Roland Poirier Martinsson (RPM), den ärkekonservative chefen för Timbros medieinstitut har publicerat en artikel på newmill där han argumenterar för guds existens. Förra gången vi hörde från RPM var då han gick till ett något förvirrat anfall mot nyliberalismen och den nya artikeln håller ungefär samma klass. Men, vi ska inte döma honom på förhand utan låt oss gå igenom hans argument.

RPMs artikel är mycket lång, men man kan se tre separata argument – alla mycket vanliga:

1. Skapelseargumentet som i princip går ut på att säga att världen är så komplex och häftig att den inte kunde ha uppstått av en slump. Detta är kreationisternas standardargument.Svaren på detta är så elementära att det är förvånande att han ens bryr sig om att ta upp det:
    
   a) Evolution styrs av naturlig selektion som är allt annat än slumpmässig. Det är ingen som påstår att världen och allt liv på den uppstått ‘av en slump’. Tvärt om, evolution via naturlig selektion är en hård optimeringsalgoritm som rensar bort saker som fungerar dåligt.

   b) Om man tycker att en människa är för komplex för att ha uppstått via en naturlig process utan någon intelligent skapare, vad kan man då säga om den hypotetiske intelligente Gud? Nog måste nog Gud vara betydligt mer komplex, och då returnerar man bara frågan – vem skapade Gud?
    

2.  Finjusterade parametrar - ett annat klassiskt argument som i sin helhet bygger på ett logiskt tankefel. Argumentet lyder så exempelvis så här: Protoner är 1836 ggr tyngre än elektroner. Om de vore 1837 ggr tyngre skulle molekyler inte kunnat bildas i universum. Man kan hitta ett tjugotal fundamentala fysikaliska konstanter som om de hade varit en bråkdel annorlunda skulle ha inneburit att universum sett mycket annorlunda ut och liv hade inte existerat.Så har parametrarna blivit finjusterade med flit? Nej, det är ju förstås tvärtom – vi har blivit finjusterade för att fungera med parametrarna med hjälp av evolutionära processer. RPM bygger sitt påstående på ett enkelt tankefel:
   
   Antag att du kastar en tärning 10 ggr och får sekvensen: 5 6 2 6 7 2 3 5 6 6. Innan du började kasta tärningen, om du frågade dig hur stor sannolikhet det var att få den serien skulle du kunna beräkna den till (1/6)^10 =  1.6e-8 = 0.0000000165. Det är alltså ca 1 på 100 miljoner att du får den sekvensen – och detta gäller naturligtvis för vilken sekvens med 10-tärningskast du än väljer. Det är alltså fullkomligt meningslöst att i efterhand gå och se vilken sannolikheten för ett visst utfall var i efterhand. Att tolka det som ett tecken från en högre makt är rent vansinne.
    
3. Moralargumentet - ett annat mycket vanligt argument som går ut på att religion och moral hänger ihop. RPM formulerar det så här: Kungsholmsliberaler som önskar full frihet för sina lidelsers utlopp noterar att de stora religionerna vill lägga band på en delmängd av dessa och därav drar slutsatsen att Gud inte finns.Som liberal som bor på Kungsholmen är det nog meningen att jag ska bli särskilt berörd av detta, men man behöver varken vara liberal eller bo i närheten av Kungsholmen för att omedelbart kunna förkasta detta argument.
   
   a) Rent empiriskt kan man fastställa att de minst religiösa länderna i världen har minst brottslighet – särskilt våldsam sådan. Jag tänker inte spekulera i vilken riktning kausalitetspilen går, men korrelationen är helt klar. En svensk bosatt i Sverige borde väl ändå ha märkt att troende i minoritet inte innebär en babylonisk undergång för samhället 

   b) Faktum är att om alla verkligen hade följt mystikernas anvisningar hade vi gått under för länge sedan. Det är tack vare rationella människor med en objektiv syn på verkligheten som mänskligheten överlevt och utvecklats. Detta har skett inte tack vare, utan trots massiva försök från religionernas håll att sätta stopp för det. Det är svårt att inte dra slutsatsen att religion är en av de mest omoraliska saker som människor sysslar med.

