Den isländska ekonomin är i talande stund på väg att totalhaverera. Staten är på väg att köpa upp de två bankerna i landet och valutan har tappat mer än 30% av sitt värde på ett par dagar. Islands ekonomi har haft problem de senaste månaderna och finanskrisen verkar ha varit dödsstöten.

Trots att Island bara har 320,000 invånare och inte är en stor aktör på den globala marknaden är den ekonomiska krisen av mycket stort intresse och speciellt för marknadsliberaler.

Island har nämligen en av världens friaste ekonomier. Landet har varit mer eller mindre en pinup för den fria marknaden – de har haft en av de mest imponerande tillväxterna i västvärlden och de är ligger på inte mindre än första plats på FN:s Human Development Index (som tittar på utbildning, sjukvård och andra sociala områden). Kort sagt strålande reklam för den fria marknaden och kapitalismen på alla fronter. Därav den mycket intressanta utveckligen nu att efter över 15 år av stor framgång allt håller på att braka ihop.

Den amerikanska finanskrisen är pinsamt enkel att förklara. Med tanke på vilka vansinniga lagar och statliga interventioner de hade var ett stort haveri oundvikligt (se Katastrofal kortsiktighet och How to create a crisis). Den isländska krisen är dock en något svårare nöt att knäcka. Det är svårt att direkt peka på isländska statsinterventioner och liknande. 

Nej, svaret är inte helt enkelt, men de fyra viktigaste faktorerna är hedgefonder, amerikanska finanskrisen, BASEL II samt den isländska demografin.

Hedegefonder

Idén med hedgefonder är ganska så enkel. Man tittar på historiskt börsdata och ser hur priset på olika tillgångar (aktier, råvaror etc) är inbördes korrelerade. Man kan se då exempelvis (påhittat exempel) att när sockerpriset går upp går saltpriset ner. Tanken är då att man köper optioner eller futurer i både salt och socker och på så sätt är man säker att om den ena går ner, går den andra upp. Det kan låta som en säker och bra strategi, men har visat sig vara farlig då den bara fungerar så länge som korrelationerna mellan priset på tillgångarna stämmer.

Samtidigt finns en tendens till att placeringsstrategierna blir över tid väldigt likriktade vilket innebär att de unsiont förstärker trender. Hedgefonder kan förvalta ett enormt kapital (många hundra miljarder dollar) vilket innebär att de har en stor inverkan på marknaden vilket i sin tur kan leda till instabilitet. Dessutom kan hedgefonder konfigureras om från att vara så säkra som möjligt till att maximera vinster. De bästa på marknaden kan ge upp till 50% i avkastning. Med sådan avkastning ser man till att man lånar så mycket pengar man kan för att investera i hedgefonden – vilket leder till hög belåningsgrad.

De isländska bankerna älskade hedgefonder och lånade massiva summor för investeringar. I början av året hade Island rent ut sagt otur. En större hedgefond förklarade krig mot den isländska ekonomin. Kort sagt de ville ha ner priset på isländska tillgångar för att få upp priset på andra tillgångar i någon annan ekonomisk sektor som var inverst korrelerad med den isländska. Hedgefonderna är så pass rika att med lite tur kan de förstöra ett litet lands ekonomi. De isländska bankerna var högt belånade och hade pengarna i egna hedgefonder (och ironiskt nog antagligen i den som förstörde dem) och var inte redo för ett sådant anfall. Valutan dök vilket skadede ekonomin enormt då Island importerar mer eller mindre allt.  

Amerikanska finanskrisen

En annan viktig faktor var den amerikanska finanskrisen. Det var samma situation som med Swedbank hos oss – de hade säkerheter i obyggda amerikanska bostadshus. När den amerikanska bostadsmarknaden kollapsade försvann alla chanser att få tillbaka de pengarna. Alla banker blev samtidigt paranoida om utlåning och de två isländska bankerna kunde inte ens få lån för att betala räntan på större lån de redan hade. Det enkla förklaringen i det här fallet är att oavsett hur bra politik man har lokalt riskerar man i den globala ekonomin att betala för felaktiga politiska beslut i länder man investerat i.

BASEL II

BASEL II är ett europeiskt ramverk för reglering av banker och and finansinstitut. Det håller på att implementeras i alla europeiska länder, inklusive Island. I princip reglears kreditrisker, operationsrisker, marknadsrisker etc och framför allt värderingsmetoder. Den relevanta biten här har stora likheter med amerikanska Fair Value Accounting. I USA kom lagarna till efter Enron-skandalen med syfte att förebygga bokföringsbrott men var tyvärr en av huvudfaktorerna i den finanskris vi nu bevittnar.

I grund och botten handlar det om att en bank måste värdera sina säkerheter regelbundet efter förmodat marknadspris. Det ska enligt teorin ge en bedömning av hur mycket kapital banken har. Som resultat värderas säkerheterna (bostäderna i fallet bolån) regelbundet. Så vad är problemet med det?

