Olle Wästberg från Svenska institutet beklagar sig idag i SvD om hur utrikesdepartementet planerar nerskärningar i sin kulturfond. Han menar att Sverige måste vårda sitt kulturarv och då  är det staten som bör investera mera.

Är detta sant, eller är det snarare så att stora statliga stöd till kulturlivet är en del av problemet?

Svaret är att statliga kulturella subventioner är problematiska på flera plan. Det finns  både etiska och praktiska problem med den konstruktion vi har i idag.

Statligt godkänd kultur

Om staten ska dela ut kulturbidrag måste det för det första finnas kriterier för vad som är kultur och i nästa steg vilken typ av kultur bör få pengar. Sådan kontroll är dragen till sin spets i diktaturer men det vi har är samma system – om än i en mildare form.

Kort sagt så borde modellen med politiker och tjänstemän som bestämmer om vad som är “god” kultur inte ha någon plats i en modern demokrati. Trots detta så är svenska statens kulturpolitik (tillsammans med en del av vad som lärs ut i skolan) det primära forumet för statlig propaganda. 

Kulturrådet, som är den myndighet ansvarar för den statliga kulturpolitiken uttrycker detta mycket klart: Kulturrådets övergripande uppdrag är att förverkliga de nationella kulturpolitiska mål som regering och riksdag beslutar om.

Även om vårdandet av kulturarvet brukar finnas som en del av de kulturpolitiska målen måste man förstå att på samma sätt som med övrig kultur måste prioriteter sättas. I praktiken innebär det ett politiskt filter även i det avseendet. Det är ingen nyhet – kyrkan gjorde sitt bästa att förstöra all kultur som hörde ihop med asatro. Gustav Vasa (“kulturens Pol-Pot” som Herman Lindquist kallade honom) förbjöd all form av kultur som hade med katolicismen att göra. Socialdemokraterna har starkt motarbetat borgerliga kulturformer till fördel för de former man tyckte hörde bättre ihop med arbetarklassen. Alliansens kulturpolitik är precis på samma sätt politiskt vinklad.

Statlig inkompetens

Även om man helt skulle bortse från de politiska aspekterna är det omöjligt att kringgå det faktum att “plankultur” lider av samma problem som planekonomi.  Om kultur inte får väljas frivilligt av medborgarna så är det statliga tjänstemän som får det ansvaret och av erfararenhet vet vi att det knappast producerar bra resultat. 

75% av Sveriges teatrars inkomster kommer från skattepengar. På teatern i Norrland så subventioneras varje biljett med över 2000 kronor. Att gå på Dramaten kostar skattebetalarna “bara” 750 kronor per biljett. Teatern i Sverige anses vara idag i fullkomligt kristillstånd. Skulle en statlig finansieringsgrad på 85% vara lösningen? Antagligen inte. De statliga subventionerna har fullkomligt satt stopp på all utveckling. Då vilken smörja som helst – så länge den går ihop med de kulturpolitiska målen – kan få enorma statliga bidrag dödas all kompetent konkurrens.

Wästberg nämner Astrid Lindgren och Ingmar Bergman som exempel på bra kulturambassadörer som han skulle vilja se fler av. Det är ganska intressant att han väljer två personer vars liv var fyllda med konflikt med den svenska kulturpolitiken. Bergman var till den grad arg och besviken på den svenska staten att han flyttade från landet. Denne kanske Sveriges främste kulturambassadör var inte bara förföljd av skattemyndigheterna utan även hårt kritiserad av det statliga kulturetablissemanget för bristande samhällsengagemang. Vem kan glömma Astrid Lindgrens Pomperipossa? Det var “´kulturstödet” som var en skatt på 102% som fick barnboksförfattaren att koka över. Trots att de aktivt motarbetades av staten var och är Lindgren och Bergman våra främsta kulturambassadörer.

Det bästa staten kan göra för kulturen är att hålla sig borta från den. Den kultur och det kulturarv som medborgarna tycker är värt att bevara kommer att bevaras. Vi borde sluta offra komptenta konstnärer för ett kollektiv av politiskt godkända kulturarbetare. Genom massiva statliga subventioner till diverse institutioner och genom ett högt skattetryck för individuella konstnärer förstör man möjligheten för de individer som skulle vara vår generations kulturambassadörer.

Att du skapar ett värde kan samhället icke tåla,
byråkraternas tjafs är du skyldig att delta i,
du skall hjälpa Castro att föra krig i Angola
eller ock skall du sitta på gubbhus och få terapi.

-Astrid Lidgren, Pomperipossa i Monismanien

Glad midsommar!

En positiv effekt av splittringen är att liberaler börjat seriöst diskutera dagens lösningar med upphovsrätt och patenträtt. Även om ingen har ännu presenterat en idé som skulle vara kompatibel med liberala grundvärderingar finns det nytta i att förstå att det handlar om ett komplicerat problem. Piratpartiet på ena sidan och de etablerade partierna på andra sidan har en mycket simplistisk syn på problemet.

Äganderätt och statliga privilegier

Förespråkarna för upphovsrätt och patenträtt påpekar att det omfattas av äganderätten. Om du har utan att kränka andras rättigheter införskaffat eller tillverkat ett fysiskt objekt är det ditt och du har rätt att bestämma om du vill behålla det, sälja det eller ge bort det. Om någon tar det emot din vilja kallar vi det för stöld. Din rätt till privat egendom har blivit kränkt genom att du blivit fråntagen objektet utan ditt tillstånd. Äganderätten är en av de mest fundamentala individuella rättigheterna. Ett system som inte respekterar privat egendom är ett system baserat på slaveri: vissa har rätt att ta och andra har skyldighet att ge. Så långt inga konstigheter. Märk dock att den fundamentala kränkningen sker genom att du blir av med objektet. Därmed blir frågan betydligt mer komplicerad när man kommer till frågan om immateriella rättigheter. När någon gör en kopia har ägaren inte blivit av med originalet. Immateriella rättigheter skyddas naturligtvis till viss del automatiskt av vanlig äganderätt. Om du målat en tavla och håller den inlåst hemma har naturligtvis ingen rätt att bryta sig in i ditt hem och måla av den. Samtidigt om du går ut på stan och visar den för folk kan du inte kräva automatiskt att de ska betala för att ha sett den.

