Majoritetsvälde vs politisk elit
Sveriges riksdag har godkänt Lissabonfördraget med 243 röster för och 39 emot (39 la ner sin röst). Det hörs många klagomål i olika bloggar. Många av mina liberala meningsfränder tycker att detta var grundlagsvidrigt och at åtminstone en folkomröstning borde hållas. Även om jag fullkommligt förstår deras kritik håller jag inte med.
Som liberal är jag primärt intresserad av att individuella rättigheter respekteras. Om det är en folkhop eller en politisk elit som kränker dem spelar ingen roll. Även om 99.9% hade varit för FRA-lagen hade fortfarande de 0.1% som inte accepterat den fått sina rättigheter kränkta.
En modern demokrati brukar ha tre huvudelement: folkets självstyre (fria val), respekt för individuella rättigheter och skydd av minoriteter. Att de tre är självmotsägande tycks inte störa de flesta. Faktum är dock att ett majoritetsstyre inte på något sätt behöver vara mer förenligt med skydd av individuella rättigheter. Historien har visat att det faktum att en majoritet av befolkningen står bakom ett beslut är ingen garanti alls för att beslutet inte våldför sig på en minoritets rättigheter – inklusive den minsta minoriteten, individen. Skydd för minoriteter brukar vara i formen av positiva rättigheter (”rätten till”) och därmed direkt innebära en kränkning av andras rättigheter.
En stat som verkligen respekterade individuella rättigheter skulle nödvändigtvis vara en liten stat. Den skulle vara begränsad till att ha polis, militär och ett rättsväsen. Finansiering skulle exempelvis kunna baseras på en frivillig beskattning på vissa tjänster som staten utför – exempelvis en avgift för att försäkra avtal. Det finns många andra varianter som jag inte tänker gå in på här. Huvudpoängen är att i en stat vars enda roll var att beskydda individens rättigheter skulle politikernas makt vara ytterst begränsad. Om det handlade om direkt eller representativ demokrati skulle inte spela så stor roll. Oavsett hur politikerna kom till makten skulle de inte ha stor makt.
I verkligheten är det inte så utan man får välja det spår som innebär minst skada för de individuella rättigheterna. I dagens läge är europaparlamentet något bättre än Sveriges riksdag. EU är långt ifrån bra och man måste med viss oro se vart den är på väg. Dock är det bättre än det vi har på nationell nivå. Förmynderiet från svenska statens håll är storleksordningar värre än den från EU.