Olle Wästberg från Svenska institutet beklagar sig idag i SvD om hur utrikesdepartementet planerar nerskärningar i sin kulturfond. Han menar att Sverige måste vårda sitt kulturarv och då  är det staten som bör investera mera.

Är detta sant, eller är det snarare så att stora statliga stöd till kulturlivet är en del av problemet?

Svaret är att statliga kulturella subventioner är problematiska på flera plan. Det finns  både etiska och praktiska problem med den konstruktion vi har i idag.

Statligt godkänd kultur

Om staten ska dela ut kulturbidrag måste det för det första finnas kriterier för vad som är kultur och i nästa steg vilken typ av kultur bör få pengar. Sådan kontroll är dragen till sin spets i diktaturer men det vi har är samma system – om än i en mildare form.

Kort sagt så borde modellen med politiker och tjänstemän som bestämmer om vad som är “god” kultur inte ha någon plats i en modern demokrati. Trots detta så är svenska statens kulturpolitik (tillsammans med en del av vad som lärs ut i skolan) det primära forumet för statlig propaganda. 

Kulturrådet, som är den myndighet ansvarar för den statliga kulturpolitiken uttrycker detta mycket klart: Kulturrådets övergripande uppdrag är att förverkliga de nationella kulturpolitiska mål som regering och riksdag beslutar om.

Även om vårdandet av kulturarvet brukar finnas som en del av de kulturpolitiska målen måste man förstå att på samma sätt som med övrig kultur måste prioriteter sättas. I praktiken innebär det ett politiskt filter även i det avseendet. Det är ingen nyhet – kyrkan gjorde sitt bästa att förstöra all kultur som hörde ihop med asatro. Gustav Vasa (“kulturens Pol-Pot” som Herman Lindquist kallade honom) förbjöd all form av kultur som hade med katolicismen att göra. Socialdemokraterna har starkt motarbetat borgerliga kulturformer till fördel för de former man tyckte hörde bättre ihop med arbetarklassen. Alliansens kulturpolitik är precis på samma sätt politiskt vinklad.

Statlig inkompetens

Även om man helt skulle bortse från de politiska aspekterna är det omöjligt att kringgå det faktum att “plankultur” lider av samma problem som planekonomi.  Om kultur inte får väljas frivilligt av medborgarna så är det statliga tjänstemän som får det ansvaret och av erfararenhet vet vi att det knappast producerar bra resultat. 

75% av Sveriges teatrars inkomster kommer från skattepengar. På teatern i Norrland så subventioneras varje biljett med över 2000 kronor. Att gå på Dramaten kostar skattebetalarna “bara” 750 kronor per biljett. Teatern i Sverige anses vara idag i fullkomligt kristillstånd. Skulle en statlig finansieringsgrad på 85% vara lösningen? Antagligen inte. De statliga subventionerna har fullkomligt satt stopp på all utveckling. Då vilken smörja som helst – så länge den går ihop med de kulturpolitiska målen – kan få enorma statliga bidrag dödas all kompetent konkurrens.

Wästberg nämner Astrid Lindgren och Ingmar Bergman som exempel på bra kulturambassadörer som han skulle vilja se fler av. Det är ganska intressant att han väljer två personer vars liv var fyllda med konflikt med den svenska kulturpolitiken. Bergman var till den grad arg och besviken på den svenska staten att han flyttade från landet. Denne kanske Sveriges främste kulturambassadör var inte bara förföljd av skattemyndigheterna utan även hårt kritiserad av det statliga kulturetablissemanget för bristande samhällsengagemang. Vem kan glömma Astrid Lindgrens Pomperipossa? Det var “´kulturstödet” som var en skatt på 102% som fick barnboksförfattaren att koka över. Trots att de aktivt motarbetades av staten var och är Lindgren och Bergman våra främsta kulturambassadörer.

Det bästa staten kan göra för kulturen är att hålla sig borta från den. Den kultur och det kulturarv som medborgarna tycker är värt att bevara kommer att bevaras. Vi borde sluta offra komptenta konstnärer för ett kollektiv av politiskt godkända kulturarbetare. Genom massiva statliga subventioner till diverse institutioner och genom ett högt skattetryck för individuella konstnärer förstör man möjligheten för de individer som skulle vara vår generations kulturambassadörer.

Att du skapar ett värde kan samhället icke tåla,
byråkraternas tjafs är du skyldig att delta i,
du skall hjälpa Castro att föra krig i Angola
eller ock skall du sitta på gubbhus och få terapi.

-Astrid Lidgren, Pomperipossa i Monismanien

Glad midsommar!

En positiv effekt av splittringen är att liberaler börjat seriöst diskutera dagens lösningar med upphovsrätt och patenträtt. Även om ingen har ännu presenterat en idé som skulle vara kompatibel med liberala grundvärderingar finns det nytta i att förstå att det handlar om ett komplicerat problem. Piratpartiet på ena sidan och de etablerade partierna på andra sidan har en mycket simplistisk syn på problemet.

Äganderätt och statliga privilegier

Förespråkarna för upphovsrätt och patenträtt påpekar att det omfattas av äganderätten. Om du har utan att kränka andras rättigheter införskaffat eller tillverkat ett fysiskt objekt är det ditt och du har rätt att bestämma om du vill behålla det, sälja det eller ge bort det. Om någon tar det emot din vilja kallar vi det för stöld. Din rätt till privat egendom har blivit kränkt genom att du blivit fråntagen objektet utan ditt tillstånd. Äganderätten är en av de mest fundamentala individuella rättigheterna. Ett system som inte respekterar privat egendom är ett system baserat på slaveri: vissa har rätt att ta och andra har skyldighet att ge. Så långt inga konstigheter. Märk dock att den fundamentala kränkningen sker genom att du blir av med objektet. Därmed blir frågan betydligt mer komplicerad när man kommer till frågan om immateriella rättigheter. När någon gör en kopia har ägaren inte blivit av med originalet. Immateriella rättigheter skyddas naturligtvis till viss del automatiskt av vanlig äganderätt. Om du målat en tavla och håller den inlåst hemma har naturligtvis ingen rätt att bryta sig in i ditt hem och måla av den. Samtidigt om du går ut på stan och visar den för folk kan du inte kräva automatiskt att de ska betala för att ha sett den.

Ensamrätten till en idé eller ett publicerat verk är inte en fundamental individuell rättighet: det är ett politiskt bestämt privilegium. Copyright och patent är monopol som ges ut av staten. Bara det gör det hela suspekt från en liberal position. Vi har kommit att acceptera copyright och patent som naturliga men det har inte alltid varit så. Det kan vara intressant att Ludwig von Mises och Friedrich Hayek (två av den klassiska liberalismens främsta representanter) inte alls var övertygade om att utöka äganderätten till att inkludera immateriella ting var en bra idé:

Patents and copyrights are results of the legal evolution of the last centuries. Their place in the traditional body of property rights is still controversial. People look askance at them and deem them irregular. They are considered privileges, a vestige of the rudimentary period of their evolution when legal protection was accorded to authors and investors only by virtue of an exceptional privilege granted by the authorities. They are suspect, as they are lucrative only if they make it possible to sell at monopoly prices. Moreover, the fairness of patent laws is contested on the ground that they reward only those who put the finishing touch leading to practical utilization of achievements of many predecessors. these precursors go empty-handed although their main contribution to the final result was often much more weighty than that of the patentee.

