Olle Wästberg från Svenska institutet beklagar sig idag i SvD om hur utrikesdepartementet planerar nerskärningar i sin kulturfond. Han menar att Sverige måste vårda sitt kulturarv och då  är det staten som bör investera mera.

Är detta sant, eller är det snarare så att stora statliga stöd till kulturlivet är en del av problemet?

Svaret är att statliga kulturella subventioner är problematiska på flera plan. Det finns  både etiska och praktiska problem med den konstruktion vi har i idag.

Statligt godkänd kultur

Om staten ska dela ut kulturbidrag måste det för det första finnas kriterier för vad som är kultur och i nästa steg vilken typ av kultur bör få pengar. Sådan kontroll är dragen till sin spets i diktaturer men det vi har är samma system – om än i en mildare form.

Kort sagt så borde modellen med politiker och tjänstemän som bestämmer om vad som är “god” kultur inte ha någon plats i en modern demokrati. Trots detta så är svenska statens kulturpolitik (tillsammans med en del av vad som lärs ut i skolan) det primära forumet för statlig propaganda. 

Kulturrådet, som är den myndighet ansvarar för den statliga kulturpolitiken uttrycker detta mycket klart: Kulturrådets övergripande uppdrag är att förverkliga de nationella kulturpolitiska mål som regering och riksdag beslutar om.

Även om vårdandet av kulturarvet brukar finnas som en del av de kulturpolitiska målen måste man förstå att på samma sätt som med övrig kultur måste prioriteter sättas. I praktiken innebär det ett politiskt filter även i det avseendet. Det är ingen nyhet – kyrkan gjorde sitt bästa att förstöra all kultur som hörde ihop med asatro. Gustav Vasa (“kulturens Pol-Pot” som Herman Lindquist kallade honom) förbjöd all form av kultur som hade med katolicismen att göra. Socialdemokraterna har starkt motarbetat borgerliga kulturformer till fördel för de former man tyckte hörde bättre ihop med arbetarklassen. Alliansens kulturpolitik är precis på samma sätt politiskt vinklad.

Statlig inkompetens

Även om man helt skulle bortse från de politiska aspekterna är det omöjligt att kringgå det faktum att “plankultur” lider av samma problem som planekonomi.  Om kultur inte får väljas frivilligt av medborgarna så är det statliga tjänstemän som får det ansvaret och av erfararenhet vet vi att det knappast producerar bra resultat. 

75% av Sveriges teatrars inkomster kommer från skattepengar. På teatern i Norrland så subventioneras varje biljett med över 2000 kronor. Att gå på Dramaten kostar skattebetalarna “bara” 750 kronor per biljett. Teatern i Sverige anses vara idag i fullkomligt kristillstånd. Skulle en statlig finansieringsgrad på 85% vara lösningen? Antagligen inte. De statliga subventionerna har fullkomligt satt stopp på all utveckling. Då vilken smörja som helst – så länge den går ihop med de kulturpolitiska målen – kan få enorma statliga bidrag dödas all kompetent konkurrens.

Wästberg nämner Astrid Lindgren och Ingmar Bergman som exempel på bra kulturambassadörer som han skulle vilja se fler av. Det är ganska intressant att han väljer två personer vars liv var fyllda med konflikt med den svenska kulturpolitiken. Bergman var till den grad arg och besviken på den svenska staten att han flyttade från landet. Denne kanske Sveriges främste kulturambassadör var inte bara förföljd av skattemyndigheterna utan även hårt kritiserad av det statliga kulturetablissemanget för bristande samhällsengagemang. Vem kan glömma Astrid Lindgrens Pomperipossa? Det var “´kulturstödet” som var en skatt på 102% som fick barnboksförfattaren att koka över. Trots att de aktivt motarbetades av staten var och är Lindgren och Bergman våra främsta kulturambassadörer.

Det bästa staten kan göra för kulturen är att hålla sig borta från den. Den kultur och det kulturarv som medborgarna tycker är värt att bevara kommer att bevaras. Vi borde sluta offra komptenta konstnärer för ett kollektiv av politiskt godkända kulturarbetare. Genom massiva statliga subventioner till diverse institutioner och genom ett högt skattetryck för individuella konstnärer förstör man möjligheten för de individer som skulle vara vår generations kulturambassadörer.

Att du skapar ett värde kan samhället icke tåla,
byråkraternas tjafs är du skyldig att delta i,
du skall hjälpa Castro att föra krig i Angola
eller ock skall du sitta på gubbhus och få terapi.

-Astrid Lidgren, Pomperipossa i Monismanien

Glad midsommar!

En positiv effekt av splittringen är att liberaler börjat seriöst diskutera dagens lösningar med upphovsrätt och patenträtt. Även om ingen har ännu presenterat en idé som skulle vara kompatibel med liberala grundvärderingar finns det nytta i att förstå att det handlar om ett komplicerat problem. Piratpartiet på ena sidan och de etablerade partierna på andra sidan har en mycket simplistisk syn på problemet.

