Om Konsonans

Konsonans – En blog om individualism, kapitalism, rationalitet

Konsonans är en blog vars syfte är att kommentera nyheter och politik från ett liberalt perspektiv. Med liberalt menas laissez-faire liberalt eller som det också brukar kallas libertarianskt eller nyliberalt. Anledningen till att denna blog startades är att det idag finns en tydlig antiliberal och antikapitalistisk stämning i västvärlden som inte kan betraktas som något annat än självdestruktiv.  Den liberala rörelsen i bredare bemärkning har mer eller mindre övertagits av socialliberaler som är ideologiskt mera lika socialdemokrater än klassiska liberaler. Den fria marknadens, kapitalismens och globaliseringens försvarare har under de senaste 200 åren gjort ett uruselt jobb genom att försöka försvara dessa element som ett praktiskt nödvändigt ont istället för att stå för kapitalismens moraliska grunder som faktiskt är dess största styrka.

Det finns ett antal svenska nyliberala bloggar, men de överröstas med 10 mot 1 av vänsterbloggar. Vanliga media är socialistiska, socialliberala eller högerkonservativa. Av den anledningen påbörjades denna blog – som en förstärkning i en tid då det onekligen tycks behövas.

Jag har från personlig erfarenhet anledning att anta att i många fall har folk politiska åsikter utan att ha tänkt för mycket på dem i sin helhet och de vidare implikationerna. Jag är övertygad om att man med information kan nå ut till många och kan förmå dem att rationellt tänka över sina politiska positioner.

Om mig

Jag är en 29 år gammal civilingenjör och entreprenör som 2004 med en kollega grundade ett företag som utvecklar självlärande system. När jag blir tillfrågad vad jag jobbar med brukar jag halvt på skämt säga att jag lär datorer att tänka. Företaget går bra och vår mjukvara används till allt från att analysera börskurser till att kartlägga grävlingars nattliga beteende och av organisationer så skilda som NASA och Hewlett-Packard.

Min politiska bakgrund är ursprungligen socialliberal men det kan inte sägas att jag var för politiskt intresserad på den tiden. Man kan säga att jag var liberal i personliga frågor och tänkte mig inte så mycket för om ekonomiska frågor. Min inställning angående ekonomin var något i stil med ”eftersom vi som samhälle är så oerhört rika idag är det fel om vi inte hjälper de svagare i samhället”. Även om jag på en teorietisk nivå visste att ekonomin inte var ett nollsummespel var det uppenbarligen det jag tänkte intuitivt. Uppväxt i det socialdemokratiska Sverige hade jag också lärt mig att rättvisa och jämlikhet var synonymer. Liberalism för mig var lika med tolerans.

Det fanns vissa saker som stack ut även på den tiden – exempelvis min avsky mot religion, pseudovetenskap och postmodernistisk filosofi. Det var inte bara att jag ogillade dessa saker – jag föraktade dem. Jag har alltid också varit för specialisering. Jag kunde aldrig förstå varför det skulle vara fel av en hjärnkirurg att anställa någon annan att städa hemma – det var ju uppenbart bättre för alla inblandade om folk fick frivilligt syssla med det de var bäst på. Genomgående var jag dock inte för intresserad av politik i allmänhet.

Det som fick mig att ändra mig var en bok – Atlas Shrugged (Och världen skälvde) av Ayn Rand. Det sa klick och alla pusselbitar föll på plats. En mycket stark aha-upplevelse alltså. Då jag granskade mina tidigare socialliberala åsikter fann jag allt från uppenbara tankefel till att många idéer var mycket ytliga och inte höll en närmare granskning. Efter Rand slukade jag liberal litteratur (Nozick, von Mieses, Friedman, Hayek, Lock etc) vilket gav mycket. Även om jag inte vill formellt kalla mig själv för objektivist (av anledningar som skulle ta för mycket plats att skriva här) så är det Ayn Rand som har varit min huvudinspiration.

I och med FRA-debatten blev jag intresserad av svensk politik. Innan dess trodde jag att vårt land och befolkning var till den grad indoktrinerade sossar att det inte var värt att lägga ner tid på att bli upprörd över samhällsdebatten. Men där kom FRA-lagen och en debatt med tydligt liberala tongångar blossade upp. Det fanns ändå kanske hopp att om folk förstod rätten till personlig integritet att de kunde förstå andra individuella rättigheter. Sen kom den amerikanska finanskrisen. Den borde ha varit ett starkt argument för nyliberalismen som hela tiden varnat för de vansinniga regleringarna som kom från statligt håll och som saboterade marknadens operation.  Dock var ej så fallet. Reaktionen var istället ett anfall på kapitalismen och den fria marknaden. Samma personer som en vecka innan hade sagt att det var ett grovt övergrepp om staten läste ens e-post tyckte nu att för mycket ekonomisk frihet var dåligt och att staten måste reglera, reglera och reglera mycket mer. Uppenbart stod inte sambandet mellan dem två klart för dem. Media följde i samma spår.

Efter frenetiskt kommenterande i olika bloggar beslöt jag att starta en egen blog nog var det rimligare alternativet.

–Luka, Kungsholmen, Stockholm, Oktober 2008