Jo, det ger för det första en helt felaktig bild samtidigt som det skapar stor osäkerhet på marknaden och leder lätt till säljpanik. Det ger en helt felaktig bild för att bostäderna faktiskt inte befinner sig på marknaden. De flesta som har bolån har ingen tanke på att sälja sin bostad just då värderingen sker och har inga problem med att betala räntan (dvs det finns ingen risk för att banken måste lösa in säkerheterna). Det kanske inte ens finns någon seriös bostadsmarknad att tala om (som idag i USA). Ändå beräknas bankens tillgångar som om bostäderna skulle ha lagts ut på marknaden precis i det ögonblick som värderingen sker. Den kanske största absurditeten är att om plötsligt alla bostäder skulle komma ut på marknaden på en gång så skulle priset de såldes för aldrig vara i närheten av den värderade uppskattningen. Så hela värderingen är meningslös – i varje fall som ett mått på värdet på bankens tillgångar.

Det andra problemet är att värdet av bankens tillgångar kommer variera med den ögonblickliga utvecklingen på bostadsmarknaden. Banker som har det går bra för ser ut som om de är vid ruinens brant. 

BASEL II-tänkandet är till stor grad ansvarig för krisen nu i Europa och det inkluderar lilla Island. I det senare är BASEL II antagligen inte huvudskurken (då Islands bostadsmarknad är tämligen liten) men det har garanterat haft en förstärkande effekt på krisen.

Islands demografi

Island är ett litet land som har  mindre befolkning än Göteborg. Där av finns bara två banker, och om det går dåligt för dem så är det nationell kris. Detta ställer stora begränsningar på marknaden – konkurrensen är mycket begränsad. I ett större land hade också en hedgefond aldrig kunnat göra så stor skada.  Island importerar väldigt mycket så valutafallet har slagit hårt mot ekonomin. Kort sagt, Island var för litet och hade otur som ledde till en sådan här situation som de har stor svårighet att klara av. Det isländska scenariot hade varit omöjligt i exempelvis Sverige.

Vad händer sen?

Trots dagens mycket dystra läge borde inte sagan vara slut. Under 15 år har Islands ekonomi stigit som en raket – det kommer inte att försvinna. De skador som denna kris onekligen kommer göra är små jämfört med de framsteg de har gjort. De är onekligen i en svår och unik position men efter en tuffare period borde de kunna återhämta sig, lära sig från misstagen och återuppta sin under 15 år mycket framgångsrika politik med den friaste marknaden i Europa. Island, dagens läge till trots är en framgångsstory. Fel har gjorts men de kan rättas till.

För det första måste de ta sig ur krisen. Nationaliseringen av bankerna kan knappast beskrivas som lysande och om det handlade om ett större land skulle jag säga var en dum idé. Nu är det bara en rätt dålig lösning som kan vara nödvändig. På sikt är lösningen självklar – de isländska bankerna får sälja ut sig och bli filialer till större utländska banker med bättre kapitaltäckning. På så sätt kan man enkelt försäkra sig om att hedgefonder och liknande inte kan slå ut hela ekonomin för att land då de slår hårt mot två småbanker.

Island måste först ta sig igenom den nuvarande chocken. Sedan kommer en recession som kanske varar i två tre år, men tills dess borde staten ha sålt ut bankerna och den globala finanskrisen borde vara löst. Då är det bara att köra på och se till att man har lärt sig av sina misstag för det vore ju synd om den annars över ett och ett halvt decennium högst framgångsrika ekonomiska politiken fick bestående skador av det här. 

-Luka

Annan media: SVD, DN, DN2, DN3, E24, DN4

Det har talats en del om rättvisa i blogosfären och i media både i samband med finanskrisen och i största politiska allmänhet. Man inser snabbt att Sverige, nuvarande regering till trots, är ett högst socialdemokratiskt land. Detta kan man se direkt på att de flesta svenskar direkt och omedvetet likställer jämlikhet och rättvisa. Det sitter i ryggmärgen på något sätt och det är kanske inte så överraskande då man har fått höra det från dagis och uppåt.

Påståendet att rättvisa och jämlikhet är samma sak är inte nödvändigtvis fel, men det är i den vanliga användningen av begreppen ett specialfall då de båda begreppen råkar sammanfalla.

I grund och botten är dock rättvisa och jämlikhet två olika begrepp – vilket jag hoppas visa med ett par exempel. (Dessa exempel är mycket enkla och enbart till för att visa på den semantiska skillnaden mellan de två begreppen):

Lisa och Pelle går ut i skogen och plockar äpplen. Lisa plockar 4 äpplen och Pelle plockar 2 äpplen och deras kompis Göran plockar inga alls för han ville inte följa med och plocka äpplen.

Rättvist:
Lisa får behålla sina 4 äpplen, Pelle sina 2 och Göran får inga då han inte var med. Det är rättvist då äpplena skaffats på ett legitimt sätt och inga rättigheter har kränkts.

