Moderaterna har gjort ett utspel om att ett ”invandrarkontrakt” ska införas där de som vill bosätta sig i Sverige får lova staten trohet och att de ska följa ’svenska värderingar’. Om de bryter mot kontraktet ska deras ‘bidrag ses över’. Detta är ett populistiskt förslag i god sverigedemokratanda som inte skulle ha några praktiska konsekvenser. Hur är det tänkt att man ska kontrollera om kontraktet uppfylls? Menar moderaterna verkligen att de vill bestraffa laglydiga medborgare för att de inte delar vissa moderata(?) värderingar? Vad är ’svenska värderingar’? Och så vidare.

Problem med vissa invandrargrupper i Sverige och Europa i största allmänhet kan spåras till en enda sak: bidragssystemet. Det finns stora ekonomiska olikheter i världen. Om man kan få ett bättre liv genom att förflytta sig från land A till land B så gör folk det. Folk har också en tendens att gruppera sig efter kultur och ekonomi. När större grupper av människor från land A bosätter sig i land B brukar de bilda egna enklaver. Detta gäller allt från västerlänningar i f.d. kolonier som bosätter sig i isolerade vita områden till irakier som bosätter sig i förorterna i Stockholm. Problem mellan de inflyttade och lokalbefolkningen uppstår om grupperna inte interagerar. I fallet Europa handlar det mestadels om lågutbildade invandrare från icke-europeiska länder som sitter isolerade ute i förorterna. Med diverse former av bidrag kan de leva ett ganska så gott liv (bättre än i deras ursprungsland) och genom krångliga arbetsmarknadsregler hålls borta från arbetsmarknaden. Det är inte konstigt att det blir problem.

Så vad är lösningen? För det första borde bidragen slopas. Att låta en grupp individer helt leva på andra individers bekostnad är både oetiskt och kontraproduktivt. Dessutom skapar bidragen det samhällsproblem med invandrarghetton. I USA, som har betydligt mer icke-västerländska invandrare än Europa har de inte några liknande problem. Det beror helt enkelt på att man som invandrare i USA måste jobba för att överleva och där med kommer ut på arbetsmarknaden och börjar umgås med ‘vanliga’ Amerikaner. Möjlighet till isolation finns inte, men däremot möjlighet till arbete.

Nummer två är att arbetsmarknadsregler måste ändras. Genom sin iver för påtvingad jämställdhet har den svenska staten effektivt diskriminerat mot lågutbildade. Istället för att ha möjlighet till att jobba med sysslor inom servicesektorn tvingas de leva på bidrag. Detta förakt för vissa mycket nödvändiga och eftertraktade jobb skadar inte bara de grupper som nekas sysselsättning utan även många andra. Hur mycket tid och specialiserad kompetens faller inte bort då högutbildade specialister halvinkompetent får leka städare, byggare och sekreterare – bara för att regleringarna av arbetsmarknaden omöjliggör för specialiserad arbetskraft inom de områdena? Det är inget fel på att vara städare – man utför en service och får betalt för den. Det är fel att leva på bidrag – då lever man enbart på någon annans bekostnad. 

De invandrargrupper som har integreringssvårigheter hamnar helt i kategorin lågutbildade – alltså de som skulle kunna utföra de jobb som staten gjort sitt bästa för att avskaffa. Högutbildade invandrare är aldrig något problem – tvärt om, högutbildade individer oavsett nationallitet är alltid ett värdefullt tillskott.

Slutligen bör man öppna gränserna helt. Utan bidragen kommer de som flyttar in vara människor som kan leva genom att arbeta – det vill säga att de har något av värde att bidra med. Självklart behöver de följa svenska lagar som vilken medborgare som helst, men med realistisk möjlighet till jobb och utan isolering finns det ingen anledning alls att tro att det skulle bli några besvär. Det finns ingen anledning att diskriminera på nationell bas.

Hur är det med flyktingar då? Bara för att du har råkat ut för en olycka betyder inte att du har automatiskt rätt att kräva att någon annan gör uppoffringar för din skull. Dock vill många frivilligt hjälpa till när de ser en olycksdrabbad. Med öppna gränser i kombination med frivilliga hjälporganisationer finns inga hinder för att tillfällig hjälp ska ges människor som flytt sina ursprungsländer på grund av krig eller liknande. När någon blivit orättvist behandlad finns det många som vill hjälpa till och dessa resurser kan man använda för att hjälpa flyktingar att få en ny start i livet. Det innebär dock inte bidrag och arbetslöshet utan någon tidsbegränsning.

Grundregeln är enkel: Behandla människor som individer med lika (negativa) rättigheter.

Nu är vi där igen. Vanligtvis så är det populistiska politiker som tar upp det, men då och då är det företagsledare. Den här gången var det Hennes & Mauritz Stefan Persson som drog upp den gamla klagosången: företagen måste ta socialt ansvar och ge tillbaks mera till samhället. Motiveringen? Han vill ha skatteavdrag på gåvor till personalen.

Idén bakom sådana krav är att företag som ägnar sig åt att maximera sin vinst är omoraliska eller i bästa fall amoraliska och enbart tjänar pengar åt ägarna. Oftast kombineras det med antagandet om att ekonomin är ett nollsummespel och att de pengar företagen har tjänat har tagits från någon annan (helst de fattiga och försvarslösa). Företag förväntas be om ursäkt för sin vinst och verksamhet och göra något utöver det för att få tillstånd för att bedriva sin skamfulla verksamhet.

Denna syn på företag är en myt som trots de senaste 200 årens spektakulära ekonomiska tillväxt lever kvar av någon anledning. 

