Snart kommer EU förbjuda plasmaskärmar och andra TV-typer som anses dra för mycket ström .  Detta planerade förbud kommer som en del av “Minimum energy performance standards” – en stor uppsättning av regler där EU tänker bestämma vilka produkter som anses förbruka “för mycket” energi. Detta “för mycket” är vad de nya regleringarna kommer att bestämma.

Vad betyder detta i praktiken? Europa är en tillräckligt stor marknad att om ett företag förlorar rätten att säljas sina produkter där, kan det mycket väl gå under. Det kommer definitivt drabba företag som nu vidareutvecklar tekniken. De som kan kommer flytta utanför EU och de som inte kan kommer att gå i konkurs.  Med tanke på den ekonomiska krisen inom EU är det kanske den första tanken – att det inte är så bra timing att göra det svårare för industrin att överleva. Denna skada är dock relativt liten jämfört med vad som kan förstöras på sikt. Hur många fantastiska uppfinningar i framtiden kommer detta förhindra? Alla produkter har i början av sin livscykel haft diverse problem som lösts med tiden. I många fall har just dessa lösningar haft stor betydelse för andra områden. Att tro att byråkrater från Bryssel (eller Stockholm för den delen) kan förutspå framtida teknisk utveckling är ren nonsens. Om konsumenterna vill ha energisnåla TV-apparater kommer utvecklingen att styras åt det hållet. Faktum är att det har den redan hänt – på CES (Consumer Electronics Show) visades flera energisnåla plasmaskärmar upp. Tekniken som utvecklats för att få låg energiförbrukning är av stort intresse i andra tillämpningsområden. Vi hade tur att förbudet inte kom förra året – då hade den här tekniken aldrig utvecklats.

Det kanske ligger viss ironi i att dessa lagar kommer efter att ett annat förbud har passerats: på förbudet på vanliga glödlampor. Glödlamporna – ofta använt som en symbol för en bra idé och tänkande – ska vara borta 2016.

Historiskt perspektiv

Det här är naturligtvis inte första gången som byråkrater försökt sätta stopp för utveckling. Vi kan hitta många idag komiska exempel i historien.

I Sverige när järnvägen skulle införas var det många röster som protesterade. I riksdagsdebatten om järnvägen citerades en tysk läkare som sa att vid svindlande 40 km/h så “om en tågpassagerare tittade ut genom kupéfönstret i denna svindlande hastighet skulle denne få allvarliga hjärnskador”. Av den anledningen var man inne på att bygga ett skyddande högt plank längs rälsen. En del riksdagsmän varnade för att järnvägen skulle göra svenska folket till “slappa, slöa och likgiltiga” – andra menade att man skulle värna om moral och redlighet och att järnvägen skulle locka ut folk på bad och nöjesresor: “Ett litet skådespel i Stockholm, en sångerska av europeiskt rykte eller en stadsceremoni  skulle sannolikt dra en ofantlig massa resande. Man skulle se en dag hela Uppsala kasta sig på Stockholm. Det kan dock ej vara statens plikt så som det var den romerske kejsarens att se till att folk får roa sig” – utropade en riksdagsman. Andra menade att det var vansinne att dra räls av järn genom skogar och åkrar – varje bysmed skulle förse sig med järn trodde man.

Bilen blev självklart ett mål för statlig reglering. I flera länder, inklusive Sverige menade man att bilarna var farliga och skrämde folk och fä. Regler inkluderade att bilarna fick inte åka snabbare än en hästdragen kärra. I ett visst skede var man tvungen att ha en person som gick vid sidan av bilen ringande en koskälla för att varna oskyldiga om den ankommande infernaliska maskinen.

Detta ter sig mycket humoristiskt idag – men det är bara för att vi har facit. Om de verkligen hade lyckats permanent reglera att bilar inte fick åka snabbare än en hästdragen kärra, var skulle samhället vara idag? Mycket av den utveckling vi haft det senaste seklet har till hög grad varit beroende av transport med motorfordon. Vi vet inte hur många som hade dött i onödan för att medicin inte kunnat levereras eller utvecklas för den delen (utan transport av maskiner och råvaror blir utveckling svårt). En så pass liten och meningslös lag har kraften att förstöra en civilisation. Man ser det inte vid tidpunkten av lagen – den kan mycket väl låta vettig. Det man kan lära sig från historien är att framtiden är omöjlig att förutspå.

Byråkratväldet

De som med glädje fäller kategoriska uttalanden om framtiden – hur den kommer att se ut, hur den bör se ut och hur man bör styra och ställa nu för att få den att se ut som den bör  – är tjänstemännen som återfinns i alla statliga system. Traditionellt har de varit underordnade politiker som satt randvillkor baserade på ideologi, men idag försvinner det mer och mer. I tekniskt komplicerade frågor är politikerna helt i byråkraternas händer. Ett grundläggande problem i det avseendet är att en tjänsteman bara ser på sitt område utan att vara intresserad av de bredare implikationerna av besluten.

Det största problemet är dock hur beslut fattas av byråkrater. När produkter och tjänster säljs på en fri marknad är situationen enkel – individer väljer den väg som passar bäst genom att köpa produkter och tjänster som de anser är bättre än vad konkurrenterna har att erbjuda. De pengar som investeras är konsumenternas egna och konsumenterna går efter sitt bästa omdöme, medvetna om att de riskerar något själva. En konsument tar alltså ett eget ansvar för de investerade pengarna, och det samma fast i högre grad gäller producenterna.

Byråkraterna å andra sidan är i en annan situation där de spenderar pengar som inte är deras och har statens kraft bakom sig så de kan tvinga människor att följa deras order. En producent måste med rationella argument övertyga en konsument om varför just deras plasmaskärm är överlägsen allt annat. En byråkrat behöver inte det – den slänger ut ett direktiv som förbjuder försäljning av plasmaskärmar oavsett vad konsumenter och producenter tycker.

Hur fattas byråkratiska beslut? Det finns ett par varianter:

1) Prediktiva modeller med politisk styrning.  Politikerna kommer med en riktlinje i stil med “vi måste skydda miljön” eller “vi måste stoppa terroristerna”. Tjänstemännen utformar en teknisk lösning baserat på deras prediktioner om framtiden – hur den kommer vara, hur den bör vara och hur man kommer dit. Dessa är i bästa fall löjligt förenklade och begränsade. De har inget ansvar att förklara sig för de som både ska betala för och drabbas av deras beslut. Politikerna saknar den tekniska kunskapen att utvärdera besluten och går blint på dem.

