Mona Sahlin tyckte inte att det räckte att kräva att införa anställningsgaranti för Volvoanställda, nu förespråkar hon att staten ska ta över helt och hållet och driva Volvo och Saab. ”Tillfälligt” försäkrar hon och menar att det är bara för att hjälpa bilindustrin genom den nuvarande krisen.

Reinfeldt och Borg har lyckligtvis ställt sig skeptiska till idén (roligt att man i dessa FRA och IPRED-tider kan hitta något positivt med den borgliga regeringen).

Det som Sahlin förespråkar är inte en socialistisk lösning, utan en korporatistisk där man privatiserar vinster och socialiserar förluster. Det är på samma sätt som bankräddningspaketen skadligt för ekonomin på längre sikt och i fallet bilindustri skadligt för företagen.

Till skillnad från en fri marknad där företagen skapar värde är skattefinansierade företagsräddningar ett nollsummespel – de sker alltid på någons bekostnad. Det blir skattebetalarna – privatpersoner och framgångsrika företag som skött sin ekonomi som får stå för kalaset. Istället för att investeringarna marknadsmässigt går till bra, fungerande företag går de till de som misskött sig eller inte klarar av att konkurrera med andra företag som gör bättre och/eller billigare produkter.

Om staten nu skulle gå in och ta över Volvo och Saab för att dessa företag inte själva kunde hålla sig flytande skulle det vara på bekostnad av de företag som kunde det. De i sin tur skulle på grund av skattetrycket ha svårare att överleva. Ingenting skulle förbättras, det enda som skulle ske är att en hög med pengar skulle flyttas från bra fungerande bolag till dåligt fungerande.

På längre sikt skulle sådana tillfälliga statliga subventioner skjuta både Volvo och Saab i sank. Deras inkomster kommer primärt från export utomlands. Sverige är en för liten marknad för att ha en egen industri som kan konkurrera med Tyska och Japanska biltillverkare. Om nu Volvo och Saab fick statliga medel för att fortsätta på samma sätt som de gjort skulle bara konkurrensläget försämras och de skulle aldrig hinna ikapp den internationella industrin. Så fort som subventionerna sinade skulle de gå i konkurs.

Den fria marknaden leder till tillväxt och välstånd genom att företag som från konsumentens synpunkt är bättre och billigare än konkurrenterna överlever. Det betyder dock också att de dåliga måste försvinna. Visst gör det ont när ett 100-årigt företag går i konkurs och dess anställda förlorar jobben. Men vad är alternativet? Att finansiera dem med skattepengar i all evighet? Då skulle vi idag vara på medeltida nivå i bästa fall. Det var säkert många som förlorade jobbet när yrket bysmed försvann till fördel för större metallindustri. Skulle det vara bättre om staten hade räddat de yrkena? Knappast – både pengar och arbetskraft investerades istället på bättre ställen och alla tjänade på det.

Kan svensk bilindustri överleva på sikt? Kanske. Framförallt beror det nog på vad moderbolagen till Volvo och Saab (Ford och General Motors) fattar för beslut. De är själva inte i så bra skick – till stor del för att de inte är konkurrenskraftiga på grund av ett stort beroende av subventioner av den Amerikanska staten. Om de kan skärpa sig och bli konkurrenskraftiga så har också Volvo en chans. Dock verkar det som om Obama är inne på att ge Ford och GM ännu mer statligt stöd. I så fall har både Volvo och Saab bara en framtid på kort sikt – om de inte blir sålda till något annat vettigare bilföretag. 

Om man vill värna om jobben ska man istället för att lägga till subventioner ta bort de regleringar av arbetsmarknaden och skattebördan som står ivägen för att lättare få nytt jobb. 

Se också:HAX , Johan Norberg

Media: DN1, DN2,

Vänsterpartiet har lagt fram ett förslag om att det ska bli förbjudet för svenskar att köpa sex utomlands. Förslaget har mötts med positiva kommentarer från Beatrice Ask och Thomas Bodström .

Rent juridiskt måste det ses som en av de dummaste förslag till lagar som vi sett på mycket länge. Är detta möjligtvis en princip man tänkt utvidga – att ens nationella lag ska gälla utomlands? Som HAX skriver:

Så… skall det då, i konsekvensens namn, vara tillåtet för holländare att köpa sex i Sverige? Skall det vara ok för iranier att stena bögar i Sverige? Skall burmeser i exil spärras in här i Sverige för att de bloggar?

Så om man tog det konkreta och ekvivalenta exemplet med att otrohet är olagligt i exempelvis Iran – också på moraliska grunder. Vad tycker svenska politiker om iranier som varit i Sverige blir dömda för otrohet som begicks här?

