

From which, by generalizing, we arrive at this unexpected conclusion: “Society loses the value of objects unnecessarily destroyed,” and at this aphorism, which will make the hair of the protectionists stand on end: “To break, to destroy, to dissipate is not to encourage national employment,” or more briefly: “Destruction is not profitable.”

What will the Moniteur industriel say to this, or the disciples of the estimable M. de Saint-Chamans, who has calculated with such precision what industry would gain from the burning of Paris, because of the houses that would have to be rebuilt?

I am sorry to upset his ingenious calculations, especially since their spirit has passed into our legislation. But I beg him to begin them again, entering what is not seen in the ledger beside what is seen.

The reader must apply himself to observe that there are not only two people, but three, in the little drama that I have presented. The one, James Goodfellow, represents the consumer, reduced by destruction to one enjoyment instead of two. The other, under the figure of the glazier, shows us the producer whose industry the accident encourages. The third is the shoemaker (or any other manufacturer) whose industry is correspondingly discouraged by the same cause. It is this third person who is always in the shadow, and who, personifying what is not seen, is an essential element of the problem. It is he who makes us understand how absurd it is to see a profit in destruction. It is he who will soon teach us that it is equally absurd to see a profit in trade restriction, which is, after all, nothing more nor less than partial destruction. So, if you get to the bottom of all the arguments advanced in favor of restrictionist measures, you will find only a paraphrase of that common cliché: “What would become of the glaziers if no one ever broke any windows?”

Alltså, i bilindustrifallet är uppmaningen den samma: man måste se de dolda sekundära effekterna av en statlig intervention. Om staten ska investera eller låna ut mångmiljardbelopp måste de pengarna tas från annat håll. Detta andra håll är förstås från skattebetalarna, inklusive inte (ännu) krisdrabbade företag. Även om interventionen skulle begränsas till att statliga garantier sätts som grund för lån kapitalmarknaden betyder det att andra företag inte kommer kunna låna de pengarna. Resurser som pumpas in i en industri som går med förlust kan inte investeras i hälsosamma företag som i sin tur inte kan anställa fler eller måste till och med sparka sina anställda.

Bastiat påpekade att handelsbarriärer var en form av destruktion, och statliga subventioner hamnar i samma kategori – investering in, förlust ut. Den lön som de anställda får sker på bekostnad av andra som inte får jobb.

Keynes, the barbarian

The best thing about John Maynard Keynes is that he is dead.
Chan Akya i Asia Times

John Maynard Keynes (1883-1946) blev alla regeringars favorit från och med 1940-talet och fram till början av 1980-talet. Hans popularitet har växt efter årets finanskris och många tycks ha glömt vilka svårigheter hans ekonomiska modeller periodvis har skapat.

Det finns två anledningar till Keynes popularitet bland makthavare:

1. Han gav en trovärdig förklaring till den stora ekonomiska depressionen i USA och kom med konkreta förslag hur framtida depressioner skulle uppnås.
2. Han förespråkade ”deficit spending” – att staten skulle spendera pengar den inte hade för att uppmuntra ekonomin.

Även om hans teorier föll i onåd efter att de visat sig vara rätt dåliga på att beskriva verkligheten övergav makthavarna aldrig punkt 2. Förklaringen är enkel – det är betydligt enklare att uppfylla vallöften och påverka om man kan spendera pengar som man egentligen inte har.

Keynes idé var att om staten investerar pengar under kristid ökas produktionen och konsumtionen, som får fart på ekonomin. ”Krispaket” och ”stimulanspaket” är Keynesianska påhitt som fortfarande är populära idag.

För att förstå vad som är skogstokigt fel med den idén, är ”Historien om de två bröderna” en bra utgångspunkt:

The idea of paper money having a vague intrinsic value can be highlighted in the age-old story of the two brothers who owned equal shares in a pub. Whenever one wanted a pint of beer, he would pay the other a dollar, who would then pay him back for his own draw of beer.

Pursued ad nauseum, this meant that the same dollar could account for unlimited quantities of beer; provided of course neither brother ever used it to buy something other than beer from his sibling.  More importantly, the game could continue until the brewery sent its chap around to collect money for all the beer that had been drunk by the brothers.

As a general rule, the brewery would have wanted to get paid a little more than one solitary dollar for the whole keg of beer. In essence, this story captures the idea of what happens when stated transactions do not produce incremental cash flow, or when increased liabilities are disguised as new cash. Students of corporate balance sheets will look for these glaring examples of cash mismatch; unfortunately, most economists seem to misunderstand the difference between expenditure and liabilities. 

In the above example, the dollar changing hands wasn’t the payment – it was an exchange of liabilities; that is, each brother owed the pub a dollar for every pint drunk. Coming up with the aggregate of all the payments meant totaling up the liabilities, not simply exchanging the instrument of exchange, which is to say the dollar note, once again. All of this is particularly important because the brothers deferred their payment for their beer from the brewery – they had themselves benefited from credit. 

How then would the brothers pay for the beer in a normal situation? Simply by selling more beer at a profit to their customers than their own consumption would warrant. In other words, as long as the sum total profits of the pub were in excess of the accrued liabilities of the two brothers, the pub remained solvent at the end of the month. If on the other hand the brothers had drunk more than their profits for the month, the pub was insolvent at the end of the month, liable to be taken over by the brewery while the brothers went from being owners to mere employees. 