2) Tjänster och gentjänster. När pengar och ansvar försvinner och man inte behöver övertyga människor utan kan tvinga dem uppstår en annan form av handel. Även om direkta mutor förekommer är det sällsynt. Handelsvalutan är tjänster och gentjänster. Det är inte kvalitén på en idé som bestämmer om den implementeras utan vem som förespråkar den. Det relevanta blir vem man känner och vem som är skyldig vem en tjänst. Inom EU har detta upphöjts till nya nivåer där politiker och byråkrater från 25 länder ska komma överrens med nästan total avsaknad av extern granskning och många konflikterande intressen. Byråkraterna tenderar hylla sina lösningar som “kompromisser” utan närmare förklaring varför blandningen av två dåliga saker skulle bli bra. EU-lösningar tenderar att bli komplexa då många intressen ska blidkas: Gränsen på utsläpp sätts exempelvis till en viss nivå i utbyte mot att man ändrar fiskekvoter eller inte ändrar jordbruksstöd. Allt är förhandlingsbart och ingen objektiv verklighet tas hänsyn till.

3) Fullkomlig godtycklighet. Överraskande ofta har beslut ingen spårbar orsak. Som ett illustrativt exempel kan man ta de $700 miljarder dollar som Obama med flera tyckte var ett nödvändigt paket för att rädda bankerna. Varför $700 miljarder och inte $600 miljarder? Politikerna fick siffran från amerikanska finansdepartementet, Department of the Treasury. Hur kom de fram till siffran? Jo så här:

”It’s not based on any particular data point,” a Treasury spokeswoman told Forbes.com Tuesday. ”We just wanted to choose a really large number.”

För en byråkrat som utan något ansvar och med nära fullkomlig makt spelar ett par hundra miljarder dollar hit eller dit ingen roll. Politikerna i Sverige säger att de har dålig väljarkontakt – de borde kanske se till i första ha kontakt med sina tjänstemän först.

Det gråa hotet

Hotbilden mot mänskligheten idag är inte envåldshärskare med extrema politiska ideologier. Genom diverse konstruktioner i det politiska systemet har vi skyddat oss från detta. Världen kommer inte försvinna i eld och lågor på grund av någon maktfullkomlig galning. I ivern att skydda demokratin från extremister byggdes ett fel in i systemet som kanske utgör ett ännu större hot – en anonym, grå massa av tjänstemän som producerar fler och fler regler, lagar och direktiv utan någon verklighetsförankring och ansvarsskyldighet. Politikerna likt medborgarna är helt försvarslösa mot dessa som styr och ställer i bakgrunden. Oavsett vilken politisk falang som vinner nästa val, kvarstår samma systemfel med byråkraterna som håller den verkliga makten.

De är inte starka envåldshärskare utan små, håglösa tjänstemän som enbart har makt över sitt lilla begränsade område. Med en armé av dessa är det inte destruktion med eld och lågor vi har att frukta utan en långsam ruttnande stagnation där godtyckliga lagar och direktiv stryper all utveckling i samhället. Denna kafkaliknande mardröm är mycket svårare att kämpa emot än en diktator eller en politisk ideologi då det inte finns någon konkret person eller ideologi att bekämpa. Den enda lösningen är att inse att man kan inte slänga alla politiska principer och ideologier samt att man måste förstå att lagar och regler handlar alltid om tvång som vilar på statens våldsmonopol. Man bör av den anledningen vara ytterst begränsad i sin iver att reglera allt som rör sig och genom det ge byråkraterna ännu mer makt.

Bloggen Bent har publicerat resultaten av tävlingen ”Årets Politiska Blogg 2008″. Här är en karta av (läsarna av) de politiska bloggarna baserat på data från tävlingen:

read more »

De som är besvikna över regeringens agenda i FRA och IPRED-frågorna men ändå hoppats på att en vettig(are) ekonomisk politik skulle föras kan känna sig bedragna på den punkten också. I en artikel i aftonbladet går Fredrik Reinfeldt ut och säger att för att hjälpa rikets ekonomi så borde man köpa svenskt i jul:

”Om ni öppnar julklappen och det står ”made in China” – då har ni inte gjort mycket för att säkra jobben i Sverige.” säger Reinfeldt.

Att Reinfeldt verkar tro att protektionism hjälper ekonomin mer än frihandel får en att undra vad de ”nya moderaterna” står för. 

Protektionismens skadeverkan

Vi kan återgå till Bastiats krossade fönsterruta för att förstå problemen med protektionism. När en fönsterruta krossas skapar det jobb för de som tillverkar fönsterrutor men samtidigt kan de pengar som betalat för det inte investeras på andra ställen. I bästa fall är det ett nollsummespel.

Med protektionism är det än värre. Varje krona som går till att subventionera svenska företag som inte klarar av att konkurrera tar man ifrån de som faktiskt gör det. Man bygger upp ett system där det lönar sig att vara dålig – för då får man stöd. 

I dess mera utarbetade form utmynnar protektionismen i skyddstullar som kan tillfoga stor skada på ekonomin. I det enklaste fallet där det är konsumenten som står för merkostnaden betyder det i första led att konsumenten får betala mer för att få en sämre produkt. I andra ledet betyder det att de pengar som betalas utöver marknadsvärdet inte investeras på annat håll. I det mer vanliga fallet läggs skyddstullar på bland annat råvaror och det har effekten att inhemska bolag tvingas köpa de dyrare råvarorna och blir därmed även de mindre konkurrenskraftiga.

Sveriges export står för 52% av landets BNP. Handeln med utlandet är livsviktig och rubbningar i den skulle få allvarliga konsekvenser för landet. Det blir mycket tydligt om man tittar på en marknad som är betydligt större och mindre beroende av internationell handel: den amerikanska.

Den stora depressionen

USA tenderar periodvis att falla in i protektionistiska handelsmönster och det har alltid haft katastrofala effekter för ekonomin. Som ett dramatiskt exempel kan man nämna den stora depressionen (ca 1929-1945). Efter börskraschen 1929 (se Guldålderns slut och Den första finanskrisen) infördes Smoot-Hawley Tariff Act i USA 1930. Den satte upp skyddstullar på ca 90% av alla importer. Andra länder svarade med att sätta upp liknande tullar.

På tre år föll Amerikansk export till Europa från 2.3 miljarder USD till 780 miljoner. Importen föll från 1.3 miljarder till 390 miljoner. Världshandeln minskade med 66%. USA:s BNP föll med 50% och de Europeiska ländernas med 25% i medel. Federal Reserves roll i den ekonomiska ska inte underskattas men protektionismen orsakade tillräckligt stor skada att Smoot-Hawley Act används som ett skräckexempel även idag.

