I det kommande valet tycks representanterna för den klassiska liberalismen vara splittrade i två läger. Det ena lägret tänker rösta på piratpartiet medans det andra väljer moderaternas Christofer Fjellner. Anledningen till varför liberaler kan tänka sig rösta på PP är mycket enkel: de är det enda partiet som har någon trovärdighet kvar i frågan om skyddet för personlig integritet. Alla tycks vara överrens om att den frågan är akut. Anledningen att inte rösta på PP som liberal är deras suspekta hållning i frågan om upphovsrätt och patenträtt. Piratpartiet föreslår exempelvis att patent på läkemedel avskaffas och all medicinsk forskning hamnar under statlig regi. Förslag som dessa får liberaler – med rätta – att tveka. I slutändan hamnar det om en avvägning mellan hur stor nytta man tror att PP kan åstadkomma med sitt engagemang i integritetsfrågor och hur mycket skada de kan göra med sin övriga politik.  Då partiet ser ut att få ett eller två mandat lär vi ha svaret inom snar framtid.

En positiv effekt av splittringen är att liberaler börjat seriöst diskutera dagens lösningar med upphovsrätt och patenträtt. Även om ingen har ännu presenterat en idé som skulle vara kompatibel med liberala grundvärderingar finns det nytta i att förstå att det handlar om ett komplicerat problem. Piratpartiet på ena sidan och de etablerade partierna på andra sidan har en mycket simplistisk syn på problemet.

Äganderätt och statliga privilegier

Förespråkarna för upphovsrätt och patenträtt påpekar att det omfattas av äganderätten. Om du har utan att kränka andras rättigheter införskaffat eller tillverkat ett fysiskt objekt är det ditt och du har rätt att bestämma om du vill behålla det, sälja det eller ge bort det. Om någon tar det emot din vilja kallar vi det för stöld. Din rätt till privat egendom har blivit kränkt genom att du blivit fråntagen objektet utan ditt tillstånd. Äganderätten är en av de mest fundamentala individuella rättigheterna. Ett system som inte respekterar privat egendom är ett system baserat på slaveri: vissa har rätt att ta och andra har skyldighet att ge. Så långt inga konstigheter. Märk dock att den fundamentala kränkningen sker genom att du blir av med objektet. Därmed blir frågan betydligt mer komplicerad när man kommer till frågan om immateriella rättigheter. När någon gör en kopia har ägaren inte blivit av med originalet. Immateriella rättigheter skyddas naturligtvis till viss del automatiskt av vanlig äganderätt. Om du målat en tavla och håller den inlåst hemma har naturligtvis ingen rätt att bryta sig in i ditt hem och måla av den. Samtidigt om du går ut på stan och visar den för folk kan du inte kräva automatiskt att de ska betala för att ha sett den.

Ensamrätten till en idé eller ett publicerat verk är inte en fundamental individuell rättighet: det är ett politiskt bestämt privilegium. Copyright och patent är monopol som ges ut av staten. Bara det gör det hela suspekt från en liberal position. Vi har kommit att acceptera copyright och patent som naturliga men det har inte alltid varit så. Det kan vara intressant att Ludwig von Mises och Friedrich Hayek (två av den klassiska liberalismens främsta representanter) inte alls var övertygade om att utöka äganderätten till att inkludera immateriella ting var en bra idé:

Patents and copyrights are results of the legal evolution of the last centuries. Their place in the traditional body of property rights is still controversial. People look askance at them and deem them irregular. They are considered privileges, a vestige of the rudimentary period of their evolution when legal protection was accorded to authors and investors only by virtue of an exceptional privilege granted by the authorities. They are suspect, as they are lucrative only if they make it possible to sell at monopoly prices. Moreover, the fairness of patent laws is contested on the ground that they reward only those who put the finishing touch leading to practical utilization of achievements of many predecessors. these precursors go empty-handed although their main contribution to the final result was often much more weighty than that of the patentee.

–Ludwig von Mises, i The Limits of Property Rights and the Problems of External Costs and External Economies

Friedrich Hayek uttryckte liknande åsikter:

Where the law of property is concerned, it is not difficult to see that the simple rules which are adequate to ordinary mobile “things” or “chattel” are not suitable for indefinite extension We need only turn to the problems which arise in connection with land, particularly with regard to urban land in modern large towns, in order to realize that a conception of property which is based on the assumption that the use of a particular item of property affects only the interests of its owner breaks down There can be no doubt that a good many, at least, of the problems with which the modern town planner is concerned are genuine problems with which governments or local authorities are bound to concern themselves. Unless we can provide some guidance in fields like this about what are legitimate or necessary government activities and what are its limits, we must not complain if our views are not taken seriously when we oppose other kinds of less justified “planning.”

