Lagrådet har precis gett grönt ljus till ett lagförslag som ger film- och musikindustrin tillgång till personuppgifter om folk som de tror är fildelare. Kort sagt har statens våldsmonopol satts i händerna på privata företag. Man behöver inte ha den minsta sympati för fildelning för att se hur grovt olämpligt det är att sätta statliga tvångsmedel i händerna på organisationer vars primära syfte knappast är rättvisa. Det är lika illa som att låta livsmedelsbutiker utföra husrannsakan i jakten på misstänkta snattare. 

Grunden till lagförslaget är ett EU-direktiv som säger att personuppgifter kopplade till IP-nummer får begäras i samband met rättegång. Men regeringen som står bakom det svenska förslaget tyckte inte det var tillräckligt utan har tagit bort kravet att det ska vara i samband med en rättegång.

En stats grundläggande uppgift är att försvara medborgarnas rättigheter. Att sälja ut mekanismen som ska vara till försvar av dessa rättigheter till organisationer som ämnar kränka dessa rättigheter är oförlåtligt.

Raden av integritetskränkande lagar har för länge passerat det man kan tolerera i ett land som påstår sig vara demokratiskt. En modern demokrati kräver mer än majoritetsvälde för att vara legitim. Skydd av grundläggande individuella rättigheter ingår i den ekvationen. FRA-lagen, legaliseringen av åsiktsregistrering och nu detta lagförslag är långt över vad man kan finna sig i.

Maila och ring till politiker. Vid nästa val rösta inte på något parti som har stått bakom de här lagförslagen. Eller gör som jag kommer att göra och inte rösta alls så att de inte kan låtsas att de har min röst bakom sig för de lagar och lagförslag som de genomfört och tänkt genomföra och som innebär en grov kränkning av individuella rättigheter.

Media: SVD1, SVD2, HAX

Fredrik Braconier skriver i SVD att statens bankpaket är ett ideologiskt jordskred för den borgerliga regeringen och att nyliberala idéer nu ”åtminstone temporärt kastats på sophögen”. Detta är en lika vanlig som i sak felaktig åsikt som har upprepats från olika håll sedan finanskrisens början. För att reda ut hur det ligger till bör följande frågor besvaras:

• Var står politikerna ideologiskt och vad gör de praktiskt?
• Hur uppstod finanskrisen och vem bär ansvaret?

Grön ungdoms Maria Ferm har slagit huvudet på spiken när hon säger att tolerans är problematisk i ett samhälle som säger sig stå för lika rättigheter för alla. Om verkligen alla medborgare har lika rättigheter finns det ingenting att vara tolerant mot. I de fall det handlar om saker som verkligen bryter mot denna grundläggande princip ska man inte vara tolerant. 

Ofta har toleransen setts som både det moraliskt överlägsna och achilleshälen i liberala demokratier. Detta kan exemplifieras via ett uttalande av den nederländske högerpopulisten Pim Fortuyn som gick i stil med:

”Vi måste slänga ut alla muslimer från Nederländerna för de delar inte vår toleranta och liberala världssyn.”

Detta uttalande illustrerar den uppenbara självmotsägelsen som uppstår om man utgår från att ett liberalt samhälle är det samma som ett tolerant samhälle. Många ser på grund av detta missförstånd en fundamental svaghet i de moderna liberala demokratierna – att toleranta politiska system kommer förr eller senare bli överkörda av icke-toleranta politiska element. Ofta försöker man gardera sig genom att säga att vi ska vara toleranta mot allt förutom intolerans. Denna syn har förstås samma självmotsägelse inbyggde på grund av det omotiverade och godtyckliga undantaget.

Liberalism handlar dock inte om tolerans. Liberalismens grundprincip är att medborgare har lika och fundamentala individuella rättigheter som inte får kränkas av andra individer eller av staten. Det finns ingen anledning att vara tolerant mot kvinnor och mot invandrare – de har lika rättigheter som alla andra. Å andra sidan att vara tolerant mot nynazister eller islamister ger ingen guldstjärna i kanten. Att ge sanktion till det man finner omoraliskt kan knappast ses som bra.