BNP började återhämta sig 1935 när man började ta bort de värsta tullarna samtidigt som Roosevelt påbörjade sin Keynesianska ”New Deal”. Ett exempel på en kombination av skyddstullar och statligt försök i reglering var ”Agricultural Adjustment Act”, 1933. 

1932 och 1933 var det stor hungersnöd på vissa ställen i landet. Det drabbade framför allt folk inom jordbrukssektorn som i princip sålde allt de producerade och behöll mycket begränsade mängde sjävla. Strafftullar hade höjt priset på konstgödsel (som vid den tiden importerades från Tyskland) vilket försvårade matproduktionen. Regeringen kom fram till att bönderna måste få mera betalt och att sättet att uppnå det på var att minska utbudet av mat. Hur de kom fram till att i minska mängden mat i mitten av en hungersnöd kan man fråga sig, men det var vad de gjorde. De betalade subventioner till bönderna för att förstöra åkrar och döda grisar. Totalt förstördes 40,000 km^2 av åkrar och 6 miljoner grisar slaktades och slängdes på sophögar. Resultatet var föga överraskande: ännu större hungersnöd.

Hjälp svensk ekonomi: köp kinesiskt

Reinfeldt borde veta bättre än att gå ut och uppmana befolkningen att köpa svenska produkter. Det som kommer hjälpa svensk ekonomi mest är om konsumenterna köper de bästa varorna till lägsta möjliga pris. Svensk ekonomi kan enbart fungera om svenska produkter är konkurrenskraftiga på en global marknad. Inte ens en så stor marknad som USA kan stänga in sig utan att allt går åt skogen. Det enda sättet ekonomin kan gå fram är om det finns ett fungerande näringsliv. Detta kan bara ske om lönsama företag får överleva och de icke-lönsamma får dö.

Principen för konsumenten är enkel: köp det bästa oavsett ursprung. Att köpa en bra kinisisk produkt är bättre för svensk ekonomi än om du köper en dålig svensk produkt. Om den svenska produkten är bättre så ska du självklart köpa den – men inte för att den är svensk, utan för att den är bättre.

Om Reinfeldt vill göra något för att hjälpa ekonomin så ska han jobba för att avreglera arbetsmarknaden så att folk enklare kan byta jobb.  Det bästa staten kan göra är att ta bort de hinder som finns idag för svenskt näringsliv – inte att sätta upp nya.

I dessa ofredstider där regeringen försöker överträffa sig själv i att genomföra integritetskränkande lagar kan det vara bra att veta hur man skyddar sig. Den goda nyheten är att det inte är alls svårt:

read more »

Staten måste gå in och rädda jobben! Så låter en hel del röster från vänsterkanten i diskussionen om Volvos och Saabs framtid. Oron ligger då främst vid det mänskliga lidandet som onekligen sker när folk förlorar jobbet.

Dock är saker inte riktigt som de framställs. Det beror inte på att de som förespråkar en statlig intervention har dolda motiv, utan att de bara ser på en begränsad aspekt av ett större problem.

Den stora biten de missar på är vad Frédéric Bastiat (1801-1850) försökte illustrera i ett kort stycke, ”What Is Seen and What Is Not Seen”:

The Broken Window

Have you ever been witness to the fury of that solid citizen, James Goodfellow, when his incorrigible son has happened to break a pane of glass? If you have been present at this spectacle, certainly you must also have observed that the onlookers, even if there are as many as thirty of them, seem with one accord to offer the unfortunate owner the selfsame consolation: “It’s an ill wind that blows nobody some good. Such accidents keep industry going. Everybody has to make a living. What would become of the glaziers if no one ever broke a window?”

Now, this formula of condolence contains a whole theory that it is a good idea for us to expose, flagrante delicto, in this very simple case, since it is exactly the same as that which, unfortunately, underlies most of our economic institutions.

Suppose that it will cost six francs to repair the damage. If you mean that the accident gives six francs’ worth of encouragement to the aforesaid industry, I agree. I do not contest it in any way; your reasoning is correct. The glazier will come, do his job, receive six francs, congratulate himself, and bless in his heart the careless child. That is what is seen.

But if, by way of deduction, you conclude, as happens only too often, that it is good to break windows, that it helps to circulate money, that it results in encouraging industry in general, I am obliged to cry out: That will never do! Your theory stops at what is seen. It does not take account of what is not seen. It is not seen that, since our citizen has spent six francs for one thing, he will not be able to spend them for another. It is not seen that if he had not had a windowpane to replace, he would have replaced, for example, his worn-out shoes or added another book to his library. In brief, he would have put his six francs to some use or other for which he will not now have them.

Let us next consider industry in general. The window having been broken, the glass industry gets six francs’ worth of encouragement; that is what is seen. If the window had not been broken, the shoe industry (or some other) would have received six francs’ worth of encouragement; that is what is not seen.

And if we were to take into consideration what is not seen, because it is a negative factor, as well as what is seen, because it is a positive factor, we should understand that there is no benefit to industry in general or to national employment as a whole, whether windows are broken or not broken.

Now let us consider James Goodfellow.

On the first hypothesis, that of the broken window, he spends six francs and has, neither more nor less than before, the enjoyment of one window. On the second, that in which the accident did not happen, he would have spent six francs for new shoes and would have had the enjoyment of a pair of shoes as well as of a window. Now, if James Goodfellow is part of society, we must conclude that society, considering its labors and its enjoyments, has lost the value of the broken window. 

From which, by generalizing, we arrive at this unexpected conclusion: “Society loses the value of objects unnecessarily destroyed,” and at this aphorism, which will make the hair of the protectionists stand on end: “To break, to destroy, to dissipate is not to encourage national employment,” or more briefly: “Destruction is not profitable.”

What will the Moniteur industriel say to this, or the disciples of the estimable M. de Saint-Chamans, who has calculated with such precision what industry would gain from the burning of Paris, because of the houses that would have to be rebuilt?

I am sorry to upset his ingenious calculations, especially since their spirit has passed into our legislation. But I beg him to begin them again, entering what is not seen in the ledger beside what is seen.

The reader must apply himself to observe that there are not only two people, but three, in the little drama that I have presented. The one, James Goodfellow, represents the consumer, reduced by destruction to one enjoyment instead of two. The other, under the figure of the glazier, shows us the producer whose industry the accident encourages. The third is the shoemaker (or any other manufacturer) whose industry is correspondingly discouraged by the same cause. It is this third person who is always in the shadow, and who, personifying what is not seen, is an essential element of the problem. It is he who makes us understand how absurd it is to see a profit in destruction. It is he who will soon teach us that it is equally absurd to see a profit in trade restriction, which is, after all, nothing more nor less than partial destruction. So, if you get to the bottom of all the arguments advanced in favor of restrictionist measures, you will find only a paraphrase of that common cliché: “What would become of the glaziers if no one ever broke any windows?”

