Nu när staten går in och räddar Carnegie kan man fråga sig vad som hade hänt om den svenska staten inte ingripit och likväl vad som hade hänt om den Amerikanska staten inte hade ingripit för att hjälpa banksystemet med en gåva på 700 miljarder dollar. Man behöver inte spekulera för mycket för det finns ett bra historiskt exempel: Den allra första finanskrisen som inträffade 1907 i USA och som var mycket lik den vi nu haft under 2008.

Dock fanns där inga centralbanker och staten hade varken resurser eller vilja att hjälpa bankerna.

Finanskriser är mycket speciella då de slår mot achilleshälen i ekonomin – bankerna. Utan ett fungerande banksystem kan ekonomin inte fungera. Grunden till ett fungerande banksystem är tillit till banker och mellan banker. Om de inte vågar låna ut pengar tar allt stopp och får enorma konsekvenser i hela ekonomin.

Grunderna till 1907 års kris

Till skillnad från 2008 handlade inte spekulationerna om bostäder utan om koppar. Krisen började med att en grupp investerare försökte få kontroll över United Copper Company, den största koppartillverkaren i USA. De lånade enorma belopp för affären men hade gjort en feluppskattning. Aktien störtdök. Många banker hade aktinnehav i United Copper som säkerhet för sina lån.

Effekten

Bankerna blev ovilliga att låna ut pengar och många banker var på gränsen att gå omkull. Det blev stormning av banker. På den tiden kunde man inte göra sina bankaffärer på internet utan var tvungen att mer eller mindre rusa in på närmaste bank med knölpåk i hand och kräva sina pengar. Om alla samtidigt vill ha ut sina pengar går vilken som helst bank omkull. Förtroendet för bankerna var borta. Bankerna lånade varken ut pengar till andra eller varandra. Ekonomin var nära att haverera. Dessutom var USA:s ekonomi på den tiden till 90% jordbruksbaserad. Ekonomin var låst i cykler med jordbruket vilket försvårade situationen.

Lösningen

När saker såg som mörkast ut äntrade J.P Morgan scenen. J.P. Morgan var en av USA:s mest framgångsrika investerare och bankirer och som hade en massiv förmögenhet bakom sig. Han gjorde privat och genom sina företag en rad stora investeringar i krisdrabbade men solida banker. Han fick med sig fyra stycken finansjättar som gjorde samma sak (Rockefeller, Cortelyou, Rotschild och Stillman). De både lånade ut pengar till bankerna och köpte upp aktier. Efter en hel del dramatik lugnade sig situationen och finanskrisen var löst – förtroendet för bankerna var tillbaka. Räddningspaketet hade fungerat.

Varför agerade Morgan och de andra som de gjorde? Mycket enkelt – utan ett fungerande banksystem hade alla förlorat och detta inkluderade i högsta grad dem själva. Investeringarna de gjorde var inte bortkastade – tvärt om. De lyckades både rädda finanssystemet och tjäna en bra slant på det.

Efterspelet

Börsnedgången 1907 var betydligt värre än vad vi sett 2008. New York börsen hade fallit mer än 50% i början av krisen. Ett år senare hade den helt återhämtat sig. En del dåliga banker hade gått i konkurs och de mera solida bankerna hade tagit över deras tillgångar och kunder. USA:s ekonomi var starkare än den någonsin varit. J.P. Morgan och de andra investerarna hyllades först som hjältar. Senare började dock folk säga att det var orimligt att hela ekonomin skulle ligga i händerna på ett par über-rika individer. Som ett resultat av detta skapades Federal Reserve – USA:s centralbank. Den satte igång direkt med att orsaka 1929 års börskatastrof och följande depression, men det är en annan historia (se Guldålderns slut).