Äganderätt och statliga privilegier

Förespråkarna för upphovsrätt och patenträtt påpekar att det omfattas av äganderätten. Om du har utan att kränka andras rättigheter införskaffat eller tillverkat ett fysiskt objekt är det ditt och du har rätt att bestämma om du vill behålla det, sälja det eller ge bort det. Om någon tar det emot din vilja kallar vi det för stöld. Din rätt till privat egendom har blivit kränkt genom att du blivit fråntagen objektet utan ditt tillstånd. Äganderätten är en av de mest fundamentala individuella rättigheterna. Ett system som inte respekterar privat egendom är ett system baserat på slaveri: vissa har rätt att ta och andra har skyldighet att ge. Så långt inga konstigheter. Märk dock att den fundamentala kränkningen sker genom att du blir av med objektet. Därmed blir frågan betydligt mer komplicerad när man kommer till frågan om immateriella rättigheter. När någon gör en kopia har ägaren inte blivit av med originalet. Immateriella rättigheter skyddas naturligtvis till viss del automatiskt av vanlig äganderätt. Om du målat en tavla och håller den inlåst hemma har naturligtvis ingen rätt att bryta sig in i ditt hem och måla av den. Samtidigt om du går ut på stan och visar den för folk kan du inte kräva automatiskt att de ska betala för att ha sett den.

Ensamrätten till en idé eller ett publicerat verk är inte en fundamental individuell rättighet: det är ett politiskt bestämt privilegium. Copyright och patent är monopol som ges ut av staten. Bara det gör det hela suspekt från en liberal position. Vi har kommit att acceptera copyright och patent som naturliga men det har inte alltid varit så. Det kan vara intressant att Ludwig von Mises och Friedrich Hayek (två av den klassiska liberalismens främsta representanter) inte alls var övertygade om att utöka äganderätten till att inkludera immateriella ting var en bra idé:

Patents and copyrights are results of the legal evolution of the last centuries. Their place in the traditional body of property rights is still controversial. People look askance at them and deem them irregular. They are considered privileges, a vestige of the rudimentary period of their evolution when legal protection was accorded to authors and investors only by virtue of an exceptional privilege granted by the authorities. They are suspect, as they are lucrative only if they make it possible to sell at monopoly prices. Moreover, the fairness of patent laws is contested on the ground that they reward only those who put the finishing touch leading to practical utilization of achievements of many predecessors. these precursors go empty-handed although their main contribution to the final result was often much more weighty than that of the patentee.

–Ludwig von Mises, i The Limits of Property Rights and the Problems of External Costs and External Economies

Friedrich Hayek uttryckte liknande åsikter:

Where the law of property is concerned, it is not difficult to see that the simple rules which are adequate to ordinary mobile “things” or “chattel” are not suitable for indefinite extension We need only turn to the problems which arise in connection with land, particularly with regard to urban land in modern large towns, in order to realize that a conception of property which is based on the assumption that the use of a particular item of property affects only the interests of its owner breaks down There can be no doubt that a good many, at least, of the problems with which the modern town planner is concerned are genuine problems with which governments or local authorities are bound to concern themselves. Unless we can provide some guidance in fields like this about what are legitimate or necessary government activities and what are its limits, we must not complain if our views are not taken seriously when we oppose other kinds of less justified “planning.”

The problem of the prevention of monopoly and the preservation of competition is raised much more acutely in certain other fields to which the concept of property has been extended only in recent times. I am thinking here of the extension of the concept of property to such rights and privileges as patents for inventions, copyright, trade-marks, and the like. It seems to me beyond doubt that in these fields a slavish application of the concept of property as it has been developed for material things has done a great deal to foster the growth of monopoly and that here drastic reforms may be required if competition is to be made to work. In the field of industrial patents in particular we shall have seriously to examine whether the award of a monopoly privilege is really the most appropriate and effective form of reward for the kind of risk-bearing which investment in scientific research involves.

Friedrich Hayek, från Individualism and Economic Order

 

Den enkla principen att en individ har rätt till frukten av sitt arbete är inte så enkel om frukten av arbetet är en idé eller ett verk som individen väljer att visa för allmänheten. För att upprätthålla den krävs statlig intervention och begränsningar på andras rättigheter – kort sagt effekter som rimmar illa med en liberal ideologi.

Från piratpartiets håll har man försökt använda äganderätten från motsatt håll. Falkvinge har exempelvis sagt att copyright är ett hot mot äganderätten. Om man äger något, menar han, så får man göra vad man vill med det. Om du köper en låt så äger du den och du får (enligt Falkvinge) göra kopior av den och ge den till vänner och bekanta. Utan för stor ansträngning kan man dock enkelt se att hans förslag faller på eget svärd. Om äganderätten säger att du får göra vad du vill med dina ägodelar (inklusive immateriella) så får du sätta vilka villkor du vill för att andra ska använda dem. Det stämmer, men då hamnar vi under kategorin avtalsrätt och inte äganderätt.

Avtalsrätt

Avtalsrätt handlar i grund och botten om att handel ska vara frivillig. Individer ska inte tvingas med våld, hot om våld eller genom bedrägeri att utföra transaktioner med tredje part. När man handlar ska det vara på frivillig bas där alla inblandade parter ser en egen fördel i handeln. Om äganderätt och upphovsrätt är svåra att förena är avtalsrätt och upphovsrätt ännu svårare.

Antag att Pelle gör en låt och säljer den till Lisa med villkoret att Lisa inte får göra några kopior av låten till någon annan. Om Lisa ger en kopia till Kalle har hon uppenbarligen brutit mot avtalet och det är rimligt att Pelle kan kräva skadestånd. Kalle har dock inte ingått i något avtal – varken med Pelle eller Lisa så han kan per definition inte ha begått något avtalsbrott. Han kan göra hur många kopior som helst utan att det bryter mot något kontrakt han gått med på. Om enbart första länken i kedjan kan hållas ansvarig kan upphovsrätt och patenträtt aldrig fungera i praktiken. Istället verkar de båda precis tvärt om mot vad avtalsrätten är till för. Patenträtt och upphovsrätt tvingar individer och företag att ingå avtal som de aldrig gått med på.