Dessa argument från RPM är lika gamla som dåliga. Jag skuller rekommendera att han läste Richard Dawkins ”The God Delusion” som på ett gediget sätt arbetar sig igenom alla dessa återkommande argument från de religiösa.

När Ayn Rand blev tillfrågad om hur hon som ateist kunde fira jul svarade hon så här:

A national holiday, in this country, cannot have an exclusively religious meaning. The secular meaning of the Christmas holiday is wider than the tenets of any particular religion: it is good will toward men—a frame of mind which is not the exclusive property (though it is supposed to be part, but is a largely unobserved part) of the Christian religion.

The charming aspect of Christmas is the fact that it expresses good will in a cheerful, happy, benevolent, non-sacrificial way. One says: “Merry Christmas”—not “Weep and Repent.” And the good will is expressed in a material, earthly form—by giving presents to one’s friends, or by sending them cards in token of remembrance .  

The best aspect of Christmas is the aspect usually decried by the mystics: the fact that Christmas has been commercialized. The gift-buying  stimulates an enormous outpouring of ingenuity in the creation of products devoted to a single purpose: to give men pleasure.

And the street decorations put up by department stores and other institutions—the Christmas trees, the winking lights, the glittering colors—provide the city with a spectacular display, which only “commercial greed” could afford to give us.One  would have to be terribly depressed to resist the wonderful gaiety of that spectacle.

Jag kan inget annat än hålla med. God Jul!

De som är besvikna över regeringens agenda i FRA och IPRED-frågorna men ändå hoppats på att en vettig(are) ekonomisk politik skulle föras kan känna sig bedragna på den punkten också. I en artikel i aftonbladet går Fredrik Reinfeldt ut och säger att för att hjälpa rikets ekonomi så borde man köpa svenskt i jul:

”Om ni öppnar julklappen och det står ”made in China” – då har ni inte gjort mycket för att säkra jobben i Sverige.” säger Reinfeldt.

Att Reinfeldt verkar tro att protektionism hjälper ekonomin mer än frihandel får en att undra vad de ”nya moderaterna” står för. 

Protektionismens skadeverkan

Vi kan återgå till Bastiats krossade fönsterruta för att förstå problemen med protektionism. När en fönsterruta krossas skapar det jobb för de som tillverkar fönsterrutor men samtidigt kan de pengar som betalat för det inte investeras på andra ställen. I bästa fall är det ett nollsummespel.

Med protektionism är det än värre. Varje krona som går till att subventionera svenska företag som inte klarar av att konkurrera tar man ifrån de som faktiskt gör det. Man bygger upp ett system där det lönar sig att vara dålig – för då får man stöd. 

I dess mera utarbetade form utmynnar protektionismen i skyddstullar som kan tillfoga stor skada på ekonomin. I det enklaste fallet där det är konsumenten som står för merkostnaden betyder det i första led att konsumenten får betala mer för att få en sämre produkt. I andra ledet betyder det att de pengar som betalas utöver marknadsvärdet inte investeras på annat håll. I det mer vanliga fallet läggs skyddstullar på bland annat råvaror och det har effekten att inhemska bolag tvingas köpa de dyrare råvarorna och blir därmed även de mindre konkurrenskraftiga.

Sveriges export står för 52% av landets BNP. Handeln med utlandet är livsviktig och rubbningar i den skulle få allvarliga konsekvenser för landet. Det blir mycket tydligt om man tittar på en marknad som är betydligt större och mindre beroende av internationell handel: den amerikanska.

Den stora depressionen

USA tenderar periodvis att falla in i protektionistiska handelsmönster och det har alltid haft katastrofala effekter för ekonomin. Som ett dramatiskt exempel kan man nämna den stora depressionen (ca 1929-1945). Efter börskraschen 1929 (se Guldålderns slut och Den första finanskrisen) infördes Smoot-Hawley Tariff Act i USA 1930. Den satte upp skyddstullar på ca 90% av alla importer. Andra länder svarade med att sätta upp liknande tullar.

