Det är lätt att man blir dyster när man ser hur stater världen över återgår till den mest primitiva formen av Keynesianism där man tanklöst vräker ner skattepengar in i bolag som utmärkt sig genom att missköta sin ekonomi och/eller tillverka produkter som ingen vill köpa.

Även i den mörkaste stund finns dock ljusglimtar och den här veckan har bjudit på några glada överraskningar.  Det är trevligt att för en gångs skull kunna berömma alliansregeringen och den här veckan har Maud Olofsson gjort sig förtjänt av beröm när hon förklarade att staten under inga omständigheter skulle pumpa in skattepengar till SAAB och General Motors. Den andra positiva överraskningen kom från oväntat håll efter att IF Metalls ordförande Stefan Löfven krävde att staten skulle gå in med pengar till SAAB (som enligt hans mening hade en lysande ekonomisk framtid). Det är sällan att man har tillfället att hålla med Expressen men ledarredaktionens svar till Löfven kunde inte ha uttryckts bättre: Om nu facket är så övertygade om att SAAB är en så fantastiskt investering, varför köper de inte SAAB. IF Metall har ett eget kapital på 6.5 miljarder kronor och GM skulle vara mer än villigt att sälja SAAB för en bråkdel av den summan.

Den mest positiva överraskningen den här veckan kom dock från Tjeckiens president Vaclav Klaus som i ett tal till EU-parlamentet kritiserade skarpt unionen för demokratiska brister och för att föra en katastrofal ekonomisk politik. Man brukar inte allt för sällan höra att länderna i Östeuropa behöver lära sig mer om demokrati och marknadsekonomi men Klaus demonstrerade i sitt tal att det nog är många i Västeuropa som skulle behöva lära sig ett och annat om de båda ämnena. Hans fulla tal kan läsas här, men här är den bit som förtjänar extra uppmärksamhet:

Many of you certainly know the name of the French economist Frederic Bastiat and his famous Petition of the Candlemakers, which has become a well-known and canonical reading, illustrating the absurdity of political interventions in the economy. On 14 November 2008 the European Commission approved a real, not a fictitious Bastiat’s Petition of the Candlemakers, and imposed a 66% tariff on candles imported from China. I would have never believed that a 160-year-old essay could become a reality, but it has happened. An inevitable effect of the extensive implementation of such measures in Europe is economic slowdown, if not a complete halt of economic growth. The only solution is liberalisation and deregulation of the European economy.

Den text av Bastiat som han hänvisar till är den parodiska “Candlestick makers’ Petition”. Den är en mycket läsvärd illustration om hur knasig logiken bakom protektionism är. På ett kompakt och enkelt sätt visar Bastiat om man följde de principer som protektionister förespråkar skulle man komma fram till att man väsentligt kan förbättra ekonomin genom att förbjuda solen och dess ljus.

Argumenten mot protektionism och för frihandel har stor likhet med Bastiats kanske mest kända textstycke “Den krossade fönsterrutan” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Där visade Bastiat den självklara principen – som trots dess självklarhet många missar – att förstörelse aldrig är bra för ekonomin. En variation av den principen är att betala för mycket för en vara eller tjänst skadar ekonomin.

När man betalar för mycket för en produkt betyder det att de extra pengarna som går åt inte kommer att investeras i något annat. Om man efter EU:s tullar på ljus får betala 2 kr svenskproducerat stearinljus istället för 1 kr för ett kinesiskt betyder det att 1 krona som skulle ha använts till att köpa något annat användes för att subventionera ett icke-konkurrenskraftigt företag. Företaget som tillverkar stearinljus drar nytta av det men på alla andras bekostnad. Nettoeffekten är att 1 krona har kastats bort. Det vanligaste argumentet mot detta är att pengarna trots allt stannar i landet då det inte alls är säkert att den extra kronan inte också gå till Kina. Detta är fel i både logikisk och etisk mening.

Det logiska felet är att oavsett om den kronan går till Kina eller inte måste Sverige producera något som andra vill köpa. Om man inte har det spelar det ingen roll hur många tullar man lägger på – man kommer hur som helst inte kunna handla med utlandet om man inte har en egen produktion. Om man har det (vilket Sverige har) så spelar det ingen roll om kedjan går Svensk->Svensk eller Svensk->Kines->Amerikan->Svensk. Produktionen är ett måste och faktum kvarstår att varje krona som betalas för mycket för en tjänst eller produkt betyder en bortkastad krona.

Det är etiskt fel på två punkter. För det första betyder det att staten får tvinga individen att inte bara kasta bort sina pengar, utan också tvinga den till vilka varor den ska köpa. För det andra innebär det att man tvingas hjälpa något som är dåligt på bekostnad av något som är bra.

När det kommer till EU så är det omöjligt att blunda för den katastrofala protektionistiska ekonomiska politik som unionen bedriver. Jordbruksstödet, CAP (Common Agricultural Policy), är utan tvekan det som gör störst skada. Massiva subventioner med skattepengar används till att 1) ge oss dyrare mat och 2) tillintetgöra jordbruken i tredje världen. Detta är vad protektionism oundvikligen leder till.

Om man vill hjälpa den svenska ekonomin ska man alltid se till att köpa varor och tjänster till det pris de är värda – aldrig mer. Om valet står mellan två lika produkter – en kinesisk och en svensk och den kinesiska är billigare så hjälper man den svenska ekonomin genom att köpa den billigare. Om den svenska är billigare så ska man lika självklart köpa den svenska. Genom att köpa den billigare produkten kommer pengarna man sparade spenderas och investeras på annat håll och då gå till konkurrenskraftiga företag och inte till vrak som lever på pengar de inte förtjänat.