Om inte förslaget hade fått stöd av Beatrice Ask och Birgitta Ohlsson hade jag undrat vad vänstern sysslade med? Det skulle inte ha förvånat mig med en sådan lagstiftning i inbitna sydstater i George W. Bush’s Amerika  - tillsammans med förbud mot evolutionslära i skolan och liknande ting. Dessvärre verkar det som moralpaniken har smittat mer en bara vänstern och man kan bara skaka på huvudet. Vem kunde gissa att det traditionellt sexuellt liberala Sverige skulle komma med så antiliberala, moraliserande och reaktivt konservativa lagar.

Den svenska sexköpslagen är en skam i sig – att staten ska få bestämma vad man får eller inte får göra i sänghalmen är tillräckligt frånstötande. Den är ett snäpp värre än abortförbudet i vissa länder – i frågan om abort kan man i alla fall filosofera om fostret har några rättigheter. I fallet prostitution handlar det om frivilligt sex och frivilligt avtal mellan vuxna människor (alla icke-frivilliga fall och liknande är förstås förbjudna hur som helst). Att dessutom försöka lagföra moraliserandet på sådant sätt att det ska gälla utomlands är något man förväntar sig av religiösa fundamentalister – inte av en västerländsk demokrati (även om Norge var först ute med denna dumhet). 

Ett illustrativt citat från SVD:

– Jag tycker det är ett väldigt bra förslag. Det är en förlängning av den lag vi har i Sverige idag och visar att det är fel att gå till prostituerade, säger Lars Jalmert, mansforskare på Stockholms universitet.

Ett kontra-citat via Johan Norbergs blog från den Friedrich Hayek:

 

Liksom socialisten bekymrar han [den konservative] sig mindre om problemet om hur statsmaktens befogenheter skall begränsas än som vem som utövar dem, och liksom socialisten anser han sig ha rätt att påtvinga andra människor sina egna värderingar. [...]

Jag tycker ibland att det mest framträdande draget hos liberalismen, vilket skiljer den i lika hög grad från konservatismen som från socialismen, är åsikten att moraliska övertygelser i beteendefrågor som inte direkt inkräktar på andra människors skyddande sfär inte berättigar till tvångsmedel. Detta kan också förklara varför det tycks så mycket lättare för den ångerfulle socialisten att finna ett nytt andligt hem i den konservativa fållan än i den liberala

(Frihetens grundvalar, 1983 års översättning, sid 371f)

Detta bekräftas av Betrice Ask när hon säger (i SVD):

Samtidigt kan en lag fungera som ”en signal om hur man ser på ett beteende”

Där har vi det – svart på vitt att justitieministern tycker att det är ok att använda statens våldsmonopol för att påtvinga andra människor makthavarnas värderingar. Även om man tar den snälla tolkningen att makthavarnas värderingar är majoritetens värderingar är det mycket illa för individens rättigheter.

Sammanfattningsvis kan jag kan bara vädja till politikerna att sluta försöka lagföra sitt moraliserande. Vuxna människor har rätt att bestämma över sitt eget sexliv, med eller utan kontanter inblandade.

Media: SVD1, SVD2

Moderaterna har gjort ett utspel om att ett ”invandrarkontrakt” ska införas där de som vill bosätta sig i Sverige får lova staten trohet och att de ska följa ’svenska värderingar’. Om de bryter mot kontraktet ska deras ‘bidrag ses över’. Detta är ett populistiskt förslag i god sverigedemokratanda som inte skulle ha några praktiska konsekvenser. Hur är det tänkt att man ska kontrollera om kontraktet uppfylls? Menar moderaterna verkligen att de vill bestraffa laglydiga medborgare för att de inte delar vissa moderata(?) värderingar? Vad är ’svenska värderingar’? Och så vidare.

Problem med vissa invandrargrupper i Sverige och Europa i största allmänhet kan spåras till en enda sak: bidragssystemet. Det finns stora ekonomiska olikheter i världen. Om man kan få ett bättre liv genom att förflytta sig från land A till land B så gör folk det. Folk har också en tendens att gruppera sig efter kultur och ekonomi. När större grupper av människor från land A bosätter sig i land B brukar de bilda egna enklaver. Detta gäller allt från västerlänningar i f.d. kolonier som bosätter sig i isolerade vita områden till irakier som bosätter sig i förorterna i Stockholm. Problem mellan de inflyttade och lokalbefolkningen uppstår om grupperna inte interagerar. I fallet Europa handlar det mestadels om lågutbildade invandrare från icke-europeiska länder som sitter isolerade ute i förorterna. Med diverse former av bidrag kan de leva ett ganska så gott liv (bättre än i deras ursprungsland) och genom krångliga arbetsmarknadsregler hålls borta från arbetsmarknaden. Det är inte konstigt att det blir problem.