Alltså, i bilindustrifallet är uppmaningen den samma: man måste se de dolda sekundära effekterna av en statlig intervention. Om staten ska investera eller låna ut mångmiljardbelopp måste de pengarna tas från annat håll. Detta andra håll är förstås från skattebetalarna, inklusive inte (ännu) krisdrabbade företag. Även om interventionen skulle begränsas till att statliga garantier sätts som grund för lån kapitalmarknaden betyder det att andra företag inte kommer kunna låna de pengarna. Resurser som pumpas in i en industri som går med förlust kan inte investeras i hälsosamma företag som i sin tur inte kan anställa fler eller måste till och med sparka sina anställda.

Bastiat påpekade att handelsbarriärer var en form av destruktion, och statliga subventioner hamnar i samma kategori – investering in, förlust ut. Den lön som de anställda får sker på bekostnad av andra som inte får jobb.

Keynes, the barbarian

The best thing about John Maynard Keynes is that he is dead.
Chan Akya i Asia Times

John Maynard Keynes (1883-1946) blev alla regeringars favorit från och med 1940-talet och fram till början av 1980-talet. Hans popularitet har växt efter årets finanskris och många tycks ha glömt vilka svårigheter hans ekonomiska modeller periodvis har skapat.

Det finns två anledningar till Keynes popularitet bland makthavare:

1. Han gav en trovärdig förklaring till den stora ekonomiska depressionen i USA och kom med konkreta förslag hur framtida depressioner skulle uppnås.
2. Han förespråkade ”deficit spending” – att staten skulle spendera pengar den inte hade för att uppmuntra ekonomin.

Även om hans teorier föll i onåd efter att de visat sig vara rätt dåliga på att beskriva verkligheten övergav makthavarna aldrig punkt 2. Förklaringen är enkel – det är betydligt enklare att uppfylla vallöften och påverka om man kan spendera pengar som man egentligen inte har.

Keynes idé var att om staten investerar pengar under kristid ökas produktionen och konsumtionen, som får fart på ekonomin. ”Krispaket” och ”stimulanspaket” är Keynesianska påhitt som fortfarande är populära idag.

För att förstå vad som är skogstokigt fel med den idén, är ”Historien om de två bröderna” en bra utgångspunkt:

The idea of paper money having a vague intrinsic value can be highlighted in the age-old story of the two brothers who owned equal shares in a pub. Whenever one wanted a pint of beer, he would pay the other a dollar, who would then pay him back for his own draw of beer.

Pursued ad nauseum, this meant that the same dollar could account for unlimited quantities of beer; provided of course neither brother ever used it to buy something other than beer from his sibling.  More importantly, the game could continue until the brewery sent its chap around to collect money for all the beer that had been drunk by the brothers.

As a general rule, the brewery would have wanted to get paid a little more than one solitary dollar for the whole keg of beer. In essence, this story captures the idea of what happens when stated transactions do not produce incremental cash flow, or when increased liabilities are disguised as new cash. Students of corporate balance sheets will look for these glaring examples of cash mismatch; unfortunately, most economists seem to misunderstand the difference between expenditure and liabilities. 

In the above example, the dollar changing hands wasn’t the payment – it was an exchange of liabilities; that is, each brother owed the pub a dollar for every pint drunk. Coming up with the aggregate of all the payments meant totaling up the liabilities, not simply exchanging the instrument of exchange, which is to say the dollar note, once again. All of this is particularly important because the brothers deferred their payment for their beer from the brewery – they had themselves benefited from credit. 

How then would the brothers pay for the beer in a normal situation? Simply by selling more beer at a profit to their customers than their own consumption would warrant. In other words, as long as the sum total profits of the pub were in excess of the accrued liabilities of the two brothers, the pub remained solvent at the end of the month. If on the other hand the brothers had drunk more than their profits for the month, the pub was insolvent at the end of the month, liable to be taken over by the brewery while the brothers went from being owners to mere employees. 

På samma sätt som brödernas dollar som växlar hand fram och tillbaka fungerar stimulanspaket. Man tar skattepengar från en grupp, ger det till en annan och upprepar processen.

Men borde inte detta gälla för privata investeringar lika väl som för statliga? Nej, det finns en mycket stor skillnad: vinstmotivet.

Statliga vs privata investeringar

När staten kommer med stimulanspaket, räddningspaket för banker eller om man skulle köpa upp Volvo och Saab skulle det vara för att rädda mottagarna av de statliga pengarna och i förlängning bevara jobben etc När privata investerare stoppar pengar i ett företag är de motiverade av den möjliga vinsten. De bryr sig inte om att rädda ikoniska företag eller jobb utan är bara ute efter att tjäna pengar.

Hur konstigt det än må låta så är det senare betydligt bättre för alla inblandade på mellan och lång sikt – även för de som förlorat jobben.

För att få ett grepp om det måste vi ställa frågan – hur skapas värde? Svaret är genom innovation och effektivisering. Genom företag som gör bättre produkter med mindre resurser drivs världens välstånd framåt. Att ett företag går med vinst betyder på en fri marknad att det erbjuder något som är så bra att konsumenten väljer att betala för det hellre än något annat. Det gamla ordspråket ”Den enes död, den andres bröd” stämmer dåligt med verkligheten. Om Volvo kan effektivisera sin process och genom innovation halvera sin produktionskostnad per bil vinner alla på det. Volvo kan då sälja bilar billigare än konkurrenterna och därmed öka sin vinst medans konsumenterna får billigare bilar utan någon förlust i produktens kvalitet.

När en privat investerare  - som en investmentbank- ska satsa sina pengar är de intresserade av vinst. Det vill säga de är intresserade av att satsa på bra fungerande företag. När staten ska satsa pengar i ett företag är situationen annorlunda. För det första är det inte sina egna pengar de satsar – det är skattebetalarnas. För det andra satsas inte pengarna i bra företag, utan de som har problem – så inget värde skapas utan bara förstörs. Konsumenterna får både sämre och dyrare produkter samt får betala mer i skatt.

Även om staten skulle gå in med investeringar med mål att de ska vara vinstbringande finns ingen anledning att tro att politiker skulle vara bättre på att hitta bra investeringar än de oberoende investerarna på marknaden. Tvärt om, vi vet från historisk erfarenhet att när politik och näringsliv hoppar i säng blir det politiska kontakter och lobbying och inte företagens kompetens som blir viktig. Politiker fattar beslut på politisk grund och inte ekonomisk.