–Ludwig von Mises, i The Limits of Property Rights and the Problems of External Costs and External Economies

Friedrich Hayek uttryckte liknande åsikter:

Where the law of property is concerned, it is not difficult to see that the simple rules which are adequate to ordinary mobile “things” or “chattel” are not suitable for indefinite extension We need only turn to the problems which arise in connection with land, particularly with regard to urban land in modern large towns, in order to realize that a conception of property which is based on the assumption that the use of a particular item of property affects only the interests of its owner breaks down There can be no doubt that a good many, at least, of the problems with which the modern town planner is concerned are genuine problems with which governments or local authorities are bound to concern themselves. Unless we can provide some guidance in fields like this about what are legitimate or necessary government activities and what are its limits, we must not complain if our views are not taken seriously when we oppose other kinds of less justified “planning.”

The problem of the prevention of monopoly and the preservation of competition is raised much more acutely in certain other fields to which the concept of property has been extended only in recent times. I am thinking here of the extension of the concept of property to such rights and privileges as patents for inventions, copyright, trade-marks, and the like. It seems to me beyond doubt that in these fields a slavish application of the concept of property as it has been developed for material things has done a great deal to foster the growth of monopoly and that here drastic reforms may be required if competition is to be made to work. In the field of industrial patents in particular we shall have seriously to examine whether the award of a monopoly privilege is really the most appropriate and effective form of reward for the kind of risk-bearing which investment in scientific research involves.

Friedrich Hayek, från Individualism and Economic Order

 

Den enkla principen att en individ har rätt till frukten av sitt arbete är inte så enkel om frukten av arbetet är en idé eller ett verk som individen väljer att visa för allmänheten. För att upprätthålla den krävs statlig intervention och begränsningar på andras rättigheter – kort sagt effekter som rimmar illa med en liberal ideologi.

Från piratpartiets håll har man försökt använda äganderätten från motsatt håll. Falkvinge har exempelvis sagt att copyright är ett hot mot äganderätten. Om man äger något, menar han, så får man göra vad man vill med det. Om du köper en låt så äger du den och du får (enligt Falkvinge) göra kopior av den och ge den till vänner och bekanta. Utan för stor ansträngning kan man dock enkelt se att hans förslag faller på eget svärd. Om äganderätten säger att du får göra vad du vill med dina ägodelar (inklusive immateriella) så får du sätta vilka villkor du vill för att andra ska använda dem. Det stämmer, men då hamnar vi under kategorin avtalsrätt och inte äganderätt.

Avtalsrätt

Avtalsrätt handlar i grund och botten om att handel ska vara frivillig. Individer ska inte tvingas med våld, hot om våld eller genom bedrägeri att utföra transaktioner med tredje part. När man handlar ska det vara på frivillig bas där alla inblandade parter ser en egen fördel i handeln. Om äganderätt och upphovsrätt är svåra att förena är avtalsrätt och upphovsrätt ännu svårare.

Antag att Pelle gör en låt och säljer den till Lisa med villkoret att Lisa inte får göra några kopior av låten till någon annan. Om Lisa ger en kopia till Kalle har hon uppenbarligen brutit mot avtalet och det är rimligt att Pelle kan kräva skadestånd. Kalle har dock inte ingått i något avtal – varken med Pelle eller Lisa så han kan per definition inte ha begått något avtalsbrott. Han kan göra hur många kopior som helst utan att det bryter mot något kontrakt han gått med på. Om enbart första länken i kedjan kan hållas ansvarig kan upphovsrätt och patenträtt aldrig fungera i praktiken. Istället verkar de båda precis tvärt om mot vad avtalsrätten är till för. Patenträtt och upphovsrätt tvingar individer och företag att ingå avtal som de aldrig gått med på.

Det praktiska och det moraliska

Vi ser den andra sidan av myntet om vi betraktar vilka konsekvenser ett avskaffande av patenträtt och upphovsrätt skulle ha. Ett praktexempel för patenträtt är läkemedelsindustrin. Läkemedel kostar ingenting att tillverka fysiskt men kostar enorma belopp att utveckla och testa. Att göra en kopia av läkemedlets ingredienser är trivialt – man behöver inte ens göra en kemisk analys då läkemedelsföretagen måste redovisa både innehåll och testresultat. Kort sagt skulle det utan patentskydd finnas lite anledning att kommersiellt utveckla nya läkemedel. Detta är naturligtvis inte begränsat till bara läkemedelsforskning utan gäller naturligtvis för alla forskningsintensiva branscher. Det enda alternativet som skulle kvarstå skulle vara en Sovjet-inspirerad planekonomisk lösning. Av erfarenhet vet vi att detta inte fungerar och att tvinga skattebetalarna att finansiera en utveckling av produkter som tvingas på dem är moraliskt förkastligt.

Piratpartiets agitation mot vissa företag kan enbart jämföras med utsagor från de mest vänsterextrema grupperna. Christian Engström kallade Monsanto för “så nära ren ondska man kan komma i aktiebolagsform” samt att läkemedelspatent “dödar många människor i tredje världen varje dag”. Om dessa elaka läkemedelsföretag valde att inte längre besvära världen med sin ondska och lade ner sin verksamhet och slutade utveckla och tillverka medicin, hur många skulle då dö? Om Monsanto lade ner och alla anställda började jobba som säg Röda Korset volontärer eller EU-parlamentariker skulle miljontals människor i världen dö av hunger.

Klart är att från dagens perspektiv skulle ett patentförbud ha katastrofala följder. Förbud mot upphovsrätt skulle på likande sätt drabba andra industrier. Med dessa konstateranden har vi dock inte kommit särskilt långt. Även om vi kan förklara varför vi tycker att patent- och upphovsrätt behövs står de på en mycket svag etisk grund.

När man kommer till slutsatsen att det moraliska och det praktiska är varandras motsatser kan man bara vara säker på en sak: man har tänkt fel någonstans. Någonstans i texten ovan finns ett fundamentalt tankefel.

Slutsatser

Moral och verklighet är inte frånkopplade. Om man frigör kopplingen betyder att vilken ideologi som helst kan motivera vilka förbrytelser som helst. Detta är precis vad som har hänt i historien – allt från religiösa förföljelser till franska revolutionen, kommunism och nazism. Det praktiska och det moraliska kan inte vara varandras motsats.

Som exempel kan man säga att det liberala argumentet för den kapitalism är inte ekonomiskt utan moraliskt. Det handlar kort och gott om att man inte får bruka våld proaktivt mot sina medmänniskor. I ekonomiska sammanhang betyder det att vuxna människor får fritt handla med varandra efter vilja och bästa förmåga utan att någon med våld eller hot om våld får tvinga dem att agera annorlunda. Det betyder att alla individer är jämlika i det att de har samma rättigheter. Kapitalismen är också ett praktiskt system i den mening att den är det effektivaste ekonomiska systemet vi människor någonsin haft. Ingenting har sporrat produktivitet och ökat välståndet som kapitalismen.

För upphovsrätt och patenträtt kan vi peka på det praktiska men vi har ingen enkel moralisk grund vi kan peka på. Det är inte konstigt att en del klassiska liberaler insisterar på en utökning av äganderätten till upphovsrätt och patenträtt. Det blir så mycket enklare och inga obekväma frågor uppstår.  Tyvärr håller inte deras resonemang närmare granskning. Det är en komplicerad fråga som inte har fått något adekvat svar. Det är också en mycket viktig fråga då produktionen av information blir allt viktigare.