På samma sätt som brödernas dollar som växlar hand fram och tillbaka fungerar stimulanspaket. Man tar skattepengar från en grupp, ger det till en annan och upprepar processen.

Men borde inte detta gälla för privata investeringar lika väl som för statliga? Nej, det finns en mycket stor skillnad: vinstmotivet.

Statliga vs privata investeringar

När staten kommer med stimulanspaket, räddningspaket för banker eller om man skulle köpa upp Volvo och Saab skulle det vara för att rädda mottagarna av de statliga pengarna och i förlängning bevara jobben etc När privata investerare stoppar pengar i ett företag är de motiverade av den möjliga vinsten. De bryr sig inte om att rädda ikoniska företag eller jobb utan är bara ute efter att tjäna pengar.

Hur konstigt det än må låta så är det senare betydligt bättre för alla inblandade på mellan och lång sikt – även för de som förlorat jobben.

För att få ett grepp om det måste vi ställa frågan – hur skapas värde? Svaret är genom innovation och effektivisering. Genom företag som gör bättre produkter med mindre resurser drivs världens välstånd framåt. Att ett företag går med vinst betyder på en fri marknad att det erbjuder något som är så bra att konsumenten väljer att betala för det hellre än något annat. Det gamla ordspråket ”Den enes död, den andres bröd” stämmer dåligt med verkligheten. Om Volvo kan effektivisera sin process och genom innovation halvera sin produktionskostnad per bil vinner alla på det. Volvo kan då sälja bilar billigare än konkurrenterna och därmed öka sin vinst medans konsumenterna får billigare bilar utan någon förlust i produktens kvalitet.

När en privat investerare  - som en investmentbank- ska satsa sina pengar är de intresserade av vinst. Det vill säga de är intresserade av att satsa på bra fungerande företag. När staten ska satsa pengar i ett företag är situationen annorlunda. För det första är det inte sina egna pengar de satsar – det är skattebetalarnas. För det andra satsas inte pengarna i bra företag, utan de som har problem – så inget värde skapas utan bara förstörs. Konsumenterna får både sämre och dyrare produkter samt får betala mer i skatt.

Även om staten skulle gå in med investeringar med mål att de ska vara vinstbringande finns ingen anledning att tro att politiker skulle vara bättre på att hitta bra investeringar än de oberoende investerarna på marknaden. Tvärt om, vi vet från historisk erfarenhet att när politik och näringsliv hoppar i säng blir det politiska kontakter och lobbying och inte företagens kompetens som blir viktig. Politiker fattar beslut på politisk grund och inte ekonomisk.

Rävsaxen

Det ironiska är att förslag om förstatligande av bilindustrin kan mycket väl leda till dess fullständiga kollaps i Sverige. Som läget är nu är GM och Ford ägare till Saab och Volvo. Om GM misstänker att svenska staten tänker förstatliga Volvo finns bara en sak den kan göra – sälja av Saab så fort som möjligt. Annars hamnar de i en Fannie Mae/Freddie Mac situation där de tvingas försöka konkurera mot ett företag som har statliga subventioner. Ingen ny bilindustri skulle heller kunna växa upp i Sverige då Statens Bilindustri skulle ha både politisk backning och statligt ekonomiskt stöd som skulle göra det omöjligt för en nykomling att överleva.

Om vi vill se billigare, säkrare och miljövänligare bilar ska staten hålla sig från att intervenera. Det kanske då finns en chans att det blir Saab och Volvo som kan producera dessa. Om inte klarar den uppgiften är det helt rätt att de går hädan.

Jobben då? Jobb växer inte på träd utan skapas av ett väl fungerande näringsliv. För att ekonomin ska gå runt måste ett jobb producera mer än det kostar. Om den ekvationen inte uppfylls dör näringslivet, ekonomin och landet. Då kommer ingen att ha jobb. 

Socialdemokrater och vänster brukar i vaga termer prata om den ”mänskliga faktorn”. De ser på den traumatiska upplevelsen av att förlora sitt jobb som det största problemet. Visst kan det absolut vara traumatiskt, men att tvinga en grupp till tvångsarbete för att en annan ska få behålla sina icke-produktiva jobb är knappast lösningen. 

Om det finns något viktigt staten kan göra för de som förlorat sina jobb är att flytta sig ur vägen och ta bort de tonvis med restriktioner av arbetsmarknaden som finns idag. Det är dessa regleringar som gör det både svårt att nyanställa och få nytt jobb. Lösningen ligger alltså inte i att finansiera icke-produktivt arbete utan att göra det så enkelt som möjligt att få ett nytt, mera produktivt jobb.

Updatering: Nu står det (inte så överraskande) klart att GM vill sälja Saab. 

Tidigare relaterade bloggpostar:

• Statens bilindustri: En utomordentligt dålig idé | Konsonans 
• Guldålderns slut | Konsonans
• Den första finanskrisen | Konsonans

I media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD6, SVD7, SVD8, DN7, DN8, DN9, DN10