Relevans idag

Det 1907 års finanskris visade var att även när achilleshälen finanssektorn var träffad fungerade marknaden. Investerarnas självintresse var mer än tillräckligt för att krisen skulle lösas. Vissa banker fick ett kapitaltillskott, men det var ytterst selektivt och mycket få banker och investerare belönades för tidigare dåliga beslut. Universallräddning av banker som drivits inkompetent behövdes alltså inte och tack vare att de som gjort dåliga investeringar fick betala dyrt för det förbättrades banksystemet. Allt detta till trots att USA:s ekonomi var jordbruksbaserad och trög och aktier såldes genom att man viftade med papperscertifikat på börsgolvet. 2008 var förutsättningarna för en odramatisk lösning mycket bättre.

Slutsatsen är mycket enkel – teorin att ekonomin skulle gå under om staten inte gick in och räddade inkompetenta banker med skattepengar stämmer inte. Tvärt om erbjuder statlig hjälp ingen garanti alls – se bara på Island där man fick all statlig hjälp men förhindrade med lag utländska investeringar. Anledningen till att marknaden löser problemet utan att inkompetens belönas är att det ligger i alla investerares självintresse att ha ett fungerande banksystem. Men istället för att vänta på att situationen blivit något lugnare och en marknadslösning kommit upp erbjöd sig staten direkt att rädda alla inkompetenta banker. Detta gjorde förstås att ingen annan ville göra den investeringen och att inkompetens och kortsiktig girighet belönades. Förlorarna vid en sådan lösning är förutom skattebetalarna de banker som skött sig och nu måste finansiera sina konkurrenters misstag. Den signal som staten i både USA och Sverige har skickat ut till bankerna är att de kan bete sig hur oansvarigt som helst och att de kommer få behålla vinsterna och staten står för notan för förlusterna.

Politikernas försäkran om fler regleringar som i framtiden kommer förhindra oansvarigt beteende är löjeväckande. I bara Washington DC jobbar över 10,000 statsanställda enbart med att reglera finansmarknaden och vi kan alla se vilket lysande jobb de gjorde. Det finns oändligt många regler och lagar redan och de har gång på gång demonstrerat att de inte kan förhindra framtida kriser. De som vill tjäna pengar genom investeringar som är kortsiktigt bra men långsiktigt dåliga har ett obegränsat urval av tillvägagångssätt. Det enda regleringarna gör är inför kostsam byråkrati som ofta står i vägen för vettiga investeringar.

Det enda sättet att få företag att göra vettiga långsiktiga investeringar är om man låter dem betala för sina misstag på marknaden. Ingen nåd för inkompetens och misstag – inga statliga räddningspaket alltså. Man kan inte belöna inkompetens utan att få mera av den varan.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3

Dagens Nyheter har en serie artiklar som beskriver hur finanskrisen kom till. Den är sakligt korrekt men hoppar över en hel del mycket relevanta steg som mycket starkt bidrog till denna kris och flera andra större ekonomiska kriser. 

En mycket relevant händelse var när guldmyntfoten övergavs till fördel för fiatvaluta. Detta började ske i USA 1913 när Federal Reserve grundades och var de facto genomfört i större delen av världen efter första världskrigets slut och helt borta efter andra världskriget. Så vad var det för system som övergavs och till fördel för vad?

Guldets värde

Innan guldmyntfoten övergavs var pengar direkt bundna till en viss mängd guld. En bank kunde inte låna ut mer pengar än det hade guldreserv. Detta var en mycket stark regleringsmekanism – bankerna kunde inte låna ut hur mycket pengar som helst utan när deras guldbackning var slut var de tvungna att minska utlåningen och höja räntan tills de hade tillräckligt med backning för att låna ut mer. Pengar hade alltså ett objektivt värde bundet direkt till en råvara.

Resultatet var att när bankerna periodvis fick slut på guld och höjde räntan så minskade pengaflödet till företagen och en skarp och kortvarig recession följde. Dessa recessioner varade i medel som mest ett par månader.