Det är inte företag som ska vara tacksamma för att de får driva sin verksamhet – det är vi som ska vara oändligt tacksamma mot dem för att de vill göra det. Det är tack vara företag och de entreprenörer som skapade dem som är orsaken till det välstånd vi har idag. Det faktum att du lever idag, har sjukvård, inte går hungrig och lever i betydligt större lyx än en kung gjorde för 100 år sedan är tack vare företagens verksamhet. Att de skulle på något sätt behöva be om ursäkt för detta är inte bara fel utan grovt förolämpande.

Om man skulle vara cynisk skulle man tro att de som för klagosången om företagens girighet är människohatare av den värsta sorten.

Företagen tar redan ett enormt socialt ansvar – genom att ägna sig åt sin verksamhet. Vinsten är ett bevis för detta. På en fri marknad kan företag enbart drivas med vinst om de tillhandahåller tjänster och produkter som folk tycker är bra.

Visst finns det blandekonomiska konstruktioner där företag och stat samarbetar men det är knappast de konstruktionerna som antikapitalisterna kritiserar. Dessa grumlar debatten något. En fri marknad är en nödvändig förutsättning som inte alltid uppfylls. När staten går in med skatter, regleringar och räddningspaket kan vissa företag tjäna pengar genom att blidka politiker snarare än att producera varor och tjänster av värde. Detta går förstås mot kapitalismens grundprinciper och sådana företag lever på andras bekostnad istället för att leva på ömsesidigt fördelaktig handel. De som i slutändan betalar den notan är de ärliga företagen som tjänar sina pengar genom att med så små resurser som möjligt gör något som folk tycker så mycket om att de hellre betalar för det än för något annat. 

I en artikel i SvD uttrycker flera ”kulturarbetare” sitt stöd för den föreslagna IPRED lagen som skulle tillåta musik och filmindustri att få ut personuppgifter kopplade till IP-adresser samt att få utöva något som inte går att kalla något annat än utpressning mot de misstänkta fildelarna.

Sångaren Martin Rolinski säger att:

”I slutändan handlar det här om en sak – att några stjäl saker som inte är deras.”

För det första borde Rolinski förstå att upphovsrättsbrott inte är stöld. Att gå in i en skivbutik och stoppa en CD i fickan är stöld. Att ladda ner den utan att betala är upphovsrättsbrott. Skillnaden är mycket stor – i det första fallet har en direkt ekonomisk förlust skett. I det andra fallet är det en potentiell vinst som inte realiserats. Är det realistiskt att en tonåring som fildelar 50,000 låtar skulle ha betalat 500,000 kronor för den musiksamlingen? Knappast. Fildelare laddar ner storleksordningar mer än de skulle ha råd att köpa lagligt. Det är inget försvar för de som gör det men det är viktigt att särskilja de två begreppen om man ska ha en idé om vilken ekonomisk skada som tillfogas musik och filmindustrin.

För det andra, om kulturarbetarna är så upprörda över att folk använder ”saker som inte är deras” så borde de börja med att betala tillbaks de kulturbidrag de har fått. Dessa pengar har via skatt mot de rättmätiga ägarnas vilja konfiskerats och delats ut till kultursektorn. Att kalla det för ”rån” är närmare sanningen än att kalla upphovsrättsbrott för ”stöld” – det är trots allt statens våldsmonopol som står som garant för att pengarna samlas in. Så det helt klart korrekta vore att kräva tillbaka alla kulturbidrag som delats ut under alla dessa år. Med ränta förstås. Direkt kulturstöd är idag ca 3 miljarder kronor eller 6 miljarder om man ska ta med indirekt stöd. Dessa pengar borde man betala åter innan man börjar moralisera om att ta andras saker.

Two wrongs don’t make a right

Även om man tycker att upphovsrätten är viktig och borde ha lagligt stöd (något jag i högsta grad gör) kan inte det ursäkta kränkningar av andra rättigheter. Att filmbolag och musikbolag får tvinga internetoperatörerna ge ut personinformation om sina kunder är en oacceptabel kränkning av både operatörernas och kundernas rättigheter. Att sedan ge film och musikindustrin rätt till utpressning är exempellöst i svensk juridisk historia. Enligt lagförslaget ska den som tror sig fått sin upphovsrätt kränkt få hota de misstänkta med ”Betala X kr nu, annars går vi till polisen”. Dessutom ska skampålen återinrättas (skamstraff avskaffades i Sverige 1855) genom att de misstänkta ska hängas ut i tidningsannonser de själva ska få betala för.

Ett absolut krav för rättssäkerhet är att lagen inte är godtycklig. Med miljontals av fildelare i landet blir antalet man får fast en liten bråkdel. Om man tar Danmark som exempel som uppskattningsvis har ca 1-2 miljoner regelbundna fildelare och har haft ca 1500 domstolsfall. Om man antar att det finns 1.5 miljoner fildelare betyder det att chansen att åka fast är 1 på 1000. Det vill säga om man fildelar kommer man med 99.9% sannolikhet undan. Sammanfattningsvis handlar det alltså inte om rättvisa utan om att försöka skapa avskräckande exempel.

Vidare så är det tekniska resonemanget bakom att få tag på personinformation kopplad till IP-adresser så fel som det kan bli. I skrivande stund om jag gör en sökning efter öppna trådlösa nät hittar jag 12 öppna som mina grannar lagt ut. Vem som helst kan använda dem och personinformationen kopplad till IP-numret kommer att vara dens som lagt ut det trådlösa nätet och inte den som använder det. Att någon annan än ägaren till abonnemanget är ansvarig för fildelningen måste ses som ett realistiskt scenario. Detta har faktiskt nyligen prövats i domstol i Danmark och beslutet var en dålig nyhet för antipiraterna: ägaren till internetuppkopplingen är inte ansvarig för vad andra använder den till.