Ensamrätten till en idé eller ett publicerat verk är inte en fundamental individuell rättighet: det är ett politiskt bestämt privilegium. Copyright och patent är monopol som ges ut av staten. Bara det gör det hela suspekt från en liberal position. Vi har kommit att acceptera copyright och patent som naturliga men det har inte alltid varit så. Det kan vara intressant att Ludwig von Mises och Friedrich Hayek (två av den klassiska liberalismens främsta representanter) inte alls var övertygade om att utöka äganderätten till att inkludera immateriella ting var en bra idé:

Patents and copyrights are results of the legal evolution of the last centuries. Their place in the traditional body of property rights is still controversial. People look askance at them and deem them irregular. They are considered privileges, a vestige of the rudimentary period of their evolution when legal protection was accorded to authors and investors only by virtue of an exceptional privilege granted by the authorities. They are suspect, as they are lucrative only if they make it possible to sell at monopoly prices. Moreover, the fairness of patent laws is contested on the ground that they reward only those who put the finishing touch leading to practical utilization of achievements of many predecessors. these precursors go empty-handed although their main contribution to the final result was often much more weighty than that of the patentee.

–Ludwig von Mises, i The Limits of Property Rights and the Problems of External Costs and External Economies

Friedrich Hayek uttryckte liknande åsikter:

Where the law of property is concerned, it is not difficult to see that the simple rules which are adequate to ordinary mobile “things” or “chattel” are not suitable for indefinite extension We need only turn to the problems which arise in connection with land, particularly with regard to urban land in modern large towns, in order to realize that a conception of property which is based on the assumption that the use of a particular item of property affects only the interests of its owner breaks down There can be no doubt that a good many, at least, of the problems with which the modern town planner is concerned are genuine problems with which governments or local authorities are bound to concern themselves. Unless we can provide some guidance in fields like this about what are legitimate or necessary government activities and what are its limits, we must not complain if our views are not taken seriously when we oppose other kinds of less justified “planning.”

The problem of the prevention of monopoly and the preservation of competition is raised much more acutely in certain other fields to which the concept of property has been extended only in recent times. I am thinking here of the extension of the concept of property to such rights and privileges as patents for inventions, copyright, trade-marks, and the like. It seems to me beyond doubt that in these fields a slavish application of the concept of property as it has been developed for material things has done a great deal to foster the growth of monopoly and that here drastic reforms may be required if competition is to be made to work. In the field of industrial patents in particular we shall have seriously to examine whether the award of a monopoly privilege is really the most appropriate and effective form of reward for the kind of risk-bearing which investment in scientific research involves.

Friedrich Hayek, från Individualism and Economic Order

 

Den enkla principen att en individ har rätt till frukten av sitt arbete är inte så enkel om frukten av arbetet är en idé eller ett verk som individen väljer att visa för allmänheten. För att upprätthålla den krävs statlig intervention och begränsningar på andras rättigheter – kort sagt effekter som rimmar illa med en liberal ideologi.

Från piratpartiets håll har man försökt använda äganderätten från motsatt håll. Falkvinge har exempelvis sagt att copyright är ett hot mot äganderätten. Om man äger något, menar han, så får man göra vad man vill med det. Om du köper en låt så äger du den och du får (enligt Falkvinge) göra kopior av den och ge den till vänner och bekanta. Utan för stor ansträngning kan man dock enkelt se att hans förslag faller på eget svärd. Om äganderätten säger att du får göra vad du vill med dina ägodelar (inklusive immateriella) så får du sätta vilka villkor du vill för att andra ska använda dem. Det stämmer, men då hamnar vi under kategorin avtalsrätt och inte äganderätt.

Avtalsrätt

Avtalsrätt handlar i grund och botten om att handel ska vara frivillig. Individer ska inte tvingas med våld, hot om våld eller genom bedrägeri att utföra transaktioner med tredje part. När man handlar ska det vara på frivillig bas där alla inblandade parter ser en egen fördel i handeln. Om äganderätt och upphovsrätt är svåra att förena är avtalsrätt och upphovsrätt ännu svårare.

Antag att Pelle gör en låt och säljer den till Lisa med villkoret att Lisa inte får göra några kopior av låten till någon annan. Om Lisa ger en kopia till Kalle har hon uppenbarligen brutit mot avtalet och det är rimligt att Pelle kan kräva skadestånd. Kalle har dock inte ingått i något avtal – varken med Pelle eller Lisa så han kan per definition inte ha begått något avtalsbrott. Han kan göra hur många kopior som helst utan att det bryter mot något kontrakt han gått med på. Om enbart första länken i kedjan kan hållas ansvarig kan upphovsrätt och patenträtt aldrig fungera i praktiken. Istället verkar de båda precis tvärt om mot vad avtalsrätten är till för. Patenträtt och upphovsrätt tvingar individer och företag att ingå avtal som de aldrig gått med på.

Det praktiska och det moraliska

Vi ser den andra sidan av myntet om vi betraktar vilka konsekvenser ett avskaffande av patenträtt och upphovsrätt skulle ha. Ett praktexempel för patenträtt är läkemedelsindustrin. Läkemedel kostar ingenting att tillverka fysiskt men kostar enorma belopp att utveckla och testa. Att göra en kopia av läkemedlets ingredienser är trivialt – man behöver inte ens göra en kemisk analys då läkemedelsföretagen måste redovisa både innehåll och testresultat. Kort sagt skulle det utan patentskydd finnas lite anledning att kommersiellt utveckla nya läkemedel. Detta är naturligtvis inte begränsat till bara läkemedelsforskning utan gäller naturligtvis för alla forskningsintensiva branscher. Det enda alternativet som skulle kvarstå skulle vara en Sovjet-inspirerad planekonomisk lösning. Av erfarenhet vet vi att detta inte fungerar och att tvinga skattebetalarna att finansiera en utveckling av produkter som tvingas på dem är moraliskt förkastligt.