På tre år föll Amerikansk export till Europa från 2.3 miljarder USD till 780 miljoner. Importen föll från 1.3 miljarder till 390 miljoner. Världshandeln minskade med 66%. USA:s BNP föll med 50% och de Europeiska ländernas med 25% i medel. Federal Reserves roll i den ekonomiska ska inte underskattas men protektionismen orsakade tillräckligt stor skada att Smoot-Hawley Act används som ett skräckexempel även idag.

BNP började återhämta sig 1935 när man började ta bort de värsta tullarna samtidigt som Roosevelt påbörjade sin Keynesianska ”New Deal”. Ett exempel på en kombination av skyddstullar och statligt försök i reglering var ”Agricultural Adjustment Act”, 1933. 

1932 och 1933 var det stor hungersnöd på vissa ställen i landet. Det drabbade framför allt folk inom jordbrukssektorn som i princip sålde allt de producerade och behöll mycket begränsade mängde sjävla. Strafftullar hade höjt priset på konstgödsel (som vid den tiden importerades från Tyskland) vilket försvårade matproduktionen. Regeringen kom fram till att bönderna måste få mera betalt och att sättet att uppnå det på var att minska utbudet av mat. Hur de kom fram till att i minska mängden mat i mitten av en hungersnöd kan man fråga sig, men det var vad de gjorde. De betalade subventioner till bönderna för att förstöra åkrar och döda grisar. Totalt förstördes 40,000 km^2 av åkrar och 6 miljoner grisar slaktades och slängdes på sophögar. Resultatet var föga överraskande: ännu större hungersnöd.

Hjälp svensk ekonomi: köp kinesiskt

Reinfeldt borde veta bättre än att gå ut och uppmana befolkningen att köpa svenska produkter. Det som kommer hjälpa svensk ekonomi mest är om konsumenterna köper de bästa varorna till lägsta möjliga pris. Svensk ekonomi kan enbart fungera om svenska produkter är konkurrenskraftiga på en global marknad. Inte ens en så stor marknad som USA kan stänga in sig utan att allt går åt skogen. Det enda sättet ekonomin kan gå fram är om det finns ett fungerande näringsliv. Detta kan bara ske om lönsama företag får överleva och de icke-lönsamma får dö.

Principen för konsumenten är enkel: köp det bästa oavsett ursprung. Att köpa en bra kinisisk produkt är bättre för svensk ekonomi än om du köper en dålig svensk produkt. Om den svenska produkten är bättre så ska du självklart köpa den – men inte för att den är svensk, utan för att den är bättre.

Om Reinfeldt vill göra något för att hjälpa ekonomin så ska han jobba för att avreglera arbetsmarknaden så att folk enklare kan byta jobb.  Det bästa staten kan göra är att ta bort de hinder som finns idag för svenskt näringsliv – inte att sätta upp nya.

I dessa ofredstider där regeringen försöker överträffa sig själv i att genomföra integritetskränkande lagar kan det vara bra att veta hur man skyddar sig. Den goda nyheten är att det inte är alls svårt:

read more »

Staten måste gå in och rädda jobben! Så låter en hel del röster från vänsterkanten i diskussionen om Volvos och Saabs framtid. Oron ligger då främst vid det mänskliga lidandet som onekligen sker när folk förlorar jobbet.

Dock är saker inte riktigt som de framställs. Det beror inte på att de som förespråkar en statlig intervention har dolda motiv, utan att de bara ser på en begränsad aspekt av ett större problem.

Den stora biten de missar på är vad Frédéric Bastiat (1801-1850) försökte illustrera i ett kort stycke, ”What Is Seen and What Is Not Seen”:

The Broken Window

Have you ever been witness to the fury of that solid citizen, James Goodfellow, when his incorrigible son has happened to break a pane of glass? If you have been present at this spectacle, certainly you must also have observed that the onlookers, even if there are as many as thirty of them, seem with one accord to offer the unfortunate owner the selfsame consolation: “It’s an ill wind that blows nobody some good. Such accidents keep industry going. Everybody has to make a living. What would become of the glaziers if no one ever broke a window?”