Det kan vara frestande att säga att vi får kompromissa, men en kompromiss mellan något praktiskt och något moraliskt resulterar vanligen i något som varken är praktiskt eller moraliskt. Istället behövs det nytänkande – vi behöver ett system som uppfyller både kraven på att vara  praktiskt och moraliskt. Kort sagt, vi behöver kompetenta filosofer (och inte det post-modernistiska skräpet vi har till stor del idag) och kompetenta företagsledare och entreprenörer (och inte av den typen som springer till staten för att rädda sig från att behöva tillverka bra produkter och tjänster). Som ett första steg skulle jag personligen vilja se en mera nyanserad debatt.

Johan Norberg, Sveriges kanske mest prominente liberal har en ny bok ute. Den heter “En perfekt storm – Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin” och handlar som titeln antyder om finanskrisen.

Från bokens baksida:

Hur kunde det gå så fruktansvärt fel? Hur kunde lite för entusiastiska bostadsköpare i USA åstadkomma historiens första globala finanskris? Johan Norbergs nya bok ”En perfekt storm” är en berättelse om kortsiktig vinstmaximering och huvudlös röstmaximering, om Wall Street-direktörer och finansmyndigheter, om staten och kapitalet och om dig och mig. Det här är berättelsen om hur vi trasade sönder den globala kapitalismen.

P J Anders Linder skriver i sin söndagskrönika i SvD om boken och intervjuar Norberg. Realtid har publicerat sista kapitlet i boken (för de som vill på förhand veta vem den skyldige var).

Även om man får anta att de flesta som deltar i sådana manifestationer inte har reflekterat över vad de förespråkar utan försöker bara vara politiskt korrekta är det värt att titta närmare på fenomenet. Problemet med Earth Day är inte att det är en meningslös demonstration som inte har någon praktisk effekt utan att den baserar sig på ett djupt rotat människohat. De som talar om energiförbrukning som något ondskefullt visar en önskan om att trycka tillbaks mänskligheten i det förindustriella helvetet där människan levde i total misär. Vår energiförbrukning är vad som gör att vi inte fryser ihjäl, att vi har sjukhus, industri, kommunikation mat och allt annat som står för vårat välstånd.

Sverige är bördig mark för att så dessa idéer till stor grad för att en extrem form av miljötänkande är redan etablerad. Barn i skolan får lära sig att det är människan som är ond och förstör naturen. Ekorrar, bofinkar och vargar är snälla och levde i en idyll tills den onda människan kom och förstörde deras habitat. Ta bort människan och problemet är löst – så lyder uppmaningen.

Det finns naturligtvis flera fundamentala motsägelser i dessa “naturvänners” ideologi. Den som är enklast att se är att de insinuerar att människan inte är del av naturen medans bävrar och bofinkar är det. Som Heinlein påpekade: när en “naturvän” förklarar hur den älskar bäverdammar men hatar dammar byggda av människor så är det dennes hat för människan som lyser igenom (i.e. självhat).

Så är det här med miljö allt bara dumheter? Garanterat inte.  Miljöpåverkan (det som rör människans liv på jorden)  är en sak man måste ha med i den ekonomiska kalkylen. Det är en faktor som länge ignorerats och det är bra att man börjat få upp ögonen för det. Precis som du förväntats att betala för hanteringen av dina hushållssopor – och kan inte bara kasta in dem på grannens tomt, bör också utsläpp hanteras. Det betyder dock inte att man ska lyssna på domedagsprofetior och sträva mot att gå tillbaka till stenåldern.

Miljörörelsen innehåller ett brett spektrum av ideologier och idéer. Tyvärr har de extrema falangerna fått ett enormt inflytande. Istället för att se hur man kan reducera miljöpåverkan som har negativa konsekvenser för människor ser de människan som problemet. Att låta sig ledas av dessa ideologier är att frivilligt bli eskorterad till bödeln. De förespråkar (och det öppet) bävrars och bofinkars välbefinnande på bekostnad av människan. Det är precis vad Earth Day står för – låt oss släcka ner och stänga av det som bär upp vår civilisation.

Jag tänker själv delta i Earth Hour – på mitt eget sätt. Från klockan 20:30 till 21:30 då manifestationen pågår tänker jag sätta upp ett beräkningsjobb på mitt företags superdator (1440 processorer). Jag kommer att låta den räkna på proteinveckling för folding@home projektet som Stanford University håller i. Simulationer av proteinveckling ger djupare förståelse av hur olika sjukdomar fungerar och  är till stor hjälp vid utveckling av ny medicin. En sådan dator som jag tänker använda drar mycket ström. Vi pratar här om ett gäng kilowatt och det kommer garanterat motverka nedsläckningen av åtminstone ett par hundra hushåll.

Om du också vill delta i denna variant av Earth Hour kan du faktiskt göra det med en helt vanlig PC – ingen superdator krävs. Gå till folding@homes hemsida, ladda ner klienten och börja köra klockan 20:30 och en timme framåt.

I media: SVD1, SVD2, DN1, DN2

Denna shoppinglista är helt i linje vad man kommit att förvänta sig av socialdemokraterna de senaste 50 åren. De som trodde att de lärt sig något och att vi skulle få en reformerad socialdemokrati trodde alltså fel. Visserligen handlar detta till stor del att Sahlin nu på många olika sätt försöker att återfå sin väljarbas så man ska kanske inte hoppa till förhastade slutsatser om att detta förslag skulle ha en positiv inverkan på ekonomin.

Den snälla tolkningen är att detta är cyniskt förslag som hon inte tror på men som är tillräckligt populistiskt för att dra in politiska poäng. Mer oroväckande är om hon och andra höga sossar faktiskt tror på det.

Varför kan inte förslaget fungera? För att investeringarna som de förslår inte ens i teorin kan ha någon effekt samtidigt som pengarna som man vill bränna skulle ha använts på betydligt bättre sätt. Den ekonomiska krisen är global och  ett litet exportland som Sverige är både mycket beroende av det internationella läget och kan inte påverka det mycket. Vi är också mycket beroende av externa investeringar i svenska bolag. Ekonomiska kriser är tider då marknaden rensar ut dåliga företag. Det enda sättet för företag att klara sig – och det sätt man får slut på krisen – är genom förbättringar. SAAB håller på att gå i graven inte på grund av att unga har svårt att få jobb, att kommunerna har för lite pengar eller för att de anställda är för lågutbildade. SAAB håller på att gå i graven för att de producerar sämre bilar än konkurrenterna.

Svenska företag måste ha bättre och billigare tjänster att erbjuda. Det är denna effektivisering som skapar både välstånd och jobb. Satsningar på utbildning, arbetslöshetsförsäkring osv. har ingenting med saken att göra. Pengar måste skapas innan de kan förbrukas. Att flytta pengar från en hög till en annan ger ingenting. Att flytta pengar från bra till dåliga investeringar är att förstöra dem – och med dem välstånd och jobb.

Det finns definitivt en sak som staten kan göra för att hjälpa svenskt näringsliv: flytta sig ur vägen. Om man vill att jobb ska skapas ska man ta bort de arbetsmarknadslagar som idag är ett enormt hinder. Avskaffa arbetsgivaravgiften, ta bort skatten på kapitalvinst för att stimulera investeringar etc. Genom att bara sluta störa näringslivet kan staten göra en gigantisk insats för ekonomin, både på kort och lång sikt. Om man vill hjälpa konsumtionssidan finns också en enkel lösning: ta bort momsen.