Piratpartiets agitation mot vissa företag kan enbart jämföras med utsagor från de mest vänsterextrema grupperna. Christian Engström kallade Monsanto för “så nära ren ondska man kan komma i aktiebolagsform” samt att läkemedelspatent “dödar många människor i tredje världen varje dag”. Om dessa elaka läkemedelsföretag valde att inte längre besvära världen med sin ondska och lade ner sin verksamhet och slutade utveckla och tillverka medicin, hur många skulle då dö? Om Monsanto lade ner och alla anställda började jobba som säg Röda Korset volontärer eller EU-parlamentariker skulle miljontals människor i världen dö av hunger.

Klart är att från dagens perspektiv skulle ett patentförbud ha katastrofala följder. Förbud mot upphovsrätt skulle på likande sätt drabba andra industrier. Med dessa konstateranden har vi dock inte kommit särskilt långt. Även om vi kan förklara varför vi tycker att patent- och upphovsrätt behövs står de på en mycket svag etisk grund.

När man kommer till slutsatsen att det moraliska och det praktiska är varandras motsatser kan man bara vara säker på en sak: man har tänkt fel någonstans. Någonstans i texten ovan finns ett fundamentalt tankefel.

Slutsatser

Moral och verklighet är inte frånkopplade. Om man frigör kopplingen betyder att vilken ideologi som helst kan motivera vilka förbrytelser som helst. Detta är precis vad som har hänt i historien – allt från religiösa förföljelser till franska revolutionen, kommunism och nazism. Det praktiska och det moraliska kan inte vara varandras motsats.

Som exempel kan man säga att det liberala argumentet för den kapitalism är inte ekonomiskt utan moraliskt. Det handlar kort och gott om att man inte får bruka våld proaktivt mot sina medmänniskor. I ekonomiska sammanhang betyder det att vuxna människor får fritt handla med varandra efter vilja och bästa förmåga utan att någon med våld eller hot om våld får tvinga dem att agera annorlunda. Det betyder att alla individer är jämlika i det att de har samma rättigheter. Kapitalismen är också ett praktiskt system i den mening att den är det effektivaste ekonomiska systemet vi människor någonsin haft. Ingenting har sporrat produktivitet och ökat välståndet som kapitalismen.

För upphovsrätt och patenträtt kan vi peka på det praktiska men vi har ingen enkel moralisk grund vi kan peka på. Det är inte konstigt att en del klassiska liberaler insisterar på en utökning av äganderätten till upphovsrätt och patenträtt. Det blir så mycket enklare och inga obekväma frågor uppstår.  Tyvärr håller inte deras resonemang närmare granskning. Det är en komplicerad fråga som inte har fått något adekvat svar. Det är också en mycket viktig fråga då produktionen av information blir allt viktigare.

Det kan vara frestande att säga att vi får kompromissa, men en kompromiss mellan något praktiskt och något moraliskt resulterar vanligen i något som varken är praktiskt eller moraliskt. Istället behövs det nytänkande – vi behöver ett system som uppfyller både kraven på att vara  praktiskt och moraliskt. Kort sagt, vi behöver kompetenta filosofer (och inte det post-modernistiska skräpet vi har till stor del idag) och kompetenta företagsledare och entreprenörer (och inte av den typen som springer till staten för att rädda sig från att behöva tillverka bra produkter och tjänster). Som ett första steg skulle jag personligen vilja se en mera nyanserad debatt.

Det har blossat upp en debatt sedan TV4 beslutat att inte sända politisk reklam från Sverigedemokraterna och Junilistan. Vissa kallar det för diskriminering och andra till och med för censur. Det gäller dock att hålla isär begreppen och veta deras mening. De enda som kan censurera är stater. Censur är att med lag inskränka yttrande- och/eller tryckfriheten. Att du inte tillåter vem som helst att skriva i din tidning eller blogg eller att få TV-tid på din station är inte censur.

Om staten hade förbjudit ett politiskt parti att uttrycka sina åsikter hade det varit censur. Att en privat TV-kanal inte tänker erbjuda sina resurser är inte censur.

Är det diskriminering? Självklart. Att diskriminera är att välja. Om man inte diskriminerar betyder det bara att man inte har några värderingar. När du röstar på parti A istället för parti B så diskriminerar du, precis som när du väljer produkt A istället för produkt B i en affär. TV4 diskriminerar hela tiden när de väljer vilka program som ska vara med och vilka man inte vill ha på sin kanal. Om man inte gillar deras val kan man mycket enkelt titta på någon annan kanal.

TV4:s ägare har som alla andra medborgare rätt till sin politiska uppfattning och kan använda sin privata egendom för att framföra det budskap de vill. Precis som du kan välja om du vill bära en t-shirt med en politisk slogan kan TV4 och dess ägare bestämma vilka politiska budskap de vill ha på sin TV-kanal.

RPMs artikel är mycket lång, men man kan se tre separata argument – alla mycket vanliga:

1. Skapelseargumentet som i princip går ut på att säga att världen är så komplex och häftig att den inte kunde ha uppstått av en slump. Detta är kreationisternas standardargument.Svaren på detta är så elementära att det är förvånande att han ens bryr sig om att ta upp det:
    
   a) Evolution styrs av naturlig selektion som är allt annat än slumpmässig. Det är ingen som påstår att världen och allt liv på den uppstått ‘av en slump’. Tvärt om, evolution via naturlig selektion är en hård optimeringsalgoritm som rensar bort saker som fungerar dåligt.

   b) Om man tycker att en människa är för komplex för att ha uppstått via en naturlig process utan någon intelligent skapare, vad kan man då säga om den hypotetiske intelligente Gud? Nog måste nog Gud vara betydligt mer komplex, och då returnerar man bara frågan – vem skapade Gud?
    