När idag våra politiker försöker överträffa varandra med att införa integritetskränkande lagar verkar de inte ha förstått att de kommer att bli de första offren för just dessa lagar.

Förra inlägget här avhandlade  de statliga tjänstemännens ökande makt och det kan vara intressant att sätta det i kontext av de Orwellianska övervakningslagarna som vi håller på att få. Det var FRA-lagen i somras och nu kommer den civila ekvivalenten (möjligtvis värre) med övervakning av mobiltelefoner som inkluderar lokaliseringsdata samt diverse tvång för operatörer att lagra användningsdata. Vi ska inte gå in på detaljerna här – det finns andra som har gjort det på ett bra sätt. Istället är frågan som måste ställas: Hur korkat självdestruktiva är våra politiker egentligen? Nej, inte korkade för att de kränker individuella rättigheter utan rent idiotiska i termer av självbevarelsedrift. Jag talar inte ens om möjligheten att väljarna kan få nog och rösta på någon annan (finns ingen annan) utan helt konkret om att det är politikerna som först kommer att bli drabbade av de lagar de nu tvingar igenom.

Lobbyaristokratin

Det första man kan notera i byråkratiska system är att i avsaknad av koppling till någon form av prestandamått eller ansvarstagande. Om ett företag gör en dålig produkt får detta direkta konsekvenser och leder till att företaget måste skärpa sig eller gå under. En statlig byråkrat har inte denna feedback från verkligheten då det är inte sina egna resurser han eller hon förbrukar. Politikerna varken kan eller får styra dem direkt – för att inte nämna att de som står för notan har absolut ingenting att säga till om.

Detta leder till en alternativ form av handel – inte med pengar och varor – utan med tjänster och gentjänster. Intressegrupper bildas som utövar diverse olika tryck på de olika delarna av byråkratin. Politiker ger sig in det spelet och olika grupper försöker spela ut varandra.  Tidningen Fokus publicerade för ett tag sedan hur FRA-lagen kom till och det politiska spelet bakom kulisserna – klart läsvärt och ett bra exempel på hur politik formas i praktiken.

Om det inte är politiska principer, ekonomiska värden eller rationella argument som styr, vad är valutan i denna handel? I grund och botten information. Nu handlar det inte om information av typen ‘hur man botar cancer’ utan vem som köpte Toblerone med tjänstekort eller vem som söp ner sig på en tjänsteresa.

Alla politiska grupper har visst skydd så ska det mycket till att få en politiker eller en intressegrupp ur vägen. Det finns dock en enkel metod: personlig publik förnedring. Det handlar helt enkelt om att få ett grepp om motståndargänget genom att ta reda på diverse fakta som kan genera dem.

En vanlig medborgare har sällan hemligheter som är värda att avslöjas. Om de blir avslöjade har det få konsekvenser. För en politiker är situationen annorlunda. Varje felsteg kan leda till slutet på karriären och förnedring i massmedier.

• Reinfeldt kanske glömt bort att han råkade vandra in på en porrsida för något år sedan och råkade stanna kvar på den lite för länge. FRA har inte glömt bort. Den som för tillfället har inflytande över eller kontakter inom FRA kanske känner någon som skulle byta en stor tjänst mot att få genera Reinfeldt.
• Borg kanske inte visste att den person han var på middag hos ett par gånger har en kompis som är dömd för narkotikainnehav. SÄPO vet. Hur mycket i subventioner är det värt att låta bli att insinuera i tidningarna att Borg umgås med knarkare? Anonyma läckor händer så lätt.
• Tolgfors är kanske inte medveten om att hans favoritrestaurang är ett hak för hallickar och att lägenheten ovan den är en bordell. Polisen vet. Hur mycket är det värt i politiskt kapital att ordna ett tillslag  när ministern avnjuter sin middag?

Historien talar; Ingen lyssnar

Om inte diverse möjliga situationer inte räcker för att övertyga de som har förtroende för att staten och dess politiska intressegrupper aldrig kommer att missbruka de möjligheter som övervakningssamhället ger kanske de borde ta en titt bakåt. Om det finns något land där man borde vara skeptisk mot inrikes spionage borde det vara Sverige. Har politikerna glömt bort IB-affären och hur IB grundades som ett partipolitiskt spionorgan (socialdemokratiskt för att spionera på andra partier och framför allt på SKP). Har politikerna glömt bort hur ofta SÄPO:s resurser missbrukats för politiska syften?

Man behöver inte ens titta på de notoriskt politiskt utnyttjade underlättelse- och säkerhetstjänsterna för att se hur enkelt information riktad mot politiker läcker ut. Har Reinfeldt glömt problemet med “ministeraffärerna” som fick hans handelsminister Maria Borelius och hand kulturminister Cecilia Stegö Chilò fick avgå efter att hjälpsamma byråkrater läckte ut information om deras TV-licenser och skattebetalande.

Den slutsatsen som politiker med en gnutta självbevarelsedrift borde inse är att de utgör de primära målen för missbruk av övervakningsdata. Trots att många vanliga medborgare kan känna olust att diskutera privata angelägenheter när de blir avlyssnade har de sällan hemligheter som är värda att avslöjas. Med politiker gäller det omvända – trivialiteter från privatlivet kan enkelt göra slut på en politisk karriär.