Ett liberalt samhälle är baserat på jämlikheten mellan individer – att alla har lika individuella rättigheter. Med rättigheter menas negativa rättigheter – vilket är viktigt att förstå:

Med en negativ rättighet menas att man har rätt att slippa något (till exempel att bli dödad, misshandlad, bestulen). En negativ rättighet kräver ingen aktiv handling från någon annan, den kräver enbart att andra avstår från att göra något, t.ex. att bruka våld eller att stjäla andras egendom.

En positiv rättighet är en rätt att få något (till exempel mat, boende, utbildning). En positiv rättighet kräver en aktiv handling från någon annan, vilket innebär att en persons positiva rättighet innebär någon annans skyldighet att tillhandahålla föremålet för den första personens rättighet.

Så kallade ”positiva rättigheter” är ett socialliberalt påfund som av klassiska liberaler anses i bästa fall vara missvisande och i värsta fall direkt oärligt. Problemet med positiva rättigheter är att de omedelbart resulterar att man förbryter sig på de negativa friheterna. Om en individ har rätt till mat blir det plötsligt en skyldighet för andra individer att producera den maten och där med förstörs principen att alla individer har lika rättigheter. Positiva rättigheter utövas alltid på någon annans bekostnad. Alla negativa rättigheter har som grund principen att proaktivt våld är förbjudet. Positiva rättigheter kräver tvångsåtgärder – dvs våld mot oskyldiga. Dessutom finns ingen möjlighet av en värdesstandard för de normer som sätts för positiva rättigheter. De politiska ideal som står i grund är godtyckliga. Idén att ”alla ska ha rätt till gratis utbildning” kan bytas ut mot vilken annan politisk idé som helst – inklusive mycket otrevliga sådana.

Denna tolerans innebär inte att man har avskaffat bilden av idealmedborgaren och lagt ner idén om positiva rättigheter. Istället innebär det helt enkelt att man har bestämt sig för att inte giljotinera avvikande utan för att ‘tolerera’ dem. De anses fortfarande som avvikande men man har kommit fram till att försök att göra sig av med dem inte är värt mödan – lagstiftningen är hur som helst kalibrerad mot idealmedborgaren och så länge man inte är för explicit elak mot de avvikande kommer de inte klaga för högt. Tolerans blir ett viktigt begrepp och en ersättare till de riktiga negativa friheterna som de positiva har undergrävt.

Slutsatsen är att tolerans och klassisk liberalism inte är kompatibla. Toleransen används för att det ska bli politiskt möjligt att arbeta med den hypotetiske idealmedborgaren som beslutsunderlag utan att bli anklagad för diskriminering. De avvikande får höra att de är avvikande men blir också tillsagda att de inte har någon grund för att klaga – de blir ju ‘tolererade’.

Andra bloggar på temat: opassande, rickfalkvinge, webhackande, knuff.se

DN skriver om hur riksbankens anställda har varit mycket omtänksamma mot sig själva och använt skattebetalarnas pengar till att ge personalen ränterabatt. Totalt har de anställda lånat 270 miljoner kronor och betalar i genomsnitt 2,69% i ränta (när marknadsräntan som icke-riksbanksanställda får är ca 6.6%). Ett trettiotal anställda har en ränta på 0.75% på sina bostadslån.

För att konkretisera detta så blir kostnaden för att köpa en bostadsrätt för 2 miljoner då 1250 kr i månaden.

När bankdirektörer får bonusar för kortsiktiga investeringar och fallskärmsavtal när de på lång sikt gör bort sig är det i grund och botten investerarnas eget fel om de förlorar sina pengar. Kort sagt, att se kvartalsrapporten som helig och helårsrapporten som en oviktig avlägsen framtid är inte i alla lägen det smartaste man kan göra. De som investerar i ett sådant bolag får skylla sig själva när de förlorar sina pengar. Det är deras egna pengar och de har lika mycket rätt att bränna dem på dåliga investeringar som att gå på kasino och förlora dem. Småspararna och vanliga låntagare är i liknande position – man kan välja vilken bank man ska ha sina pengar i och vilken bank man lånar ifrån. Det finns gott om mindre banker i Sverige som varken gjort dåliga kortsiktiga investeringar eller belönat högt risktagande med bonusar. Så långt allting gott – folk får investera sina pengar hur de vill, ta vilka risker de vill och sedan ta konsekvenserna av sina val.