2.  Finjusterade parametrar - ett annat klassiskt argument som i sin helhet bygger på ett logiskt tankefel. Argumentet lyder så exempelvis så här: Protoner är 1836 ggr tyngre än elektroner. Om de vore 1837 ggr tyngre skulle molekyler inte kunnat bildas i universum. Man kan hitta ett tjugotal fundamentala fysikaliska konstanter som om de hade varit en bråkdel annorlunda skulle ha inneburit att universum sett mycket annorlunda ut och liv hade inte existerat.Så har parametrarna blivit finjusterade med flit? Nej, det är ju förstås tvärtom – vi har blivit finjusterade för att fungera med parametrarna med hjälp av evolutionära processer. RPM bygger sitt påstående på ett enkelt tankefel:
   
   Antag att du kastar en tärning 10 ggr och får sekvensen: 5 6 2 6 7 2 3 5 6 6. Innan du började kasta tärningen, om du frågade dig hur stor sannolikhet det var att få den serien skulle du kunna beräkna den till (1/6)^10 =  1.6e-8 = 0.0000000165. Det är alltså ca 1 på 100 miljoner att du får den sekvensen – och detta gäller naturligtvis för vilken sekvens med 10-tärningskast du än väljer. Det är alltså fullkomligt meningslöst att i efterhand gå och se vilken sannolikheten för ett visst utfall var i efterhand. Att tolka det som ett tecken från en högre makt är rent vansinne.
    
3. Moralargumentet - ett annat mycket vanligt argument som går ut på att religion och moral hänger ihop. RPM formulerar det så här: Kungsholmsliberaler som önskar full frihet för sina lidelsers utlopp noterar att de stora religionerna vill lägga band på en delmängd av dessa och därav drar slutsatsen att Gud inte finns.Som liberal som bor på Kungsholmen är det nog meningen att jag ska bli särskilt berörd av detta, men man behöver varken vara liberal eller bo i närheten av Kungsholmen för att omedelbart kunna förkasta detta argument.
   
   a) Rent empiriskt kan man fastställa att de minst religiösa länderna i världen har minst brottslighet – särskilt våldsam sådan. Jag tänker inte spekulera i vilken riktning kausalitetspilen går, men korrelationen är helt klar. En svensk bosatt i Sverige borde väl ändå ha märkt att troende i minoritet inte innebär en babylonisk undergång för samhället 

   b) Faktum är att om alla verkligen hade följt mystikernas anvisningar hade vi gått under för länge sedan. Det är tack vare rationella människor med en objektiv syn på verkligheten som mänskligheten överlevt och utvecklats. Detta har skett inte tack vare, utan trots massiva försök från religionernas håll att sätta stopp för det. Det är svårt att inte dra slutsatsen att religion är en av de mest omoraliska saker som människor sysslar med.

Dessa argument från RPM är lika gamla som dåliga. Jag skuller rekommendera att han läste Richard Dawkins ”The God Delusion” som på ett gediget sätt arbetar sig igenom alla dessa återkommande argument från de religiösa.

Dock är saker inte riktigt som de framställs. Det beror inte på att de som förespråkar en statlig intervention har dolda motiv, utan att de bara ser på en begränsad aspekt av ett större problem.

Den stora biten de missar på är vad Frédéric Bastiat (1801-1850) försökte illustrera i ett kort stycke, ”What Is Seen and What Is Not Seen”:

The Broken Window

Have you ever been witness to the fury of that solid citizen, James Goodfellow, when his incorrigible son has happened to break a pane of glass? If you have been present at this spectacle, certainly you must also have observed that the onlookers, even if there are as many as thirty of them, seem with one accord to offer the unfortunate owner the selfsame consolation: “It’s an ill wind that blows nobody some good. Such accidents keep industry going. Everybody has to make a living. What would become of the glaziers if no one ever broke a window?”

Now, this formula of condolence contains a whole theory that it is a good idea for us to expose, flagrante delicto, in this very simple case, since it is exactly the same as that which, unfortunately, underlies most of our economic institutions.

Suppose that it will cost six francs to repair the damage. If you mean that the accident gives six francs’ worth of encouragement to the aforesaid industry, I agree. I do not contest it in any way; your reasoning is correct. The glazier will come, do his job, receive six francs, congratulate himself, and bless in his heart the careless child. That is what is seen.

But if, by way of deduction, you conclude, as happens only too often, that it is good to break windows, that it helps to circulate money, that it results in encouraging industry in general, I am obliged to cry out: That will never do! Your theory stops at what is seen. It does not take account of what is not seen. It is not seen that, since our citizen has spent six francs for one thing, he will not be able to spend them for another. It is not seen that if he had not had a windowpane to replace, he would have replaced, for example, his worn-out shoes or added another book to his library. In brief, he would have put his six francs to some use or other for which he will not now have them.

Let us next consider industry in general. The window having been broken, the glass industry gets six francs’ worth of encouragement; that is what is seen. If the window had not been broken, the shoe industry (or some other) would have received six francs’ worth of encouragement; that is what is not seen.

And if we were to take into consideration what is not seen, because it is a negative factor, as well as what is seen, because it is a positive factor, we should understand that there is no benefit to industry in general or to national employment as a whole, whether windows are broken or not broken.

Now let us consider James Goodfellow.

On the first hypothesis, that of the broken window, he spends six francs and has, neither more nor less than before, the enjoyment of one window. On the second, that in which the accident did not happen, he would have spent six francs for new shoes and would have had the enjoyment of a pair of shoes as well as of a window. Now, if James Goodfellow is part of society, we must conclude that society, considering its labors and its enjoyments, has lost the value of the broken window. 

From which, by generalizing, we arrive at this unexpected conclusion: “Society loses the value of objects unnecessarily destroyed,” and at this aphorism, which will make the hair of the protectionists stand on end: “To break, to destroy, to dissipate is not to encourage national employment,” or more briefly: “Destruction is not profitable.”

What will the Moniteur industriel say to this, or the disciples of the estimable M. de Saint-Chamans, who has calculated with such precision what industry would gain from the burning of Paris, because of the houses that would have to be rebuilt?

I am sorry to upset his ingenious calculations, especially since their spirit has passed into our legislation. But I beg him to begin them again, entering what is not seen in the ledger beside what is seen.