Så vad är lösningen? För det första borde bidragen slopas. Att låta en grupp individer helt leva på andra individers bekostnad är både oetiskt och kontraproduktivt. Dessutom skapar bidragen det samhällsproblem med invandrarghetton. I USA, som har betydligt mer icke-västerländska invandrare än Europa har de inte några liknande problem. Det beror helt enkelt på att man som invandrare i USA måste jobba för att överleva och där med kommer ut på arbetsmarknaden och börjar umgås med ‘vanliga’ Amerikaner. Möjlighet till isolation finns inte, men däremot möjlighet till arbete.

Nummer två är att arbetsmarknadsregler måste ändras. Genom sin iver för påtvingad jämställdhet har den svenska staten effektivt diskriminerat mot lågutbildade. Istället för att ha möjlighet till att jobba med sysslor inom servicesektorn tvingas de leva på bidrag. Detta förakt för vissa mycket nödvändiga och eftertraktade jobb skadar inte bara de grupper som nekas sysselsättning utan även många andra. Hur mycket tid och specialiserad kompetens faller inte bort då högutbildade specialister halvinkompetent får leka städare, byggare och sekreterare – bara för att regleringarna av arbetsmarknaden omöjliggör för specialiserad arbetskraft inom de områdena? Det är inget fel på att vara städare – man utför en service och får betalt för den. Det är fel att leva på bidrag – då lever man enbart på någon annans bekostnad. 

De invandrargrupper som har integreringssvårigheter hamnar helt i kategorin lågutbildade – alltså de som skulle kunna utföra de jobb som staten gjort sitt bästa för att avskaffa. Högutbildade invandrare är aldrig något problem – tvärt om, högutbildade individer oavsett nationallitet är alltid ett värdefullt tillskott.

Slutligen bör man öppna gränserna helt. Utan bidragen kommer de som flyttar in vara människor som kan leva genom att arbeta – det vill säga att de har något av värde att bidra med. Självklart behöver de följa svenska lagar som vilken medborgare som helst, men med realistisk möjlighet till jobb och utan isolering finns det ingen anledning alls att tro att det skulle bli några besvär. Det finns ingen anledning att diskriminera på nationell bas.

Hur är det med flyktingar då? Bara för att du har råkat ut för en olycka betyder inte att du har automatiskt rätt att kräva att någon annan gör uppoffringar för din skull. Dock vill många frivilligt hjälpa till när de ser en olycksdrabbad. Med öppna gränser i kombination med frivilliga hjälporganisationer finns inga hinder för att tillfällig hjälp ska ges människor som flytt sina ursprungsländer på grund av krig eller liknande. När någon blivit orättvist behandlad finns det många som vill hjälpa till och dessa resurser kan man använda för att hjälpa flyktingar att få en ny start i livet. Det innebär dock inte bidrag och arbetslöshet utan någon tidsbegränsning.

Grundregeln är enkel: Behandla människor som individer med lika (negativa) rättigheter.

Nu är vi där igen. Vanligtvis så är det populistiska politiker som tar upp det, men då och då är det företagsledare. Den här gången var det Hennes & Mauritz Stefan Persson som drog upp den gamla klagosången: företagen måste ta socialt ansvar och ge tillbaks mera till samhället. Motiveringen? Han vill ha skatteavdrag på gåvor till personalen.

Idén bakom sådana krav är att företag som ägnar sig åt att maximera sin vinst är omoraliska eller i bästa fall amoraliska och enbart tjänar pengar åt ägarna. Oftast kombineras det med antagandet om att ekonomin är ett nollsummespel och att de pengar företagen har tjänat har tagits från någon annan (helst de fattiga och försvarslösa). Företag förväntas be om ursäkt för sin vinst och verksamhet och göra något utöver det för att få tillstånd för att bedriva sin skamfulla verksamhet.

Denna syn på företag är en myt som trots de senaste 200 årens spektakulära ekonomiska tillväxt lever kvar av någon anledning. 

Det är inte företag som ska vara tacksamma för att de får driva sin verksamhet – det är vi som ska vara oändligt tacksamma mot dem för att de vill göra det. Det är tack vara företag och de entreprenörer som skapade dem som är orsaken till det välstånd vi har idag. Det faktum att du lever idag, har sjukvård, inte går hungrig och lever i betydligt större lyx än en kung gjorde för 100 år sedan är tack vare företagens verksamhet. Att de skulle på något sätt behöva be om ursäkt för detta är inte bara fel utan grovt förolämpande.

Om man skulle vara cynisk skulle man tro att de som för klagosången om företagens girighet är människohatare av den värsta sorten.

Företagen tar redan ett enormt socialt ansvar – genom att ägna sig åt sin verksamhet. Vinsten är ett bevis för detta. På en fri marknad kan företag enbart drivas med vinst om de tillhandahåller tjänster och produkter som folk tycker är bra.