Rävsaxen

Det ironiska är att förslag om förstatligande av bilindustrin kan mycket väl leda till dess fullständiga kollaps i Sverige. Som läget är nu är GM och Ford ägare till Saab och Volvo. Om GM misstänker att svenska staten tänker förstatliga Volvo finns bara en sak den kan göra – sälja av Saab så fort som möjligt. Annars hamnar de i en Fannie Mae/Freddie Mac situation där de tvingas försöka konkurera mot ett företag som har statliga subventioner. Ingen ny bilindustri skulle heller kunna växa upp i Sverige då Statens Bilindustri skulle ha både politisk backning och statligt ekonomiskt stöd som skulle göra det omöjligt för en nykomling att överleva.

Om vi vill se billigare, säkrare och miljövänligare bilar ska staten hålla sig från att intervenera. Det kanske då finns en chans att det blir Saab och Volvo som kan producera dessa. Om inte klarar den uppgiften är det helt rätt att de går hädan.

Jobben då? Jobb växer inte på träd utan skapas av ett väl fungerande näringsliv. För att ekonomin ska gå runt måste ett jobb producera mer än det kostar. Om den ekvationen inte uppfylls dör näringslivet, ekonomin och landet. Då kommer ingen att ha jobb. 

Socialdemokrater och vänster brukar i vaga termer prata om den ”mänskliga faktorn”. De ser på den traumatiska upplevelsen av att förlora sitt jobb som det största problemet. Visst kan det absolut vara traumatiskt, men att tvinga en grupp till tvångsarbete för att en annan ska få behålla sina icke-produktiva jobb är knappast lösningen. 

Om det finns något viktigt staten kan göra för de som förlorat sina jobb är att flytta sig ur vägen och ta bort de tonvis med restriktioner av arbetsmarknaden som finns idag. Det är dessa regleringar som gör det både svårt att nyanställa och få nytt jobb. Lösningen ligger alltså inte i att finansiera icke-produktivt arbete utan att göra det så enkelt som möjligt att få ett nytt, mera produktivt jobb.

Updatering: Nu står det (inte så överraskande) klart att GM vill sälja Saab. 

Tidigare relaterade bloggpostar:

• Statens bilindustri: En utomordentligt dålig idé | Konsonans 
• Guldålderns slut | Konsonans
• Den första finanskrisen | Konsonans

I media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD6, SVD7, SVD8, DN7, DN8, DN9, DN10

Mona Sahlin tyckte inte att det räckte att kräva att införa anställningsgaranti för Volvoanställda, nu förespråkar hon att staten ska ta över helt och hållet och driva Volvo och Saab. ”Tillfälligt” försäkrar hon och menar att det är bara för att hjälpa bilindustrin genom den nuvarande krisen.

Reinfeldt och Borg har lyckligtvis ställt sig skeptiska till idén (roligt att man i dessa FRA och IPRED-tider kan hitta något positivt med den borgliga regeringen).

Det som Sahlin förespråkar är inte en socialistisk lösning, utan en korporatistisk där man privatiserar vinster och socialiserar förluster. Det är på samma sätt som bankräddningspaketen skadligt för ekonomin på längre sikt och i fallet bilindustri skadligt för företagen.

Till skillnad från en fri marknad där företagen skapar värde är skattefinansierade företagsräddningar ett nollsummespel – de sker alltid på någons bekostnad. Det blir skattebetalarna – privatpersoner och framgångsrika företag som skött sin ekonomi som får stå för kalaset. Istället för att investeringarna marknadsmässigt går till bra, fungerande företag går de till de som misskött sig eller inte klarar av att konkurrera med andra företag som gör bättre och/eller billigare produkter.

Om staten nu skulle gå in och ta över Volvo och Saab för att dessa företag inte själva kunde hålla sig flytande skulle det vara på bekostnad av de företag som kunde det. De i sin tur skulle på grund av skattetrycket ha svårare att överleva. Ingenting skulle förbättras, det enda som skulle ske är att en hög med pengar skulle flyttas från bra fungerande bolag till dåligt fungerande.

På längre sikt skulle sådana tillfälliga statliga subventioner skjuta både Volvo och Saab i sank. Deras inkomster kommer primärt från export utomlands. Sverige är en för liten marknad för att ha en egen industri som kan konkurrera med Tyska och Japanska biltillverkare. Om nu Volvo och Saab fick statliga medel för att fortsätta på samma sätt som de gjort skulle bara konkurrensläget försämras och de skulle aldrig hinna ikapp den internationella industrin. Så fort som subventionerna sinade skulle de gå i konkurs.

Den fria marknaden leder till tillväxt och välstånd genom att företag som från konsumentens synpunkt är bättre och billigare än konkurrenterna överlever. Det betyder dock också att de dåliga måste försvinna. Visst gör det ont när ett 100-årigt företag går i konkurs och dess anställda förlorar jobben. Men vad är alternativet? Att finansiera dem med skattepengar i all evighet? Då skulle vi idag vara på medeltida nivå i bästa fall. Det var säkert många som förlorade jobbet när yrket bysmed försvann till fördel för större metallindustri. Skulle det vara bättre om staten hade räddat de yrkena? Knappast – både pengar och arbetskraft investerades istället på bättre ställen och alla tjänade på det.

Kan svensk bilindustri överleva på sikt? Kanske. Framförallt beror det nog på vad moderbolagen till Volvo och Saab (Ford och General Motors) fattar för beslut. De är själva inte i så bra skick – till stor del för att de inte är konkurrenskraftiga på grund av ett stort beroende av subventioner av den Amerikanska staten. Om de kan skärpa sig och bli konkurrenskraftiga så har också Volvo en chans. Dock verkar det som om Obama är inne på att ge Ford och GM ännu mer statligt stöd. I så fall har både Volvo och Saab bara en framtid på kort sikt – om de inte blir sålda till något annat vettigare bilföretag. 

Om man vill värna om jobben ska man istället för att lägga till subventioner ta bort de regleringar av arbetsmarknaden och skattebördan som står ivägen för att lättare få nytt jobb. 

Se också:HAX , Johan Norberg

Media: DN1, DN2,

Vänsterpartiet har lagt fram ett förslag om att det ska bli förbjudet för svenskar att köpa sex utomlands. Förslaget har mötts med positiva kommentarer från Beatrice Ask och Thomas Bodström .