Åtgärden

När politiker och vissa ekonomer tittade på dessa återkommande recessioner kom de fram till att de kunde förhindras om man då bankerna började få slut på guld sköt in kapital från annat håll. På sådant sätt trodde man sig kunna garantera att det aldrig mer skulle bli ekonomiska nedgångar. Men var skulle man få pengarna ifrån?

Svaret som de gav var: staten. De menade att staten hade ju en hel hög med pengar de fått in från skatt. Dessa pengar kunde ju lånas ut för att hjälpa ekonomin. Sagt och gjort men man kom till samma situation – när banker + staten fått slut på pengar att låna ut blev det räntehöjningar och tillbaks till de återkommande recessionerna. Den enda skillnaden var att recessionerna blev längre och djupare då det handlade om ett större pengaflöde.

Då kom lösningen som skulle forma världens ekonomier fram till denna dag: Man kom fram till att staten inte bara hade de pengar de hade fått in i skatt utan att staten skulle ju få in nya skatter i framtiden och dessa kunde användas som säkerhet för lånen. Istället för att man lånade ut pengar man hade skulle man låna ut pengar man förväntade sig ha i framtiden. Detta gick förstås inte ihop med den guldbaserade kopplingen till pengar – för den tillät bara att man spenderade pengar man faktiskt hade. Av den anledningen infördes fiatvaluta (fiat=kommando) istället för den objektiva guldbaserade valutan. 

Resultatet

Tänk dig att du upptäcker att om du på en post-it lapp skriver ”500 kr” och upptäcker att alla butiker var mer än villiga att acceptera det som betalning.  Vad skulle du göra? Shoppa som tokig antagligen och det var precis vad som hände. Staten lånade ut mer och mer pengar utan förbihåll – baserat helt på att de skulle få in massvis med skatter i efterhand. De påpekade att nu när de hade förebyggt alla recessioner skulle tillväxten bara fortsätta växa och statens inkomster öka och där med säkra nuvarande och framtida lån.

1929 brast bubblan och orsakade en depression som (visserligen med ytterligare hjälp från Roosevelt) varade till efter andra världskriget. I framtiden blev riksbankerna något försiktigare med sin utlåning, men principen med fiatvaluta istället för guldbaserad behölls. Även om 1929 års krasch och följande depression var extrem har liknande bubblor och krascher hänt sedan dess. De små snabba recessionerna från guldåldern var borta och ersattes med periodiska långa och stora ekonomiska nedgångar samt bubblor och kollapser av dessa. En bubbla spräcks alltid förr eller senare när verkligheten hinner upp uppblåsta förväntningar. När riksbankerna ägnar sig åt vad som i alla andra fall skulle ha kallats för falskmyntning kan bubblorna få episka proportioner som hade varit omöjliga om man behållit en objektiv valuta kopplad till verkligheten istället för att vara kopplad till politiska och ekonomiska förhoppningar.

Framtiden

Varför har man inte återgått till en objektiv valuta? Det finns flera anledningar men den primära är att fiatvaluta ger en politisk kontroll över ekonomin. Staten kan göra ingrepp och regleringar som är ekonomiskt mindre fördelaktiga men politiskt önskvärda. Priset av detta är att vi även i framiden kommer ha stora bubblor och stora recessioner. Med en global ekonomi dämpas den lokala politiska kontrollen av valutan något men samtidigt ligger de flesta ekonomier i samma fas och bubblorna och rasen blir än större.

En återgång till ett objektivt valutasystem skulle innebära att man gick tillbaks till kortare och mindre dramatiska recessioner men det är högst osannolikt att det skulle ske. Om man tittar historiskt och globalt kan man se att guldbaserade valutor övergavs av en enda anledning – staten ville ha tillgång till pengar som man inte hade. Denna frestelse har helt enkelt visat sig för stor i och med att staten inte behöver oroa sig för de lagliga konsekvenser som skulle drabba en individuell medborgare som betedde sig så. Långsiktigt drabbar det alla men kortsiktigt tillåter det politiker att uppfylla diverse vallöften som staten egentligen inte har råd med.