Det finns dock en annan och till och med mer allvarlig aspekt av det hela. För att ekonomin i en stat ska fungera måste det finnas konsekventa lagar och innanför dessa lagar måste privat egendom respekteras. Om man tar ut godtyckliga skatter med motivationen att “staten behöver pengar” tappar investerare förtroendet för landet. Hur skulle de inte göre det? Skulle du ha dina sparpengar i en bank som tog godtyckliga belopp från ditt sparkonto när den kände att den behövde lite extra cash?

Vi har faktiskt ett praktexempel på en sådan katastrof.   1986 använde staten en engångskatt för att plocka 15 miljarder från pensionsfonder. De motiverade det med att fonderna hade ökat mera än förväntat och att “staten behöver pengar”. Att ta 15 miljarder av pensionsbesparingar lyckades på mycket kort tid få ca 800 miljarder i investeringar att försvinna från landet. Den ekonomiska skadan var så enorm att den var en av de mera prominenta orsakerna till krisen i början av 90-talet.

DN skriver i en artikel om de hemska förhållandena i kinesiska fabriker som tillverkar produkter till västerländska företag. Det som aldrig frågas i sådana artiklar är varför arbetarna väljer att jobba där. Svaret är mycket enkelt: för att alternativen är värre. Det är frivilliga avtal de har ingått och om de prioriterar arbetsförhållanden över ha det jobb de har och den lön de har kan de alltid sluta.

Man kan höra socialister vråla om “slavarbete” och hur det behövs “solidaritet”. Ok, låt oss spela med. Antag att arbetarna i fabrik A börjar kräva dubbelt så hög lön? Då flyttas produktionen till fabrik B där arbetarna inte kräver det. Arbetarna kan förstås gå ihop och bilda fackföreningar, men detta har tydligen inte hänt. Arbetarna i det socialistiska Kina föredrar tydligen de konkurrensfördelar de får framför samarbete.

Ok, men anta att staten kommer in och sätter minimikrav på arbetsförhållanden, vad händer då? Då väljer de västerländska företagen att flytta sin tillverkning till något annat land. Kambodja har exempelvis ett mera affärsvänligt klimat.  Arbetarna i både fabrik A och fabrik B blir arbetslösa och hamnar därmed i en situation som är värre än de var i.

Alright, men antag istället att Nokia eller Apple bestämmer sig för att självmant höja lönerna i sina fabriker över marknadsvärde. Det som händer då är en rad saker. För det första måste de höja sina priser vilket kommer leda till minskad marknadsandel och minskade intäkter. Detta kommer att resultera i att mindre pengar kan läggas på den verksamhet som faktiskt möjliggör drivandet av företaget (forskning och utveckling). Det kommer också leda till att investerare drar sig till andra företag. Snart måste företaget minska sina tillverkningskostnader eller gå under och vi är tillbaks på ruta ett.

Men antag att exempelvis alla stater i världen gick ihop och tvingade företagen att betala högre löner? För det första skulle vi då verkligen tala om slavarbete – att vissa tvingas med implicit hot om våld från statens håll jobba för andras intressen. För det andra skulle motorn i företagen – den forskning och utveckling som skapare mervärde – ta en stor smäll. Pengar måste skapas innan de förbrukas och om man skadar motorn i denna process blir det mindre åt alla.

Att vara fattig är ingen konst – det räcker med att man gör ingenting. Bara för ett sekel sedan var de rikaste länderna fattiga som dagens U-länder. Det som är värt att förstå är hur rikedom och välstånd uppstår. Det är innovation och handel som står för tillväxt. Utan det skyfflar man bara pengar från en hög till en annan. Globaliseringen är en fantastisk utveckling som leder till ökat välstånd för alla – inklusive de kinesiska arbetarna. Det är sant att de jobbar under vad vi i väst tycker är usla arbetsförhållanden men sant är också att de har det betydligt bättre med fabriken än utan den.

Ett bra exempel på globaliseringens positiva inverkan är Taiwan. På tre generationer har man tack vare internationell handel gått från u-land till i-land. Första generationen var bönder som alltid var på svältningsgränsen. Andra generationen jobbade i fabriker som de ovan nämnda i Kina. Tredje generationen har lika hög levnadsstandard som vi i väst.

Det finns betydligt bättre saker att kritisera när man talar om Kina än dåliga arbetsförhållanden i fabriker. Trots dess flört med marknadsekonomi är Kina fortfarande en kommunistisk diktatur där dissidenter blir kastade i fängelse. Om man vill klaga på affärsverksamheten i landet bör man klaga på den massiva korruptionen och de byråkrater som lever på både den egna befolkningens och företagens bekostnad.

Det är lätt att man blir dyster när man ser hur stater världen över återgår till den mest primitiva formen av Keynesianism där man tanklöst vräker ner skattepengar in i bolag som utmärkt sig genom att missköta sin ekonomi och/eller tillverka produkter som ingen vill köpa.

Även i den mörkaste stund finns dock ljusglimtar och den här veckan har bjudit på några glada överraskningar.  Det är trevligt att för en gångs skull kunna berömma alliansregeringen och den här veckan har Maud Olofsson gjort sig förtjänt av beröm när hon förklarade att staten under inga omständigheter skulle pumpa in skattepengar till SAAB och General Motors. Den andra positiva överraskningen kom från oväntat håll efter att IF Metalls ordförande Stefan Löfven krävde att staten skulle gå in med pengar till SAAB (som enligt hans mening hade en lysande ekonomisk framtid). Det är sällan att man har tillfället att hålla med Expressen men ledarredaktionens svar till Löfven kunde inte ha uttryckts bättre: Om nu facket är så övertygade om att SAAB är en så fantastiskt investering, varför köper de inte SAAB. IF Metall har ett eget kapital på 6.5 miljarder kronor och GM skulle vara mer än villigt att sälja SAAB för en bråkdel av den summan.

Den mest positiva överraskningen den här veckan kom dock från Tjeckiens president Vaclav Klaus som i ett tal till EU-parlamentet kritiserade skarpt unionen för demokratiska brister och för att föra en katastrofal ekonomisk politik. Man brukar inte allt för sällan höra att länderna i Östeuropa behöver lära sig mer om demokrati och marknadsekonomi men Klaus demonstrerade i sitt tal att det nog är många i Västeuropa som skulle behöva lära sig ett och annat om de båda ämnena. Hans fulla tal kan läsas här, men här är den bit som förtjänar extra uppmärksamhet:

Many of you certainly know the name of the French economist Frederic Bastiat and his famous Petition of the Candlemakers, which has become a well-known and canonical reading, illustrating the absurdity of political interventions in the economy. On 14 November 2008 the European Commission approved a real, not a fictitious Bastiat’s Petition of the Candlemakers, and imposed a 66% tariff on candles imported from China. I would have never believed that a 160-year-old essay could become a reality, but it has happened. An inevitable effect of the extensive implementation of such measures in Europe is economic slowdown, if not a complete halt of economic growth. The only solution is liberalisation and deregulation of the European economy.

Den text av Bastiat som han hänvisar till är den parodiska “Candlestick makers’ Petition”. Den är en mycket läsvärd illustration om hur knasig logiken bakom protektionism är. På ett kompakt och enkelt sätt visar Bastiat om man följde de principer som protektionister förespråkar skulle man komma fram till att man väsentligt kan förbättra ekonomin genom att förbjuda solen och dess ljus.

Argumenten mot protektionism och för frihandel har stor likhet med Bastiats kanske mest kända textstycke “Den krossade fönsterrutan” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Där visade Bastiat den självklara principen – som trots dess självklarhet många missar – att förstörelse aldrig är bra för ekonomin. En variation av den principen är att betala för mycket för en vara eller tjänst skadar ekonomin.