Realistiska lösningar

Jag är delägare i ett företag som utvecklar mjukvara och vi är i högsta grad utsatta för samma fundamentala upphovsrättsproblem som film och musikindustrin. Visst vore det trevligt om alla som laddade ner mjukvaran betalade för sig men vi inser också att det inte är en realistisk förväntning. Långt ifrån alla som laddar ner den skulle köpa den hur som helst. Vår lösning är delvis kopieringsskydd och delvis i formen av extra tjänster för betalande kunder. Kopieringsskyddet är mest ett dagbokslås som man självklart kan ta sig runt – men vi tror att det åtminstone stoppar en del från piratkopiering. De extra tjänsterna är support och uppdateringar av mjukvaran. Det fungerar sammanlagt adekvat och svinnet på piratkopierad mjukvara räknar vi på som en del av affärsverkligheten. Som visst tröst får vi att icke-betalande användare lär sig att använda mjukvaran och blir vana vid denna och kanske i framtiden via jobbet eller liknande kommer köpa licenser. Vi har inget behov av en IPRED lag och skulle aldrig vilja associeras med den. Att vår upphovsrätt blir kränkt ger oss inte rätt att kräva att andras rättigheter kränks.

Även om musik- och filmindustrin har en liknande situation finns viss skillnad. För det första är deras kunder privatpersoner. Om som Reinfeldt säger att man inte ska kriminalisera en hel generation betyder det ett hårt ekonomiskt slag för de branscherna. Deras problem kan reduceras till två fundamentala saker: pris och service. Gratis är svårt att slå, men det är rimligt att tro att folk är villiga att betala en viss summa för att vara lagliga och betala för sig. Servicen som de idag erbjuder måste skärpas då den är underlägsen den fildelare avnjuter.

En rimlig lösning vore kanske en månadsavgift på max ett par hundra kronor för access till snabba servrar med all musik och film man kan tänka sig vilja ha. Tjänsten måste vara tekniskt överlägsen och priset överkomligt för en typisk kund (i.e. fattig tonåring).

Varken musik eller filmbranschen hängde med i teknikutvecklingen och hamnade i denna situation. Nu istället för att skärpa sig så går man in på nästa felaktiga spår med lagars hjälp. Det har gått allt för långt och fildelning är en verklighet de måste acceptera. Om de vill ha en adekvat ekonomisk ersättning måste de inse verkligheten på marknaden och börja arbeta på ett annat sätt.    

Media: SVD, DN

Nu när staten går in och räddar Carnegie kan man fråga sig vad som hade hänt om den svenska staten inte ingripit och likväl vad som hade hänt om den Amerikanska staten inte hade ingripit för att hjälpa banksystemet med en gåva på 700 miljarder dollar. Man behöver inte spekulera för mycket för det finns ett bra historiskt exempel: Den allra första finanskrisen som inträffade 1907 i USA och som var mycket lik den vi nu haft under 2008.

Dock fanns där inga centralbanker och staten hade varken resurser eller vilja att hjälpa bankerna.

Finanskriser är mycket speciella då de slår mot achilleshälen i ekonomin – bankerna. Utan ett fungerande banksystem kan ekonomin inte fungera. Grunden till ett fungerande banksystem är tillit till banker och mellan banker. Om de inte vågar låna ut pengar tar allt stopp och får enorma konsekvenser i hela ekonomin.

Grunderna till 1907 års kris

Till skillnad från 2008 handlade inte spekulationerna om bostäder utan om koppar. Krisen började med att en grupp investerare försökte få kontroll över United Copper Company, den största koppartillverkaren i USA. De lånade enorma belopp för affären men hade gjort en feluppskattning. Aktien störtdök. Många banker hade aktinnehav i United Copper som säkerhet för sina lån.

Effekten

Bankerna blev ovilliga att låna ut pengar och många banker var på gränsen att gå omkull. Det blev stormning av banker. På den tiden kunde man inte göra sina bankaffärer på internet utan var tvungen att mer eller mindre rusa in på närmaste bank med knölpåk i hand och kräva sina pengar. Om alla samtidigt vill ha ut sina pengar går vilken som helst bank omkull. Förtroendet för bankerna var borta. Bankerna lånade varken ut pengar till andra eller varandra. Ekonomin var nära att haverera. Dessutom var USA:s ekonomi på den tiden till 90% jordbruksbaserad. Ekonomin var låst i cykler med jordbruket vilket försvårade situationen.

Lösningen

När saker såg som mörkast ut äntrade J.P Morgan scenen. J.P. Morgan var en av USA:s mest framgångsrika investerare och bankirer och som hade en massiv förmögenhet bakom sig. Han gjorde privat och genom sina företag en rad stora investeringar i krisdrabbade men solida banker. Han fick med sig fyra stycken finansjättar som gjorde samma sak (Rockefeller, Cortelyou, Rotschild och Stillman). De både lånade ut pengar till bankerna och köpte upp aktier. Efter en hel del dramatik lugnade sig situationen och finanskrisen var löst – förtroendet för bankerna var tillbaka. Räddningspaketet hade fungerat.

Varför agerade Morgan och de andra som de gjorde? Mycket enkelt – utan ett fungerande banksystem hade alla förlorat och detta inkluderade i högsta grad dem själva. Investeringarna de gjorde var inte bortkastade – tvärt om. De lyckades både rädda finanssystemet och tjäna en bra slant på det.