The problem of the prevention of monopoly and the preservation of competition is raised much more acutely in certain other fields to which the concept of property has been extended only in recent times. I am thinking here of the extension of the concept of property to such rights and privileges as patents for inventions, copyright, trade-marks, and the like. It seems to me beyond doubt that in these fields a slavish application of the concept of property as it has been developed for material things has done a great deal to foster the growth of monopoly and that here drastic reforms may be required if competition is to be made to work. In the field of industrial patents in particular we shall have seriously to examine whether the award of a monopoly privilege is really the most appropriate and effective form of reward for the kind of risk-bearing which investment in scientific research involves.

Friedrich Hayek, från Individualism and Economic Order

 

Den enkla principen att en individ har rätt till frukten av sitt arbete är inte så enkel om frukten av arbetet är en idé eller ett verk som individen väljer att visa för allmänheten. För att upprätthålla den krävs statlig intervention och begränsningar på andras rättigheter – kort sagt effekter som rimmar illa med en liberal ideologi.

Från piratpartiets håll har man försökt använda äganderätten från motsatt håll. Falkvinge har exempelvis sagt att copyright är ett hot mot äganderätten. Om man äger något, menar han, så får man göra vad man vill med det. Om du köper en låt så äger du den och du får (enligt Falkvinge) göra kopior av den och ge den till vänner och bekanta. Utan för stor ansträngning kan man dock enkelt se att hans förslag faller på eget svärd. Om äganderätten säger att du får göra vad du vill med dina ägodelar (inklusive immateriella) så får du sätta vilka villkor du vill för att andra ska använda dem. Det stämmer, men då hamnar vi under kategorin avtalsrätt och inte äganderätt.

Avtalsrätt

Avtalsrätt handlar i grund och botten om att handel ska vara frivillig. Individer ska inte tvingas med våld, hot om våld eller genom bedrägeri att utföra transaktioner med tredje part. När man handlar ska det vara på frivillig bas där alla inblandade parter ser en egen fördel i handeln. Om äganderätt och upphovsrätt är svåra att förena är avtalsrätt och upphovsrätt ännu svårare.

Antag att Pelle gör en låt och säljer den till Lisa med villkoret att Lisa inte får göra några kopior av låten till någon annan. Om Lisa ger en kopia till Kalle har hon uppenbarligen brutit mot avtalet och det är rimligt att Pelle kan kräva skadestånd. Kalle har dock inte ingått i något avtal – varken med Pelle eller Lisa så han kan per definition inte ha begått något avtalsbrott. Han kan göra hur många kopior som helst utan att det bryter mot något kontrakt han gått med på. Om enbart första länken i kedjan kan hållas ansvarig kan upphovsrätt och patenträtt aldrig fungera i praktiken. Istället verkar de båda precis tvärt om mot vad avtalsrätten är till för. Patenträtt och upphovsrätt tvingar individer och företag att ingå avtal som de aldrig gått med på.

Det praktiska och det moraliska

Vi ser den andra sidan av myntet om vi betraktar vilka konsekvenser ett avskaffande av patenträtt och upphovsrätt skulle ha. Ett praktexempel för patenträtt är läkemedelsindustrin. Läkemedel kostar ingenting att tillverka fysiskt men kostar enorma belopp att utveckla och testa. Att göra en kopia av läkemedlets ingredienser är trivialt – man behöver inte ens göra en kemisk analys då läkemedelsföretagen måste redovisa både innehåll och testresultat. Kort sagt skulle det utan patentskydd finnas lite anledning att kommersiellt utveckla nya läkemedel. Detta är naturligtvis inte begränsat till bara läkemedelsforskning utan gäller naturligtvis för alla forskningsintensiva branscher. Det enda alternativet som skulle kvarstå skulle vara en Sovjet-inspirerad planekonomisk lösning. Av erfarenhet vet vi att detta inte fungerar och att tvinga skattebetalarna att finansiera en utveckling av produkter som tvingas på dem är moraliskt förkastligt.

Piratpartiets agitation mot vissa företag kan enbart jämföras med utsagor från de mest vänsterextrema grupperna. Christian Engström kallade Monsanto för “så nära ren ondska man kan komma i aktiebolagsform” samt att läkemedelspatent “dödar många människor i tredje världen varje dag”. Om dessa elaka läkemedelsföretag valde att inte längre besvära världen med sin ondska och lade ner sin verksamhet och slutade utveckla och tillverka medicin, hur många skulle då dö? Om Monsanto lade ner och alla anställda började jobba som säg Röda Korset volontärer eller EU-parlamentariker skulle miljontals människor i världen dö av hunger.

Klart är att från dagens perspektiv skulle ett patentförbud ha katastrofala följder. Förbud mot upphovsrätt skulle på likande sätt drabba andra industrier. Med dessa konstateranden har vi dock inte kommit särskilt långt. Även om vi kan förklara varför vi tycker att patent- och upphovsrätt behövs står de på en mycket svag etisk grund.