När man betalar för mycket för en produkt betyder det att de extra pengarna som går åt inte kommer att investeras i något annat. Om man efter EU:s tullar på ljus får betala 2 kr svenskproducerat stearinljus istället för 1 kr för ett kinesiskt betyder det att 1 krona som skulle ha använts till att köpa något annat användes för att subventionera ett icke-konkurrenskraftigt företag. Företaget som tillverkar stearinljus drar nytta av det men på alla andras bekostnad. Nettoeffekten är att 1 krona har kastats bort. Det vanligaste argumentet mot detta är att pengarna trots allt stannar i landet då det inte alls är säkert att den extra kronan inte också gå till Kina. Detta är fel i både logikisk och etisk mening.

Det logiska felet är att oavsett om den kronan går till Kina eller inte måste Sverige producera något som andra vill köpa. Om man inte har det spelar det ingen roll hur många tullar man lägger på – man kommer hur som helst inte kunna handla med utlandet om man inte har en egen produktion. Om man har det (vilket Sverige har) så spelar det ingen roll om kedjan går Svensk->Svensk eller Svensk->Kines->Amerikan->Svensk. Produktionen är ett måste och faktum kvarstår att varje krona som betalas för mycket för en tjänst eller produkt betyder en bortkastad krona.

Det är etiskt fel på två punkter. För det första betyder det att staten får tvinga individen att inte bara kasta bort sina pengar, utan också tvinga den till vilka varor den ska köpa. För det andra innebär det att man tvingas hjälpa något som är dåligt på bekostnad av något som är bra.

När det kommer till EU så är det omöjligt att blunda för den katastrofala protektionistiska ekonomiska politik som unionen bedriver. Jordbruksstödet, CAP (Common Agricultural Policy), är utan tvekan det som gör störst skada. Massiva subventioner med skattepengar används till att 1) ge oss dyrare mat och 2) tillintetgöra jordbruken i tredje världen. Detta är vad protektionism oundvikligen leder till.

Om man vill hjälpa den svenska ekonomin ska man alltid se till att köpa varor och tjänster till det pris de är värda – aldrig mer. Om valet står mellan två lika produkter – en kinesisk och en svensk och den kinesiska är billigare så hjälper man den svenska ekonomin genom att köpa den billigare. Om den svenska är billigare så ska man lika självklart köpa den svenska. Genom att köpa den billigare produkten kommer pengarna man sparade spenderas och investeras på annat håll och då gå till konkurrenskraftiga företag och inte till vrak som lever på pengar de inte förtjänat.

Vad betyder detta i praktiken? Europa är en tillräckligt stor marknad att om ett företag förlorar rätten att säljas sina produkter där, kan det mycket väl gå under. Det kommer definitivt drabba företag som nu vidareutvecklar tekniken. De som kan kommer flytta utanför EU och de som inte kan kommer att gå i konkurs.  Med tanke på den ekonomiska krisen inom EU är det kanske den första tanken – att det inte är så bra timing att göra det svårare för industrin att överleva. Denna skada är dock relativt liten jämfört med vad som kan förstöras på sikt. Hur många fantastiska uppfinningar i framtiden kommer detta förhindra? Alla produkter har i början av sin livscykel haft diverse problem som lösts med tiden. I många fall har just dessa lösningar haft stor betydelse för andra områden. Att tro att byråkrater från Bryssel (eller Stockholm för den delen) kan förutspå framtida teknisk utveckling är ren nonsens. Om konsumenterna vill ha energisnåla TV-apparater kommer utvecklingen att styras åt det hållet. Faktum är att det har den redan hänt – på CES (Consumer Electronics Show) visades flera energisnåla plasmaskärmar upp. Tekniken som utvecklats för att få låg energiförbrukning är av stort intresse i andra tillämpningsområden. Vi hade tur att förbudet inte kom förra året – då hade den här tekniken aldrig utvecklats.

Det kanske ligger viss ironi i att dessa lagar kommer efter att ett annat förbud har passerats: på förbudet på vanliga glödlampor. Glödlamporna – ofta använt som en symbol för en bra idé och tänkande – ska vara borta 2016.

Historiskt perspektiv

Det här är naturligtvis inte första gången som byråkrater försökt sätta stopp för utveckling. Vi kan hitta många idag komiska exempel i historien.

I Sverige när järnvägen skulle införas var det många röster som protesterade. I riksdagsdebatten om järnvägen citerades en tysk läkare som sa att vid svindlande 40 km/h så “om en tågpassagerare tittade ut genom kupéfönstret i denna svindlande hastighet skulle denne få allvarliga hjärnskador”. Av den anledningen var man inne på att bygga ett skyddande högt plank längs rälsen. En del riksdagsmän varnade för att järnvägen skulle göra svenska folket till “slappa, slöa och likgiltiga” – andra menade att man skulle värna om moral och redlighet och att järnvägen skulle locka ut folk på bad och nöjesresor: “Ett litet skådespel i Stockholm, en sångerska av europeiskt rykte eller en stadsceremoni  skulle sannolikt dra en ofantlig massa resande. Man skulle se en dag hela Uppsala kasta sig på Stockholm. Det kan dock ej vara statens plikt så som det var den romerske kejsarens att se till att folk får roa sig” – utropade en riksdagsman. Andra menade att det var vansinne att dra räls av järn genom skogar och åkrar – varje bysmed skulle förse sig med järn trodde man.

Bilen blev självklart ett mål för statlig reglering. I flera länder, inklusive Sverige menade man att bilarna var farliga och skrämde folk och fä. Regler inkluderade att bilarna fick inte åka snabbare än en hästdragen kärra. I ett visst skede var man tvungen att ha en person som gick vid sidan av bilen ringande en koskälla för att varna oskyldiga om den ankommande infernaliska maskinen.

Detta ter sig mycket humoristiskt idag – men det är bara för att vi har facit. Om de verkligen hade lyckats permanent reglera att bilar inte fick åka snabbare än en hästdragen kärra, var skulle samhället vara idag? Mycket av den utveckling vi haft det senaste seklet har till hög grad varit beroende av transport med motorfordon. Vi vet inte hur många som hade dött i onödan för att medicin inte kunnat levereras eller utvecklas för den delen (utan transport av maskiner och råvaror blir utveckling svårt). En så pass liten och meningslös lag har kraften att förstöra en civilisation. Man ser det inte vid tidpunkten av lagen – den kan mycket väl låta vettig. Det man kan lära sig från historien är att framtiden är omöjlig att förutspå.

Byråkratväldet

De som med glädje fäller kategoriska uttalanden om framtiden – hur den kommer att se ut, hur den bör se ut och hur man bör styra och ställa nu för att få den att se ut som den bör  – är tjänstemännen som återfinns i alla statliga system. Traditionellt har de varit underordnade politiker som satt randvillkor baserade på ideologi, men idag försvinner det mer och mer. I tekniskt komplicerade frågor är politikerna helt i byråkraternas händer. Ett grundläggande problem i det avseendet är att en tjänsteman bara ser på sitt område utan att vara intresserad av de bredare implikationerna av besluten.

Det största problemet är dock hur beslut fattas av byråkrater. När produkter och tjänster säljs på en fri marknad är situationen enkel – individer väljer den väg som passar bäst genom att köpa produkter och tjänster som de anser är bättre än vad konkurrenterna har att erbjuda. De pengar som investeras är konsumenternas egna och konsumenterna går efter sitt bästa omdöme, medvetna om att de riskerar något själva. En konsument tar alltså ett eget ansvar för de investerade pengarna, och det samma fast i högre grad gäller producenterna.