Efterspelet

Börsnedgången 1907 var betydligt värre än vad vi sett 2008. New York börsen hade fallit mer än 50% i början av krisen. Ett år senare hade den helt återhämtat sig. En del dåliga banker hade gått i konkurs och de mera solida bankerna hade tagit över deras tillgångar och kunder. USA:s ekonomi var starkare än den någonsin varit. J.P. Morgan och de andra investerarna hyllades först som hjältar. Senare började dock folk säga att det var orimligt att hela ekonomin skulle ligga i händerna på ett par über-rika individer. Som ett resultat av detta skapades Federal Reserve – USA:s centralbank. Den satte igång direkt med att orsaka 1929 års börskatastrof och följande depression, men det är en annan historia (se Guldålderns slut).

Relevans idag

Det 1907 års finanskris visade var att även när achilleshälen finanssektorn var träffad fungerade marknaden. Investerarnas självintresse var mer än tillräckligt för att krisen skulle lösas. Vissa banker fick ett kapitaltillskott, men det var ytterst selektivt och mycket få banker och investerare belönades för tidigare dåliga beslut. Universallräddning av banker som drivits inkompetent behövdes alltså inte och tack vare att de som gjort dåliga investeringar fick betala dyrt för det förbättrades banksystemet. Allt detta till trots att USA:s ekonomi var jordbruksbaserad och trög och aktier såldes genom att man viftade med papperscertifikat på börsgolvet. 2008 var förutsättningarna för en odramatisk lösning mycket bättre.

Slutsatsen är mycket enkel – teorin att ekonomin skulle gå under om staten inte gick in och räddade inkompetenta banker med skattepengar stämmer inte. Tvärt om erbjuder statlig hjälp ingen garanti alls – se bara på Island där man fick all statlig hjälp men förhindrade med lag utländska investeringar. Anledningen till att marknaden löser problemet utan att inkompetens belönas är att det ligger i alla investerares självintresse att ha ett fungerande banksystem. Men istället för att vänta på att situationen blivit något lugnare och en marknadslösning kommit upp erbjöd sig staten direkt att rädda alla inkompetenta banker. Detta gjorde förstås att ingen annan ville göra den investeringen och att inkompetens och kortsiktig girighet belönades. Förlorarna vid en sådan lösning är förutom skattebetalarna de banker som skött sig och nu måste finansiera sina konkurrenters misstag. Den signal som staten i både USA och Sverige har skickat ut till bankerna är att de kan bete sig hur oansvarigt som helst och att de kommer få behålla vinsterna och staten står för notan för förlusterna.

Politikernas försäkran om fler regleringar som i framtiden kommer förhindra oansvarigt beteende är löjeväckande. I bara Washington DC jobbar över 10,000 statsanställda enbart med att reglera finansmarknaden och vi kan alla se vilket lysande jobb de gjorde. Det finns oändligt många regler och lagar redan och de har gång på gång demonstrerat att de inte kan förhindra framtida kriser. De som vill tjäna pengar genom investeringar som är kortsiktigt bra men långsiktigt dåliga har ett obegränsat urval av tillvägagångssätt. Det enda regleringarna gör är inför kostsam byråkrati som ofta står i vägen för vettiga investeringar.

Det enda sättet att få företag att göra vettiga långsiktiga investeringar är om man låter dem betala för sina misstag på marknaden. Ingen nåd för inkompetens och misstag – inga statliga räddningspaket alltså. Man kan inte belöna inkompetens utan att få mera av den varan.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3

Dagens Nyheter har en serie artiklar som beskriver hur finanskrisen kom till. Den är sakligt korrekt men hoppar över en hel del mycket relevanta steg som mycket starkt bidrog till denna kris och flera andra större ekonomiska kriser. 

En mycket relevant händelse var när guldmyntfoten övergavs till fördel för fiatvaluta. Detta började ske i USA 1913 när Federal Reserve grundades och var de facto genomfört i större delen av världen efter första världskrigets slut och helt borta efter andra världskriget. Så vad var det för system som övergavs och till fördel för vad?

Guldets värde

Innan guldmyntfoten övergavs var pengar direkt bundna till en viss mängd guld. En bank kunde inte låna ut mer pengar än det hade guldreserv. Detta var en mycket stark regleringsmekanism – bankerna kunde inte låna ut hur mycket pengar som helst utan när deras guldbackning var slut var de tvungna att minska utlåningen och höja räntan tills de hade tillräckligt med backning för att låna ut mer. Pengar hade alltså ett objektivt värde bundet direkt till en råvara.

Resultatet var att när bankerna periodvis fick slut på guld och höjde räntan så minskade pengaflödet till företagen och en skarp och kortvarig recession följde. Dessa recessioner varade i medel som mest ett par månader.

Åtgärden

När politiker och vissa ekonomer tittade på dessa återkommande recessioner kom de fram till att de kunde förhindras om man då bankerna började få slut på guld sköt in kapital från annat håll. På sådant sätt trodde man sig kunna garantera att det aldrig mer skulle bli ekonomiska nedgångar. Men var skulle man få pengarna ifrån?

Svaret som de gav var: staten. De menade att staten hade ju en hel hög med pengar de fått in från skatt. Dessa pengar kunde ju lånas ut för att hjälpa ekonomin. Sagt och gjort men man kom till samma situation – när banker + staten fått slut på pengar att låna ut blev det räntehöjningar och tillbaks till de återkommande recessionerna. Den enda skillnaden var att recessionerna blev längre och djupare då det handlade om ett större pengaflöde.