När man kommer till slutsatsen att det moraliska och det praktiska är varandras motsatser kan man bara vara säker på en sak: man har tänkt fel någonstans. Någonstans i texten ovan finns ett fundamentalt tankefel.

Slutsatser

Moral och verklighet är inte frånkopplade. Om man frigör kopplingen betyder att vilken ideologi som helst kan motivera vilka förbrytelser som helst. Detta är precis vad som har hänt i historien – allt från religiösa förföljelser till franska revolutionen, kommunism och nazism. Det praktiska och det moraliska kan inte vara varandras motsats.

Som exempel kan man säga att det liberala argumentet för den kapitalism är inte ekonomiskt utan moraliskt. Det handlar kort och gott om att man inte får bruka våld proaktivt mot sina medmänniskor. I ekonomiska sammanhang betyder det att vuxna människor får fritt handla med varandra efter vilja och bästa förmåga utan att någon med våld eller hot om våld får tvinga dem att agera annorlunda. Det betyder att alla individer är jämlika i det att de har samma rättigheter. Kapitalismen är också ett praktiskt system i den mening att den är det effektivaste ekonomiska systemet vi människor någonsin haft. Ingenting har sporrat produktivitet och ökat välståndet som kapitalismen.

För upphovsrätt och patenträtt kan vi peka på det praktiska men vi har ingen enkel moralisk grund vi kan peka på. Det är inte konstigt att en del klassiska liberaler insisterar på en utökning av äganderätten till upphovsrätt och patenträtt. Det blir så mycket enklare och inga obekväma frågor uppstår.  Tyvärr håller inte deras resonemang närmare granskning. Det är en komplicerad fråga som inte har fått något adekvat svar. Det är också en mycket viktig fråga då produktionen av information blir allt viktigare.

Det kan vara frestande att säga att vi får kompromissa, men en kompromiss mellan något praktiskt och något moraliskt resulterar vanligen i något som varken är praktiskt eller moraliskt. Istället behövs det nytänkande – vi behöver ett system som uppfyller både kraven på att vara  praktiskt och moraliskt. Kort sagt, vi behöver kompetenta filosofer (och inte det post-modernistiska skräpet vi har till stor del idag) och kompetenta företagsledare och entreprenörer (och inte av den typen som springer till staten för att rädda sig från att behöva tillverka bra produkter och tjänster). Som ett första steg skulle jag personligen vilja se en mera nyanserad debatt.

Idag lördag 28/3 är det dags för Earth Hour då myndigheter, företag och en hel del privatpersoner kommer att släcka sina lampor i en timme för att visa sitt stöd för klimatfrågan. En tänd glödlampa brukar i serietidningar symbolisera en bra idé och denna liknelse är ytterst passande i detta fall.

Även om man får anta att de flesta som deltar i sådana manifestationer inte har reflekterat över vad de förespråkar utan försöker bara vara politiskt korrekta är det värt att titta närmare på fenomenet. Problemet med Earth Day är inte att det är en meningslös demonstration som inte har någon praktisk effekt utan att den baserar sig på ett djupt rotat människohat. De som talar om energiförbrukning som något ondskefullt visar en önskan om att trycka tillbaks mänskligheten i det förindustriella helvetet där människan levde i total misär. Vår energiförbrukning är vad som gör att vi inte fryser ihjäl, att vi har sjukhus, industri, kommunikation mat och allt annat som står för vårat välstånd.

Sverige är bördig mark för att så dessa idéer till stor grad för att en extrem form av miljötänkande är redan etablerad. Barn i skolan får lära sig att det är människan som är ond och förstör naturen. Ekorrar, bofinkar och vargar är snälla och levde i en idyll tills den onda människan kom och förstörde deras habitat. Ta bort människan och problemet är löst – så lyder uppmaningen.

Det finns naturligtvis flera fundamentala motsägelser i dessa “naturvänners” ideologi. Den som är enklast att se är att de insinuerar att människan inte är del av naturen medans bävrar och bofinkar är det. Som Heinlein påpekade: när en “naturvän” förklarar hur den älskar bäverdammar men hatar dammar byggda av människor så är det dennes hat för människan som lyser igenom (i.e. självhat).

Så är det här med miljö allt bara dumheter? Garanterat inte.  Miljöpåverkan (det som rör människans liv på jorden)  är en sak man måste ha med i den ekonomiska kalkylen. Det är en faktor som länge ignorerats och det är bra att man börjat få upp ögonen för det. Precis som du förväntats att betala för hanteringen av dina hushållssopor – och kan inte bara kasta in dem på grannens tomt, bör också utsläpp hanteras. Det betyder dock inte att man ska lyssna på domedagsprofetior och sträva mot att gå tillbaka till stenåldern.