Now, this formula of condolence contains a whole theory that it is a good idea for us to expose, flagrante delicto, in this very simple case, since it is exactly the same as that which, unfortunately, underlies most of our economic institutions.

Suppose that it will cost six francs to repair the damage. If you mean that the accident gives six francs’ worth of encouragement to the aforesaid industry, I agree. I do not contest it in any way; your reasoning is correct. The glazier will come, do his job, receive six francs, congratulate himself, and bless in his heart the careless child. That is what is seen.

But if, by way of deduction, you conclude, as happens only too often, that it is good to break windows, that it helps to circulate money, that it results in encouraging industry in general, I am obliged to cry out: That will never do! Your theory stops at what is seen. It does not take account of what is not seen. It is not seen that, since our citizen has spent six francs for one thing, he will not be able to spend them for another. It is not seen that if he had not had a windowpane to replace, he would have replaced, for example, his worn-out shoes or added another book to his library. In brief, he would have put his six francs to some use or other for which he will not now have them.

Let us next consider industry in general. The window having been broken, the glass industry gets six francs’ worth of encouragement; that is what is seen. If the window had not been broken, the shoe industry (or some other) would have received six francs’ worth of encouragement; that is what is not seen.

And if we were to take into consideration what is not seen, because it is a negative factor, as well as what is seen, because it is a positive factor, we should understand that there is no benefit to industry in general or to national employment as a whole, whether windows are broken or not broken.

Now let us consider James Goodfellow.

On the first hypothesis, that of the broken window, he spends six francs and has, neither more nor less than before, the enjoyment of one window. On the second, that in which the accident did not happen, he would have spent six francs for new shoes and would have had the enjoyment of a pair of shoes as well as of a window. Now, if James Goodfellow is part of society, we must conclude that society, considering its labors and its enjoyments, has lost the value of the broken window. 

From which, by generalizing, we arrive at this unexpected conclusion: “Society loses the value of objects unnecessarily destroyed,” and at this aphorism, which will make the hair of the protectionists stand on end: “To break, to destroy, to dissipate is not to encourage national employment,” or more briefly: “Destruction is not profitable.”

What will the Moniteur industriel say to this, or the disciples of the estimable M. de Saint-Chamans, who has calculated with such precision what industry would gain from the burning of Paris, because of the houses that would have to be rebuilt?

I am sorry to upset his ingenious calculations, especially since their spirit has passed into our legislation. But I beg him to begin them again, entering what is not seen in the ledger beside what is seen.

The reader must apply himself to observe that there are not only two people, but three, in the little drama that I have presented. The one, James Goodfellow, represents the consumer, reduced by destruction to one enjoyment instead of two. The other, under the figure of the glazier, shows us the producer whose industry the accident encourages. The third is the shoemaker (or any other manufacturer) whose industry is correspondingly discouraged by the same cause. It is this third person who is always in the shadow, and who, personifying what is not seen, is an essential element of the problem. It is he who makes us understand how absurd it is to see a profit in destruction. It is he who will soon teach us that it is equally absurd to see a profit in trade restriction, which is, after all, nothing more nor less than partial destruction. So, if you get to the bottom of all the arguments advanced in favor of restrictionist measures, you will find only a paraphrase of that common cliché: “What would become of the glaziers if no one ever broke any windows?”

Alltså, i bilindustrifallet är uppmaningen den samma: man måste se de dolda sekundära effekterna av en statlig intervention. Om staten ska investera eller låna ut mångmiljardbelopp måste de pengarna tas från annat håll. Detta andra håll är förstås från skattebetalarna, inklusive inte (ännu) krisdrabbade företag. Även om interventionen skulle begränsas till att statliga garantier sätts som grund för lån kapitalmarknaden betyder det att andra företag inte kommer kunna låna de pengarna. Resurser som pumpas in i en industri som går med förlust kan inte investeras i hälsosamma företag som i sin tur inte kan anställa fler eller måste till och med sparka sina anställda.