Rekommenderad läsning: Gold and Economic Freedom av Alan Greenspan – en lättläst och intressant genomgång av temat. (Skrivet innan Greenspan slutade leva som han lärde och blev chef för Federal Reseve).

DN:s finansserie: Del1, Del2, Del3, Del4, Del5, Del6  Annan Media: SVD1, DN1

 Med tanke på att jag skriver detta ett antal timmar innan vallokalerna börjar stänga i USA kan jag få äta upp de här orden, men just nu ser det inte ut som om McCain inte har mycket chans till en vinst. Att så skulle vara fallet var långt ifrån klart för ett år sedan. McCain såg ut som en kandidat som kunde stå i stark kontrast till den högerkonservativa Bushadministrationen. Han kunde erbjuda en liberal ekonomisk politik tillsammans med en liberal social politik.
Så vad hände? McCain har under tidigare kampanjer visat sig vara dålig på att leda en valkampanj. Redan i primärvalen körde hans kampanj fast på grund av för många och dåliga rådgivare. Ett tag skärpte han sig och tog tag i kampanjen och rensade ut den. Men efter primärvalen var han tillbaks i en liknande position, fast i en större skala. För att vinna primärvalen var han tvungen att vinna South Carolina – en mycket högerkonservativ och religiöst fundamentalistiskt delstat. Han drog åt höger och vann.

Efter South Carolina valde han rådgivare som hade en klar åsikt: att McCain måste fortsätta åt höger för att vinna republikanska ‘kärnväljare’. Dessa kärnväljare var enligt deras teori den religiösa högern som hjälpte Bush 2000 och 2004.
Genom det beslutet fick han alla vettiga konservativa och libertarianer springa efter skydd. Valet för en libertarian var ekonomiskt förtryck från Obamas vänster eller socialt förtryck från McCain religiösa höger. De flesta valde Obama med förhoppning att han inte är ärlig om sin ekonomiska policy.

Dödsstöten för McCains presidentambitioner var valet av Sarah Palin till vicepresident. Det skrämde bort de flesta som hängt kvar och hoppats på att John McCain skulle komma tillbaks till sin normala politik.
Från ett liberalt perspektiv var de båda kandidaterna katastrofala, men de flesta liberaler föraktar socialt förtryck av religiösa fundamentalister ett snäpp mer än de föraktar ekonomiskt förtryck av socialister. Så Obama får motvilligt den liberala (libertarianska) rösten.

Hur säker är en Obamaseger? Om alla opinionsundersökningar inte har varit fullkomligt fel, så mycket säker. FiveThirtyEight visar följande beräkningar baserade på statistiska simulationer:

I media: DN1, DN2, SVD1

Fredrik Braconier skriver i SVD att statens bankpaket är ett ideologiskt jordskred för den borgerliga regeringen och att nyliberala idéer nu ”åtminstone temporärt kastats på sophögen”. Detta är en lika vanlig som i sak felaktig åsikt som har upprepats från olika håll sedan finanskrisens början. För att reda ut hur det ligger till bör följande frågor besvaras:

• Var står politikerna ideologiskt och vad gör de praktiskt?
• Hur uppstod finanskrisen och vem bär ansvaret?

Stefan Fölster och Jonas Frycklund skriver i Aftonbladet att i finanskrisdebatten så blundas det för elefanten i rummet: politikernas ansvar för finanskrisen. De har helt rätt. Hans Bergström i Dagens Nyheter skriver i princip samma sak. Fram tills nu har debatten karakteriserats av kritik mot Wall Street och mot kapitalism. Varav detta byte av fokus? 

Man kanske kan tro att det finns en koppling till att nyliberaler har skrikit sig hesa den senaste tiden i försök att för en högst ointresserad publik peka på den katastrofala finansmarknadspolitik som har förts i USA. Det finns saker som tyder på att det inte skulle vara fallet. 