Byråkraterna å andra sidan är i en annan situation där de spenderar pengar som inte är deras och har statens kraft bakom sig så de kan tvinga människor att följa deras order. En producent måste med rationella argument övertyga en konsument om varför just deras plasmaskärm är överlägsen allt annat. En byråkrat behöver inte det – den slänger ut ett direktiv som förbjuder försäljning av plasmaskärmar oavsett vad konsumenter och producenter tycker.

Hur fattas byråkratiska beslut? Det finns ett par varianter:

1) Prediktiva modeller med politisk styrning.  Politikerna kommer med en riktlinje i stil med “vi måste skydda miljön” eller “vi måste stoppa terroristerna”. Tjänstemännen utformar en teknisk lösning baserat på deras prediktioner om framtiden – hur den kommer vara, hur den bör vara och hur man kommer dit. Dessa är i bästa fall löjligt förenklade och begränsade. De har inget ansvar att förklara sig för de som både ska betala för och drabbas av deras beslut. Politikerna saknar den tekniska kunskapen att utvärdera besluten och går blint på dem.

2) Tjänster och gentjänster. När pengar och ansvar försvinner och man inte behöver övertyga människor utan kan tvinga dem uppstår en annan form av handel. Även om direkta mutor förekommer är det sällsynt. Handelsvalutan är tjänster och gentjänster. Det är inte kvalitén på en idé som bestämmer om den implementeras utan vem som förespråkar den. Det relevanta blir vem man känner och vem som är skyldig vem en tjänst. Inom EU har detta upphöjts till nya nivåer där politiker och byråkrater från 25 länder ska komma överrens med nästan total avsaknad av extern granskning och många konflikterande intressen. Byråkraterna tenderar hylla sina lösningar som “kompromisser” utan närmare förklaring varför blandningen av två dåliga saker skulle bli bra. EU-lösningar tenderar att bli komplexa då många intressen ska blidkas: Gränsen på utsläpp sätts exempelvis till en viss nivå i utbyte mot att man ändrar fiskekvoter eller inte ändrar jordbruksstöd. Allt är förhandlingsbart och ingen objektiv verklighet tas hänsyn till.

3) Fullkomlig godtycklighet. Överraskande ofta har beslut ingen spårbar orsak. Som ett illustrativt exempel kan man ta de $700 miljarder dollar som Obama med flera tyckte var ett nödvändigt paket för att rädda bankerna. Varför $700 miljarder och inte $600 miljarder? Politikerna fick siffran från amerikanska finansdepartementet, Department of the Treasury. Hur kom de fram till siffran? Jo så här:

”It’s not based on any particular data point,” a Treasury spokeswoman told Forbes.com Tuesday. ”We just wanted to choose a really large number.”

För en byråkrat som utan något ansvar och med nära fullkomlig makt spelar ett par hundra miljarder dollar hit eller dit ingen roll. Politikerna i Sverige säger att de har dålig väljarkontakt – de borde kanske se till i första ha kontakt med sina tjänstemän först.

Det gråa hotet

Hotbilden mot mänskligheten idag är inte envåldshärskare med extrema politiska ideologier. Genom diverse konstruktioner i det politiska systemet har vi skyddat oss från detta. Världen kommer inte försvinna i eld och lågor på grund av någon maktfullkomlig galning. I ivern att skydda demokratin från extremister byggdes ett fel in i systemet som kanske utgör ett ännu större hot – en anonym, grå massa av tjänstemän som producerar fler och fler regler, lagar och direktiv utan någon verklighetsförankring och ansvarsskyldighet. Politikerna likt medborgarna är helt försvarslösa mot dessa som styr och ställer i bakgrunden. Oavsett vilken politisk falang som vinner nästa val, kvarstår samma systemfel med byråkraterna som håller den verkliga makten.

De är inte starka envåldshärskare utan små, håglösa tjänstemän som enbart har makt över sitt lilla begränsade område. Med en armé av dessa är det inte destruktion med eld och lågor vi har att frukta utan en långsam ruttnande stagnation där godtyckliga lagar och direktiv stryper all utveckling i samhället. Denna kafkaliknande mardröm är mycket svårare att kämpa emot än en diktator eller en politisk ideologi då det inte finns någon konkret person eller ideologi att bekämpa. Den enda lösningen är att inse att man kan inte slänga alla politiska principer och ideologier samt att man måste förstå att lagar och regler handlar alltid om tvång som vilar på statens våldsmonopol. Man bör av den anledningen vara ytterst begränsad i sin iver att reglera allt som rör sig och genom det ge byråkraterna ännu mer makt.

”Om ni öppnar julklappen och det står ”made in China” – då har ni inte gjort mycket för att säkra jobben i Sverige.” säger Reinfeldt.

Att Reinfeldt verkar tro att protektionism hjälper ekonomin mer än frihandel får en att undra vad de ”nya moderaterna” står för. 

Protektionismens skadeverkan

Vi kan återgå till Bastiats krossade fönsterruta för att förstå problemen med protektionism. När en fönsterruta krossas skapar det jobb för de som tillverkar fönsterrutor men samtidigt kan de pengar som betalat för det inte investeras på andra ställen. I bästa fall är det ett nollsummespel.

Med protektionism är det än värre. Varje krona som går till att subventionera svenska företag som inte klarar av att konkurrera tar man ifrån de som faktiskt gör det. Man bygger upp ett system där det lönar sig att vara dålig – för då får man stöd. 

I dess mera utarbetade form utmynnar protektionismen i skyddstullar som kan tillfoga stor skada på ekonomin. I det enklaste fallet där det är konsumenten som står för merkostnaden betyder det i första led att konsumenten får betala mer för att få en sämre produkt. I andra ledet betyder det att de pengar som betalas utöver marknadsvärdet inte investeras på annat håll. I det mer vanliga fallet läggs skyddstullar på bland annat råvaror och det har effekten att inhemska bolag tvingas köpa de dyrare råvarorna och blir därmed även de mindre konkurrenskraftiga.

Sveriges export står för 52% av landets BNP. Handeln med utlandet är livsviktig och rubbningar i den skulle få allvarliga konsekvenser för landet. Det blir mycket tydligt om man tittar på en marknad som är betydligt större och mindre beroende av internationell handel: den amerikanska.

Den stora depressionen

USA tenderar periodvis att falla in i protektionistiska handelsmönster och det har alltid haft katastrofala effekter för ekonomin. Som ett dramatiskt exempel kan man nämna den stora depressionen (ca 1929-1945). Efter börskraschen 1929 (se Guldålderns slut och Den första finanskrisen) infördes Smoot-Hawley Tariff Act i USA 1930. Den satte upp skyddstullar på ca 90% av alla importer. Andra länder svarade med att sätta upp liknande tullar.

På tre år föll Amerikansk export till Europa från 2.3 miljarder USD till 780 miljoner. Importen föll från 1.3 miljarder till 390 miljoner. Världshandeln minskade med 66%. USA:s BNP föll med 50% och de Europeiska ländernas med 25% i medel. Federal Reserves roll i den ekonomiska ska inte underskattas men protektionismen orsakade tillräckligt stor skada att Smoot-Hawley Act används som ett skräckexempel även idag.

BNP började återhämta sig 1935 när man började ta bort de värsta tullarna samtidigt som Roosevelt påbörjade sin Keynesianska ”New Deal”. Ett exempel på en kombination av skyddstullar och statligt försök i reglering var ”Agricultural Adjustment Act”, 1933. 