Det praktiska och det moraliska

Vi ser den andra sidan av myntet om vi betraktar vilka konsekvenser ett avskaffande av patenträtt och upphovsrätt skulle ha. Ett praktexempel för patenträtt är läkemedelsindustrin. Läkemedel kostar ingenting att tillverka fysiskt men kostar enorma belopp att utveckla och testa. Att göra en kopia av läkemedlets ingredienser är trivialt – man behöver inte ens göra en kemisk analys då läkemedelsföretagen måste redovisa både innehåll och testresultat. Kort sagt skulle det utan patentskydd finnas lite anledning att kommersiellt utveckla nya läkemedel. Detta är naturligtvis inte begränsat till bara läkemedelsforskning utan gäller naturligtvis för alla forskningsintensiva branscher. Det enda alternativet som skulle kvarstå skulle vara en Sovjet-inspirerad planekonomisk lösning. Av erfarenhet vet vi att detta inte fungerar och att tvinga skattebetalarna att finansiera en utveckling av produkter som tvingas på dem är moraliskt förkastligt.

Piratpartiets agitation mot vissa företag kan enbart jämföras med utsagor från de mest vänsterextrema grupperna. Christian Engström kallade Monsanto för “så nära ren ondska man kan komma i aktiebolagsform” samt att läkemedelspatent “dödar många människor i tredje världen varje dag”. Om dessa elaka läkemedelsföretag valde att inte längre besvära världen med sin ondska och lade ner sin verksamhet och slutade utveckla och tillverka medicin, hur många skulle då dö? Om Monsanto lade ner och alla anställda började jobba som säg Röda Korset volontärer eller EU-parlamentariker skulle miljontals människor i världen dö av hunger.

Klart är att från dagens perspektiv skulle ett patentförbud ha katastrofala följder. Förbud mot upphovsrätt skulle på likande sätt drabba andra industrier. Med dessa konstateranden har vi dock inte kommit särskilt långt. Även om vi kan förklara varför vi tycker att patent- och upphovsrätt behövs står de på en mycket svag etisk grund.

När man kommer till slutsatsen att det moraliska och det praktiska är varandras motsatser kan man bara vara säker på en sak: man har tänkt fel någonstans. Någonstans i texten ovan finns ett fundamentalt tankefel.

Slutsatser

Moral och verklighet är inte frånkopplade. Om man frigör kopplingen betyder att vilken ideologi som helst kan motivera vilka förbrytelser som helst. Detta är precis vad som har hänt i historien – allt från religiösa förföljelser till franska revolutionen, kommunism och nazism. Det praktiska och det moraliska kan inte vara varandras motsats.

Som exempel kan man säga att det liberala argumentet för den kapitalism är inte ekonomiskt utan moraliskt. Det handlar kort och gott om att man inte får bruka våld proaktivt mot sina medmänniskor. I ekonomiska sammanhang betyder det att vuxna människor får fritt handla med varandra efter vilja och bästa förmåga utan att någon med våld eller hot om våld får tvinga dem att agera annorlunda. Det betyder att alla individer är jämlika i det att de har samma rättigheter. Kapitalismen är också ett praktiskt system i den mening att den är det effektivaste ekonomiska systemet vi människor någonsin haft. Ingenting har sporrat produktivitet och ökat välståndet som kapitalismen.

För upphovsrätt och patenträtt kan vi peka på det praktiska men vi har ingen enkel moralisk grund vi kan peka på. Det är inte konstigt att en del klassiska liberaler insisterar på en utökning av äganderätten till upphovsrätt och patenträtt. Det blir så mycket enklare och inga obekväma frågor uppstår.  Tyvärr håller inte deras resonemang närmare granskning. Det är en komplicerad fråga som inte har fått något adekvat svar. Det är också en mycket viktig fråga då produktionen av information blir allt viktigare.

Det kan vara frestande att säga att vi får kompromissa, men en kompromiss mellan något praktiskt och något moraliskt resulterar vanligen i något som varken är praktiskt eller moraliskt. Istället behövs det nytänkande – vi behöver ett system som uppfyller både kraven på att vara  praktiskt och moraliskt. Kort sagt, vi behöver kompetenta filosofer (och inte det post-modernistiska skräpet vi har till stor del idag) och kompetenta företagsledare och entreprenörer (och inte av den typen som springer till staten för att rädda sig från att behöva tillverka bra produkter och tjänster). Som ett första steg skulle jag personligen vilja se en mera nyanserad debatt.

Det finns dock en annan fråga som med mycket hög fart hamnat högst upp på dagordningen. Det som har blivit aktuellt är integritetsfrågor och rättsäkerhet. På ett par år har situationen förvärrats enormt i västvärlden. Från att ha ansett att det bara hör hemma i diktaturer att statliga tjänstemän granskar medborgarnas privata post har vi idag FRA-lagen. I samma veva ser vi rättsäkerheten hotad med IPRED där vissa företag får större befogenheter än polisen. De som trodde att dessa nya lagar bara kommer användas för att jaga terrorister och pirater har fått tänka om. Det kan inte bli mer illustrativt än när Storbritannien använde sig av anti-terror lagar för att beslagta isländska bankers tillgångar. 