Då kom lösningen som skulle forma världens ekonomier fram till denna dag: Man kom fram till att staten inte bara hade de pengar de hade fått in i skatt utan att staten skulle ju få in nya skatter i framtiden och dessa kunde användas som säkerhet för lånen. Istället för att man lånade ut pengar man hade skulle man låna ut pengar man förväntade sig ha i framtiden. Detta gick förstås inte ihop med den guldbaserade kopplingen till pengar – för den tillät bara att man spenderade pengar man faktiskt hade. Av den anledningen infördes fiatvaluta (fiat=kommando) istället för den objektiva guldbaserade valutan. 

Resultatet

Tänk dig att du upptäcker att om du på en post-it lapp skriver ”500 kr” och upptäcker att alla butiker var mer än villiga att acceptera det som betalning.  Vad skulle du göra? Shoppa som tokig antagligen och det var precis vad som hände. Staten lånade ut mer och mer pengar utan förbihåll – baserat helt på att de skulle få in massvis med skatter i efterhand. De påpekade att nu när de hade förebyggt alla recessioner skulle tillväxten bara fortsätta växa och statens inkomster öka och där med säkra nuvarande och framtida lån.

1929 brast bubblan och orsakade en depression som (visserligen med ytterligare hjälp från Roosevelt) varade till efter andra världskriget. I framtiden blev riksbankerna något försiktigare med sin utlåning, men principen med fiatvaluta istället för guldbaserad behölls. Även om 1929 års krasch och följande depression var extrem har liknande bubblor och krascher hänt sedan dess. De små snabba recessionerna från guldåldern var borta och ersattes med periodiska långa och stora ekonomiska nedgångar samt bubblor och kollapser av dessa. En bubbla spräcks alltid förr eller senare när verkligheten hinner upp uppblåsta förväntningar. När riksbankerna ägnar sig åt vad som i alla andra fall skulle ha kallats för falskmyntning kan bubblorna få episka proportioner som hade varit omöjliga om man behållit en objektiv valuta kopplad till verkligheten istället för att vara kopplad till politiska och ekonomiska förhoppningar.

Framtiden

Varför har man inte återgått till en objektiv valuta? Det finns flera anledningar men den primära är att fiatvaluta ger en politisk kontroll över ekonomin. Staten kan göra ingrepp och regleringar som är ekonomiskt mindre fördelaktiga men politiskt önskvärda. Priset av detta är att vi även i framiden kommer ha stora bubblor och stora recessioner. Med en global ekonomi dämpas den lokala politiska kontrollen av valutan något men samtidigt ligger de flesta ekonomier i samma fas och bubblorna och rasen blir än större.

En återgång till ett objektivt valutasystem skulle innebära att man gick tillbaks till kortare och mindre dramatiska recessioner men det är högst osannolikt att det skulle ske. Om man tittar historiskt och globalt kan man se att guldbaserade valutor övergavs av en enda anledning – staten ville ha tillgång till pengar som man inte hade. Denna frestelse har helt enkelt visat sig för stor i och med att staten inte behöver oroa sig för de lagliga konsekvenser som skulle drabba en individuell medborgare som betedde sig så. Långsiktigt drabbar det alla men kortsiktigt tillåter det politiker att uppfylla diverse vallöften som staten egentligen inte har råd med.

Rekommenderad läsning: Gold and Economic Freedom av Alan Greenspan – en lättläst och intressant genomgång av temat. (Skrivet innan Greenspan slutade leva som han lärde och blev chef för Federal Reseve).

DN:s finansserie: Del1, Del2, Del3, Del4, Del5, Del6  Annan Media: SVD1, DN1

Fredrik Braconier skriver i SVD att statens bankpaket är ett ideologiskt jordskred för den borgerliga regeringen och att nyliberala idéer nu ”åtminstone temporärt kastats på sophögen”. Detta är en lika vanlig som i sak felaktig åsikt som har upprepats från olika håll sedan finanskrisens början. För att reda ut hur det ligger till bör följande frågor besvaras:

• Var står politikerna ideologiskt och vad gör de praktiskt?
• Hur uppstod finanskrisen och vem bär ansvaret?

DN skriver om hur riksbankens anställda har varit mycket omtänksamma mot sig själva och använt skattebetalarnas pengar till att ge personalen ränterabatt. Totalt har de anställda lånat 270 miljoner kronor och betalar i genomsnitt 2,69% i ränta (när marknadsräntan som icke-riksbanksanställda får är ca 6.6%). Ett trettiotal anställda har en ränta på 0.75% på sina bostadslån.

För att konkretisera detta så blir kostnaden för att köpa en bostadsrätt för 2 miljoner då 1250 kr i månaden.

När bankdirektörer får bonusar för kortsiktiga investeringar och fallskärmsavtal när de på lång sikt gör bort sig är det i grund och botten investerarnas eget fel om de förlorar sina pengar. Kort sagt, att se kvartalsrapporten som helig och helårsrapporten som en oviktig avlägsen framtid är inte i alla lägen det smartaste man kan göra. De som investerar i ett sådant bolag får skylla sig själva när de förlorar sina pengar. Det är deras egna pengar och de har lika mycket rätt att bränna dem på dåliga investeringar som att gå på kasino och förlora dem. Småspararna och vanliga låntagare är i liknande position – man kan välja vilken bank man ska ha sina pengar i och vilken bank man lånar ifrån. Det finns gott om mindre banker i Sverige som varken gjort dåliga kortsiktiga investeringar eller belönat högt risktagande med bonusar. Så långt allting gott – folk får investera sina pengar hur de vill, ta vilka risker de vill och sedan ta konsekvenserna av sina val.