Rent juridiskt måste det ses som en av de dummaste förslag till lagar som vi sett på mycket länge. Är detta möjligtvis en princip man tänkt utvidga – att ens nationella lag ska gälla utomlands? Som HAX skriver:

Så… skall det då, i konsekvensens namn, vara tillåtet för holländare att köpa sex i Sverige? Skall det vara ok för iranier att stena bögar i Sverige? Skall burmeser i exil spärras in här i Sverige för att de bloggar?

Så om man tog det konkreta och ekvivalenta exemplet med att otrohet är olagligt i exempelvis Iran – också på moraliska grunder. Vad tycker svenska politiker om iranier som varit i Sverige blir dömda för otrohet som begicks här?

Om inte förslaget hade fått stöd av Beatrice Ask och Birgitta Ohlsson hade jag undrat vad vänstern sysslade med? Det skulle inte ha förvånat mig med en sådan lagstiftning i inbitna sydstater i George W. Bush’s Amerika  - tillsammans med förbud mot evolutionslära i skolan och liknande ting. Dessvärre verkar det som moralpaniken har smittat mer en bara vänstern och man kan bara skaka på huvudet. Vem kunde gissa att det traditionellt sexuellt liberala Sverige skulle komma med så antiliberala, moraliserande och reaktivt konservativa lagar.

Den svenska sexköpslagen är en skam i sig – att staten ska få bestämma vad man får eller inte får göra i sänghalmen är tillräckligt frånstötande. Den är ett snäpp värre än abortförbudet i vissa länder – i frågan om abort kan man i alla fall filosofera om fostret har några rättigheter. I fallet prostitution handlar det om frivilligt sex och frivilligt avtal mellan vuxna människor (alla icke-frivilliga fall och liknande är förstås förbjudna hur som helst). Att dessutom försöka lagföra moraliserandet på sådant sätt att det ska gälla utomlands är något man förväntar sig av religiösa fundamentalister – inte av en västerländsk demokrati (även om Norge var först ute med denna dumhet). 

Ett illustrativt citat från SVD:

– Jag tycker det är ett väldigt bra förslag. Det är en förlängning av den lag vi har i Sverige idag och visar att det är fel att gå till prostituerade, säger Lars Jalmert, mansforskare på Stockholms universitet.

Ett kontra-citat via Johan Norbergs blog från den Friedrich Hayek:

 

Liksom socialisten bekymrar han [den konservative] sig mindre om problemet om hur statsmaktens befogenheter skall begränsas än som vem som utövar dem, och liksom socialisten anser han sig ha rätt att påtvinga andra människor sina egna värderingar. [...]

Jag tycker ibland att det mest framträdande draget hos liberalismen, vilket skiljer den i lika hög grad från konservatismen som från socialismen, är åsikten att moraliska övertygelser i beteendefrågor som inte direkt inkräktar på andra människors skyddande sfär inte berättigar till tvångsmedel. Detta kan också förklara varför det tycks så mycket lättare för den ångerfulle socialisten att finna ett nytt andligt hem i den konservativa fållan än i den liberala

(Frihetens grundvalar, 1983 års översättning, sid 371f)

Detta bekräftas av Betrice Ask när hon säger (i SVD):

Samtidigt kan en lag fungera som ”en signal om hur man ser på ett beteende”

Där har vi det – svart på vitt att justitieministern tycker att det är ok att använda statens våldsmonopol för att påtvinga andra människor makthavarnas värderingar. Även om man tar den snälla tolkningen att makthavarnas värderingar är majoritetens värderingar är det mycket illa för individens rättigheter.

Sammanfattningsvis kan jag kan bara vädja till politikerna att sluta försöka lagföra sitt moraliserande. Vuxna människor har rätt att bestämma över sitt eget sexliv, med eller utan kontanter inblandade.

Media: SVD1, SVD2

Moderaterna har gjort ett utspel om att ett ”invandrarkontrakt” ska införas där de som vill bosätta sig i Sverige får lova staten trohet och att de ska följa ’svenska värderingar’. Om de bryter mot kontraktet ska deras ‘bidrag ses över’. Detta är ett populistiskt förslag i god sverigedemokratanda som inte skulle ha några praktiska konsekvenser. Hur är det tänkt att man ska kontrollera om kontraktet uppfylls? Menar moderaterna verkligen att de vill bestraffa laglydiga medborgare för att de inte delar vissa moderata(?) värderingar? Vad är ’svenska värderingar’? Och så vidare.

Problem med vissa invandrargrupper i Sverige och Europa i största allmänhet kan spåras till en enda sak: bidragssystemet. Det finns stora ekonomiska olikheter i världen. Om man kan få ett bättre liv genom att förflytta sig från land A till land B så gör folk det. Folk har också en tendens att gruppera sig efter kultur och ekonomi. När större grupper av människor från land A bosätter sig i land B brukar de bilda egna enklaver. Detta gäller allt från västerlänningar i f.d. kolonier som bosätter sig i isolerade vita områden till irakier som bosätter sig i förorterna i Stockholm. Problem mellan de inflyttade och lokalbefolkningen uppstår om grupperna inte interagerar. I fallet Europa handlar det mestadels om lågutbildade invandrare från icke-europeiska länder som sitter isolerade ute i förorterna. Med diverse former av bidrag kan de leva ett ganska så gott liv (bättre än i deras ursprungsland) och genom krångliga arbetsmarknadsregler hålls borta från arbetsmarknaden. Det är inte konstigt att det blir problem.

Så vad är lösningen? För det första borde bidragen slopas. Att låta en grupp individer helt leva på andra individers bekostnad är både oetiskt och kontraproduktivt. Dessutom skapar bidragen det samhällsproblem med invandrarghetton. I USA, som har betydligt mer icke-västerländska invandrare än Europa har de inte några liknande problem. Det beror helt enkelt på att man som invandrare i USA måste jobba för att överleva och där med kommer ut på arbetsmarknaden och börjar umgås med ‘vanliga’ Amerikaner. Möjlighet till isolation finns inte, men däremot möjlighet till arbete.

Nummer två är att arbetsmarknadsregler måste ändras. Genom sin iver för påtvingad jämställdhet har den svenska staten effektivt diskriminerat mot lågutbildade. Istället för att ha möjlighet till att jobba med sysslor inom servicesektorn tvingas de leva på bidrag. Detta förakt för vissa mycket nödvändiga och eftertraktade jobb skadar inte bara de grupper som nekas sysselsättning utan även många andra. Hur mycket tid och specialiserad kompetens faller inte bort då högutbildade specialister halvinkompetent får leka städare, byggare och sekreterare – bara för att regleringarna av arbetsmarknaden omöjliggör för specialiserad arbetskraft inom de områdena? Det är inget fel på att vara städare – man utför en service och får betalt för den. Det är fel att leva på bidrag – då lever man enbart på någon annans bekostnad. 