Frågan om rätten till personlig integritet är en liberal kärnfråga. Vem är det som äger ditt privatliv du eller staten? Integritetsfrågan är den viktigaste som vi liberaler stött på åtminstone de senaste 50 åren. FRA-frågan är kanske den viktigast vi kommer stöta på under vår livstid. 

Rättsäkerhetsfrågan är en fråga som berör alla. IPRED-lagen är en ekvivalent till att ICA fick göra husrannsakan i ett helt kvarter för att de misstänker att en snattare bor i området. Man behöver inte vara förespråkare av snatteri för att inse hur oproportionerlig en sådan lag är. Man behöver inte vara mot upphovsrätt för att se den våldtäkt av rättssystemet som IPRED är.  Varje förespråkare av fri marknad och kapitalism bör ställa sig på barrikaderna mot lagar som tillåter företag att tjäna pengar genom att få politiska tjänster. Korporatismen är ett åtminstone lika stort hot mot den fria marknaden som kommunismen.

Alliansregeringen är den politiska grupp som genomfört dessa lagar som utgör stora hot mot den personliga integriteten och rättssystemet.  Man kan framför allt peka ett anklagande finger på Folkpartiet och Centerpartiet – som utmålar sig som liberala partier, men oppositionen är inte mycket bättre. Socialdemokraterna är för IPRED och för en egen version av FRA. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har visat under förra mandatperioden att de följer sossarna i dessa frågor. Man ska inte glömma att grunden till dessa lagar lades av den förra regeringen. Ingen av riksdagspartierna har någon trovärdighet kvar i  dessa frågor.

Som det ser ut idag finns det bara ett enda parti som har viss trovärdighet och som ser dessa frågor som kärnan i sin politik. Jag talar naturligtvis om Piratpartiet. Piratpartiet må ha en hel del suspekta saker i sitt partiprogram (avskaffandet av patent, förbud mot DRM etc.), men de kommer aldrig bli tillräckligt stora för att kunna göra någon skada där. Samtidigt är deras prioritet nummer ett frågor om den personliga integriteten. I en vågmästarroll kan de inverka genom att hjälpa till att få bort kränkande lagstiftning samt att förhindra att värre förslag blir till lagar.

Om integritetsfrågan inte varit så viktig hade jag antagligen lagt min röst på Christofer Fjellner (m) som har ett exemplariskt liberalt track record. En röst på Fjellner är dock en röst på moderaterna och därmed en indirekt godkännande av deras politik. Jag är för upphovsrätt (dock kanske inte i 90 år), för patenträtt och självklart för att producenter får sätta vilka villkor de vill för försäljning av de varor som de producerar (inklusive att sätta DRM-skydd på dem). Detta bleknar dock i jämförelse med det akuta läget när det gäller integritetsfrågorna. Min röst den 7 juni kommer vara på Piratpartiet.

Det har blossat upp en debatt sedan TV4 beslutat att inte sända politisk reklam från Sverigedemokraterna och Junilistan. Vissa kallar det för diskriminering och andra till och med för censur. Det gäller dock att hålla isär begreppen och veta deras mening. De enda som kan censurera är stater. Censur är att med lag inskränka yttrande- och/eller tryckfriheten. Att du inte tillåter vem som helst att skriva i din tidning eller blogg eller att få TV-tid på din station är inte censur.

Om staten hade förbjudit ett politiskt parti att uttrycka sina åsikter hade det varit censur. Att en privat TV-kanal inte tänker erbjuda sina resurser är inte censur.

Är det diskriminering? Självklart. Att diskriminera är att välja. Om man inte diskriminerar betyder det bara att man inte har några värderingar. När du röstar på parti A istället för parti B så diskriminerar du, precis som när du väljer produkt A istället för produkt B i en affär. TV4 diskriminerar hela tiden när de väljer vilka program som ska vara med och vilka man inte vill ha på sin kanal. Om man inte gillar deras val kan man mycket enkelt titta på någon annan kanal.

TV4:s ägare har som alla andra medborgare rätt till sin politiska uppfattning och kan använda sin privata egendom för att framföra det budskap de vill. Precis som du kan välja om du vill bära en t-shirt med en politisk slogan kan TV4 och dess ägare bestämma vilka politiska budskap de vill ha på sin TV-kanal.

Det handlar inte om specifika fall av inkompetens i rättsväsendet utan om grundläggande fel i hela systemet. Om man vill få bort dessa fel (som till stor del saknar motsvarighet i andra demokratiska länder) krävs en total reform.

Med ny teknik kommer nya etiska och juridiska utmaningar och med tanke på att teknikutvecklingen accelererar kommer ett rättsväsen som kan hantera nya problem vara av största vikt. Fildelning är ett enkelt problem jämfört med vad man kan få exempelvis från biotekniskt håll.

Vad är problemen och finns några möjliga lösningar?

Åklagare

Idag har en svensk åklagare en dubbelroll – där den ena rollen har intressekonflikter med den andra. För det första ska åklagaren representera staten. Åklagaren bestämmer om åtal ska väckas och baserat på uppfattningen om att att den misstänkte är skyldig försöka få honom fälld. I den andra rollen ska åklagaren vara objektiv och neutral och beslutar exempelvis om husrannsakan, häktning osv. Kan åklagaren vara objektiv en sekund för att nästa sekund ha som mål att få den misstänkte fälld? Nej, det är för mycket att begära. Detta är dock exakt vad det nuvarande systemet begär av åklagare.