Det som sticker ut är att av en rad mycket problematiska regleringar och politiska beslut är det framför allt en sak som blir utpekad som ansvarig: Bolagen Fannie Mae och Freddie Mac. Kritiken mot att ha stora subventionerade statliga bolag som ger ut lån under marknadskostnad är helt rätt. De bolagen har 50% av den amerikanska bostadsmarknaden. Dock så är Community Reinvestment Act (tvingar banker att låna ut pengar till folk som inte hade råd) och Fair Value Accounting-lagarna (tvingar bankerna att värdera sina säkerheter som om de vore på marknaden även om det inte finns någon marknad och inga planer på försäljning av säkerheterna) åtminstone lika stora bovar i historien.

Förklaringen är ganska så enkel. Tyvärr är det inte nyliberala debattörers sakliga argument som har övertygat. Istället kan man enkelt spåra det till att McCain nu för första gången har gått över från att skylla på bankernas girighet till att peka på Fannie Mae och Freddie Mac som huvudskyldiga. 

Finanskrisen har haft hittils en viss betydelse i Sverige. Den har övervakats intensivt av media. Ändå så krävdes det att en amerikansk presidentkandidat (en i svensk media opopulär sådan till råga på allt) nämnde den politiska aspekten för att media ska ta frågan seriöst.

Vad har hänt med oberoende journalistik? Har svensk media blivit så svag att den enbart kan köra den populistiska linjen? Till deras försvar kan man kanske nämna att de nationalekonomer som idag är i starka akademiska positioner och media använder för analys genomgick sin utbildning på 70 till 80-talet. Då var utbildningen i nationalekonomi en stark attraktor av vänstersympatisörer (som journalistiken var under 60-talet och som statsvetenskap och sociologi är idag). Så det är möjligt att de har fått en mycket politiskt vinklad bild från de svenska nationalekonomer man använder sig av.

Media: Aftonbladet, DN1, DN2, SVD1, SVD2

Det Amerikanska representanthuset har i slutändan tyvärr godkänt den $700-miljarderssubventionen av dåligt skötta företag. Visserligen var det till stor grad regleringarna som staten lagt ut som ledde till att investmentbankerna skötte sina affärer på det sätt de gjorde men det ser inte ut som om de har lärt sig av den läxan. Istället blir det mer reglering och subventioner av dåligt skötta företag. Dessa subventioner ska då betalas av skattebetalarna och de företag som inte misskött sig. Kort sagt signalen som skickas ut är att istället för att kompetent driva sitt företag och tjäna pengar genom att erbjuda de bästa tjänsterna till det lägsta priset lönar det sig istället att ha lobbyister i Washington som ser till att fördelaktiga lagar passeras så att man kan behålla vinsterna och dumpa över förlusterna på någon annan.

Men har det inte gått så långt att det behövs ett räddningspaket för att hela ekonomin inte ska haverera? Jo, det behövs radikala åtgärder – men inte av den typ som ledde till den här situationen i första hand.

Vad kan göras istället?  Här är ett par exempel:

1. Ta bort de regleringar som har gjort så mycket skada.  
   -Till att börja med ta bort de lagar som tvingar banker att låna ut pengar till låginkomsttagare under marknadsränta. Detta ledde till sub-prime lånen.

    -Ta bort ’fair value accounting’ lagarna som tvingar bolåneinstituten att värdera sina säkerheter som om de hade varit på marknaden – även om de inte är det eller det inte finns någon marknad att tala om. Detta har kanske mer än något annat bidragit till instabiliteten på marknaden och som leder till panikdumpning av priser.  

   -Ta bort alla statliga garantier på räddning av banker. Om de inte riskerar att gå i konkurs kommer de ta vansinniga risker då de inte har något att förlora.

