De senaste 100 åren har varit en fantastisk framgång för liberalismen. Allt från lika rösträtt för män och kvinnor, ett slut på rasdiskriminering till strejkrätt och religionsfrihet är frågor som liberaler drivit och som idag anses som självklara. Individen har aldrig haft så mycket frihet som idag. Idag talar de flesta klassiska liberaler om ekonomiska frågor då detta är ett område där grova kränkningar av individuella rättigheter fortfarande sker. Trots detta är även där trenden positiv. Vänsterpartiet och socialdemokraterna är idag liberalare än vad moderaterna var på 70-talet. Frihandel och globalisering har segrat. Det finns mycket kvar som är fel, men vi är på väg åt rätt håll.

Det finns dock en annan fråga som med mycket hög fart hamnat högst upp på dagordningen. Det som har blivit aktuellt är integritetsfrågor och rättsäkerhet. På ett par år har situationen förvärrats enormt i västvärlden. Från att ha ansett att det bara hör hemma i diktaturer att statliga tjänstemän granskar medborgarnas privata post har vi idag FRA-lagen. I samma veva ser vi rättsäkerheten hotad med IPRED där vissa företag får större befogenheter än polisen. De som trodde att dessa nya lagar bara kommer användas för att jaga terrorister och pirater har fått tänka om. Det kan inte bli mer illustrativt än när Storbritannien använde sig av anti-terror lagar för att beslagta isländska bankers tillgångar. 

Frågan om rätten till personlig integritet är en liberal kärnfråga. Vem är det som äger ditt privatliv du eller staten? Integritetsfrågan är den viktigaste som vi liberaler stött på åtminstone de senaste 50 åren. FRA-frågan är kanske den viktigast vi kommer stöta på under vår livstid. 

Rättsäkerhetsfrågan är en fråga som berör alla. IPRED-lagen är en ekvivalent till att ICA fick göra husrannsakan i ett helt kvarter för att de misstänker att en snattare bor i området. Man behöver inte vara förespråkare av snatteri för att inse hur oproportionerlig en sådan lag är. Man behöver inte vara mot upphovsrätt för att se den våldtäkt av rättssystemet som IPRED är.  Varje förespråkare av fri marknad och kapitalism bör ställa sig på barrikaderna mot lagar som tillåter företag att tjäna pengar genom att få politiska tjänster. Korporatismen är ett åtminstone lika stort hot mot den fria marknaden som kommunismen.

Alliansregeringen är den politiska grupp som genomfört dessa lagar som utgör stora hot mot den personliga integriteten och rättssystemet.  Man kan framför allt peka ett anklagande finger på Folkpartiet och Centerpartiet – som utmålar sig som liberala partier, men oppositionen är inte mycket bättre. Socialdemokraterna är för IPRED och för en egen version av FRA. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har visat under förra mandatperioden att de följer sossarna i dessa frågor. Man ska inte glömma att grunden till dessa lagar lades av den förra regeringen. Ingen av riksdagspartierna har någon trovärdighet kvar i  dessa frågor.

Som det ser ut idag finns det bara ett enda parti som har viss trovärdighet och som ser dessa frågor som kärnan i sin politik. Jag talar naturligtvis om Piratpartiet. Piratpartiet må ha en hel del suspekta saker i sitt partiprogram (avskaffandet av patent, förbud mot DRM etc.), men de kommer aldrig bli tillräckligt stora för att kunna göra någon skada där. Samtidigt är deras prioritet nummer ett frågor om den personliga integriteten. I en vågmästarroll kan de inverka genom att hjälpa till att få bort kränkande lagstiftning samt att förhindra att värre förslag blir till lagar.

Om integritetsfrågan inte varit så viktig hade jag antagligen lagt min röst på Christofer Fjellner (m) som har ett exemplariskt liberalt track record. En röst på Fjellner är dock en röst på moderaterna och därmed en indirekt godkännande av deras politik. Jag är för upphovsrätt (dock kanske inte i 90 år), för patenträtt och självklart för att producenter får sätta vilka villkor de vill för försäljning av de varor som de producerar (inklusive att sätta DRM-skydd på dem). Detta bleknar dock i jämförelse med det akuta läget när det gäller integritetsfrågorna. Min röst den 7 juni kommer vara på Piratpartiet.

Det har blossat upp en debatt sedan TV4 beslutat att inte sända politisk reklam från Sverigedemokraterna och Junilistan. Vissa kallar det för diskriminering och andra till och med för censur. Det gäller dock att hålla isär begreppen och veta deras mening. De enda som kan censurera är stater. Censur är att med lag inskränka yttrande- och/eller tryckfriheten. Att du inte tillåter vem som helst att skriva i din tidning eller blogg eller att få TV-tid på din station är inte censur.

Om staten hade förbjudit ett politiskt parti att uttrycka sina åsikter hade det varit censur. Att en privat TV-kanal inte tänker erbjuda sina resurser är inte censur.

Är det diskriminering? Självklart. Att diskriminera är att välja. Om man inte diskriminerar betyder det bara att man inte har några värderingar. När du röstar på parti A istället för parti B så diskriminerar du, precis som när du väljer produkt A istället för produkt B i en affär. TV4 diskriminerar hela tiden när de väljer vilka program som ska vara med och vilka man inte vill ha på sin kanal. Om man inte gillar deras val kan man mycket enkelt titta på någon annan kanal.

TV4:s ägare har som alla andra medborgare rätt till sin politiska uppfattning och kan använda sin privata egendom för att framföra det budskap de vill. Precis som du kan välja om du vill bära en t-shirt med en politisk slogan kan TV4 och dess ägare bestämma vilka politiska budskap de vill ha på sin TV-kanal.