De invandrargrupper som har integreringssvårigheter hamnar helt i kategorin lågutbildade – alltså de som skulle kunna utföra de jobb som staten gjort sitt bästa för att avskaffa. Högutbildade invandrare är aldrig något problem – tvärt om, högutbildade individer oavsett nationallitet är alltid ett värdefullt tillskott.

Slutligen bör man öppna gränserna helt. Utan bidragen kommer de som flyttar in vara människor som kan leva genom att arbeta – det vill säga att de har något av värde att bidra med. Självklart behöver de följa svenska lagar som vilken medborgare som helst, men med realistisk möjlighet till jobb och utan isolering finns det ingen anledning alls att tro att det skulle bli några besvär. Det finns ingen anledning att diskriminera på nationell bas.

Hur är det med flyktingar då? Bara för att du har råkat ut för en olycka betyder inte att du har automatiskt rätt att kräva att någon annan gör uppoffringar för din skull. Dock vill många frivilligt hjälpa till när de ser en olycksdrabbad. Med öppna gränser i kombination med frivilliga hjälporganisationer finns inga hinder för att tillfällig hjälp ska ges människor som flytt sina ursprungsländer på grund av krig eller liknande. När någon blivit orättvist behandlad finns det många som vill hjälpa till och dessa resurser kan man använda för att hjälpa flyktingar att få en ny start i livet. Det innebär dock inte bidrag och arbetslöshet utan någon tidsbegränsning.

Grundregeln är enkel: Behandla människor som individer med lika (negativa) rättigheter.

Nu är vi där igen. Vanligtvis så är det populistiska politiker som tar upp det, men då och då är det företagsledare. Den här gången var det Hennes & Mauritz Stefan Persson som drog upp den gamla klagosången: företagen måste ta socialt ansvar och ge tillbaks mera till samhället. Motiveringen? Han vill ha skatteavdrag på gåvor till personalen.

Idén bakom sådana krav är att företag som ägnar sig åt att maximera sin vinst är omoraliska eller i bästa fall amoraliska och enbart tjänar pengar åt ägarna. Oftast kombineras det med antagandet om att ekonomin är ett nollsummespel och att de pengar företagen har tjänat har tagits från någon annan (helst de fattiga och försvarslösa). Företag förväntas be om ursäkt för sin vinst och verksamhet och göra något utöver det för att få tillstånd för att bedriva sin skamfulla verksamhet.

Denna syn på företag är en myt som trots de senaste 200 årens spektakulära ekonomiska tillväxt lever kvar av någon anledning. 

Det är inte företag som ska vara tacksamma för att de får driva sin verksamhet – det är vi som ska vara oändligt tacksamma mot dem för att de vill göra det. Det är tack vara företag och de entreprenörer som skapade dem som är orsaken till det välstånd vi har idag. Det faktum att du lever idag, har sjukvård, inte går hungrig och lever i betydligt större lyx än en kung gjorde för 100 år sedan är tack vare företagens verksamhet. Att de skulle på något sätt behöva be om ursäkt för detta är inte bara fel utan grovt förolämpande.

Om man skulle vara cynisk skulle man tro att de som för klagosången om företagens girighet är människohatare av den värsta sorten.

Företagen tar redan ett enormt socialt ansvar – genom att ägna sig åt sin verksamhet. Vinsten är ett bevis för detta. På en fri marknad kan företag enbart drivas med vinst om de tillhandahåller tjänster och produkter som folk tycker är bra.

Visst finns det blandekonomiska konstruktioner där företag och stat samarbetar men det är knappast de konstruktionerna som antikapitalisterna kritiserar. Dessa grumlar debatten något. En fri marknad är en nödvändig förutsättning som inte alltid uppfylls. När staten går in med skatter, regleringar och räddningspaket kan vissa företag tjäna pengar genom att blidka politiker snarare än att producera varor och tjänster av värde. Detta går förstås mot kapitalismens grundprinciper och sådana företag lever på andras bekostnad istället för att leva på ömsesidigt fördelaktig handel. De som i slutändan betalar den notan är de ärliga företagen som tjänar sina pengar genom att med så små resurser som möjligt gör något som folk tycker så mycket om att de hellre betalar för det än för något annat. 

Sveriges riksdag har godkänt Lissabonfördraget med 243 röster för och 39 emot (39 la ner sin röst). Det hörs många klagomål i olika bloggar. Många av mina liberala meningsfränder tycker att detta var grundlagsvidrigt och at åtminstone en folkomröstning borde hållas. Även om jag fullkommligt förstår deras kritik håller jag inte med.

Som liberal är jag primärt intresserad av att individuella rättigheter respekteras. Om det är en folkhop eller en politisk elit som kränker dem spelar ingen roll. Även om 99.9% hade varit för FRA-lagen hade fortfarande de 0.1% som inte accepterat den fått sina rättigheter kränkta.

En modern demokrati brukar ha tre huvudelement: folkets självstyre (fria val), respekt för individuella rättigheter och skydd av minoriteter. Att de tre är självmotsägande tycks inte störa de flesta. Faktum är dock att ett majoritetsstyre inte på något sätt behöver vara mer förenligt med skydd av individuella rättigheter. Historien har visat att det faktum att en majoritet av befolkningen står bakom ett beslut är ingen garanti alls för att beslutet inte våldför sig på en minoritets rättigheter – inklusive den minsta minoriteten, individen. Skydd för minoriteter brukar vara i formen av positiva rättigheter (”rätten till”) och därmed direkt innebära en kränkning av andras rättigheter.

En stat som verkligen respekterade individuella rättigheter skulle nödvändigtvis vara en liten stat. Den skulle vara begränsad till att ha polis, militär och ett rättsväsen. Finansiering skulle exempelvis kunna baseras på en frivillig beskattning på vissa tjänster som staten utför – exempelvis en avgift för att försäkra avtal. Det finns många andra varianter som jag inte tänker gå in på här. Huvudpoängen är att i en stat vars enda roll var att beskydda individens rättigheter skulle politikernas makt vara ytterst begränsad. Om det handlade om direkt eller representativ demokrati skulle inte spela så stor roll. Oavsett hur politikerna kom till makten skulle de inte ha stor makt.

I verkligheten är det inte så utan man får välja det spår som innebär minst skada för de individuella rättigheterna. I dagens läge är europaparlamentet något bättre än Sveriges riksdag. EU är långt ifrån bra och man måste med viss oro se vart den är på väg. Dock är det bättre än det vi har på nationell nivå. Förmynderiet från svenska statens håll är storleksordningar värre än den från EU.