Miljörörelsen innehåller ett brett spektrum av ideologier och idéer. Tyvärr har de extrema falangerna fått ett enormt inflytande. Istället för att se hur man kan reducera miljöpåverkan som har negativa konsekvenser för människor ser de människan som problemet. Att låta sig ledas av dessa ideologier är att frivilligt bli eskorterad till bödeln. De förespråkar (och det öppet) bävrars och bofinkars välbefinnande på bekostnad av människan. Det är precis vad Earth Day står för – låt oss släcka ner och stänga av det som bär upp vår civilisation.

Jag tänker själv delta i Earth Hour – på mitt eget sätt. Från klockan 20:30 till 21:30 då manifestationen pågår tänker jag sätta upp ett beräkningsjobb på mitt företags superdator (1440 processorer). Jag kommer att låta den räkna på proteinveckling för folding@home projektet som Stanford University håller i. Simulationer av proteinveckling ger djupare förståelse av hur olika sjukdomar fungerar och  är till stor hjälp vid utveckling av ny medicin. En sådan dator som jag tänker använda drar mycket ström. Vi pratar här om ett gäng kilowatt och det kommer garanterat motverka nedsläckningen av åtminstone ett par hundra hushåll.

Om du också vill delta i denna variant av Earth Hour kan du faktiskt göra det med en helt vanlig PC – ingen superdator krävs. Gå till folding@homes hemsida, ladda ner klienten och börja köra klockan 20:30 och en timme framåt.

I media: SVD1, SVD2, DN1, DN2

 “Att inte jobba i kinesisk fabrik” är svaret man garanterat får från arbetarna i sådana fabriker.

DN skriver i en artikel om de hemska förhållandena i kinesiska fabriker som tillverkar produkter till västerländska företag. Det som aldrig frågas i sådana artiklar är varför arbetarna väljer att jobba där. Svaret är mycket enkelt: för att alternativen är värre. Det är frivilliga avtal de har ingått och om de prioriterar arbetsförhållanden över ha det jobb de har och den lön de har kan de alltid sluta.

Man kan höra socialister vråla om “slavarbete” och hur det behövs “solidaritet”. Ok, låt oss spela med. Antag att arbetarna i fabrik A börjar kräva dubbelt så hög lön? Då flyttas produktionen till fabrik B där arbetarna inte kräver det. Arbetarna kan förstås gå ihop och bilda fackföreningar, men detta har tydligen inte hänt. Arbetarna i det socialistiska Kina föredrar tydligen de konkurrensfördelar de får framför samarbete.

Ok, men anta att staten kommer in och sätter minimikrav på arbetsförhållanden, vad händer då? Då väljer de västerländska företagen att flytta sin tillverkning till något annat land. Kambodja har exempelvis ett mera affärsvänligt klimat.  Arbetarna i både fabrik A och fabrik B blir arbetslösa och hamnar därmed i en situation som är värre än de var i.

Alright, men antag istället att Nokia eller Apple bestämmer sig för att självmant höja lönerna i sina fabriker över marknadsvärde. Det som händer då är en rad saker. För det första måste de höja sina priser vilket kommer leda till minskad marknadsandel och minskade intäkter. Detta kommer att resultera i att mindre pengar kan läggas på den verksamhet som faktiskt möjliggör drivandet av företaget (forskning och utveckling). Det kommer också leda till att investerare drar sig till andra företag. Snart måste företaget minska sina tillverkningskostnader eller gå under och vi är tillbaks på ruta ett.

Men antag att exempelvis alla stater i världen gick ihop och tvingade företagen att betala högre löner? För det första skulle vi då verkligen tala om slavarbete – att vissa tvingas med implicit hot om våld från statens håll jobba för andras intressen. För det andra skulle motorn i företagen – den forskning och utveckling som skapare mervärde – ta en stor smäll. Pengar måste skapas innan de förbrukas och om man skadar motorn i denna process blir det mindre åt alla.

Att vara fattig är ingen konst – det räcker med att man gör ingenting. Bara för ett sekel sedan var de rikaste länderna fattiga som dagens U-länder. Det som är värt att förstå är hur rikedom och välstånd uppstår. Det är innovation och handel som står för tillväxt. Utan det skyfflar man bara pengar från en hög till en annan. Globaliseringen är en fantastisk utveckling som leder till ökat välstånd för alla – inklusive de kinesiska arbetarna. Det är sant att de jobbar under vad vi i väst tycker är usla arbetsförhållanden men sant är också att de har det betydligt bättre med fabriken än utan den.

Ett bra exempel på globaliseringens positiva inverkan är Taiwan. På tre generationer har man tack vare internationell handel gått från u-land till i-land. Första generationen var bönder som alltid var på svältningsgränsen. Andra generationen jobbade i fabriker som de ovan nämnda i Kina. Tredje generationen har lika hög levnadsstandard som vi i väst.