1932 och 1933 var det stor hungersnöd på vissa ställen i landet. Det drabbade framför allt folk inom jordbrukssektorn som i princip sålde allt de producerade och behöll mycket begränsade mängde sjävla. Strafftullar hade höjt priset på konstgödsel (som vid den tiden importerades från Tyskland) vilket försvårade matproduktionen. Regeringen kom fram till att bönderna måste få mera betalt och att sättet att uppnå det på var att minska utbudet av mat. Hur de kom fram till att i minska mängden mat i mitten av en hungersnöd kan man fråga sig, men det var vad de gjorde. De betalade subventioner till bönderna för att förstöra åkrar och döda grisar. Totalt förstördes 40,000 km^2 av åkrar och 6 miljoner grisar slaktades och slängdes på sophögar. Resultatet var föga överraskande: ännu större hungersnöd.

Hjälp svensk ekonomi: köp kinesiskt

Reinfeldt borde veta bättre än att gå ut och uppmana befolkningen att köpa svenska produkter. Det som kommer hjälpa svensk ekonomi mest är om konsumenterna köper de bästa varorna till lägsta möjliga pris. Svensk ekonomi kan enbart fungera om svenska produkter är konkurrenskraftiga på en global marknad. Inte ens en så stor marknad som USA kan stänga in sig utan att allt går åt skogen. Det enda sättet ekonomin kan gå fram är om det finns ett fungerande näringsliv. Detta kan bara ske om lönsama företag får överleva och de icke-lönsamma får dö.

Principen för konsumenten är enkel: köp det bästa oavsett ursprung. Att köpa en bra kinisisk produkt är bättre för svensk ekonomi än om du köper en dålig svensk produkt. Om den svenska produkten är bättre så ska du självklart köpa den – men inte för att den är svensk, utan för att den är bättre.

Om Reinfeldt vill göra något för att hjälpa ekonomin så ska han jobba för att avreglera arbetsmarknaden så att folk enklare kan byta jobb.  Det bästa staten kan göra är att ta bort de hinder som finns idag för svenskt näringsliv – inte att sätta upp nya.

Dock är saker inte riktigt som de framställs. Det beror inte på att de som förespråkar en statlig intervention har dolda motiv, utan att de bara ser på en begränsad aspekt av ett större problem.

Den stora biten de missar på är vad Frédéric Bastiat (1801-1850) försökte illustrera i ett kort stycke, ”What Is Seen and What Is Not Seen”:

The Broken Window

Have you ever been witness to the fury of that solid citizen, James Goodfellow, when his incorrigible son has happened to break a pane of glass? If you have been present at this spectacle, certainly you must also have observed that the onlookers, even if there are as many as thirty of them, seem with one accord to offer the unfortunate owner the selfsame consolation: “It’s an ill wind that blows nobody some good. Such accidents keep industry going. Everybody has to make a living. What would become of the glaziers if no one ever broke a window?”

Now, this formula of condolence contains a whole theory that it is a good idea for us to expose, flagrante delicto, in this very simple case, since it is exactly the same as that which, unfortunately, underlies most of our economic institutions.

Suppose that it will cost six francs to repair the damage. If you mean that the accident gives six francs’ worth of encouragement to the aforesaid industry, I agree. I do not contest it in any way; your reasoning is correct. The glazier will come, do his job, receive six francs, congratulate himself, and bless in his heart the careless child. That is what is seen.

But if, by way of deduction, you conclude, as happens only too often, that it is good to break windows, that it helps to circulate money, that it results in encouraging industry in general, I am obliged to cry out: That will never do! Your theory stops at what is seen. It does not take account of what is not seen. It is not seen that, since our citizen has spent six francs for one thing, he will not be able to spend them for another. It is not seen that if he had not had a windowpane to replace, he would have replaced, for example, his worn-out shoes or added another book to his library. In brief, he would have put his six francs to some use or other for which he will not now have them.

Let us next consider industry in general. The window having been broken, the glass industry gets six francs’ worth of encouragement; that is what is seen. If the window had not been broken, the shoe industry (or some other) would have received six francs’ worth of encouragement; that is what is not seen.

And if we were to take into consideration what is not seen, because it is a negative factor, as well as what is seen, because it is a positive factor, we should understand that there is no benefit to industry in general or to national employment as a whole, whether windows are broken or not broken.

Now let us consider James Goodfellow.

On the first hypothesis, that of the broken window, he spends six francs and has, neither more nor less than before, the enjoyment of one window. On the second, that in which the accident did not happen, he would have spent six francs for new shoes and would have had the enjoyment of a pair of shoes as well as of a window. Now, if James Goodfellow is part of society, we must conclude that society, considering its labors and its enjoyments, has lost the value of the broken window. 

From which, by generalizing, we arrive at this unexpected conclusion: “Society loses the value of objects unnecessarily destroyed,” and at this aphorism, which will make the hair of the protectionists stand on end: “To break, to destroy, to dissipate is not to encourage national employment,” or more briefly: “Destruction is not profitable.”

What will the Moniteur industriel say to this, or the disciples of the estimable M. de Saint-Chamans, who has calculated with such precision what industry would gain from the burning of Paris, because of the houses that would have to be rebuilt?

I am sorry to upset his ingenious calculations, especially since their spirit has passed into our legislation. But I beg him to begin them again, entering what is not seen in the ledger beside what is seen.

The reader must apply himself to observe that there are not only two people, but three, in the little drama that I have presented. The one, James Goodfellow, represents the consumer, reduced by destruction to one enjoyment instead of two. The other, under the figure of the glazier, shows us the producer whose industry the accident encourages. The third is the shoemaker (or any other manufacturer) whose industry is correspondingly discouraged by the same cause. It is this third person who is always in the shadow, and who, personifying what is not seen, is an essential element of the problem. It is he who makes us understand how absurd it is to see a profit in destruction. It is he who will soon teach us that it is equally absurd to see a profit in trade restriction, which is, after all, nothing more nor less than partial destruction. So, if you get to the bottom of all the arguments advanced in favor of restrictionist measures, you will find only a paraphrase of that common cliché: “What would become of the glaziers if no one ever broke any windows?”

Alltså, i bilindustrifallet är uppmaningen den samma: man måste se de dolda sekundära effekterna av en statlig intervention. Om staten ska investera eller låna ut mångmiljardbelopp måste de pengarna tas från annat håll. Detta andra håll är förstås från skattebetalarna, inklusive inte (ännu) krisdrabbade företag. Även om interventionen skulle begränsas till att statliga garantier sätts som grund för lån kapitalmarknaden betyder det att andra företag inte kommer kunna låna de pengarna. Resurser som pumpas in i en industri som går med förlust kan inte investeras i hälsosamma företag som i sin tur inte kan anställa fler eller måste till och med sparka sina anställda.

Bastiat påpekade att handelsbarriärer var en form av destruktion, och statliga subventioner hamnar i samma kategori – investering in, förlust ut. Den lön som de anställda får sker på bekostnad av andra som inte får jobb.

Keynes, the barbarian

The best thing about John Maynard Keynes is that he is dead.
Chan Akya i Asia Times

John Maynard Keynes (1883-1946) blev alla regeringars favorit från och med 1940-talet och fram till början av 1980-talet. Hans popularitet har växt efter årets finanskris och många tycks ha glömt vilka svårigheter hans ekonomiska modeller periodvis har skapat.