The reader must apply himself to observe that there are not only two people, but three, in the little drama that I have presented. The one, James Goodfellow, represents the consumer, reduced by destruction to one enjoyment instead of two. The other, under the figure of the glazier, shows us the producer whose industry the accident encourages. The third is the shoemaker (or any other manufacturer) whose industry is correspondingly discouraged by the same cause. It is this third person who is always in the shadow, and who, personifying what is not seen, is an essential element of the problem. It is he who makes us understand how absurd it is to see a profit in destruction. It is he who will soon teach us that it is equally absurd to see a profit in trade restriction, which is, after all, nothing more nor less than partial destruction. So, if you get to the bottom of all the arguments advanced in favor of restrictionist measures, you will find only a paraphrase of that common cliché: “What would become of the glaziers if no one ever broke any windows?”

Alltså, i bilindustrifallet är uppmaningen den samma: man måste se de dolda sekundära effekterna av en statlig intervention. Om staten ska investera eller låna ut mångmiljardbelopp måste de pengarna tas från annat håll. Detta andra håll är förstås från skattebetalarna, inklusive inte (ännu) krisdrabbade företag. Även om interventionen skulle begränsas till att statliga garantier sätts som grund för lån kapitalmarknaden betyder det att andra företag inte kommer kunna låna de pengarna. Resurser som pumpas in i en industri som går med förlust kan inte investeras i hälsosamma företag som i sin tur inte kan anställa fler eller måste till och med sparka sina anställda.

Bastiat påpekade att handelsbarriärer var en form av destruktion, och statliga subventioner hamnar i samma kategori – investering in, förlust ut. Den lön som de anställda får sker på bekostnad av andra som inte får jobb.

Keynes, the barbarian

The best thing about John Maynard Keynes is that he is dead.
Chan Akya i Asia Times

John Maynard Keynes (1883-1946) blev alla regeringars favorit från och med 1940-talet och fram till början av 1980-talet. Hans popularitet har växt efter årets finanskris och många tycks ha glömt vilka svårigheter hans ekonomiska modeller periodvis har skapat.

Det finns två anledningar till Keynes popularitet bland makthavare:

1. Han gav en trovärdig förklaring till den stora ekonomiska depressionen i USA och kom med konkreta förslag hur framtida depressioner skulle uppnås.
2. Han förespråkade ”deficit spending” – att staten skulle spendera pengar den inte hade för att uppmuntra ekonomin.

Även om hans teorier föll i onåd efter att de visat sig vara rätt dåliga på att beskriva verkligheten övergav makthavarna aldrig punkt 2. Förklaringen är enkel – det är betydligt enklare att uppfylla vallöften och påverka om man kan spendera pengar som man egentligen inte har.

Keynes idé var att om staten investerar pengar under kristid ökas produktionen och konsumtionen, som får fart på ekonomin. ”Krispaket” och ”stimulanspaket” är Keynesianska påhitt som fortfarande är populära idag.

För att förstå vad som är skogstokigt fel med den idén, är ”Historien om de två bröderna” en bra utgångspunkt:

The idea of paper money having a vague intrinsic value can be highlighted in the age-old story of the two brothers who owned equal shares in a pub. Whenever one wanted a pint of beer, he would pay the other a dollar, who would then pay him back for his own draw of beer.

Pursued ad nauseum, this meant that the same dollar could account for unlimited quantities of beer; provided of course neither brother ever used it to buy something other than beer from his sibling.  More importantly, the game could continue until the brewery sent its chap around to collect money for all the beer that had been drunk by the brothers.

As a general rule, the brewery would have wanted to get paid a little more than one solitary dollar for the whole keg of beer. In essence, this story captures the idea of what happens when stated transactions do not produce incremental cash flow, or when increased liabilities are disguised as new cash. Students of corporate balance sheets will look for these glaring examples of cash mismatch; unfortunately, most economists seem to misunderstand the difference between expenditure and liabilities. 

In the above example, the dollar changing hands wasn’t the payment – it was an exchange of liabilities; that is, each brother owed the pub a dollar for every pint drunk. Coming up with the aggregate of all the payments meant totaling up the liabilities, not simply exchanging the instrument of exchange, which is to say the dollar note, once again. All of this is particularly important because the brothers deferred their payment for their beer from the brewery – they had themselves benefited from credit. 

How then would the brothers pay for the beer in a normal situation? Simply by selling more beer at a profit to their customers than their own consumption would warrant. In other words, as long as the sum total profits of the pub were in excess of the accrued liabilities of the two brothers, the pub remained solvent at the end of the month. If on the other hand the brothers had drunk more than their profits for the month, the pub was insolvent at the end of the month, liable to be taken over by the brewery while the brothers went from being owners to mere employees. 

På samma sätt som brödernas dollar som växlar hand fram och tillbaka fungerar stimulanspaket. Man tar skattepengar från en grupp, ger det till en annan och upprepar processen.

Men borde inte detta gälla för privata investeringar lika väl som för statliga? Nej, det finns en mycket stor skillnad: vinstmotivet.

Statliga vs privata investeringar

När staten kommer med stimulanspaket, räddningspaket för banker eller om man skulle köpa upp Volvo och Saab skulle det vara för att rädda mottagarna av de statliga pengarna och i förlängning bevara jobben etc När privata investerare stoppar pengar i ett företag är de motiverade av den möjliga vinsten. De bryr sig inte om att rädda ikoniska företag eller jobb utan är bara ute efter att tjäna pengar.

Hur konstigt det än må låta så är det senare betydligt bättre för alla inblandade på mellan och lång sikt – även för de som förlorat jobben.

För att få ett grepp om det måste vi ställa frågan – hur skapas värde? Svaret är genom innovation och effektivisering. Genom företag som gör bättre produkter med mindre resurser drivs världens välstånd framåt. Att ett företag går med vinst betyder på en fri marknad att det erbjuder något som är så bra att konsumenten väljer att betala för det hellre än något annat. Det gamla ordspråket ”Den enes död, den andres bröd” stämmer dåligt med verkligheten. Om Volvo kan effektivisera sin process och genom innovation halvera sin produktionskostnad per bil vinner alla på det. Volvo kan då sälja bilar billigare än konkurrenterna och därmed öka sin vinst medans konsumenterna får billigare bilar utan någon förlust i produktens kvalitet.