Visst finns det blandekonomiska konstruktioner där företag och stat samarbetar men det är knappast de konstruktionerna som antikapitalisterna kritiserar. Dessa grumlar debatten något. En fri marknad är en nödvändig förutsättning som inte alltid uppfylls. När staten går in med skatter, regleringar och räddningspaket kan vissa företag tjäna pengar genom att blidka politiker snarare än att producera varor och tjänster av värde. Detta går förstås mot kapitalismens grundprinciper och sådana företag lever på andras bekostnad istället för att leva på ömsesidigt fördelaktig handel. De som i slutändan betalar den notan är de ärliga företagen som tjänar sina pengar genom att med så små resurser som möjligt gör något som folk tycker så mycket om att de hellre betalar för det än för något annat. 

Sveriges riksdag har godkänt Lissabonfördraget med 243 röster för och 39 emot (39 la ner sin röst). Det hörs många klagomål i olika bloggar. Många av mina liberala meningsfränder tycker att detta var grundlagsvidrigt och at åtminstone en folkomröstning borde hållas. Även om jag fullkommligt förstår deras kritik håller jag inte med.

Som liberal är jag primärt intresserad av att individuella rättigheter respekteras. Om det är en folkhop eller en politisk elit som kränker dem spelar ingen roll. Även om 99.9% hade varit för FRA-lagen hade fortfarande de 0.1% som inte accepterat den fått sina rättigheter kränkta.

En modern demokrati brukar ha tre huvudelement: folkets självstyre (fria val), respekt för individuella rättigheter och skydd av minoriteter. Att de tre är självmotsägande tycks inte störa de flesta. Faktum är dock att ett majoritetsstyre inte på något sätt behöver vara mer förenligt med skydd av individuella rättigheter. Historien har visat att det faktum att en majoritet av befolkningen står bakom ett beslut är ingen garanti alls för att beslutet inte våldför sig på en minoritets rättigheter – inklusive den minsta minoriteten, individen. Skydd för minoriteter brukar vara i formen av positiva rättigheter (”rätten till”) och därmed direkt innebära en kränkning av andras rättigheter.

En stat som verkligen respekterade individuella rättigheter skulle nödvändigtvis vara en liten stat. Den skulle vara begränsad till att ha polis, militär och ett rättsväsen. Finansiering skulle exempelvis kunna baseras på en frivillig beskattning på vissa tjänster som staten utför – exempelvis en avgift för att försäkra avtal. Det finns många andra varianter som jag inte tänker gå in på här. Huvudpoängen är att i en stat vars enda roll var att beskydda individens rättigheter skulle politikernas makt vara ytterst begränsad. Om det handlade om direkt eller representativ demokrati skulle inte spela så stor roll. Oavsett hur politikerna kom till makten skulle de inte ha stor makt.

I verkligheten är det inte så utan man får välja det spår som innebär minst skada för de individuella rättigheterna. I dagens läge är europaparlamentet något bättre än Sveriges riksdag. EU är långt ifrån bra och man måste med viss oro se vart den är på väg. Dock är det bättre än det vi har på nationell nivå. Förmynderiet från svenska statens håll är storleksordningar värre än den från EU.

I media: DN, SVD

I en artikel i SvD uttrycker flera ”kulturarbetare” sitt stöd för den föreslagna IPRED lagen som skulle tillåta musik och filmindustri att få ut personuppgifter kopplade till IP-adresser samt att få utöva något som inte går att kalla något annat än utpressning mot de misstänkta fildelarna.

Sångaren Martin Rolinski säger att:

”I slutändan handlar det här om en sak – att några stjäl saker som inte är deras.”

För det första borde Rolinski förstå att upphovsrättsbrott inte är stöld. Att gå in i en skivbutik och stoppa en CD i fickan är stöld. Att ladda ner den utan att betala är upphovsrättsbrott. Skillnaden är mycket stor – i det första fallet har en direkt ekonomisk förlust skett. I det andra fallet är det en potentiell vinst som inte realiserats. Är det realistiskt att en tonåring som fildelar 50,000 låtar skulle ha betalat 500,000 kronor för den musiksamlingen? Knappast. Fildelare laddar ner storleksordningar mer än de skulle ha råd att köpa lagligt. Det är inget försvar för de som gör det men det är viktigt att särskilja de två begreppen om man ska ha en idé om vilken ekonomisk skada som tillfogas musik och filmindustrin.

För det andra, om kulturarbetarna är så upprörda över att folk använder ”saker som inte är deras” så borde de börja med att betala tillbaks de kulturbidrag de har fått. Dessa pengar har via skatt mot de rättmätiga ägarnas vilja konfiskerats och delats ut till kultursektorn. Att kalla det för ”rån” är närmare sanningen än att kalla upphovsrättsbrott för ”stöld” – det är trots allt statens våldsmonopol som står som garant för att pengarna samlas in. Så det helt klart korrekta vore att kräva tillbaka alla kulturbidrag som delats ut under alla dessa år. Med ränta förstås. Direkt kulturstöd är idag ca 3 miljarder kronor eller 6 miljarder om man ska ta med indirekt stöd. Dessa pengar borde man betala åter innan man börjar moralisera om att ta andras saker.