Det finns betydligt bättre saker att kritisera när man talar om Kina än dåliga arbetsförhållanden i fabriker. Trots dess flört med marknadsekonomi är Kina fortfarande en kommunistisk diktatur där dissidenter blir kastade i fängelse. Om man vill klaga på affärsverksamheten i landet bör man klaga på den massiva korruptionen och de byråkrater som lever på både den egna befolkningens och företagens bekostnad.

När idag våra politiker försöker överträffa varandra med att införa integritetskränkande lagar verkar de inte ha förstått att de kommer att bli de första offren för just dessa lagar.

Förra inlägget här avhandlade  de statliga tjänstemännens ökande makt och det kan vara intressant att sätta det i kontext av de Orwellianska övervakningslagarna som vi håller på att få. Det var FRA-lagen i somras och nu kommer den civila ekvivalenten (möjligtvis värre) med övervakning av mobiltelefoner som inkluderar lokaliseringsdata samt diverse tvång för operatörer att lagra användningsdata. Vi ska inte gå in på detaljerna här – det finns andra som har gjort det på ett bra sätt. Istället är frågan som måste ställas: Hur korkat självdestruktiva är våra politiker egentligen? Nej, inte korkade för att de kränker individuella rättigheter utan rent idiotiska i termer av självbevarelsedrift. Jag talar inte ens om möjligheten att väljarna kan få nog och rösta på någon annan (finns ingen annan) utan helt konkret om att det är politikerna som först kommer att bli drabbade av de lagar de nu tvingar igenom.

Lobbyaristokratin

Det första man kan notera i byråkratiska system är att i avsaknad av koppling till någon form av prestandamått eller ansvarstagande. Om ett företag gör en dålig produkt får detta direkta konsekvenser och leder till att företaget måste skärpa sig eller gå under. En statlig byråkrat har inte denna feedback från verkligheten då det är inte sina egna resurser han eller hon förbrukar. Politikerna varken kan eller får styra dem direkt – för att inte nämna att de som står för notan har absolut ingenting att säga till om.

Detta leder till en alternativ form av handel – inte med pengar och varor – utan med tjänster och gentjänster. Intressegrupper bildas som utövar diverse olika tryck på de olika delarna av byråkratin. Politiker ger sig in det spelet och olika grupper försöker spela ut varandra.  Tidningen Fokus publicerade för ett tag sedan hur FRA-lagen kom till och det politiska spelet bakom kulisserna – klart läsvärt och ett bra exempel på hur politik formas i praktiken.

Om det inte är politiska principer, ekonomiska värden eller rationella argument som styr, vad är valutan i denna handel? I grund och botten information. Nu handlar det inte om information av typen ‘hur man botar cancer’ utan vem som köpte Toblerone med tjänstekort eller vem som söp ner sig på en tjänsteresa.

Alla politiska grupper har visst skydd så ska det mycket till att få en politiker eller en intressegrupp ur vägen. Det finns dock en enkel metod: personlig publik förnedring. Det handlar helt enkelt om att få ett grepp om motståndargänget genom att ta reda på diverse fakta som kan genera dem.

En vanlig medborgare har sällan hemligheter som är värda att avslöjas. Om de blir avslöjade har det få konsekvenser. För en politiker är situationen annorlunda. Varje felsteg kan leda till slutet på karriären och förnedring i massmedier.

• Reinfeldt kanske glömt bort att han råkade vandra in på en porrsida för något år sedan och råkade stanna kvar på den lite för länge. FRA har inte glömt bort. Den som för tillfället har inflytande över eller kontakter inom FRA kanske känner någon som skulle byta en stor tjänst mot att få genera Reinfeldt.
• Borg kanske inte visste att den person han var på middag hos ett par gånger har en kompis som är dömd för narkotikainnehav. SÄPO vet. Hur mycket i subventioner är det värt att låta bli att insinuera i tidningarna att Borg umgås med knarkare? Anonyma läckor händer så lätt.
• Tolgfors är kanske inte medveten om att hans favoritrestaurang är ett hak för hallickar och att lägenheten ovan den är en bordell. Polisen vet. Hur mycket är det värt i politiskt kapital att ordna ett tillslag  när ministern avnjuter sin middag?

Historien talar; Ingen lyssnar

Om inte diverse möjliga situationer inte räcker för att övertyga de som har förtroende för att staten och dess politiska intressegrupper aldrig kommer att missbruka de möjligheter som övervakningssamhället ger kanske de borde ta en titt bakåt. Om det finns något land där man borde vara skeptisk mot inrikes spionage borde det vara Sverige. Har politikerna glömt bort IB-affären och hur IB grundades som ett partipolitiskt spionorgan (socialdemokratiskt för att spionera på andra partier och framför allt på SKP). Har politikerna glömt bort hur ofta SÄPO:s resurser missbrukats för politiska syften?