När en privat investerare  - som en investmentbank- ska satsa sina pengar är de intresserade av vinst. Det vill säga de är intresserade av att satsa på bra fungerande företag. När staten ska satsa pengar i ett företag är situationen annorlunda. För det första är det inte sina egna pengar de satsar – det är skattebetalarnas. För det andra satsas inte pengarna i bra företag, utan de som har problem – så inget värde skapas utan bara förstörs. Konsumenterna får både sämre och dyrare produkter samt får betala mer i skatt.

Även om staten skulle gå in med investeringar med mål att de ska vara vinstbringande finns ingen anledning att tro att politiker skulle vara bättre på att hitta bra investeringar än de oberoende investerarna på marknaden. Tvärt om, vi vet från historisk erfarenhet att när politik och näringsliv hoppar i säng blir det politiska kontakter och lobbying och inte företagens kompetens som blir viktig. Politiker fattar beslut på politisk grund och inte ekonomisk.

Rävsaxen

Det ironiska är att förslag om förstatligande av bilindustrin kan mycket väl leda till dess fullständiga kollaps i Sverige. Som läget är nu är GM och Ford ägare till Saab och Volvo. Om GM misstänker att svenska staten tänker förstatliga Volvo finns bara en sak den kan göra – sälja av Saab så fort som möjligt. Annars hamnar de i en Fannie Mae/Freddie Mac situation där de tvingas försöka konkurera mot ett företag som har statliga subventioner. Ingen ny bilindustri skulle heller kunna växa upp i Sverige då Statens Bilindustri skulle ha både politisk backning och statligt ekonomiskt stöd som skulle göra det omöjligt för en nykomling att överleva.

Om vi vill se billigare, säkrare och miljövänligare bilar ska staten hålla sig från att intervenera. Det kanske då finns en chans att det blir Saab och Volvo som kan producera dessa. Om inte klarar den uppgiften är det helt rätt att de går hädan.

Jobben då? Jobb växer inte på träd utan skapas av ett väl fungerande näringsliv. För att ekonomin ska gå runt måste ett jobb producera mer än det kostar. Om den ekvationen inte uppfylls dör näringslivet, ekonomin och landet. Då kommer ingen att ha jobb. 

Socialdemokrater och vänster brukar i vaga termer prata om den ”mänskliga faktorn”. De ser på den traumatiska upplevelsen av att förlora sitt jobb som det största problemet. Visst kan det absolut vara traumatiskt, men att tvinga en grupp till tvångsarbete för att en annan ska få behålla sina icke-produktiva jobb är knappast lösningen. 

Om det finns något viktigt staten kan göra för de som förlorat sina jobb är att flytta sig ur vägen och ta bort de tonvis med restriktioner av arbetsmarknaden som finns idag. Det är dessa regleringar som gör det både svårt att nyanställa och få nytt jobb. Lösningen ligger alltså inte i att finansiera icke-produktivt arbete utan att göra det så enkelt som möjligt att få ett nytt, mera produktivt jobb.

Updatering: Nu står det (inte så överraskande) klart att GM vill sälja Saab. 

Tidigare relaterade bloggpostar:

• Statens bilindustri: En utomordentligt dålig idé | Konsonans 
• Guldålderns slut | Konsonans
• Den första finanskrisen | Konsonans

I media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD6, SVD7, SVD8, DN7, DN8, DN9, DN10

Rent juridiskt måste det ses som en av de dummaste förslag till lagar som vi sett på mycket länge. Är detta möjligtvis en princip man tänkt utvidga – att ens nationella lag ska gälla utomlands? Som HAX skriver:

Så… skall det då, i konsekvensens namn, vara tillåtet för holländare att köpa sex i Sverige? Skall det vara ok för iranier att stena bögar i Sverige? Skall burmeser i exil spärras in här i Sverige för att de bloggar?

Så om man tog det konkreta och ekvivalenta exemplet med att otrohet är olagligt i exempelvis Iran – också på moraliska grunder. Vad tycker svenska politiker om iranier som varit i Sverige blir dömda för otrohet som begicks här?

Om inte förslaget hade fått stöd av Beatrice Ask och Birgitta Ohlsson hade jag undrat vad vänstern sysslade med? Det skulle inte ha förvånat mig med en sådan lagstiftning i inbitna sydstater i George W. Bush’s Amerika  - tillsammans med förbud mot evolutionslära i skolan och liknande ting. Dessvärre verkar det som moralpaniken har smittat mer en bara vänstern och man kan bara skaka på huvudet. Vem kunde gissa att det traditionellt sexuellt liberala Sverige skulle komma med så antiliberala, moraliserande och reaktivt konservativa lagar.

Den svenska sexköpslagen är en skam i sig – att staten ska få bestämma vad man får eller inte får göra i sänghalmen är tillräckligt frånstötande. Den är ett snäpp värre än abortförbudet i vissa länder – i frågan om abort kan man i alla fall filosofera om fostret har några rättigheter. I fallet prostitution handlar det om frivilligt sex och frivilligt avtal mellan vuxna människor (alla icke-frivilliga fall och liknande är förstås förbjudna hur som helst). Att dessutom försöka lagföra moraliserandet på sådant sätt att det ska gälla utomlands är något man förväntar sig av religiösa fundamentalister – inte av en västerländsk demokrati (även om Norge var först ute med denna dumhet). 

Ett illustrativt citat från SVD:

– Jag tycker det är ett väldigt bra förslag. Det är en förlängning av den lag vi har i Sverige idag och visar att det är fel att gå till prostituerade, säger Lars Jalmert, mansforskare på Stockholms universitet.

Ett kontra-citat via Johan Norbergs blog från den Friedrich Hayek:

 

Liksom socialisten bekymrar han [den konservative] sig mindre om problemet om hur statsmaktens befogenheter skall begränsas än som vem som utövar dem, och liksom socialisten anser han sig ha rätt att påtvinga andra människor sina egna värderingar. [...]