Two wrongs don’t make a right

Även om man tycker att upphovsrätten är viktig och borde ha lagligt stöd (något jag i högsta grad gör) kan inte det ursäkta kränkningar av andra rättigheter. Att filmbolag och musikbolag får tvinga internetoperatörerna ge ut personinformation om sina kunder är en oacceptabel kränkning av både operatörernas och kundernas rättigheter. Att sedan ge film och musikindustrin rätt till utpressning är exempellöst i svensk juridisk historia. Enligt lagförslaget ska den som tror sig fått sin upphovsrätt kränkt få hota de misstänkta med ”Betala X kr nu, annars går vi till polisen”. Dessutom ska skampålen återinrättas (skamstraff avskaffades i Sverige 1855) genom att de misstänkta ska hängas ut i tidningsannonser de själva ska få betala för.

Ett absolut krav för rättssäkerhet är att lagen inte är godtycklig. Med miljontals av fildelare i landet blir antalet man får fast en liten bråkdel. Om man tar Danmark som exempel som uppskattningsvis har ca 1-2 miljoner regelbundna fildelare och har haft ca 1500 domstolsfall. Om man antar att det finns 1.5 miljoner fildelare betyder det att chansen att åka fast är 1 på 1000. Det vill säga om man fildelar kommer man med 99.9% sannolikhet undan. Sammanfattningsvis handlar det alltså inte om rättvisa utan om att försöka skapa avskräckande exempel.

Vidare så är det tekniska resonemanget bakom att få tag på personinformation kopplad till IP-adresser så fel som det kan bli. I skrivande stund om jag gör en sökning efter öppna trådlösa nät hittar jag 12 öppna som mina grannar lagt ut. Vem som helst kan använda dem och personinformationen kopplad till IP-numret kommer att vara dens som lagt ut det trådlösa nätet och inte den som använder det. Att någon annan än ägaren till abonnemanget är ansvarig för fildelningen måste ses som ett realistiskt scenario. Detta har faktiskt nyligen prövats i domstol i Danmark och beslutet var en dålig nyhet för antipiraterna: ägaren till internetuppkopplingen är inte ansvarig för vad andra använder den till.

Realistiska lösningar

Jag är delägare i ett företag som utvecklar mjukvara och vi är i högsta grad utsatta för samma fundamentala upphovsrättsproblem som film och musikindustrin. Visst vore det trevligt om alla som laddade ner mjukvaran betalade för sig men vi inser också att det inte är en realistisk förväntning. Långt ifrån alla som laddar ner den skulle köpa den hur som helst. Vår lösning är delvis kopieringsskydd och delvis i formen av extra tjänster för betalande kunder. Kopieringsskyddet är mest ett dagbokslås som man självklart kan ta sig runt – men vi tror att det åtminstone stoppar en del från piratkopiering. De extra tjänsterna är support och uppdateringar av mjukvaran. Det fungerar sammanlagt adekvat och svinnet på piratkopierad mjukvara räknar vi på som en del av affärsverkligheten. Som visst tröst får vi att icke-betalande användare lär sig att använda mjukvaran och blir vana vid denna och kanske i framtiden via jobbet eller liknande kommer köpa licenser. Vi har inget behov av en IPRED lag och skulle aldrig vilja associeras med den. Att vår upphovsrätt blir kränkt ger oss inte rätt att kräva att andras rättigheter kränks.

Även om musik- och filmindustrin har en liknande situation finns viss skillnad. För det första är deras kunder privatpersoner. Om som Reinfeldt säger att man inte ska kriminalisera en hel generation betyder det ett hårt ekonomiskt slag för de branscherna. Deras problem kan reduceras till två fundamentala saker: pris och service. Gratis är svårt att slå, men det är rimligt att tro att folk är villiga att betala en viss summa för att vara lagliga och betala för sig. Servicen som de idag erbjuder måste skärpas då den är underlägsen den fildelare avnjuter.

En rimlig lösning vore kanske en månadsavgift på max ett par hundra kronor för access till snabba servrar med all musik och film man kan tänka sig vilja ha. Tjänsten måste vara tekniskt överlägsen och priset överkomligt för en typisk kund (i.e. fattig tonåring).

Varken musik eller filmbranschen hängde med i teknikutvecklingen och hamnade i denna situation. Nu istället för att skärpa sig så går man in på nästa felaktiga spår med lagars hjälp. Det har gått allt för långt och fildelning är en verklighet de måste acceptera. Om de vill ha en adekvat ekonomisk ersättning måste de inse verkligheten på marknaden och börja arbeta på ett annat sätt.    