När staten med skattepengar går in och räddar dåliga kommersiella banker eller när riskbanken ger förmånliga lån till sina anställda är dock situationen mycket annorlunda. Då använder de pengar som inte är deras egna utan som tagits med tvång. Det betyder helt enkelt att en grupp av individer tvingas att jobba för att andra individer ska få trevliga bostadslån eller fallskärmsavtal. För det senare finns ett botemedel och det är att se till när staten ”räddar” en bank att man ser det som en investering – och att investeraren ställer krav på att bonusar och fallskärmsavtal avskaffas om banken vill få investeringen. Det är långt ifrån bra, då det handlar om att tvinga skattebetalare att investera i bankerna – det handlar fortfarande om att med statens våldsmonopol ta pengar ifrån medborgarna som medborgarna annars hade investerat på ett annat sätt.

Men, riskbankens utdelning av rabatterade lån till anställda är ett snäpp värre för den illustrerar så direkt hur en grupp av medborgare lever på en annan grupps bekostnad. När så en riksbanksanställd får ca 9000 kr i månaden rabatt på sitt lån är det någon annan som är dömd till tvångsarbete för att tjäna ihop de pengarna. Dessa 9000 kr motsvarar exempelvis 90 timmar arbete för en kassörska i en livsmedelsbutik.

Vissa uttrycker indignation över att det är gemensamma pengar som används för att främja visa individers ekonomiska intresse. Det är betydligt värre än så då det inte är gemensamma pengar det handlar om. Skattepengar uppstår inte magiskt utan tas från individuella medborgare utan att de har något val i frågan. När en kassörska tvingas att ge en tredjedel av sina pengar i skatt betyder det att hon tvångsarbetar 2 timmar och 24 minuter om dagen på ett 8-timmars arbetspass. Att dessa pengar används delvis till hennes fördel i formen av sjukvård, utbildning etc. är ett mycket dåligt argument. Det är som att säga att slavar på 1800-talet i amerikanska södern inte var slavar då de fick mat och husrum. Situationen förbättras förstås inte av att om denna kassörska skulle starta en egen butik och där med öka produktiviteten och skapa jobb så skulle hennes tvångsarbete förlängas varje dag.

Media: SVD1, DN1, DN2

Göran Hägglund och Mats Odell skriver i en debattartikel att finanskrisen är den råa kapitalismens fel. De svär att de tror på marknadsekonomi men att att ”rå och okontrollerad kapitalism är en fara för individ och samhälle”. Detta må vara upseendeväckande i både sin brist på konsekvent logik och avsaknad av faktaunderlag men det finns något mycket mer intressant och centralt i artikeln.

Hägglund och Odell skriver nämligen att:

Vi har fattat de beslut som varit nödvändiga för att skydda spararnas pengar så långt det är möjligt. Det handlar om etik, men också om att vara praktisk.

De har kommit fram till en slutsats som är rätt oundviklig när den är baserad på socialistiskt och altruistiskt tänkande – nämligen att vara praktisk och bete sig moraliskt är motsatser. Odell & co menar att det etiska (eller moraliska för att vara mer korrekt) är att hjälpa andra och det praktiska är att tänka på sig själv. Det förra anses vara obestridligt och det andra används som en ursäkt för att bete sig omoraliskt. Att för själviska ändamål tillverka och sälja en produkt ses i samma kategori som att i själviskt syfte lura och bedra till sig pengar. De har inte förstått att man kan leva både praktiskt och etiskt – att det faktiskt är det enda riktiga sättet att leva för oberoende och fri människa.

Det liberala argumentet för den kapitalism är inte ekonomiskt utan moraliskt. Det handlar kort och gott om att man inte får bruka våld proaktivt mot sina medmänniskor. I ekonomiska sammanhang betyder det att vuxna människor får fritt handla med varandra efter vilja och bästa förmåga utan att någon med våld eller hot om våld får tvinga dem att agera annorlunda. Det betyder att alla individer är jämlika i det att de har samma rättigheter.

Kapitalismen är också ett praktiskt system i den mening att den är det effektivaste ekonomiska systemet vi människor någonsin haft. Ingenting har sporrat produktivitet och ökat välståndet som kapitalismen.

