När idag våra politiker försöker överträffa varandra med att införa integritetskränkande lagar verkar de inte ha förstått att de kommer att bli de första offren för just dessa lagar.

Förra inlägget här avhandlade  de statliga tjänstemännens ökande makt och det kan vara intressant att sätta det i kontext av de Orwellianska övervakningslagarna som vi håller på att få. Det var FRA-lagen i somras och nu kommer den civila ekvivalenten (möjligtvis värre) med övervakning av mobiltelefoner som inkluderar lokaliseringsdata samt diverse tvång för operatörer att lagra användningsdata. Vi ska inte gå in på detaljerna här – det finns andra som har gjort det på ett bra sätt. Istället är frågan som måste ställas: Hur korkat självdestruktiva är våra politiker egentligen? Nej, inte korkade för att de kränker individuella rättigheter utan rent idiotiska i termer av självbevarelsedrift. Jag talar inte ens om möjligheten att väljarna kan få nog och rösta på någon annan (finns ingen annan) utan helt konkret om att det är politikerna som först kommer att bli drabbade av de lagar de nu tvingar igenom.

Lobbyaristokratin

Det första man kan notera i byråkratiska system är att i avsaknad av koppling till någon form av prestandamått eller ansvarstagande. Om ett företag gör en dålig produkt får detta direkta konsekvenser och leder till att företaget måste skärpa sig eller gå under. En statlig byråkrat har inte denna feedback från verkligheten då det är inte sina egna resurser han eller hon förbrukar. Politikerna varken kan eller får styra dem direkt – för att inte nämna att de som står för notan har absolut ingenting att säga till om.

Detta leder till en alternativ form av handel – inte med pengar och varor – utan med tjänster och gentjänster. Intressegrupper bildas som utövar diverse olika tryck på de olika delarna av byråkratin. Politiker ger sig in det spelet och olika grupper försöker spela ut varandra.  Tidningen Fokus publicerade för ett tag sedan hur FRA-lagen kom till och det politiska spelet bakom kulisserna – klart läsvärt och ett bra exempel på hur politik formas i praktiken.

Om det inte är politiska principer, ekonomiska värden eller rationella argument som styr, vad är valutan i denna handel? I grund och botten information. Nu handlar det inte om information av typen ‘hur man botar cancer’ utan vem som köpte Toblerone med tjänstekort eller vem som söp ner sig på en tjänsteresa.

Alla politiska grupper har visst skydd så ska det mycket till att få en politiker eller en intressegrupp ur vägen. Det finns dock en enkel metod: personlig publik förnedring. Det handlar helt enkelt om att få ett grepp om motståndargänget genom att ta reda på diverse fakta som kan genera dem.

En vanlig medborgare har sällan hemligheter som är värda att avslöjas. Om de blir avslöjade har det få konsekvenser. För en politiker är situationen annorlunda. Varje felsteg kan leda till slutet på karriären och förnedring i massmedier.

• Reinfeldt kanske glömt bort att han råkade vandra in på en porrsida för något år sedan och råkade stanna kvar på den lite för länge. FRA har inte glömt bort. Den som för tillfället har inflytande över eller kontakter inom FRA kanske känner någon som skulle byta en stor tjänst mot att få genera Reinfeldt.
• Borg kanske inte visste att den person han var på middag hos ett par gånger har en kompis som är dömd för narkotikainnehav. SÄPO vet. Hur mycket i subventioner är det värt att låta bli att insinuera i tidningarna att Borg umgås med knarkare? Anonyma läckor händer så lätt.
• Tolgfors är kanske inte medveten om att hans favoritrestaurang är ett hak för hallickar och att lägenheten ovan den är en bordell. Polisen vet. Hur mycket är det värt i politiskt kapital att ordna ett tillslag  när ministern avnjuter sin middag?

Historien talar; Ingen lyssnar

Om inte diverse möjliga situationer inte räcker för att övertyga de som har förtroende för att staten och dess politiska intressegrupper aldrig kommer att missbruka de möjligheter som övervakningssamhället ger kanske de borde ta en titt bakåt. Om det finns något land där man borde vara skeptisk mot inrikes spionage borde det vara Sverige. Har politikerna glömt bort IB-affären och hur IB grundades som ett partipolitiskt spionorgan (socialdemokratiskt för att spionera på andra partier och framför allt på SKP). Har politikerna glömt bort hur ofta SÄPO:s resurser missbrukats för politiska syften?

Man behöver inte ens titta på de notoriskt politiskt utnyttjade underlättelse- och säkerhetstjänsterna för att se hur enkelt information riktad mot politiker läcker ut. Har Reinfeldt glömt problemet med “ministeraffärerna” som fick hans handelsminister Maria Borelius och hand kulturminister Cecilia Stegö Chilò fick avgå efter att hjälpsamma byråkrater läckte ut information om deras TV-licenser och skattebetalande.

Den slutsatsen som politiker med en gnutta självbevarelsedrift borde inse är att de utgör de primära målen för missbruk av övervakningsdata. Trots att många vanliga medborgare kan känna olust att diskutera privata angelägenheter när de blir avlyssnade har de sällan hemligheter som är värda att avslöjas. Med politiker gäller det omvända – trivialiteter från privatlivet kan enkelt göra slut på en politisk karriär.

Tags: byråkrati, eu, FRA, integritet, politik

This entry was posted on tisdag, februari 10th, 2009 at 18:47 and is filed under politik, teknik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.