2. Avskaffa företagsskatten. Detta kommer att ge ett tillskott i likviditeten som bra fungerande företag kommer att kunna utnyttja. Detta skulle ge bankerna den likviditet som behövs utan att dåliga banker belönades. Det skulle bli sina egna pengar de behöll istället för att de samlades ihop till en gemensam pott och delades ut till de sämsta företagen med de bästa politiska kontakterna.
    
3. Stycka upp och sälj ut Fannie Mae och Freddie Mac. De är en av huvudbovarna till finanskrisen då de med statliga subventioner pressade ner räntan långt under marknadsnivå och därmed fick folk att köpa hus de inte hade råd med. Samtidigt så tvingade de andra banker att följa deras exempel.
    
4. Lägg band på Federal Reserve och deras möjlighet att ändra styrräntan. Avskaffa Federal Reserve om möjligt då det är en organisation som på ett inkompetent sätt försökt få marknaden att fungera som politikerna vill. Ge upp. Marknaden är extremt komplex och känslig och de mest kompetenta ekonomerna i världen kan inte förutspå hur yttre randvillkor kommer att påverka den. Det är rent vansinne att tro att man med trivial politisk reglering kan kontrollera hur den kommer att bete sig i framtiden.
    
5. Bind valutan till guld eller något ekvivalent som har et objektivt marknadsvärde. Grunden till de flesta finansiella problemen vi ser idag har sin historiska rot i när man övergav myntfoten och gick över till fiatvaluta. Fiatvalutan är politiska pengar till skillnad från myntfoten som representerar ett faktiskt marknadsvärde. Den förra kan och har utnyttjats av både stater och banker att bygga luftslott av valutan.

Det här är bara ett par exempel, men de illustrerar i vilken riktning man borde gå. När man gjort något fel löser man det inte till att göra ännu mer fel på samma sätt.

Det enda den här ”räddningen” av bankerna innebär är att man fortsätter modellen där företag belönas för politiska kontakter och inkompetens och bestraffas för kompetens. Om man seriöst vill fixa systemet så måste man tänka om. Annars kommer vi vara i samma situation om 10 år med en ännu värre finanskris.

En tragikomsik punkt i subventionsplanen är att skatteavdrag ska ges till företag som sysslar med förnyelsebara energikällor. Miljövänlig el i all ära, men vad har det med finanskrisen att göra? Det är bara ett typexempel i vilka trafikstråk man rör sig i statlig reglering. Någon för tillfället starkt grupp av politiker fick antagligen in det mot hot om att de skulle rösta ner hela förslaget om det inte kom med. 

–Luka

Andra om finanskrisen: DN, SVD, Aftonbladet, BBC

Nattens debatt mellan Joe Biden (Demokrat) och Sarah Palin (Republikan) kan sammanfattas som oärlig, ytlig och vulgär. Även om innehållet inte hade varit katastrof gjorde Palins uppförande det pinsamt att titta på debatten. Hon uppförde sig som en karikatyr av en karikatyr av en ytlig, outbildad amerikans hemmafru. Hon var värre än den värsta stereotyp en amerikahatande vänsteraktivist hade kunnat hitta på.  Här är en sammanfattning av de viktigaste momenten i debatten:

Finanskrisen

De som här i Sverige kritiserat det giriga kapitalistiska USA borde ha känt sig som hemma. Kandidaterna försökte överbevisa varandra om vem som ville ha mer reglering i finanssektorn. Inte ett ord om de regleringar som ledde till krisen. Palin hade till och med mage att säga att bankerna lurade folk att ta lån som de inte klarade av. Detta efter the community reinvestment act som tvingade bankerna att ge ut icke-marknadsmässiga lån till låginkomsttagare. Biden nämnde att det behövdes reglering som såg till att bankerna hade täckning för de lån som ges ut – detta efter the Glass-Steagall Act som förbjöd investmentbanker att ta inlåning. Ingen av dem nämnde förstås att det var statliga subventioner till Fannie Mae and Freddie Mac som pressade ner räntorna till under marknadsvärde. Och ingenstans hördes det att det var Federal Reserve som pressade ner räntan från 6.5% till 1% för att rädda dåliga IT-företag som tog för stora lån under bubblan.