Någon ”rå och okontrollerad kapitalism” (dvs laissez-faire kapitalism) har vi inte haft i världen sedan början av 1900-talet. 1929-års stora börskrasch och följande depression kom långt efter laissez-faire perioden och tack vare att ekonomin vid det laget hade en hög nivå av statlig inblandning. Samma sak gäller vid 2008-års finanskris. Det är inte en ”rå och okontrollerad kapitalism” som bär ansvaret utan en blandekonomi som med regleringar tvingar företag att agera på ett sätt som de inte tror är rationellt och med subventioner som belönar politiska kontakter. Detta förstör kapitalismens mekanism att tjäna pengar: att erbjuda så bra varor och tjänster till ett så lågt pris som möjligt.

Det moraliska problemet i botten är den oundvikliga motsägelsen i socialistisk och altruistisk etik att det på något sett finns högre värderingar än det verkligheten har att erbjuda. Många i Sverige tycker exempelvis att kommunismen var ett ädelt försök att uppnå ett moraliskt system med jämlik fördelning – ett försök de håller med aldrig kan fungera, men ädelt ändå. Den relevanta frågan till dessa människor är: Vad finns det för ädelt eller etiskt i ett system som om det konsekvent implementerades skulle innebära att större delen av mänskligheten gick under? Moral och verklighet är inte frånkopplade. Om man frigör kopplingen betyder att vilken ideologi som helst kan motivera vilka förbrytelser som helst. Detta är precis vad som har hänt i historien – allt från religiösa förföljerser till franska revolutionen, kommunism och nazism. Att be om en frikoppling av verklighet och etik är att be om terror och blodbad. 

Ayn Rand sa ett par saker om temat i Atlas Shrugged (från John Galts tal):

”For centuries, the battle of morality was fought between those who claimed that your life belongs to God and those who claimed that it belongs to your neighbors – between those who preached that the good is self-sacrifice for the sake of ghosts in heaven and those who preached that the good is self-sacrifice for the sake of incompetents on earth. And no one came to say that your life belongs to you and that the good is to live it.

”Both sides agreed that morality demands the surrender of your self interest and of your mind, that the moral and the practical are opposites, that morality is not the province of reason, but the province of faith and force. Both sides agreed that no rational morality is possible, that there is no right or wrong in reason-that in reason there’s no reason to be moral.

…

”No matter what dishonorable compromise you’ve made with your impracticable creed, no matter what miserable balance, half-cynicism, half-superstition, you now manage to maintain, you still preserve the root, the lethal tenet: the belief that the moral and the practical are opposites. Since childhood, you have been running from the terror of a choice you have never dared fully to identify: If the practical, whatever you must practice to exist, whatever works, succeeds, achieves your purpose, whatever brings you food and joy, whatever profits you, is evil – and if the good, the moral, is the impractical, whatever fails, destroys, frustrates, whatever injures you and brings you loss or pain - then your choice is to be moral or to live.

Media & bloggar: DN1, SVD1, Hanna Wagenius

För ett par dagar sedan gick jag igenom de ekonomiska faktorer som var starkt bidragande till Islands härdsmälta. Dan Lucas skriver nu i DN om den politiska dimensionen:

MEN ISLAND ÄR ETT LITET land där eliterna känner varandra. I ett utslag av nationalism – och för att i någon mån blidka privatiseringens kritiker – beslöt regeringen att inga utlänningar fick köpa bankerna.

De som i stället fick köpa saknade erfarenhet av att driva banker.

- Några var politiker, några var folk med erfarenhet av andra typer av affärer, några hade blivit rika på att tillverka öl i Sankt Petersburg på 1990-talet, berättar ekonomiprofessor Thorvaldur Gylfason.

Det var vänner och medarbetare till landets toppolitiker som fick ta över bankerna.

Det är kanske ett starkt ord – men luktar det inte lite korruption över privatiseringen?

- Det ordet använder jag aldrig i sammanhanget, säger Thorvaldur Gylfason.

- Men jag förstår om andra gör det, tillägger han.

Detta perspektiv sätter onelkigen ett frågeteckeng kring hur fri den isländska marknaden var. Om det inte hade varit för regleringar som förbjudit utländska ägare av bankerna hade de uppenbarligen inte varit i den situation de är i nu. Visst hade de fått ta en smäll motsvarande den som vi i Sverige får ta men det hade alrdrig varit frågan om det totalhaveri som nu skett.