Man behöver inte ens titta på de notoriskt politiskt utnyttjade underlättelse- och säkerhetstjänsterna för att se hur enkelt information riktad mot politiker läcker ut. Har Reinfeldt glömt problemet med “ministeraffärerna” som fick hans handelsminister Maria Borelius och hand kulturminister Cecilia Stegö Chilò fick avgå efter att hjälpsamma byråkrater läckte ut information om deras TV-licenser och skattebetalande.

Den slutsatsen som politiker med en gnutta självbevarelsedrift borde inse är att de utgör de primära målen för missbruk av övervakningsdata. Trots att många vanliga medborgare kan känna olust att diskutera privata angelägenheter när de blir avlyssnade har de sällan hemligheter som är värda att avslöjas. Med politiker gäller det omvända – trivialiteter från privatlivet kan enkelt göra slut på en politisk karriär.

Snart kommer EU förbjuda plasmaskärmar och andra TV-typer som anses dra för mycket ström .  Detta planerade förbud kommer som en del av “Minimum energy performance standards” – en stor uppsättning av regler där EU tänker bestämma vilka produkter som anses förbruka “för mycket” energi. Detta “för mycket” är vad de nya regleringarna kommer att bestämma.

Vad betyder detta i praktiken? Europa är en tillräckligt stor marknad att om ett företag förlorar rätten att säljas sina produkter där, kan det mycket väl gå under. Det kommer definitivt drabba företag som nu vidareutvecklar tekniken. De som kan kommer flytta utanför EU och de som inte kan kommer att gå i konkurs.  Med tanke på den ekonomiska krisen inom EU är det kanske den första tanken – att det inte är så bra timing att göra det svårare för industrin att överleva. Denna skada är dock relativt liten jämfört med vad som kan förstöras på sikt. Hur många fantastiska uppfinningar i framtiden kommer detta förhindra? Alla produkter har i början av sin livscykel haft diverse problem som lösts med tiden. I många fall har just dessa lösningar haft stor betydelse för andra områden. Att tro att byråkrater från Bryssel (eller Stockholm för den delen) kan förutspå framtida teknisk utveckling är ren nonsens. Om konsumenterna vill ha energisnåla TV-apparater kommer utvecklingen att styras åt det hållet. Faktum är att det har den redan hänt – på CES (Consumer Electronics Show) visades flera energisnåla plasmaskärmar upp. Tekniken som utvecklats för att få låg energiförbrukning är av stort intresse i andra tillämpningsområden. Vi hade tur att förbudet inte kom förra året – då hade den här tekniken aldrig utvecklats.

Det kanske ligger viss ironi i att dessa lagar kommer efter att ett annat förbud har passerats: på förbudet på vanliga glödlampor. Glödlamporna – ofta använt som en symbol för en bra idé och tänkande – ska vara borta 2016.

Historiskt perspektiv

Det här är naturligtvis inte första gången som byråkrater försökt sätta stopp för utveckling. Vi kan hitta många idag komiska exempel i historien.

I Sverige när järnvägen skulle införas var det många röster som protesterade. I riksdagsdebatten om järnvägen citerades en tysk läkare som sa att vid svindlande 40 km/h så “om en tågpassagerare tittade ut genom kupéfönstret i denna svindlande hastighet skulle denne få allvarliga hjärnskador”. Av den anledningen var man inne på att bygga ett skyddande högt plank längs rälsen. En del riksdagsmän varnade för att järnvägen skulle göra svenska folket till “slappa, slöa och likgiltiga” – andra menade att man skulle värna om moral och redlighet och att järnvägen skulle locka ut folk på bad och nöjesresor: “Ett litet skådespel i Stockholm, en sångerska av europeiskt rykte eller en stadsceremoni  skulle sannolikt dra en ofantlig massa resande. Man skulle se en dag hela Uppsala kasta sig på Stockholm. Det kan dock ej vara statens plikt så som det var den romerske kejsarens att se till att folk får roa sig” – utropade en riksdagsman. Andra menade att det var vansinne att dra räls av järn genom skogar och åkrar – varje bysmed skulle förse sig med järn trodde man.

Bilen blev självklart ett mål för statlig reglering. I flera länder, inklusive Sverige menade man att bilarna var farliga och skrämde folk och fä. Regler inkluderade att bilarna fick inte åka snabbare än en hästdragen kärra. I ett visst skede var man tvungen att ha en person som gick vid sidan av bilen ringande en koskälla för att varna oskyldiga om den ankommande infernaliska maskinen.