Jag tycker ibland att det mest framträdande draget hos liberalismen, vilket skiljer den i lika hög grad från konservatismen som från socialismen, är åsikten att moraliska övertygelser i beteendefrågor som inte direkt inkräktar på andra människors skyddande sfär inte berättigar till tvångsmedel. Detta kan också förklara varför det tycks så mycket lättare för den ångerfulle socialisten att finna ett nytt andligt hem i den konservativa fållan än i den liberala

(Frihetens grundvalar, 1983 års översättning, sid 371f)

Detta bekräftas av Betrice Ask när hon säger (i SVD):

Samtidigt kan en lag fungera som ”en signal om hur man ser på ett beteende”

Där har vi det – svart på vitt att justitieministern tycker att det är ok att använda statens våldsmonopol för att påtvinga andra människor makthavarnas värderingar. Även om man tar den snälla tolkningen att makthavarnas värderingar är majoritetens värderingar är det mycket illa för individens rättigheter.

Sammanfattningsvis kan jag kan bara vädja till politikerna att sluta försöka lagföra sitt moraliserande. Vuxna människor har rätt att bestämma över sitt eget sexliv, med eller utan kontanter inblandade.

Media: SVD1, SVD2

Nu är vi där igen. Vanligtvis så är det populistiska politiker som tar upp det, men då och då är det företagsledare. Den här gången var det Hennes & Mauritz Stefan Persson som drog upp den gamla klagosången: företagen måste ta socialt ansvar och ge tillbaks mera till samhället. Motiveringen? Han vill ha skatteavdrag på gåvor till personalen.

Idén bakom sådana krav är att företag som ägnar sig åt att maximera sin vinst är omoraliska eller i bästa fall amoraliska och enbart tjänar pengar åt ägarna. Oftast kombineras det med antagandet om att ekonomin är ett nollsummespel och att de pengar företagen har tjänat har tagits från någon annan (helst de fattiga och försvarslösa). Företag förväntas be om ursäkt för sin vinst och verksamhet och göra något utöver det för att få tillstånd för att bedriva sin skamfulla verksamhet.

Denna syn på företag är en myt som trots de senaste 200 årens spektakulära ekonomiska tillväxt lever kvar av någon anledning. 

Det är inte företag som ska vara tacksamma för att de får driva sin verksamhet – det är vi som ska vara oändligt tacksamma mot dem för att de vill göra det. Det är tack vara företag och de entreprenörer som skapade dem som är orsaken till det välstånd vi har idag. Det faktum att du lever idag, har sjukvård, inte går hungrig och lever i betydligt större lyx än en kung gjorde för 100 år sedan är tack vare företagens verksamhet. Att de skulle på något sätt behöva be om ursäkt för detta är inte bara fel utan grovt förolämpande.

Om man skulle vara cynisk skulle man tro att de som för klagosången om företagens girighet är människohatare av den värsta sorten.

Företagen tar redan ett enormt socialt ansvar – genom att ägna sig åt sin verksamhet. Vinsten är ett bevis för detta. På en fri marknad kan företag enbart drivas med vinst om de tillhandahåller tjänster och produkter som folk tycker är bra.

Visst finns det blandekonomiska konstruktioner där företag och stat samarbetar men det är knappast de konstruktionerna som antikapitalisterna kritiserar. Dessa grumlar debatten något. En fri marknad är en nödvändig förutsättning som inte alltid uppfylls. När staten går in med skatter, regleringar och räddningspaket kan vissa företag tjäna pengar genom att blidka politiker snarare än att producera varor och tjänster av värde. Detta går förstås mot kapitalismens grundprinciper och sådana företag lever på andras bekostnad istället för att leva på ömsesidigt fördelaktig handel. De som i slutändan betalar den notan är de ärliga företagen som tjänar sina pengar genom att med så små resurser som möjligt gör något som folk tycker så mycket om att de hellre betalar för det än för något annat. 

Grunden till lagförslaget är ett EU-direktiv som säger att personuppgifter kopplade till IP-nummer får begäras i samband met rättegång. Men regeringen som står bakom det svenska förslaget tyckte inte det var tillräckligt utan har tagit bort kravet att det ska vara i samband med en rättegång.

En stats grundläggande uppgift är att försvara medborgarnas rättigheter. Att sälja ut mekanismen som ska vara till försvar av dessa rättigheter till organisationer som ämnar kränka dessa rättigheter är oförlåtligt.

Raden av integritetskränkande lagar har för länge passerat det man kan tolerera i ett land som påstår sig vara demokratiskt. En modern demokrati kräver mer än majoritetsvälde för att vara legitim. Skydd av grundläggande individuella rättigheter ingår i den ekvationen. FRA-lagen, legaliseringen av åsiktsregistrering och nu detta lagförslag är långt över vad man kan finna sig i.

Maila och ring till politiker. Vid nästa val rösta inte på något parti som har stått bakom de här lagförslagen. Eller gör som jag kommer att göra och inte rösta alls så att de inte kan låtsas att de har min röst bakom sig för de lagar och lagförslag som de genomfört och tänkt genomföra och som innebär en grov kränkning av individuella rättigheter.

Media: SVD1, SVD2, HAX

Ofta har toleransen setts som både det moraliskt överlägsna och achilleshälen i liberala demokratier. Detta kan exemplifieras via ett uttalande av den nederländske högerpopulisten Pim Fortuyn som gick i stil med:

”Vi måste slänga ut alla muslimer från Nederländerna för de delar inte vår toleranta och liberala världssyn.”

Detta uttalande illustrerar den uppenbara självmotsägelsen som uppstår om man utgår från att ett liberalt samhälle är det samma som ett tolerant samhälle. Många ser på grund av detta missförstånd en fundamental svaghet i de moderna liberala demokratierna – att toleranta politiska system kommer förr eller senare bli överkörda av icke-toleranta politiska element. Ofta försöker man gardera sig genom att säga att vi ska vara toleranta mot allt förutom intolerans. Denna syn har förstås samma självmotsägelse inbyggde på grund av det omotiverade och godtyckliga undantaget.

Liberalism handlar dock inte om tolerans. Liberalismens grundprincip är att medborgare har lika och fundamentala individuella rättigheter som inte får kränkas av andra individer eller av staten. Det finns ingen anledning att vara tolerant mot kvinnor och mot invandrare – de har lika rättigheter som alla andra. Å andra sidan att vara tolerant mot nynazister eller islamister ger ingen guldstjärna i kanten. Att ge sanktion till det man finner omoraliskt kan knappast ses som bra.