När staten med skattepengar går in och räddar dåliga kommersiella banker eller när riskbanken ger förmånliga lån till sina anställda är dock situationen mycket annorlunda. Då använder de pengar som inte är deras egna utan som tagits med tvång. Det betyder helt enkelt att en grupp av individer tvingas att jobba för att andra individer ska få trevliga bostadslån eller fallskärmsavtal. För det senare finns ett botemedel och det är att se till när staten ”räddar” en bank att man ser det som en investering – och att investeraren ställer krav på att bonusar och fallskärmsavtal avskaffas om banken vill få investeringen. Det är långt ifrån bra, då det handlar om att tvinga skattebetalare att investera i bankerna – det handlar fortfarande om att med statens våldsmonopol ta pengar ifrån medborgarna som medborgarna annars hade investerat på ett annat sätt.

Men, riskbankens utdelning av rabatterade lån till anställda är ett snäpp värre för den illustrerar så direkt hur en grupp av medborgare lever på en annan grupps bekostnad. När så en riksbanksanställd får ca 9000 kr i månaden rabatt på sitt lån är det någon annan som är dömd till tvångsarbete för att tjäna ihop de pengarna. Dessa 9000 kr motsvarar exempelvis 90 timmar arbete för en kassörska i en livsmedelsbutik.

Vissa uttrycker indignation över att det är gemensamma pengar som används för att främja visa individers ekonomiska intresse. Det är betydligt värre än så då det inte är gemensamma pengar det handlar om. Skattepengar uppstår inte magiskt utan tas från individuella medborgare utan att de har något val i frågan. När en kassörska tvingas att ge en tredjedel av sina pengar i skatt betyder det att hon tvångsarbetar 2 timmar och 24 minuter om dagen på ett 8-timmars arbetspass. Att dessa pengar används delvis till hennes fördel i formen av sjukvård, utbildning etc. är ett mycket dåligt argument. Det är som att säga att slavar på 1800-talet i amerikanska södern inte var slavar då de fick mat och husrum. Situationen förbättras förstås inte av att om denna kassörska skulle starta en egen butik och där med öka produktiviteten och skapa jobb så skulle hennes tvångsarbete förlängas varje dag.

Media: SVD1, DN1, DN2

Göran Hägglund och Mats Odell skriver i en debattartikel att finanskrisen är den råa kapitalismens fel. De svär att de tror på marknadsekonomi men att att ”rå och okontrollerad kapitalism är en fara för individ och samhälle”. Detta må vara upseendeväckande i både sin brist på konsekvent logik och avsaknad av faktaunderlag men det finns något mycket mer intressant och centralt i artikeln.

Hägglund och Odell skriver nämligen att:

Vi har fattat de beslut som varit nödvändiga för att skydda spararnas pengar så långt det är möjligt. Det handlar om etik, men också om att vara praktisk.

De har kommit fram till en slutsats som är rätt oundviklig när den är baserad på socialistiskt och altruistiskt tänkande – nämligen att vara praktisk och bete sig moraliskt är motsatser. Odell & co menar att det etiska (eller moraliska för att vara mer korrekt) är att hjälpa andra och det praktiska är att tänka på sig själv. Det förra anses vara obestridligt och det andra används som en ursäkt för att bete sig omoraliskt. Att för själviska ändamål tillverka och sälja en produkt ses i samma kategori som att i själviskt syfte lura och bedra till sig pengar. De har inte förstått att man kan leva både praktiskt och etiskt – att det faktiskt är det enda riktiga sättet att leva för oberoende och fri människa.

Det liberala argumentet för den kapitalism är inte ekonomiskt utan moraliskt. Det handlar kort och gott om att man inte får bruka våld proaktivt mot sina medmänniskor. I ekonomiska sammanhang betyder det att vuxna människor får fritt handla med varandra efter vilja och bästa förmåga utan att någon med våld eller hot om våld får tvinga dem att agera annorlunda. Det betyder att alla individer är jämlika i det att de har samma rättigheter.

Kapitalismen är också ett praktiskt system i den mening att den är det effektivaste ekonomiska systemet vi människor någonsin haft. Ingenting har sporrat produktivitet och ökat välståndet som kapitalismen.

Någon ”rå och okontrollerad kapitalism” (dvs laissez-faire kapitalism) har vi inte haft i världen sedan början av 1900-talet. 1929-års stora börskrasch och följande depression kom långt efter laissez-faire perioden och tack vare att ekonomin vid det laget hade en hög nivå av statlig inblandning. Samma sak gäller vid 2008-års finanskris. Det är inte en ”rå och okontrollerad kapitalism” som bär ansvaret utan en blandekonomi som med regleringar tvingar företag att agera på ett sätt som de inte tror är rationellt och med subventioner som belönar politiska kontakter. Detta förstör kapitalismens mekanism att tjäna pengar: att erbjuda så bra varor och tjänster till ett så lågt pris som möjligt.

Det moraliska problemet i botten är den oundvikliga motsägelsen i socialistisk och altruistisk etik att det på något sett finns högre värderingar än det verkligheten har att erbjuda. Många i Sverige tycker exempelvis att kommunismen var ett ädelt försök att uppnå ett moraliskt system med jämlik fördelning – ett försök de håller med aldrig kan fungera, men ädelt ändå. Den relevanta frågan till dessa människor är: Vad finns det för ädelt eller etiskt i ett system som om det konsekvent implementerades skulle innebära att större delen av mänskligheten gick under? Moral och verklighet är inte frånkopplade. Om man frigör kopplingen betyder att vilken ideologi som helst kan motivera vilka förbrytelser som helst. Detta är precis vad som har hänt i historien – allt från religiösa förföljerser till franska revolutionen, kommunism och nazism. Att be om en frikoppling av verklighet och etik är att be om terror och blodbad. 