Media: SVD, DN

Nu när staten går in och räddar Carnegie kan man fråga sig vad som hade hänt om den svenska staten inte ingripit och likväl vad som hade hänt om den Amerikanska staten inte hade ingripit för att hjälpa banksystemet med en gåva på 700 miljarder dollar. Man behöver inte spekulera för mycket för det finns ett bra historiskt exempel: Den allra första finanskrisen som inträffade 1907 i USA och som var mycket lik den vi nu haft under 2008.

Dock fanns där inga centralbanker och staten hade varken resurser eller vilja att hjälpa bankerna.

Finanskriser är mycket speciella då de slår mot achilleshälen i ekonomin – bankerna. Utan ett fungerande banksystem kan ekonomin inte fungera. Grunden till ett fungerande banksystem är tillit till banker och mellan banker. Om de inte vågar låna ut pengar tar allt stopp och får enorma konsekvenser i hela ekonomin.

Grunderna till 1907 års kris

Till skillnad från 2008 handlade inte spekulationerna om bostäder utan om koppar. Krisen började med att en grupp investerare försökte få kontroll över United Copper Company, den största koppartillverkaren i USA. De lånade enorma belopp för affären men hade gjort en feluppskattning. Aktien störtdök. Många banker hade aktinnehav i United Copper som säkerhet för sina lån.

Effekten

Bankerna blev ovilliga att låna ut pengar och många banker var på gränsen att gå omkull. Det blev stormning av banker. På den tiden kunde man inte göra sina bankaffärer på internet utan var tvungen att mer eller mindre rusa in på närmaste bank med knölpåk i hand och kräva sina pengar. Om alla samtidigt vill ha ut sina pengar går vilken som helst bank omkull. Förtroendet för bankerna var borta. Bankerna lånade varken ut pengar till andra eller varandra. Ekonomin var nära att haverera. Dessutom var USA:s ekonomi på den tiden till 90% jordbruksbaserad. Ekonomin var låst i cykler med jordbruket vilket försvårade situationen.

Lösningen

När saker såg som mörkast ut äntrade J.P Morgan scenen. J.P. Morgan var en av USA:s mest framgångsrika investerare och bankirer och som hade en massiv förmögenhet bakom sig. Han gjorde privat och genom sina företag en rad stora investeringar i krisdrabbade men solida banker. Han fick med sig fyra stycken finansjättar som gjorde samma sak (Rockefeller, Cortelyou, Rotschild och Stillman). De både lånade ut pengar till bankerna och köpte upp aktier. Efter en hel del dramatik lugnade sig situationen och finanskrisen var löst – förtroendet för bankerna var tillbaka. Räddningspaketet hade fungerat.

Varför agerade Morgan och de andra som de gjorde? Mycket enkelt – utan ett fungerande banksystem hade alla förlorat och detta inkluderade i högsta grad dem själva. Investeringarna de gjorde var inte bortkastade – tvärt om. De lyckades både rädda finanssystemet och tjäna en bra slant på det.

Efterspelet

Börsnedgången 1907 var betydligt värre än vad vi sett 2008. New York börsen hade fallit mer än 50% i början av krisen. Ett år senare hade den helt återhämtat sig. En del dåliga banker hade gått i konkurs och de mera solida bankerna hade tagit över deras tillgångar och kunder. USA:s ekonomi var starkare än den någonsin varit. J.P. Morgan och de andra investerarna hyllades först som hjältar. Senare började dock folk säga att det var orimligt att hela ekonomin skulle ligga i händerna på ett par über-rika individer. Som ett resultat av detta skapades Federal Reserve – USA:s centralbank. Den satte igång direkt med att orsaka 1929 års börskatastrof och följande depression, men det är en annan historia (se Guldålderns slut).

Relevans idag

Det 1907 års finanskris visade var att även när achilleshälen finanssektorn var träffad fungerade marknaden. Investerarnas självintresse var mer än tillräckligt för att krisen skulle lösas. Vissa banker fick ett kapitaltillskott, men det var ytterst selektivt och mycket få banker och investerare belönades för tidigare dåliga beslut. Universallräddning av banker som drivits inkompetent behövdes alltså inte och tack vare att de som gjort dåliga investeringar fick betala dyrt för det förbättrades banksystemet. Allt detta till trots att USA:s ekonomi var jordbruksbaserad och trög och aktier såldes genom att man viftade med papperscertifikat på börsgolvet. 2008 var förutsättningarna för en odramatisk lösning mycket bättre.