Detta ter sig mycket humoristiskt idag – men det är bara för att vi har facit. Om de verkligen hade lyckats permanent reglera att bilar inte fick åka snabbare än en hästdragen kärra, var skulle samhället vara idag? Mycket av den utveckling vi haft det senaste seklet har till hög grad varit beroende av transport med motorfordon. Vi vet inte hur många som hade dött i onödan för att medicin inte kunnat levereras eller utvecklas för den delen (utan transport av maskiner och råvaror blir utveckling svårt). En så pass liten och meningslös lag har kraften att förstöra en civilisation. Man ser det inte vid tidpunkten av lagen – den kan mycket väl låta vettig. Det man kan lära sig från historien är att framtiden är omöjlig att förutspå.

Byråkratväldet

De som med glädje fäller kategoriska uttalanden om framtiden – hur den kommer att se ut, hur den bör se ut och hur man bör styra och ställa nu för att få den att se ut som den bör  – är tjänstemännen som återfinns i alla statliga system. Traditionellt har de varit underordnade politiker som satt randvillkor baserade på ideologi, men idag försvinner det mer och mer. I tekniskt komplicerade frågor är politikerna helt i byråkraternas händer. Ett grundläggande problem i det avseendet är att en tjänsteman bara ser på sitt område utan att vara intresserad av de bredare implikationerna av besluten.

Det största problemet är dock hur beslut fattas av byråkrater. När produkter och tjänster säljs på en fri marknad är situationen enkel – individer väljer den väg som passar bäst genom att köpa produkter och tjänster som de anser är bättre än vad konkurrenterna har att erbjuda. De pengar som investeras är konsumenternas egna och konsumenterna går efter sitt bästa omdöme, medvetna om att de riskerar något själva. En konsument tar alltså ett eget ansvar för de investerade pengarna, och det samma fast i högre grad gäller producenterna.

Byråkraterna å andra sidan är i en annan situation där de spenderar pengar som inte är deras och har statens kraft bakom sig så de kan tvinga människor att följa deras order. En producent måste med rationella argument övertyga en konsument om varför just deras plasmaskärm är överlägsen allt annat. En byråkrat behöver inte det – den slänger ut ett direktiv som förbjuder försäljning av plasmaskärmar oavsett vad konsumenter och producenter tycker.

Hur fattas byråkratiska beslut? Det finns ett par varianter:

1) Prediktiva modeller med politisk styrning.  Politikerna kommer med en riktlinje i stil med “vi måste skydda miljön” eller “vi måste stoppa terroristerna”. Tjänstemännen utformar en teknisk lösning baserat på deras prediktioner om framtiden – hur den kommer vara, hur den bör vara och hur man kommer dit. Dessa är i bästa fall löjligt förenklade och begränsade. De har inget ansvar att förklara sig för de som både ska betala för och drabbas av deras beslut. Politikerna saknar den tekniska kunskapen att utvärdera besluten och går blint på dem.

2) Tjänster och gentjänster. När pengar och ansvar försvinner och man inte behöver övertyga människor utan kan tvinga dem uppstår en annan form av handel. Även om direkta mutor förekommer är det sällsynt. Handelsvalutan är tjänster och gentjänster. Det är inte kvalitén på en idé som bestämmer om den implementeras utan vem som förespråkar den. Det relevanta blir vem man känner och vem som är skyldig vem en tjänst. Inom EU har detta upphöjts till nya nivåer där politiker och byråkrater från 25 länder ska komma överrens med nästan total avsaknad av extern granskning och många konflikterande intressen. Byråkraterna tenderar hylla sina lösningar som “kompromisser” utan närmare förklaring varför blandningen av två dåliga saker skulle bli bra. EU-lösningar tenderar att bli komplexa då många intressen ska blidkas: Gränsen på utsläpp sätts exempelvis till en viss nivå i utbyte mot att man ändrar fiskekvoter eller inte ändrar jordbruksstöd. Allt är förhandlingsbart och ingen objektiv verklighet tas hänsyn till.

3) Fullkomlig godtycklighet. Överraskande ofta har beslut ingen spårbar orsak. Som ett illustrativt exempel kan man ta de $700 miljarder dollar som Obama med flera tyckte var ett nödvändigt paket för att rädda bankerna. Varför $700 miljarder och inte $600 miljarder? Politikerna fick siffran från amerikanska finansdepartementet, Department of the Treasury. Hur kom de fram till siffran? Jo så här:

”It’s not based on any particular data point,” a Treasury spokeswoman told Forbes.com Tuesday. ”We just wanted to choose a really large number.”

För en byråkrat som utan något ansvar och med nära fullkomlig makt spelar ett par hundra miljarder dollar hit eller dit ingen roll. Politikerna i Sverige säger att de har dålig väljarkontakt – de borde kanske se till i första ha kontakt med sina tjänstemän först.