Ayn Rand sa ett par saker om temat i Atlas Shrugged (från John Galts tal):

”For centuries, the battle of morality was fought between those who claimed that your life belongs to God and those who claimed that it belongs to your neighbors – between those who preached that the good is self-sacrifice for the sake of ghosts in heaven and those who preached that the good is self-sacrifice for the sake of incompetents on earth. And no one came to say that your life belongs to you and that the good is to live it.

”Both sides agreed that morality demands the surrender of your self interest and of your mind, that the moral and the practical are opposites, that morality is not the province of reason, but the province of faith and force. Both sides agreed that no rational morality is possible, that there is no right or wrong in reason-that in reason there’s no reason to be moral.

…

”No matter what dishonorable compromise you’ve made with your impracticable creed, no matter what miserable balance, half-cynicism, half-superstition, you now manage to maintain, you still preserve the root, the lethal tenet: the belief that the moral and the practical are opposites. Since childhood, you have been running from the terror of a choice you have never dared fully to identify: If the practical, whatever you must practice to exist, whatever works, succeeds, achieves your purpose, whatever brings you food and joy, whatever profits you, is evil – and if the good, the moral, is the impractical, whatever fails, destroys, frustrates, whatever injures you and brings you loss or pain - then your choice is to be moral or to live.

Media & bloggar: DN1, SVD1, Hanna Wagenius

För ett par dagar sedan gick jag igenom de ekonomiska faktorer som var starkt bidragande till Islands härdsmälta. Dan Lucas skriver nu i DN om den politiska dimensionen:

MEN ISLAND ÄR ETT LITET land där eliterna känner varandra. I ett utslag av nationalism – och för att i någon mån blidka privatiseringens kritiker – beslöt regeringen att inga utlänningar fick köpa bankerna.

De som i stället fick köpa saknade erfarenhet av att driva banker.

- Några var politiker, några var folk med erfarenhet av andra typer av affärer, några hade blivit rika på att tillverka öl i Sankt Petersburg på 1990-talet, berättar ekonomiprofessor Thorvaldur Gylfason.

Det var vänner och medarbetare till landets toppolitiker som fick ta över bankerna.

Det är kanske ett starkt ord – men luktar det inte lite korruption över privatiseringen?

- Det ordet använder jag aldrig i sammanhanget, säger Thorvaldur Gylfason.

- Men jag förstår om andra gör det, tillägger han.

Detta perspektiv sätter onelkigen ett frågeteckeng kring hur fri den isländska marknaden var. Om det inte hade varit för regleringar som förbjudit utländska ägare av bankerna hade de uppenbarligen inte varit i den situation de är i nu. Visst hade de fått ta en smäll motsvarande den som vi i Sverige får ta men det hade alrdrig varit frågan om det totalhaveri som nu skett.

Det är en mycket tydlig illustration på hur mycket skada reglering kan medföra. Det kan tyckas rimligt att man i ett litet land som Island som bara har två banker inte vill se dessa i utländsk kontroll. Detta är dock att fullkomligt blunda för den globala ekonomin – och  man kan se effekterna klart. Företag kan och gör utan tvekan fel, men på en fri marknad får de betala priset ganska så omedelbart. När politiker gör fel är det värre. För det första har deras beslut betydligt större inverkan och för det andra tar det ofta lång tid innan konsekvenserna av felet blir uppenbara.

Resultatet av en halvreglerad marknad (som vi har i västvärlden) är att regleringar över tiden stämmer mindre och mindre med verkligheten tills man kommer till en brytpunkt när det blir ohållbart. Det är då vi får börskrascher och att ‘bubblor’ spricker – det är det oundvlikliga ögoblicket då idéer om hur marknaden bör vara och vad den verkligen är möts.

Annat nyligen i media om Island: DN1,DN2, DN3

Stefan Fölster och Jonas Frycklund skriver i Aftonbladet att i finanskrisdebatten så blundas det för elefanten i rummet: politikernas ansvar för finanskrisen. De har helt rätt. Hans Bergström i Dagens Nyheter skriver i princip samma sak. Fram tills nu har debatten karakteriserats av kritik mot Wall Street och mot kapitalism. Varav detta byte av fokus? 

Man kanske kan tro att det finns en koppling till att nyliberaler har skrikit sig hesa den senaste tiden i försök att för en högst ointresserad publik peka på den katastrofala finansmarknadspolitik som har förts i USA. Det finns saker som tyder på att det inte skulle vara fallet. 

Det som sticker ut är att av en rad mycket problematiska regleringar och politiska beslut är det framför allt en sak som blir utpekad som ansvarig: Bolagen Fannie Mae och Freddie Mac. Kritiken mot att ha stora subventionerade statliga bolag som ger ut lån under marknadskostnad är helt rätt. De bolagen har 50% av den amerikanska bostadsmarknaden. Dock så är Community Reinvestment Act (tvingar banker att låna ut pengar till folk som inte hade råd) och Fair Value Accounting-lagarna (tvingar bankerna att värdera sina säkerheter som om de vore på marknaden även om det inte finns någon marknad och inga planer på försäljning av säkerheterna) åtminstone lika stora bovar i historien.

Förklaringen är ganska så enkel. Tyvärr är det inte nyliberala debattörers sakliga argument som har övertygat. Istället kan man enkelt spåra det till att McCain nu för första gången har gått över från att skylla på bankernas girighet till att peka på Fannie Mae och Freddie Mac som huvudskyldiga. 