Ett liberalt samhälle är baserat på jämlikheten mellan individer – att alla har lika individuella rättigheter. Med rättigheter menas negativa rättigheter – vilket är viktigt att förstå:

Med en negativ rättighet menas att man har rätt att slippa något (till exempel att bli dödad, misshandlad, bestulen). En negativ rättighet kräver ingen aktiv handling från någon annan, den kräver enbart att andra avstår från att göra något, t.ex. att bruka våld eller att stjäla andras egendom.

En positiv rättighet är en rätt att få något (till exempel mat, boende, utbildning). En positiv rättighet kräver en aktiv handling från någon annan, vilket innebär att en persons positiva rättighet innebär någon annans skyldighet att tillhandahålla föremålet för den första personens rättighet.

Så kallade ”positiva rättigheter” är ett socialliberalt påfund som av klassiska liberaler anses i bästa fall vara missvisande och i värsta fall direkt oärligt. Problemet med positiva rättigheter är att de omedelbart resulterar att man förbryter sig på de negativa friheterna. Om en individ har rätt till mat blir det plötsligt en skyldighet för andra individer att producera den maten och där med förstörs principen att alla individer har lika rättigheter. Positiva rättigheter utövas alltid på någon annans bekostnad. Alla negativa rättigheter har som grund principen att proaktivt våld är förbjudet. Positiva rättigheter kräver tvångsåtgärder – dvs våld mot oskyldiga. Dessutom finns ingen möjlighet av en värdesstandard för de normer som sätts för positiva rättigheter. De politiska ideal som står i grund är godtyckliga. Idén att ”alla ska ha rätt till gratis utbildning” kan bytas ut mot vilken annan politisk idé som helst – inklusive mycket otrevliga sådana.

Denna tolerans innebär inte att man har avskaffat bilden av idealmedborgaren och lagt ner idén om positiva rättigheter. Istället innebär det helt enkelt att man har bestämt sig för att inte giljotinera avvikande utan för att ‘tolerera’ dem. De anses fortfarande som avvikande men man har kommit fram till att försök att göra sig av med dem inte är värt mödan – lagstiftningen är hur som helst kalibrerad mot idealmedborgaren och så länge man inte är för explicit elak mot de avvikande kommer de inte klaga för högt. Tolerans blir ett viktigt begrepp och en ersättare till de riktiga negativa friheterna som de positiva har undergrävt.

Slutsatsen är att tolerans och klassisk liberalism inte är kompatibla. Toleransen används för att det ska bli politiskt möjligt att arbeta med den hypotetiske idealmedborgaren som beslutsunderlag utan att bli anklagad för diskriminering. De avvikande får höra att de är avvikande men blir också tillsagda att de inte har någon grund för att klaga – de blir ju ‘tolererade’.

Andra bloggar på temat: opassande, rickfalkvinge, webhackande, knuff.se

För att konkretisera detta så blir kostnaden för att köpa en bostadsrätt för 2 miljoner då 1250 kr i månaden.

När bankdirektörer får bonusar för kortsiktiga investeringar och fallskärmsavtal när de på lång sikt gör bort sig är det i grund och botten investerarnas eget fel om de förlorar sina pengar. Kort sagt, att se kvartalsrapporten som helig och helårsrapporten som en oviktig avlägsen framtid är inte i alla lägen det smartaste man kan göra. De som investerar i ett sådant bolag får skylla sig själva när de förlorar sina pengar. Det är deras egna pengar och de har lika mycket rätt att bränna dem på dåliga investeringar som att gå på kasino och förlora dem. Småspararna och vanliga låntagare är i liknande position – man kan välja vilken bank man ska ha sina pengar i och vilken bank man lånar ifrån. Det finns gott om mindre banker i Sverige som varken gjort dåliga kortsiktiga investeringar eller belönat högt risktagande med bonusar. Så långt allting gott – folk får investera sina pengar hur de vill, ta vilka risker de vill och sedan ta konsekvenserna av sina val.

När staten med skattepengar går in och räddar dåliga kommersiella banker eller när riskbanken ger förmånliga lån till sina anställda är dock situationen mycket annorlunda. Då använder de pengar som inte är deras egna utan som tagits med tvång. Det betyder helt enkelt att en grupp av individer tvingas att jobba för att andra individer ska få trevliga bostadslån eller fallskärmsavtal. För det senare finns ett botemedel och det är att se till när staten ”räddar” en bank att man ser det som en investering – och att investeraren ställer krav på att bonusar och fallskärmsavtal avskaffas om banken vill få investeringen. Det är långt ifrån bra, då det handlar om att tvinga skattebetalare att investera i bankerna – det handlar fortfarande om att med statens våldsmonopol ta pengar ifrån medborgarna som medborgarna annars hade investerat på ett annat sätt.

Men, riskbankens utdelning av rabatterade lån till anställda är ett snäpp värre för den illustrerar så direkt hur en grupp av medborgare lever på en annan grupps bekostnad. När så en riksbanksanställd får ca 9000 kr i månaden rabatt på sitt lån är det någon annan som är dömd till tvångsarbete för att tjäna ihop de pengarna. Dessa 9000 kr motsvarar exempelvis 90 timmar arbete för en kassörska i en livsmedelsbutik.

Vissa uttrycker indignation över att det är gemensamma pengar som används för att främja visa individers ekonomiska intresse. Det är betydligt värre än så då det inte är gemensamma pengar det handlar om. Skattepengar uppstår inte magiskt utan tas från individuella medborgare utan att de har något val i frågan. När en kassörska tvingas att ge en tredjedel av sina pengar i skatt betyder det att hon tvångsarbetar 2 timmar och 24 minuter om dagen på ett 8-timmars arbetspass. Att dessa pengar används delvis till hennes fördel i formen av sjukvård, utbildning etc. är ett mycket dåligt argument. Det är som att säga att slavar på 1800-talet i amerikanska södern inte var slavar då de fick mat och husrum. Situationen förbättras förstås inte av att om denna kassörska skulle starta en egen butik och där med öka produktiviteten och skapa jobb så skulle hennes tvångsarbete förlängas varje dag.

Media: SVD1, DN1, DN2