Bastiat påpekade att handelsbarriärer var en form av destruktion, och statliga subventioner hamnar i samma kategori – investering in, förlust ut. Den lön som de anställda får sker på bekostnad av andra som inte får jobb.

Keynes, the barbarian

The best thing about John Maynard Keynes is that he is dead.
Chan Akya i Asia Times

John Maynard Keynes (1883-1946) blev alla regeringars favorit från och med 1940-talet och fram till början av 1980-talet. Hans popularitet har växt efter årets finanskris och många tycks ha glömt vilka svårigheter hans ekonomiska modeller periodvis har skapat.

Det finns två anledningar till Keynes popularitet bland makthavare:

1. Han gav en trovärdig förklaring till den stora ekonomiska depressionen i USA och kom med konkreta förslag hur framtida depressioner skulle uppnås.
2. Han förespråkade ”deficit spending” – att staten skulle spendera pengar den inte hade för att uppmuntra ekonomin.

Även om hans teorier föll i onåd efter att de visat sig vara rätt dåliga på att beskriva verkligheten övergav makthavarna aldrig punkt 2. Förklaringen är enkel – det är betydligt enklare att uppfylla vallöften och påverka om man kan spendera pengar som man egentligen inte har.

Keynes idé var att om staten investerar pengar under kristid ökas produktionen och konsumtionen, som får fart på ekonomin. ”Krispaket” och ”stimulanspaket” är Keynesianska påhitt som fortfarande är populära idag.

För att förstå vad som är skogstokigt fel med den idén, är ”Historien om de två bröderna” en bra utgångspunkt:

The idea of paper money having a vague intrinsic value can be highlighted in the age-old story of the two brothers who owned equal shares in a pub. Whenever one wanted a pint of beer, he would pay the other a dollar, who would then pay him back for his own draw of beer.

Pursued ad nauseum, this meant that the same dollar could account for unlimited quantities of beer; provided of course neither brother ever used it to buy something other than beer from his sibling.  More importantly, the game could continue until the brewery sent its chap around to collect money for all the beer that had been drunk by the brothers.

As a general rule, the brewery would have wanted to get paid a little more than one solitary dollar for the whole keg of beer. In essence, this story captures the idea of what happens when stated transactions do not produce incremental cash flow, or when increased liabilities are disguised as new cash. Students of corporate balance sheets will look for these glaring examples of cash mismatch; unfortunately, most economists seem to misunderstand the difference between expenditure and liabilities. 

In the above example, the dollar changing hands wasn’t the payment – it was an exchange of liabilities; that is, each brother owed the pub a dollar for every pint drunk. Coming up with the aggregate of all the payments meant totaling up the liabilities, not simply exchanging the instrument of exchange, which is to say the dollar note, once again. All of this is particularly important because the brothers deferred their payment for their beer from the brewery – they had themselves benefited from credit. 

How then would the brothers pay for the beer in a normal situation? Simply by selling more beer at a profit to their customers than their own consumption would warrant. In other words, as long as the sum total profits of the pub were in excess of the accrued liabilities of the two brothers, the pub remained solvent at the end of the month. If on the other hand the brothers had drunk more than their profits for the month, the pub was insolvent at the end of the month, liable to be taken over by the brewery while the brothers went from being owners to mere employees. 

På samma sätt som brödernas dollar som växlar hand fram och tillbaka fungerar stimulanspaket. Man tar skattepengar från en grupp, ger det till en annan och upprepar processen.

Men borde inte detta gälla för privata investeringar lika väl som för statliga? Nej, det finns en mycket stor skillnad: vinstmotivet.

Statliga vs privata investeringar

När staten kommer med stimulanspaket, räddningspaket för banker eller om man skulle köpa upp Volvo och Saab skulle det vara för att rädda mottagarna av de statliga pengarna och i förlängning bevara jobben etc När privata investerare stoppar pengar i ett företag är de motiverade av den möjliga vinsten. De bryr sig inte om att rädda ikoniska företag eller jobb utan är bara ute efter att tjäna pengar.

Hur konstigt det än må låta så är det senare betydligt bättre för alla inblandade på mellan och lång sikt – även för de som förlorat jobben.