Slutsatsen är mycket enkel – teorin att ekonomin skulle gå under om staten inte gick in och räddade inkompetenta banker med skattepengar stämmer inte. Tvärt om erbjuder statlig hjälp ingen garanti alls – se bara på Island där man fick all statlig hjälp men förhindrade med lag utländska investeringar. Anledningen till att marknaden löser problemet utan att inkompetens belönas är att det ligger i alla investerares självintresse att ha ett fungerande banksystem. Men istället för att vänta på att situationen blivit något lugnare och en marknadslösning kommit upp erbjöd sig staten direkt att rädda alla inkompetenta banker. Detta gjorde förstås att ingen annan ville göra den investeringen och att inkompetens och kortsiktig girighet belönades. Förlorarna vid en sådan lösning är förutom skattebetalarna de banker som skött sig och nu måste finansiera sina konkurrenters misstag. Den signal som staten i både USA och Sverige har skickat ut till bankerna är att de kan bete sig hur oansvarigt som helst och att de kommer få behålla vinsterna och staten står för notan för förlusterna.

Politikernas försäkran om fler regleringar som i framtiden kommer förhindra oansvarigt beteende är löjeväckande. I bara Washington DC jobbar över 10,000 statsanställda enbart med att reglera finansmarknaden och vi kan alla se vilket lysande jobb de gjorde. Det finns oändligt många regler och lagar redan och de har gång på gång demonstrerat att de inte kan förhindra framtida kriser. De som vill tjäna pengar genom investeringar som är kortsiktigt bra men långsiktigt dåliga har ett obegränsat urval av tillvägagångssätt. Det enda regleringarna gör är inför kostsam byråkrati som ofta står i vägen för vettiga investeringar.

Det enda sättet att få företag att göra vettiga långsiktiga investeringar är om man låter dem betala för sina misstag på marknaden. Ingen nåd för inkompetens och misstag – inga statliga räddningspaket alltså. Man kan inte belöna inkompetens utan att få mera av den varan.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3

Dagens Nyheter har en serie artiklar som beskriver hur finanskrisen kom till. Den är sakligt korrekt men hoppar över en hel del mycket relevanta steg som mycket starkt bidrog till denna kris och flera andra större ekonomiska kriser. 

En mycket relevant händelse var när guldmyntfoten övergavs till fördel för fiatvaluta. Detta började ske i USA 1913 när Federal Reserve grundades och var de facto genomfört i större delen av världen efter första världskrigets slut och helt borta efter andra världskriget. Så vad var det för system som övergavs och till fördel för vad?

Guldets värde

Innan guldmyntfoten övergavs var pengar direkt bundna till en viss mängd guld. En bank kunde inte låna ut mer pengar än det hade guldreserv. Detta var en mycket stark regleringsmekanism – bankerna kunde inte låna ut hur mycket pengar som helst utan när deras guldbackning var slut var de tvungna att minska utlåningen och höja räntan tills de hade tillräckligt med backning för att låna ut mer. Pengar hade alltså ett objektivt värde bundet direkt till en råvara.

Resultatet var att när bankerna periodvis fick slut på guld och höjde räntan så minskade pengaflödet till företagen och en skarp och kortvarig recession följde. Dessa recessioner varade i medel som mest ett par månader.

Åtgärden

När politiker och vissa ekonomer tittade på dessa återkommande recessioner kom de fram till att de kunde förhindras om man då bankerna började få slut på guld sköt in kapital från annat håll. På sådant sätt trodde man sig kunna garantera att det aldrig mer skulle bli ekonomiska nedgångar. Men var skulle man få pengarna ifrån?

Svaret som de gav var: staten. De menade att staten hade ju en hel hög med pengar de fått in från skatt. Dessa pengar kunde ju lånas ut för att hjälpa ekonomin. Sagt och gjort men man kom till samma situation – när banker + staten fått slut på pengar att låna ut blev det räntehöjningar och tillbaks till de återkommande recessionerna. Den enda skillnaden var att recessionerna blev längre och djupare då det handlade om ett större pengaflöde.

Då kom lösningen som skulle forma världens ekonomier fram till denna dag: Man kom fram till att staten inte bara hade de pengar de hade fått in i skatt utan att staten skulle ju få in nya skatter i framtiden och dessa kunde användas som säkerhet för lånen. Istället för att man lånade ut pengar man hade skulle man låna ut pengar man förväntade sig ha i framtiden. Detta gick förstås inte ihop med den guldbaserade kopplingen till pengar – för den tillät bara att man spenderade pengar man faktiskt hade. Av den anledningen infördes fiatvaluta (fiat=kommando) istället för den objektiva guldbaserade valutan. 

Resultatet

Tänk dig att du upptäcker att om du på en post-it lapp skriver ”500 kr” och upptäcker att alla butiker var mer än villiga att acceptera det som betalning.  Vad skulle du göra? Shoppa som tokig antagligen och det var precis vad som hände. Staten lånade ut mer och mer pengar utan förbihåll – baserat helt på att de skulle få in massvis med skatter i efterhand. De påpekade att nu när de hade förebyggt alla recessioner skulle tillväxten bara fortsätta växa och statens inkomster öka och där med säkra nuvarande och framtida lån.