Den grundläggande idén bakom en rättegång i Sverige är att man sätter sig ner och diskuterar och kommer tillsammans fram till ett beslut om skuld och bestraffning.  Det ska inte vara någon antagonistisk uppvisning mellan åklagare och försvarare framför en jury utan sidorna ska föra en konstruktiv dialog. Lagen ska inte tolkas utan helst följas ordagrant. Det må låta som en fin idé, men den fungerar inte i verkligheten. Åklagarsidan och försvaret ställs mot varandra och har mycket skilda åsikter med det att i Sverige har sidorna inte lika rättigheter. Åklagaren har en stor makt som i andra rättssystem brukar tillhöra domaren.

Lösningen till problemet är enkel: acceptera att åklagare och försvarare har diametralt motsatta  intressen. Överför den objektiva rollen från åklagare till domare som får vara den objektiva medlaren mellan de två parterna. Låt försvarare och åklagare ha identiska rättigheter (bortsätt från att åklagaren får väcka åtal). Detta är en standardlösning som används i de flesta andra demokratier i världen.

Nämndemän

Det mest suspekta elementet i den svenska rättsapparaten är nämndemännen. I Sverige har vi ingen jury i rättegångar utan det är två, tre personer som tillsammans med domaren fattar beslut om skuld och om bestraffning. Nämndemännen (precis som medlemmar i en jury) är lekmän, det vill säga har som regel ingen juridisk utbildning. Det som är anmärkningsvärt dock är hur de väljs. Nämndemän i tingsrätten väljs av kommunfullmäktige och i hovrätten av landstingsfullmäktige. Det handlar alltså om politiska nomineringar – något som är normalt fullkomligt oförenligt med ett modernt demokratiskt system. En av grundpelarna i en modern demokrati är att rättsväsendet ska vara politiskt oberoende. Det svenska systemet är i sällskap med   länder som Nordkorea och Iran. Systemet fungerar vid vanliga brott där det inte finns något politiskt intresse men i det fall det finns blir det katastrof. Då finns ingen objektiv rättvisa och rättegångar blir politiska. Om man ska ändra på en sak i systemet så är det hur nämndemän väljs.

Lösningen är att ha jury vid rättegångar, se till att nämndemän väljs på icke-politiskt sätt eller avskaffa nämndemännen helt och hållet. Vi må inte vara en bananrepublik, men men med det nuvarande systemet är epitetet bananmonarki passande.

Korruption

Sverige brukar hamna bra på internationella listor på korruption. Den typen av korruption handlar om direkta mutor, och det stämmer att det sällan förekommer i Sverige. Vi har dock en annan typ av korruption som handlar om starka grupper som skyddar sina medlemmar. Det svenska rättssystemet är en sådan grupp och den omfattar allt från poliser och rättsläkare till åklagare och domare. Jäv är en svensk tradition. Ett fall som exemplifierar denna korruption är det som fick Sverige svartlistat hos Amnesty International: fallet med Osmo Vallo. I korthet handlade det om hur två polismän slog ihjäl en man och hur sedan poliser, rättsläkare, åklagare och domare hjälptes åt att sopa det under mattan. Ett annat exempel, där det knyts till politiska intressen är husrannsakan mot Bahnhof (intressant nog utfärdat av samma domare som i Pirate Bay målet). Grova tjänstefel begicks och trots att det hela dokumenterades väl (av andra myndigheter bland annat) blev det inte ens en förundersökning.

Detta är det svåraste att komma åt. Sverige är ett relativt litet land och de som jobbar i rättsväsendet tenderar att känna varandra. Det kollektiva tänkandet dominerar och de som sticker ut trycks ner.

Eftersökes: Objektivitet

Lagar måste vara objektiva (och objektivt försvarbara). Med det menas för det första att lagarna måste skrivas på sådant sätt att de är konsekventa och att en person måste kunna klart på förhand veta vilka lagar som gäller och vilket straff den får om den bryter mot lagen. För det andra måste rättssystemet ha ett objektivt förhållande till lagen. Det betyder att det inte finns mycket utrymme för tolkning och inget utrymme alls för något annat än lagen. Politiska influenser och sociala nätverk får inte påverka utfallet i en rättegång. Tyvärr uppfyller Sverige idag  inte något av villkoren. Lagar som stiftas är otydliga och delvis godtyckliga. Tolkningen av dem är ofta godtycklig och är beroende av juristernas kontaktnät samt ett offer för politisk inblandning.

Att ha en konsekventa objektiva laga är det viktigaste i ett samhälle. Utan det har man inget skydd alls utan kan bara hoppas på att man inte blir ett offer för en godtycklig lag.  Utan objektiv lag är medborgarna helt utsatta och utan rättigheter, fullkomligt beroende av byråkraters och politikers goda vilja. 

I media:  SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, DN1, DN2, Falkvinge

Johan Norberg, Sveriges kanske mest prominente liberal har en ny bok ute. Den heter “En perfekt storm – Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin” och handlar som titeln antyder om finanskrisen.

Från bokens baksida:

Hur kunde det gå så fruktansvärt fel? Hur kunde lite för entusiastiska bostadsköpare i USA åstadkomma historiens första globala finanskris? Johan Norbergs nya bok ”En perfekt storm” är en berättelse om kortsiktig vinstmaximering och huvudlös röstmaximering, om Wall Street-direktörer och finansmyndigheter, om staten och kapitalet och om dig och mig. Det här är berättelsen om hur vi trasade sönder den globala kapitalismen.