Det finns två anledningar till Keynes popularitet bland makthavare:

1. Han gav en trovärdig förklaring till den stora ekonomiska depressionen i USA och kom med konkreta förslag hur framtida depressioner skulle uppnås.
2. Han förespråkade ”deficit spending” – att staten skulle spendera pengar den inte hade för att uppmuntra ekonomin.

Även om hans teorier föll i onåd efter att de visat sig vara rätt dåliga på att beskriva verkligheten övergav makthavarna aldrig punkt 2. Förklaringen är enkel – det är betydligt enklare att uppfylla vallöften och påverka om man kan spendera pengar som man egentligen inte har.

Keynes idé var att om staten investerar pengar under kristid ökas produktionen och konsumtionen, som får fart på ekonomin. ”Krispaket” och ”stimulanspaket” är Keynesianska påhitt som fortfarande är populära idag.

För att förstå vad som är skogstokigt fel med den idén, är ”Historien om de två bröderna” en bra utgångspunkt:

The idea of paper money having a vague intrinsic value can be highlighted in the age-old story of the two brothers who owned equal shares in a pub. Whenever one wanted a pint of beer, he would pay the other a dollar, who would then pay him back for his own draw of beer.

Pursued ad nauseum, this meant that the same dollar could account for unlimited quantities of beer; provided of course neither brother ever used it to buy something other than beer from his sibling.  More importantly, the game could continue until the brewery sent its chap around to collect money for all the beer that had been drunk by the brothers.

As a general rule, the brewery would have wanted to get paid a little more than one solitary dollar for the whole keg of beer. In essence, this story captures the idea of what happens when stated transactions do not produce incremental cash flow, or when increased liabilities are disguised as new cash. Students of corporate balance sheets will look for these glaring examples of cash mismatch; unfortunately, most economists seem to misunderstand the difference between expenditure and liabilities. 

In the above example, the dollar changing hands wasn’t the payment – it was an exchange of liabilities; that is, each brother owed the pub a dollar for every pint drunk. Coming up with the aggregate of all the payments meant totaling up the liabilities, not simply exchanging the instrument of exchange, which is to say the dollar note, once again. All of this is particularly important because the brothers deferred their payment for their beer from the brewery – they had themselves benefited from credit. 

How then would the brothers pay for the beer in a normal situation? Simply by selling more beer at a profit to their customers than their own consumption would warrant. In other words, as long as the sum total profits of the pub were in excess of the accrued liabilities of the two brothers, the pub remained solvent at the end of the month. If on the other hand the brothers had drunk more than their profits for the month, the pub was insolvent at the end of the month, liable to be taken over by the brewery while the brothers went from being owners to mere employees. 

På samma sätt som brödernas dollar som växlar hand fram och tillbaka fungerar stimulanspaket. Man tar skattepengar från en grupp, ger det till en annan och upprepar processen.

Men borde inte detta gälla för privata investeringar lika väl som för statliga? Nej, det finns en mycket stor skillnad: vinstmotivet.

Statliga vs privata investeringar

När staten kommer med stimulanspaket, räddningspaket för banker eller om man skulle köpa upp Volvo och Saab skulle det vara för att rädda mottagarna av de statliga pengarna och i förlängning bevara jobben etc När privata investerare stoppar pengar i ett företag är de motiverade av den möjliga vinsten. De bryr sig inte om att rädda ikoniska företag eller jobb utan är bara ute efter att tjäna pengar.

Hur konstigt det än må låta så är det senare betydligt bättre för alla inblandade på mellan och lång sikt – även för de som förlorat jobben.

För att få ett grepp om det måste vi ställa frågan – hur skapas värde? Svaret är genom innovation och effektivisering. Genom företag som gör bättre produkter med mindre resurser drivs världens välstånd framåt. Att ett företag går med vinst betyder på en fri marknad att det erbjuder något som är så bra att konsumenten väljer att betala för det hellre än något annat. Det gamla ordspråket ”Den enes död, den andres bröd” stämmer dåligt med verkligheten. Om Volvo kan effektivisera sin process och genom innovation halvera sin produktionskostnad per bil vinner alla på det. Volvo kan då sälja bilar billigare än konkurrenterna och därmed öka sin vinst medans konsumenterna får billigare bilar utan någon förlust i produktens kvalitet.

När en privat investerare  - som en investmentbank- ska satsa sina pengar är de intresserade av vinst. Det vill säga de är intresserade av att satsa på bra fungerande företag. När staten ska satsa pengar i ett företag är situationen annorlunda. För det första är det inte sina egna pengar de satsar – det är skattebetalarnas. För det andra satsas inte pengarna i bra företag, utan de som har problem – så inget värde skapas utan bara förstörs. Konsumenterna får både sämre och dyrare produkter samt får betala mer i skatt.

Även om staten skulle gå in med investeringar med mål att de ska vara vinstbringande finns ingen anledning att tro att politiker skulle vara bättre på att hitta bra investeringar än de oberoende investerarna på marknaden. Tvärt om, vi vet från historisk erfarenhet att när politik och näringsliv hoppar i säng blir det politiska kontakter och lobbying och inte företagens kompetens som blir viktig. Politiker fattar beslut på politisk grund och inte ekonomisk.

Rävsaxen

Det ironiska är att förslag om förstatligande av bilindustrin kan mycket väl leda till dess fullständiga kollaps i Sverige. Som läget är nu är GM och Ford ägare till Saab och Volvo. Om GM misstänker att svenska staten tänker förstatliga Volvo finns bara en sak den kan göra – sälja av Saab så fort som möjligt. Annars hamnar de i en Fannie Mae/Freddie Mac situation där de tvingas försöka konkurera mot ett företag som har statliga subventioner. Ingen ny bilindustri skulle heller kunna växa upp i Sverige då Statens Bilindustri skulle ha både politisk backning och statligt ekonomiskt stöd som skulle göra det omöjligt för en nykomling att överleva.

Om vi vill se billigare, säkrare och miljövänligare bilar ska staten hålla sig från att intervenera. Det kanske då finns en chans att det blir Saab och Volvo som kan producera dessa. Om inte klarar den uppgiften är det helt rätt att de går hädan.

Jobben då? Jobb växer inte på träd utan skapas av ett väl fungerande näringsliv. För att ekonomin ska gå runt måste ett jobb producera mer än det kostar. Om den ekvationen inte uppfylls dör näringslivet, ekonomin och landet. Då kommer ingen att ha jobb. 

Socialdemokrater och vänster brukar i vaga termer prata om den ”mänskliga faktorn”. De ser på den traumatiska upplevelsen av att förlora sitt jobb som det största problemet. Visst kan det absolut vara traumatiskt, men att tvinga en grupp till tvångsarbete för att en annan ska få behålla sina icke-produktiva jobb är knappast lösningen. 

Om det finns något viktigt staten kan göra för de som förlorat sina jobb är att flytta sig ur vägen och ta bort de tonvis med restriktioner av arbetsmarknaden som finns idag. Det är dessa regleringar som gör det både svårt att nyanställa och få nytt jobb. Lösningen ligger alltså inte i att finansiera icke-produktivt arbete utan att göra det så enkelt som möjligt att få ett nytt, mera produktivt jobb.

Updatering: Nu står det (inte så överraskande) klart att GM vill sälja Saab. 

Tidigare relaterade bloggpostar:

• Statens bilindustri: En utomordentligt dålig idé | Konsonans 
• Guldålderns slut | Konsonans
• Den första finanskrisen | Konsonans

I media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD6, SVD7, SVD8, DN7, DN8, DN9, DN10