1929 brast bubblan och orsakade en depression som (visserligen med ytterligare hjälp från Roosevelt) varade till efter andra världskriget. I framtiden blev riksbankerna något försiktigare med sin utlåning, men principen med fiatvaluta istället för guldbaserad behölls. Även om 1929 års krasch och följande depression var extrem har liknande bubblor och krascher hänt sedan dess. De små snabba recessionerna från guldåldern var borta och ersattes med periodiska långa och stora ekonomiska nedgångar samt bubblor och kollapser av dessa. En bubbla spräcks alltid förr eller senare när verkligheten hinner upp uppblåsta förväntningar. När riksbankerna ägnar sig åt vad som i alla andra fall skulle ha kallats för falskmyntning kan bubblorna få episka proportioner som hade varit omöjliga om man behållit en objektiv valuta kopplad till verkligheten istället för att vara kopplad till politiska och ekonomiska förhoppningar.

Framtiden

Varför har man inte återgått till en objektiv valuta? Det finns flera anledningar men den primära är att fiatvaluta ger en politisk kontroll över ekonomin. Staten kan göra ingrepp och regleringar som är ekonomiskt mindre fördelaktiga men politiskt önskvärda. Priset av detta är att vi även i framiden kommer ha stora bubblor och stora recessioner. Med en global ekonomi dämpas den lokala politiska kontrollen av valutan något men samtidigt ligger de flesta ekonomier i samma fas och bubblorna och rasen blir än större.

En återgång till ett objektivt valutasystem skulle innebära att man gick tillbaks till kortare och mindre dramatiska recessioner men det är högst osannolikt att det skulle ske. Om man tittar historiskt och globalt kan man se att guldbaserade valutor övergavs av en enda anledning – staten ville ha tillgång till pengar som man inte hade. Denna frestelse har helt enkelt visat sig för stor i och med att staten inte behöver oroa sig för de lagliga konsekvenser som skulle drabba en individuell medborgare som betedde sig så. Långsiktigt drabbar det alla men kortsiktigt tillåter det politiker att uppfylla diverse vallöften som staten egentligen inte har råd med.

Rekommenderad läsning: Gold and Economic Freedom av Alan Greenspan – en lättläst och intressant genomgång av temat. (Skrivet innan Greenspan slutade leva som han lärde och blev chef för Federal Reseve).

DN:s finansserie: Del1, Del2, Del3, Del4, Del5, Del6  Annan Media: SVD1, DN1

 Med tanke på att jag skriver detta ett antal timmar innan vallokalerna börjar stänga i USA kan jag få äta upp de här orden, men just nu ser det inte ut som om McCain inte har mycket chans till en vinst. Att så skulle vara fallet var långt ifrån klart för ett år sedan. McCain såg ut som en kandidat som kunde stå i stark kontrast till den högerkonservativa Bushadministrationen. Han kunde erbjuda en liberal ekonomisk politik tillsammans med en liberal social politik.
Så vad hände? McCain har under tidigare kampanjer visat sig vara dålig på att leda en valkampanj. Redan i primärvalen körde hans kampanj fast på grund av för många och dåliga rådgivare. Ett tag skärpte han sig och tog tag i kampanjen och rensade ut den. Men efter primärvalen var han tillbaks i en liknande position, fast i en större skala. För att vinna primärvalen var han tvungen att vinna South Carolina – en mycket högerkonservativ och religiöst fundamentalistiskt delstat. Han drog åt höger och vann.

Efter South Carolina valde han rådgivare som hade en klar åsikt: att McCain måste fortsätta åt höger för att vinna republikanska ‘kärnväljare’. Dessa kärnväljare var enligt deras teori den religiösa högern som hjälpte Bush 2000 och 2004.
Genom det beslutet fick han alla vettiga konservativa och libertarianer springa efter skydd. Valet för en libertarian var ekonomiskt förtryck från Obamas vänster eller socialt förtryck från McCain religiösa höger. De flesta valde Obama med förhoppning att han inte är ärlig om sin ekonomiska policy.

Dödsstöten för McCains presidentambitioner var valet av Sarah Palin till vicepresident. Det skrämde bort de flesta som hängt kvar och hoppats på att John McCain skulle komma tillbaks till sin normala politik.
Från ett liberalt perspektiv var de båda kandidaterna katastrofala, men de flesta liberaler föraktar socialt förtryck av religiösa fundamentalister ett snäpp mer än de föraktar ekonomiskt förtryck av socialister. Så Obama får motvilligt den liberala (libertarianska) rösten.

Hur säker är en Obamaseger? Om alla opinionsundersökningar inte har varit fullkomligt fel, så mycket säker. FiveThirtyEight visar följande beräkningar baserade på statistiska simulationer:

I media: DN1, DN2, SVD1