I media: DN, SVD

I en artikel i SvD uttrycker flera ”kulturarbetare” sitt stöd för den föreslagna IPRED lagen som skulle tillåta musik och filmindustri att få ut personuppgifter kopplade till IP-adresser samt att få utöva något som inte går att kalla något annat än utpressning mot de misstänkta fildelarna.

Sångaren Martin Rolinski säger att:

”I slutändan handlar det här om en sak – att några stjäl saker som inte är deras.”

För det första borde Rolinski förstå att upphovsrättsbrott inte är stöld. Att gå in i en skivbutik och stoppa en CD i fickan är stöld. Att ladda ner den utan att betala är upphovsrättsbrott. Skillnaden är mycket stor – i det första fallet har en direkt ekonomisk förlust skett. I det andra fallet är det en potentiell vinst som inte realiserats. Är det realistiskt att en tonåring som fildelar 50,000 låtar skulle ha betalat 500,000 kronor för den musiksamlingen? Knappast. Fildelare laddar ner storleksordningar mer än de skulle ha råd att köpa lagligt. Det är inget försvar för de som gör det men det är viktigt att särskilja de två begreppen om man ska ha en idé om vilken ekonomisk skada som tillfogas musik och filmindustrin.

För det andra, om kulturarbetarna är så upprörda över att folk använder ”saker som inte är deras” så borde de börja med att betala tillbaks de kulturbidrag de har fått. Dessa pengar har via skatt mot de rättmätiga ägarnas vilja konfiskerats och delats ut till kultursektorn. Att kalla det för ”rån” är närmare sanningen än att kalla upphovsrättsbrott för ”stöld” – det är trots allt statens våldsmonopol som står som garant för att pengarna samlas in. Så det helt klart korrekta vore att kräva tillbaka alla kulturbidrag som delats ut under alla dessa år. Med ränta förstås. Direkt kulturstöd är idag ca 3 miljarder kronor eller 6 miljarder om man ska ta med indirekt stöd. Dessa pengar borde man betala åter innan man börjar moralisera om att ta andras saker.

Two wrongs don’t make a right

Även om man tycker att upphovsrätten är viktig och borde ha lagligt stöd (något jag i högsta grad gör) kan inte det ursäkta kränkningar av andra rättigheter. Att filmbolag och musikbolag får tvinga internetoperatörerna ge ut personinformation om sina kunder är en oacceptabel kränkning av både operatörernas och kundernas rättigheter. Att sedan ge film och musikindustrin rätt till utpressning är exempellöst i svensk juridisk historia. Enligt lagförslaget ska den som tror sig fått sin upphovsrätt kränkt få hota de misstänkta med ”Betala X kr nu, annars går vi till polisen”. Dessutom ska skampålen återinrättas (skamstraff avskaffades i Sverige 1855) genom att de misstänkta ska hängas ut i tidningsannonser de själva ska få betala för.

Ett absolut krav för rättssäkerhet är att lagen inte är godtycklig. Med miljontals av fildelare i landet blir antalet man får fast en liten bråkdel. Om man tar Danmark som exempel som uppskattningsvis har ca 1-2 miljoner regelbundna fildelare och har haft ca 1500 domstolsfall. Om man antar att det finns 1.5 miljoner fildelare betyder det att chansen att åka fast är 1 på 1000. Det vill säga om man fildelar kommer man med 99.9% sannolikhet undan. Sammanfattningsvis handlar det alltså inte om rättvisa utan om att försöka skapa avskräckande exempel.

Vidare så är det tekniska resonemanget bakom att få tag på personinformation kopplad till IP-adresser så fel som det kan bli. I skrivande stund om jag gör en sökning efter öppna trådlösa nät hittar jag 12 öppna som mina grannar lagt ut. Vem som helst kan använda dem och personinformationen kopplad till IP-numret kommer att vara dens som lagt ut det trådlösa nätet och inte den som använder det. Att någon annan än ägaren till abonnemanget är ansvarig för fildelningen måste ses som ett realistiskt scenario. Detta har faktiskt nyligen prövats i domstol i Danmark och beslutet var en dålig nyhet för antipiraterna: ägaren till internetuppkopplingen är inte ansvarig för vad andra använder den till.

Realistiska lösningar

Jag är delägare i ett företag som utvecklar mjukvara och vi är i högsta grad utsatta för samma fundamentala upphovsrättsproblem som film och musikindustrin. Visst vore det trevligt om alla som laddade ner mjukvaran betalade för sig men vi inser också att det inte är en realistisk förväntning. Långt ifrån alla som laddar ner den skulle köpa den hur som helst. Vår lösning är delvis kopieringsskydd och delvis i formen av extra tjänster för betalande kunder. Kopieringsskyddet är mest ett dagbokslås som man självklart kan ta sig runt – men vi tror att det åtminstone stoppar en del från piratkopiering. De extra tjänsterna är support och uppdateringar av mjukvaran. Det fungerar sammanlagt adekvat och svinnet på piratkopierad mjukvara räknar vi på som en del av affärsverkligheten. Som visst tröst får vi att icke-betalande användare lär sig att använda mjukvaran och blir vana vid denna och kanske i framtiden via jobbet eller liknande kommer köpa licenser. Vi har inget behov av en IPRED lag och skulle aldrig vilja associeras med den. Att vår upphovsrätt blir kränkt ger oss inte rätt att kräva att andras rättigheter kränks.

Även om musik- och filmindustrin har en liknande situation finns viss skillnad. För det första är deras kunder privatpersoner. Om som Reinfeldt säger att man inte ska kriminalisera en hel generation betyder det ett hårt ekonomiskt slag för de branscherna. Deras problem kan reduceras till två fundamentala saker: pris och service. Gratis är svårt att slå, men det är rimligt att tro att folk är villiga att betala en viss summa för att vara lagliga och betala för sig. Servicen som de idag erbjuder måste skärpas då den är underlägsen den fildelare avnjuter.

En rimlig lösning vore kanske en månadsavgift på max ett par hundra kronor för access till snabba servrar med all musik och film man kan tänka sig vilja ha. Tjänsten måste vara tekniskt överlägsen och priset överkomligt för en typisk kund (i.e. fattig tonåring).

Varken musik eller filmbranschen hängde med i teknikutvecklingen och hamnade i denna situation. Nu istället för att skärpa sig så går man in på nästa felaktiga spår med lagars hjälp. Det har gått allt för långt och fildelning är en verklighet de måste acceptera. Om de vill ha en adekvat ekonomisk ersättning måste de inse verkligheten på marknaden och börja arbeta på ett annat sätt.    

Media: SVD, DN