De båda kandidaterna skrek sig nästan hesa att rovdjuren på wall street måste övervakas och kontrolleras – utan att nämna ‘fair value accounting’ lagarna som kom till efter Enronskandalen och som innebar att bankernas säkerheter måste vid varje balansräkning värderas till uppskattat marknadsvärde. Detta även då säkerheterna inte låg ute på marknaden eller att det fanns en marknad.

Kort sagt det är att förvänta att mer reglering kommer införas som onekligen som i tidigare fall kommer leda till nästa kris då man kan skrika sig hes på den fria marknadens misslyckande.

Skatter och företagande

Biden skulle göra en svensk socialdemokrat stolt. Det var klasskamp – det var rättvist att man skulle ta från de rika och ge det till de fattiga. Palin fick in en poäng – vilket var den enda under debatten – att småföretagen skulle beskattas hårt under Obamas plan och där med skulle det minska antalet jobb. Sedan började de överbevisa varandra om vem som skulle beskatta storbolagen mer. Jobben hade de tydligen glömt bort. De diskuterade bensinpriserna och hur katastrofalt höga de var för att sedan tävla om vem som skulle beskatta och sätta mest regleringar på Exxon-Mobil. De tycks ha glömt bort bensinen och vem som skulle producera den efter att de förstört de där onda oljebolagen.

Samkönat äktenskap

Både Palin och Biden försäkrade om att de var emot äktenskap för homosexuella. Biden lovade dock att de skulle få samma medborgerliga rättigheter. Palin menade att hon var ‘tolerant’ men ville inte förklara mer och såg ut som hon ätit något illasmakande. Hur mycket kommer amerikanarna inte skämmas för det här om 50 år. Om man byter ut ‘homosexuella’ mot ’svarta’ så kan man få en idé.

Utrikespolitik

Hyfsat ointressant innehåll men Biden är betydligt mer kunnig på området och svarar på moderatorns frågor. Palin framstår så ytlig som hon antagligen är och svarar med lite slogans här och var.

Sammanfattning

Som en liberal vill man lägga sig på golvet och gråta. Det är svårt att förlika sig med att en av dessa två kommer att bli amerikansk vicepresident:

Obama & Biden är de facto sossar med siktet på att förstatliga allt de ser och förstöra den fria marknaden. Jag kommer ihåg ett tal från Obama som han höll för studenter och där han menade att de inte skulle vara frestade av att gå och jobba i företag för sin egen vinnigs skull utan att det rätta var att ideelt hjälpa sin community. Det framstod klart att han tyckte att altruistisk public service var det enda moraliska valet. Även i demokraternas läger är han företagsfientlig. Bill Clinton exempelvis var betydligt mer marknadsliberal än Obama. Den senare kan också anses vara en globaliseringsmotståndare – han förespråkar straffskatter på företag som outsourcar jobb utomlands. 

McCain & Palin är inte bättre. De representerar en högerpolitik av typen nation – batong – kyrka. McCain pratar mest om patriotism och hur att uppoffra sig för nationen (i.e. staten) är det finaste man kan göra. I en debatt med Mitt Romney, nämnde den senare att han hade varit en fragångsrik företagsledare. McCain snäste åt honom med hat att han, McCain hade minsann aldrig tjänat några pengar utan gjort allt i sitt liv av patriotism. Det vill säga McCain är ovanligt företagsfientlig för att vara republikan. Hans sämre hälft, Palin är en religiös fanatiker som det verkar tror att dinosaurier gick på jorden för 4000 år sedan. Hon är exceptionellt ytlig, okunnig och saknar kvalifikationer.

Så, från en liberal synpunkt kunde det knappast vara värre kandidater. Det blir katastrof oavsett.

Andra om debatten:
DN, DN2, SVD1, SVD2, SVD3 Expressen,