Det gråa hotet

Hotbilden mot mänskligheten idag är inte envåldshärskare med extrema politiska ideologier. Genom diverse konstruktioner i det politiska systemet har vi skyddat oss från detta. Världen kommer inte försvinna i eld och lågor på grund av någon maktfullkomlig galning. I ivern att skydda demokratin från extremister byggdes ett fel in i systemet som kanske utgör ett ännu större hot – en anonym, grå massa av tjänstemän som producerar fler och fler regler, lagar och direktiv utan någon verklighetsförankring och ansvarsskyldighet. Politikerna likt medborgarna är helt försvarslösa mot dessa som styr och ställer i bakgrunden. Oavsett vilken politisk falang som vinner nästa val, kvarstår samma systemfel med byråkraterna som håller den verkliga makten.

De är inte starka envåldshärskare utan små, håglösa tjänstemän som enbart har makt över sitt lilla begränsade område. Med en armé av dessa är det inte destruktion med eld och lågor vi har att frukta utan en långsam ruttnande stagnation där godtyckliga lagar och direktiv stryper all utveckling i samhället. Denna kafkaliknande mardröm är mycket svårare att kämpa emot än en diktator eller en politisk ideologi då det inte finns någon konkret person eller ideologi att bekämpa. Den enda lösningen är att inse att man kan inte slänga alla politiska principer och ideologier samt att man måste förstå att lagar och regler handlar alltid om tvång som vilar på statens våldsmonopol. Man bör av den anledningen vara ytterst begränsad i sin iver att reglera allt som rör sig och genom det ge byråkraterna ännu mer makt.

Steve Jobs har pga. sjukdom tagit ledigt från Apple vilket orsakade ett ras av aktien på börsen. Nästan omedelbart hördes det röster från olika håll om hur Jobs bara är en av Apples många och kompetenta anställda. Dessa menade att det var ju inte Jobs som designade produkterna och att Apple skulle klara sig mycket bra utan honom.

Dessa personer underskattar den stora drivkraften som en individ kan vara för ett företag – en drivkraft som inte kan ersättas av en VD vald av en styrelse vars första prioritet är nästa kvartalsrapport. För dem handlar det om ett vanligt jobb. För en person som Steve Jobs handlar det om en integral del av hans liv. Den konsekventa stilen och känslan i Apples produkter kan direkt spåras till Jobs – hans entusiasm och kärlek för hans företag är direkt synliga i företagets produkter.

Rent konkret har vi redan sett ett Apple utan Jobs. Genom en kupp utförd av Apples styrelse fick Jobs sparken 1985 och återvände först 1998. Under dessa 13 år gick Apple nästan under. När han kom tillbaka fick han ordning på företaget och återbyggde Apple. Jobs själv var långt ifrån att gå under – dessa 13 år ägnade han åt att starta NeXT (vars OS ligger i grunden för det moderna Mac OSX) och Pixar (Finding Nemo, Wall-e etc).

Steve Jobs är ett sällsynt fenomen idag – en klassisk industrialist. De flesta storföretag idag kontrolleras av anonyma företagsstyrelser som ser sin verksamhet som vilket jobb som helst. Flertalet av dessa hade sin glansperiod i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då de styrdes av sina grundare som var lika passionerade när det gällde deras företag som Jobs är för sitt. När grundarna gick ur tiden och arvtagare och företagsstyrelser tog över försvann själen från dessa företag. Många företag som grundades under industrialismens renässans var borta en eller två generationer efter att de drivande individerna försvann.

Som tur är utvecklas nya former av industri och entreprenörer med exceptionellt hög kompetens och produktiv kapacitet kan så småningom bli ekvivalenter till de klassiska industrialister som byggde upp det moderna samhället. Mjukvaruindustrin är ett område där det faktiskt har hänt med Steve Jobs som det antagligen mest prominenta exemplet.

Man kan säga att det är ju inte Jobs som kommer på och utvecklar Apples produkter, men det är precis på samma sätt som man kan säga att det är inte Apples ingenjörer som tillverkar produkterna utan det är de anonyma arbetarna i kinesiska fabriker. Visst krävs alla steg för att få en färdig produkt, men det arbetarna gör kan vem som helst göra. Det ingenjörerna gör är svårare, men fortfarande så finns det många mycket kompetenta ingenjörer som jobbar på andra betydligt mindre lyckade företag. Det Steve Jobs gör är i sitt kontext unikt och om han försvinner från Apple kommer det vara ett hårt slag som företaget kanske aldrig kommer att hämta sig ifrån.

En värld utan Apple och utan Steve Jobs skulle vara en sämre värld – även för oss PC användare. Jag vill tacka Jobs för det jobb han har gjort och hoppas att han blir frisk och kan återuppta sitt jobb.

Bloggen Bent har publicerat resultaten av tävlingen ”Årets Politiska Blogg 2008″. Här är en karta av (läsarna av) de politiska bloggarna baserat på data från tävlingen:

read more »

I dessa ofredstider där regeringen försöker överträffa sig själv i att genomföra integritetskränkande lagar kan det vara bra att veta hur man skyddar sig. Den goda nyheten är att det inte är alls svårt:

read more »