För att få ett grepp om det måste vi ställa frågan – hur skapas värde? Svaret är genom innovation och effektivisering. Genom företag som gör bättre produkter med mindre resurser drivs världens välstånd framåt. Att ett företag går med vinst betyder på en fri marknad att det erbjuder något som är så bra att konsumenten väljer att betala för det hellre än något annat. Det gamla ordspråket ”Den enes död, den andres bröd” stämmer dåligt med verkligheten. Om Volvo kan effektivisera sin process och genom innovation halvera sin produktionskostnad per bil vinner alla på det. Volvo kan då sälja bilar billigare än konkurrenterna och därmed öka sin vinst medans konsumenterna får billigare bilar utan någon förlust i produktens kvalitet.

När en privat investerare  - som en investmentbank- ska satsa sina pengar är de intresserade av vinst. Det vill säga de är intresserade av att satsa på bra fungerande företag. När staten ska satsa pengar i ett företag är situationen annorlunda. För det första är det inte sina egna pengar de satsar – det är skattebetalarnas. För det andra satsas inte pengarna i bra företag, utan de som har problem – så inget värde skapas utan bara förstörs. Konsumenterna får både sämre och dyrare produkter samt får betala mer i skatt.

Även om staten skulle gå in med investeringar med mål att de ska vara vinstbringande finns ingen anledning att tro att politiker skulle vara bättre på att hitta bra investeringar än de oberoende investerarna på marknaden. Tvärt om, vi vet från historisk erfarenhet att när politik och näringsliv hoppar i säng blir det politiska kontakter och lobbying och inte företagens kompetens som blir viktig. Politiker fattar beslut på politisk grund och inte ekonomisk.

Rävsaxen

Det ironiska är att förslag om förstatligande av bilindustrin kan mycket väl leda till dess fullständiga kollaps i Sverige. Som läget är nu är GM och Ford ägare till Saab och Volvo. Om GM misstänker att svenska staten tänker förstatliga Volvo finns bara en sak den kan göra – sälja av Saab så fort som möjligt. Annars hamnar de i en Fannie Mae/Freddie Mac situation där de tvingas försöka konkurera mot ett företag som har statliga subventioner. Ingen ny bilindustri skulle heller kunna växa upp i Sverige då Statens Bilindustri skulle ha både politisk backning och statligt ekonomiskt stöd som skulle göra det omöjligt för en nykomling att överleva.

Om vi vill se billigare, säkrare och miljövänligare bilar ska staten hålla sig från att intervenera. Det kanske då finns en chans att det blir Saab och Volvo som kan producera dessa. Om inte klarar den uppgiften är det helt rätt att de går hädan.

Jobben då? Jobb växer inte på träd utan skapas av ett väl fungerande näringsliv. För att ekonomin ska gå runt måste ett jobb producera mer än det kostar. Om den ekvationen inte uppfylls dör näringslivet, ekonomin och landet. Då kommer ingen att ha jobb. 

Socialdemokrater och vänster brukar i vaga termer prata om den ”mänskliga faktorn”. De ser på den traumatiska upplevelsen av att förlora sitt jobb som det största problemet. Visst kan det absolut vara traumatiskt, men att tvinga en grupp till tvångsarbete för att en annan ska få behålla sina icke-produktiva jobb är knappast lösningen. 

Om det finns något viktigt staten kan göra för de som förlorat sina jobb är att flytta sig ur vägen och ta bort de tonvis med restriktioner av arbetsmarknaden som finns idag. Det är dessa regleringar som gör det både svårt att nyanställa och få nytt jobb. Lösningen ligger alltså inte i att finansiera icke-produktivt arbete utan att göra det så enkelt som möjligt att få ett nytt, mera produktivt jobb.

Updatering: Nu står det (inte så överraskande) klart att GM vill sälja Saab. 

Tidigare relaterade bloggpostar:

• Statens bilindustri: En utomordentligt dålig idé | Konsonans 
• Guldålderns slut | Konsonans
• Den första finanskrisen | Konsonans

I media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD6, SVD7, SVD8, DN7, DN8, DN9, DN10