Finanskrisen har haft hittils en viss betydelse i Sverige. Den har övervakats intensivt av media. Ändå så krävdes det att en amerikansk presidentkandidat (en i svensk media opopulär sådan till råga på allt) nämnde den politiska aspekten för att media ska ta frågan seriöst.

Vad har hänt med oberoende journalistik? Har svensk media blivit så svag att den enbart kan köra den populistiska linjen? Till deras försvar kan man kanske nämna att de nationalekonomer som idag är i starka akademiska positioner och media använder för analys genomgick sin utbildning på 70 till 80-talet. Då var utbildningen i nationalekonomi en stark attraktor av vänstersympatisörer (som journalistiken var under 60-talet och som statsvetenskap och sociologi är idag). Så det är möjligt att de har fått en mycket politiskt vinklad bild från de svenska nationalekonomer man använder sig av.

Media: Aftonbladet, DN1, DN2, SVD1, SVD2

Man kan tycka i dessa dagar med massavlyssning och allt mer statligt förmynderi att trenden i Sverige är klart antiliberal. Dessa negativa saker till trots finns ett område som blivit enormt mycket liberalare de senaste 15 åren – statens förhållande till företagen.

Alla riksdagspartier förutom möjligtvis vänsterpartiet pratat om hur just deras ekonomiska plan ska vara bra för småföretag. Socialdemokraterna är de som mest ändrat sin inställning och verkar idag i varje fall förstå så mycket som att det är företag och inte staten som skapar den typen av jobb som ökar välståndet. Att offentlig sektor förbrukar pengar och privata företag skapar pengar (inte språkligt ett så bra uttryck men poängen är att värde skapas genom ny teknik och annan effektivisering), verkar alla förutom ett riksdagsparti ha förstått. Socialdemokraterna har visserligen bara förstått det halvvägs och tycker att vinstdrivande företag är bra för de beskattas och denna skatt kan då spenderas på den offentliga sektorn. Detta till trots verkar de har förstått att när det går bra för näringslivet går det bra för alla i landet.

Av den anledningen är Mona Sahlins (S) krav att Volvo inte ska varsla 3000 arbetare om avsked är i detta kontext något förvånande. Hon antydde också något om att statliga subventioner borde ges till Volvo för att jobben ska behållas. Det visar att socialdemokraternas partiledare på en fundamental nivå inte har förstått på vilket sätt företag på en fri marknad skapar välstånd.

Mekanismen är inte svår att begripa. Man bygger välstånd genom att låta företag tävla på att sälja bästa möjliga produkter till lägsta möjliga pris. Alla subventioner och regleringar saboterar detta. När Sahlin vill ge statliga subventioner till Volvo för att de ska behålla är det på tre fronter som ekonomin saboteras. För det första tar man pengar ifrån välfungerande företag – som hade kunnat investerat pengarna bättre. För det andra skadar det Volvo som måste ha personal de inte behöver och blir ekonomiskt beroende av staten. För det tredje drabbas konsumentena i formen av försämrade tjänster och produkter och/eller högre priser.

Om Sahlin verkligen vill hjälpa de varslade borde hon förespråka att de ekonomiska och byråkratiska förhindren för att ha anställda tas bort. Det måste bli enklare och billigare både att ha anställda och att nyanställa. 

För det första bör arbetsgivaravgifter/egenavgifter avskaffas helt. För det andra måste massvis med regleringar bort – saker som maximalt antal arbetstimmar etc De kan verka som humana åtgärder som garanterar att de anställda jobbar under hyfsade arbetsvillkor. Problemet är att dessa regler förhindrar många företag att anställa folk och det omöjliggör ett effektivt samarbete mellan företag och anställda på den nivå båda tycker är bra. Det är inget problem med facklig verksamhet, men den får inte vara påtvingad och inte vara kopplad till staten – som den i högsta grad är idag.

Om man skulle släppa alla regleringar av arbetsmarknaden skulle utan tvekan en hel del dåligt betalda jobb med sämre arbetsvillkor tillkomma. Dessa jobb skulle dock på alla sätt vara mer åtråvärda än medeljobbet för 50 år sedan. Anledningen till detta är den totala välståndsökningen som ha skett tack vara någorlunda fria marknader. Ju friare marknad desto högre tillväxt. Ju högre tillväxt desto högre välstånd.

Regleringar skapar jämlikhet, ja, men det skadar välståndet. Det slutliga valet är: Ska vi alla vara jämlikt fattiga eller ojämlikt rika?

Alla tjänar över tid på en fri marknad – de rika blir rikare och de fattiga blir rikare. Detta är inte fråga om någon utopisk vision. I västvärlden har genomsnittsmänniskans realinkomst fördubblats på kortare än var 20:e år. Detta gäller för alla samhällsgrupper och även om klyftor mellan fattiga och rika kan bli större så tjänar det fattigaste betydligt mer på den uppgång som en fri ekonomi ger än de bistånd de kan få från staten. Detta har demonstrerats mycket tydligt i Europa på grund av den politiska uppdelningen mellan öst och väst under 50 år. Östtyskland och Västtyskland var som ett laboratorieexperiment och resultaten är talande. Ett annat illustrerande exempel är Tjeckien som före kommunismen låg strax över Belgien i BNP/capita vilket betydde att det var det tredje rikaste landet i Europa då. Efter ett tag med planekonomi låg landet långt efter alla västeuropeiska länder.

Detta är naturligtvis av klen tröst för de arbetare som precis fått sparken. Visst, det måste vara mycket jobbigt. Men även på kort sikt borde det vara bättre att de kunde anställas på andra företag som behövde dem. Detta kan bara uppnås genom att göra det lättare för företag att nyanställa och ha anställda. 

Media: Expressen, DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2