P J Anders Linder skriver i sin söndagskrönika i SvD om boken och intervjuar Norberg. Realtid har publicerat sista kapitlet i boken (för de som vill på förhand veta vem den skyldige var).

Även om man får anta att de flesta som deltar i sådana manifestationer inte har reflekterat över vad de förespråkar utan försöker bara vara politiskt korrekta är det värt att titta närmare på fenomenet. Problemet med Earth Day är inte att det är en meningslös demonstration som inte har någon praktisk effekt utan att den baserar sig på ett djupt rotat människohat. De som talar om energiförbrukning som något ondskefullt visar en önskan om att trycka tillbaks mänskligheten i det förindustriella helvetet där människan levde i total misär. Vår energiförbrukning är vad som gör att vi inte fryser ihjäl, att vi har sjukhus, industri, kommunikation mat och allt annat som står för vårat välstånd.

Sverige är bördig mark för att så dessa idéer till stor grad för att en extrem form av miljötänkande är redan etablerad. Barn i skolan får lära sig att det är människan som är ond och förstör naturen. Ekorrar, bofinkar och vargar är snälla och levde i en idyll tills den onda människan kom och förstörde deras habitat. Ta bort människan och problemet är löst – så lyder uppmaningen.

Det finns naturligtvis flera fundamentala motsägelser i dessa “naturvänners” ideologi. Den som är enklast att se är att de insinuerar att människan inte är del av naturen medans bävrar och bofinkar är det. Som Heinlein påpekade: när en “naturvän” förklarar hur den älskar bäverdammar men hatar dammar byggda av människor så är det dennes hat för människan som lyser igenom (i.e. självhat).

Så är det här med miljö allt bara dumheter? Garanterat inte.  Miljöpåverkan (det som rör människans liv på jorden)  är en sak man måste ha med i den ekonomiska kalkylen. Det är en faktor som länge ignorerats och det är bra att man börjat få upp ögonen för det. Precis som du förväntats att betala för hanteringen av dina hushållssopor – och kan inte bara kasta in dem på grannens tomt, bör också utsläpp hanteras. Det betyder dock inte att man ska lyssna på domedagsprofetior och sträva mot att gå tillbaka till stenåldern.

Miljörörelsen innehåller ett brett spektrum av ideologier och idéer. Tyvärr har de extrema falangerna fått ett enormt inflytande. Istället för att se hur man kan reducera miljöpåverkan som har negativa konsekvenser för människor ser de människan som problemet. Att låta sig ledas av dessa ideologier är att frivilligt bli eskorterad till bödeln. De förespråkar (och det öppet) bävrars och bofinkars välbefinnande på bekostnad av människan. Det är precis vad Earth Day står för – låt oss släcka ner och stänga av det som bär upp vår civilisation.

Jag tänker själv delta i Earth Hour – på mitt eget sätt. Från klockan 20:30 till 21:30 då manifestationen pågår tänker jag sätta upp ett beräkningsjobb på mitt företags superdator (1440 processorer). Jag kommer att låta den räkna på proteinveckling för folding@home projektet som Stanford University håller i. Simulationer av proteinveckling ger djupare förståelse av hur olika sjukdomar fungerar och  är till stor hjälp vid utveckling av ny medicin. En sådan dator som jag tänker använda drar mycket ström. Vi pratar här om ett gäng kilowatt och det kommer garanterat motverka nedsläckningen av åtminstone ett par hundra hushåll.

Om du också vill delta i denna variant av Earth Hour kan du faktiskt göra det med en helt vanlig PC – ingen superdator krävs. Gå till folding@homes hemsida, ladda ner klienten och börja köra klockan 20:30 och en timme framåt.

I media: SVD1, SVD2, DN1, DN2

Denna shoppinglista är helt i linje vad man kommit att förvänta sig av socialdemokraterna de senaste 50 åren. De som trodde att de lärt sig något och att vi skulle få en reformerad socialdemokrati trodde alltså fel. Visserligen handlar detta till stor del att Sahlin nu på många olika sätt försöker att återfå sin väljarbas så man ska kanske inte hoppa till förhastade slutsatser om att detta förslag skulle ha en positiv inverkan på ekonomin.

Den snälla tolkningen är att detta är cyniskt förslag som hon inte tror på men som är tillräckligt populistiskt för att dra in politiska poäng. Mer oroväckande är om hon och andra höga sossar faktiskt tror på det.

Varför kan inte förslaget fungera? För att investeringarna som de förslår inte ens i teorin kan ha någon effekt samtidigt som pengarna som man vill bränna skulle ha använts på betydligt bättre sätt. Den ekonomiska krisen är global och  ett litet exportland som Sverige är både mycket beroende av det internationella läget och kan inte påverka det mycket. Vi är också mycket beroende av externa investeringar i svenska bolag. Ekonomiska kriser är tider då marknaden rensar ut dåliga företag. Det enda sättet för företag att klara sig – och det sätt man får slut på krisen – är genom förbättringar. SAAB håller på att gå i graven inte på grund av att unga har svårt att få jobb, att kommunerna har för lite pengar eller för att de anställda är för lågutbildade. SAAB håller på att gå i graven för att de producerar sämre bilar än konkurrenterna.

Svenska företag måste ha bättre och billigare tjänster att erbjuda. Det är denna effektivisering som skapar både välstånd och jobb. Satsningar på utbildning, arbetslöshetsförsäkring osv. har ingenting med saken att göra. Pengar måste skapas innan de kan förbrukas. Att flytta pengar från en hög till en annan ger ingenting. Att flytta pengar från bra till dåliga investeringar är att förstöra dem – och med dem välstånd och jobb.