Jämlikt:
Lisa, Pelle och Göran får två äpplen var.

Rättvis jämlikhet och jämlik rättvisa

Det jämlika kan vara rättvist om Lisa och Pelle går med på att dela upp äpplena mellan alla tre. Då har ingens rättigheter kränkts.

Jämlikheten ligger i grund för rättvisan i den mening att den baserar sig på principen att alla människor har lika rättigheter. Lisa, Pelle och Göran är i den meningen jämlika att de har lika rättighet att gå ut i skogen och plocka äpplen och de har lika rättighet att behålla de äpplen de plockat.

Om Göran  drar fram en pistol och tvingar på fördelningen är det fortfarande jämlikt men inte rättvist. Detta betyder att trots allt att de inte hade lika rättigheter – han tog sig rättigheten att ta och de hade en skyldighet att ge. 

Slutsatsen man kan dra är att rättvis jämlikhet kan enbart existera på frivillig basis – det vill säga att man inte tvingar fram jämlikheten. Om man med tvång utjämnar finns inte den fundamentala jämlikheten i rättigheter kvar.

Blandekonomi

Hur ser en kombination ut då när man gör en kompromiss mellan rättvisa och jämlikhet? För det första får man ett system som varken är rättvist eller jämlikt. I praktiken är det så en normal västerländsk socialliberal/socialdemokratisk blandekonomi fungerar (i något parodisk form):

Lisa plockar 3 äpplen (pga fackliga och andra regler får hon inte jobba mer).

Pelle jobbar i den offentliga sektorn med äppelfördelning.

Göran går på komvuxkurs i folkdans.

Lisa betalar 50% skatt, dvs hon får 1.5 äpplen. Pelle får ett äpple för sitt jobb i den offentliga sektorn. Två tredjedelars äpple går till administrativa kostnader och komvuxkurser. Göran får 1/3 äpple i studiebidrag och/eller socialbidrag. Regler som Pelle i rollen av stat och fackförening satt upp förhindrar Lisa att plocka mer än 3 äpplen om dagen.

Myten om nollsummespel 

Exemplen med äppelplockningen är grovt missvisande på i en aspekt och det är att de representerar ett nollsummespel. Verkligheten är dock annorlunda då produktivitet är dynamisk och med en fri marknad växer den dramatiskt över tid, så det kan vara interessant att titta på praktiska effekter av ett rättvist men ej redistributivt jämlikt system (den fria marknaden), även om det glider in något på ekonomi och politik – vilket inte är det primära syftet här:

Från år 1 till 1820 hade medelinkomsten för genomsnittsmänniskan ökat med 50%. Tack vare de fria marknadena så har från år 1820 till idag medelinkomsten ökat med 900%. Detta medel inkluderar tredje världen – vi har alla blivit rikare. För västvärlden handlar det om mer än en faktor 20. Dessa siffror om än imponerandede visar bara en liten bit av förbättringarna. Som exempel kan man nämna att 1870 hade vi i medel två timmars fritid per varje timme arbete – idag ligger siffran på åtta timmar.

För att inte nämna de tekniska innovationerna vi har tillgång till. Den rikaste renässansfursten hade inte tillgång till något så enkelt som ordentlig tandvård än mindre iPods, internet, tvättmaskiner och färska frukter på vintern. För en intressant och rolig genomgång av de fantastiska förbättringar som har skett tack vara den fria marknaden se Johan Norbergs bok ”När människan skapada världen”.

Detta var dock bara en parentes för att ge ett par exempel hur en marknadsekonomi inte är ett nollsummespel för den uppmuntrar förbättringar i produktiviteten. Den vidare poängen ligger i att ett rättvist, snarare än jämlikt system har stora praktiska fördelar.

Utjämning, till skillnad från produktivitet är ett nollsummespel. Du tar från en grupp och ger till en annan (plus något för administrativa kostnader förstås). Från ett praktiskt perspektiv ligger den största skadan i att du flyttar kapital från företag och individer som skulle kunna använda kapitalet till att öka produktiviteten så det är inte bara kapitalet som försvinner utan man förlorar den ökning i produktivitet som man hade fått om kapitalet hade varit rätt investerat.

Slutsatser

Rättvisa och jämlikhet är semantiskt skilda begrepp. Jämlikhet i redistributiv mening underbygger oundvikligen jämlikheten med avseende på rättigheter. Ett rättvist system är inte bara etiskt och logiskt konsekvent utan har praktiska fördelar i formen av en ständigt förbättrad produktivitet. En fri oreglerad marknad är ett exempel på ett rättvist system. Det är ett jämlikt system i den mening att alla inblandade har lika rättigheter, men är inte det i redistributiv mening (där vinsterna med tvång omfördelas). 

–Luka

Media: DN, DN1, SVD1, Aftonbladet, DN2