Det finns definitivt en sak som staten kan göra för att hjälpa svenskt näringsliv: flytta sig ur vägen. Om man vill att jobb ska skapas ska man ta bort de arbetsmarknadslagar som idag är ett enormt hinder. Avskaffa arbetsgivaravgiften, ta bort skatten på kapitalvinst för att stimulera investeringar etc. Genom att bara sluta störa näringslivet kan staten göra en gigantisk insats för ekonomin, både på kort och lång sikt. Om man vill hjälpa konsumtionssidan finns också en enkel lösning: ta bort momsen.

Det finns dock en annan och till och med mer allvarlig aspekt av det hela. För att ekonomin i en stat ska fungera måste det finnas konsekventa lagar och innanför dessa lagar måste privat egendom respekteras. Om man tar ut godtyckliga skatter med motivationen att “staten behöver pengar” tappar investerare förtroendet för landet. Hur skulle de inte göre det? Skulle du ha dina sparpengar i en bank som tog godtyckliga belopp från ditt sparkonto när den kände att den behövde lite extra cash?

Vi har faktiskt ett praktexempel på en sådan katastrof.   1986 använde staten en engångskatt för att plocka 15 miljarder från pensionsfonder. De motiverade det med att fonderna hade ökat mera än förväntat och att “staten behöver pengar”. Att ta 15 miljarder av pensionsbesparingar lyckades på mycket kort tid få ca 800 miljarder i investeringar att försvinna från landet. Den ekonomiska skadan var så enorm att den var en av de mera prominenta orsakerna till krisen i början av 90-talet.

DN skriver i en artikel om de hemska förhållandena i kinesiska fabriker som tillverkar produkter till västerländska företag. Det som aldrig frågas i sådana artiklar är varför arbetarna väljer att jobba där. Svaret är mycket enkelt: för att alternativen är värre. Det är frivilliga avtal de har ingått och om de prioriterar arbetsförhållanden över ha det jobb de har och den lön de har kan de alltid sluta.

Man kan höra socialister vråla om “slavarbete” och hur det behövs “solidaritet”. Ok, låt oss spela med. Antag att arbetarna i fabrik A börjar kräva dubbelt så hög lön? Då flyttas produktionen till fabrik B där arbetarna inte kräver det. Arbetarna kan förstås gå ihop och bilda fackföreningar, men detta har tydligen inte hänt. Arbetarna i det socialistiska Kina föredrar tydligen de konkurrensfördelar de får framför samarbete.

Ok, men anta att staten kommer in och sätter minimikrav på arbetsförhållanden, vad händer då? Då väljer de västerländska företagen att flytta sin tillverkning till något annat land. Kambodja har exempelvis ett mera affärsvänligt klimat.  Arbetarna i både fabrik A och fabrik B blir arbetslösa och hamnar därmed i en situation som är värre än de var i.

Alright, men antag istället att Nokia eller Apple bestämmer sig för att självmant höja lönerna i sina fabriker över marknadsvärde. Det som händer då är en rad saker. För det första måste de höja sina priser vilket kommer leda till minskad marknadsandel och minskade intäkter. Detta kommer att resultera i att mindre pengar kan läggas på den verksamhet som faktiskt möjliggör drivandet av företaget (forskning och utveckling). Det kommer också leda till att investerare drar sig till andra företag. Snart måste företaget minska sina tillverkningskostnader eller gå under och vi är tillbaks på ruta ett.

Men antag att exempelvis alla stater i världen gick ihop och tvingade företagen att betala högre löner? För det första skulle vi då verkligen tala om slavarbete – att vissa tvingas med implicit hot om våld från statens håll jobba för andras intressen. För det andra skulle motorn i företagen – den forskning och utveckling som skapare mervärde – ta en stor smäll. Pengar måste skapas innan de förbrukas och om man skadar motorn i denna process blir det mindre åt alla.

Att vara fattig är ingen konst – det räcker med att man gör ingenting. Bara för ett sekel sedan var de rikaste länderna fattiga som dagens U-länder. Det som är värt att förstå är hur rikedom och välstånd uppstår. Det är innovation och handel som står för tillväxt. Utan det skyfflar man bara pengar från en hög till en annan. Globaliseringen är en fantastisk utveckling som leder till ökat välstånd för alla – inklusive de kinesiska arbetarna. Det är sant att de jobbar under vad vi i väst tycker är usla arbetsförhållanden men sant är också att de har det betydligt bättre med fabriken än utan den.

Ett bra exempel på globaliseringens positiva inverkan är Taiwan. På tre generationer har man tack vare internationell handel gått från u-land till i-land. Första generationen var bönder som alltid var på svältningsgränsen. Andra generationen jobbade i fabriker som de ovan nämnda i Kina. Tredje generationen har lika hög levnadsstandard som vi i väst.

Det finns betydligt bättre saker att kritisera när man talar om Kina än dåliga arbetsförhållanden i fabriker. Trots dess flört med marknadsekonomi är Kina fortfarande en kommunistisk diktatur där dissidenter blir kastade i fängelse. Om man vill klaga på affärsverksamheten i landet bör man klaga på den massiva korruptionen och de byråkrater som lever på både den egna befolkningens och företagens bekostnad.

Det är lätt att man blir dyster när man ser hur stater världen över återgår till den mest primitiva formen av Keynesianism där man tanklöst vräker ner skattepengar in i bolag som utmärkt sig genom att missköta sin ekonomi och/eller tillverka produkter som ingen vill köpa.

Även i den mörkaste stund finns dock ljusglimtar och den här veckan har bjudit på några glada överraskningar.  Det är trevligt att för en gångs skull kunna berömma alliansregeringen och den här veckan har Maud Olofsson gjort sig förtjänt av beröm när hon förklarade att staten under inga omständigheter skulle pumpa in skattepengar till SAAB och General Motors. Den andra positiva överraskningen kom från oväntat håll efter att IF Metalls ordförande Stefan Löfven krävde att staten skulle gå in med pengar till SAAB (som enligt hans mening hade en lysande ekonomisk framtid). Det är sällan att man har tillfället att hålla med Expressen men ledarredaktionens svar till Löfven kunde inte ha uttryckts bättre: Om nu facket är så övertygade om att SAAB är en så fantastiskt investering, varför köper de inte SAAB. IF Metall har ett eget kapital på 6.5 miljarder kronor och GM skulle vara mer än villigt att sälja SAAB för en bråkdel av den summan.

Den mest positiva överraskningen den här veckan kom dock från Tjeckiens president Vaclav Klaus som i ett tal till EU-parlamentet kritiserade skarpt unionen för demokratiska brister och för att föra en katastrofal ekonomisk politik. Man brukar inte allt för sällan höra att länderna i Östeuropa behöver lära sig mer om demokrati och marknadsekonomi men Klaus demonstrerade i sitt tal att det nog är många i Västeuropa som skulle behöva lära sig ett och annat om de båda ämnena. Hans fulla tal kan läsas här, men här är den bit som förtjänar extra uppmärksamhet:

Many of you certainly know the name of the French economist Frederic Bastiat and his famous Petition of the Candlemakers, which has become a well-known and canonical reading, illustrating the absurdity of political interventions in the economy. On 14 November 2008 the European Commission approved a real, not a fictitious Bastiat’s Petition of the Candlemakers, and imposed a 66% tariff on candles imported from China. I would have never believed that a 160-year-old essay could become a reality, but it has happened. An inevitable effect of the extensive implementation of such measures in Europe is economic slowdown, if not a complete halt of economic growth. The only solution is liberalisation and deregulation of the European economy.

Den text av Bastiat som han hänvisar till är den parodiska “Candlestick makers’ Petition”. Den är en mycket läsvärd illustration om hur knasig logiken bakom protektionism är. På ett kompakt och enkelt sätt visar Bastiat om man följde de principer som protektionister förespråkar skulle man komma fram till att man väsentligt kan förbättra ekonomin genom att förbjuda solen och dess ljus.

Argumenten mot protektionism och för frihandel har stor likhet med Bastiats kanske mest kända textstycke “Den krossade fönsterrutan” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Där visade Bastiat den självklara principen – som trots dess självklarhet många missar – att förstörelse aldrig är bra för ekonomin. En variation av den principen är att betala för mycket för en vara eller tjänst skadar ekonomin.

När man betalar för mycket för en produkt betyder det att de extra pengarna som går åt inte kommer att investeras i något annat. Om man efter EU:s tullar på ljus får betala 2 kr svenskproducerat stearinljus istället för 1 kr för ett kinesiskt betyder det att 1 krona som skulle ha använts till att köpa något annat användes för att subventionera ett icke-konkurrenskraftigt företag. Företaget som tillverkar stearinljus drar nytta av det men på alla andras bekostnad. Nettoeffekten är att 1 krona har kastats bort. Det vanligaste argumentet mot detta är att pengarna trots allt stannar i landet då det inte alls är säkert att den extra kronan inte också gå till Kina. Detta är fel i både logikisk och etisk mening.

Det logiska felet är att oavsett om den kronan går till Kina eller inte måste Sverige producera något som andra vill köpa. Om man inte har det spelar det ingen roll hur många tullar man lägger på – man kommer hur som helst inte kunna handla med utlandet om man inte har en egen produktion. Om man har det (vilket Sverige har) så spelar det ingen roll om kedjan går Svensk->Svensk eller Svensk->Kines->Amerikan->Svensk. Produktionen är ett måste och faktum kvarstår att varje krona som betalas för mycket för en tjänst eller produkt betyder en bortkastad krona.

Det är etiskt fel på två punkter. För det första betyder det att staten får tvinga individen att inte bara kasta bort sina pengar, utan också tvinga den till vilka varor den ska köpa. För det andra innebär det att man tvingas hjälpa något som är dåligt på bekostnad av något som är bra.

När det kommer till EU så är det omöjligt att blunda för den katastrofala protektionistiska ekonomiska politik som unionen bedriver. Jordbruksstödet, CAP (Common Agricultural Policy), är utan tvekan det som gör störst skada. Massiva subventioner med skattepengar används till att 1) ge oss dyrare mat och 2) tillintetgöra jordbruken i tredje världen. Detta är vad protektionism oundvikligen leder till.

Om man vill hjälpa den svenska ekonomin ska man alltid se till att köpa varor och tjänster till det pris de är värda – aldrig mer. Om valet står mellan två lika produkter – en kinesisk och en svensk och den kinesiska är billigare så hjälper man den svenska ekonomin genom att köpa den billigare. Om den svenska är billigare så ska man lika självklart köpa den svenska. Genom att köpa den billigare produkten kommer pengarna man sparade spenderas och investeras på annat håll och då gå till konkurrenskraftiga företag och inte till vrak som lever på pengar de inte förtjänat.