Det är en mycket tydlig illustration på hur mycket skada reglering kan medföra. Det kan tyckas rimligt att man i ett litet land som Island som bara har två banker inte vill se dessa i utländsk kontroll. Detta är dock att fullkomligt blunda för den globala ekonomin – och  man kan se effekterna klart. Företag kan och gör utan tvekan fel, men på en fri marknad får de betala priset ganska så omedelbart. När politiker gör fel är det värre. För det första har deras beslut betydligt större inverkan och för det andra tar det ofta lång tid innan konsekvenserna av felet blir uppenbara.

Resultatet av en halvreglerad marknad (som vi har i västvärlden) är att regleringar över tiden stämmer mindre och mindre med verkligheten tills man kommer till en brytpunkt när det blir ohållbart. Det är då vi får börskrascher och att ‘bubblor’ spricker – det är det oundvlikliga ögoblicket då idéer om hur marknaden bör vara och vad den verkligen är möts.

Annat nyligen i media om Island: DN1,DN2, DN3

Stefan Fölster och Jonas Frycklund skriver i Aftonbladet att i finanskrisdebatten så blundas det för elefanten i rummet: politikernas ansvar för finanskrisen. De har helt rätt. Hans Bergström i Dagens Nyheter skriver i princip samma sak. Fram tills nu har debatten karakteriserats av kritik mot Wall Street och mot kapitalism. Varav detta byte av fokus? 

Man kanske kan tro att det finns en koppling till att nyliberaler har skrikit sig hesa den senaste tiden i försök att för en högst ointresserad publik peka på den katastrofala finansmarknadspolitik som har förts i USA. Det finns saker som tyder på att det inte skulle vara fallet. 

Det som sticker ut är att av en rad mycket problematiska regleringar och politiska beslut är det framför allt en sak som blir utpekad som ansvarig: Bolagen Fannie Mae och Freddie Mac. Kritiken mot att ha stora subventionerade statliga bolag som ger ut lån under marknadskostnad är helt rätt. De bolagen har 50% av den amerikanska bostadsmarknaden. Dock så är Community Reinvestment Act (tvingar banker att låna ut pengar till folk som inte hade råd) och Fair Value Accounting-lagarna (tvingar bankerna att värdera sina säkerheter som om de vore på marknaden även om det inte finns någon marknad och inga planer på försäljning av säkerheterna) åtminstone lika stora bovar i historien.

Förklaringen är ganska så enkel. Tyvärr är det inte nyliberala debattörers sakliga argument som har övertygat. Istället kan man enkelt spåra det till att McCain nu för första gången har gått över från att skylla på bankernas girighet till att peka på Fannie Mae och Freddie Mac som huvudskyldiga. 

Finanskrisen har haft hittils en viss betydelse i Sverige. Den har övervakats intensivt av media. Ändå så krävdes det att en amerikansk presidentkandidat (en i svensk media opopulär sådan till råga på allt) nämnde den politiska aspekten för att media ska ta frågan seriöst.

Vad har hänt med oberoende journalistik? Har svensk media blivit så svag att den enbart kan köra den populistiska linjen? Till deras försvar kan man kanske nämna att de nationalekonomer som idag är i starka akademiska positioner och media använder för analys genomgick sin utbildning på 70 till 80-talet. Då var utbildningen i nationalekonomi en stark attraktor av vänstersympatisörer (som journalistiken var under 60-talet och som statsvetenskap och sociologi är idag). Så det är möjligt att de har fått en mycket politiskt vinklad bild från de svenska nationalekonomer man använder sig av.

Media: Aftonbladet, DN1, DN2, SVD1, SVD2

Man kan tycka i dessa dagar med massavlyssning och allt mer statligt förmynderi att trenden i Sverige är klart antiliberal. Dessa negativa saker till trots finns ett område som blivit enormt mycket liberalare de senaste 15 åren – statens förhållande till företagen.

Alla riksdagspartier förutom möjligtvis vänsterpartiet pratat om hur just deras ekonomiska plan ska vara bra för småföretag. Socialdemokraterna är de som mest ändrat sin inställning och verkar idag i varje fall förstå så mycket som att det är företag och inte staten som skapar den typen av jobb som ökar välståndet. Att offentlig sektor förbrukar pengar och privata företag skapar pengar (inte språkligt ett så bra uttryck men poängen är att värde skapas genom ny teknik och annan effektivisering), verkar alla förutom ett riksdagsparti ha förstått. Socialdemokraterna har visserligen bara förstått det halvvägs och tycker att vinstdrivande företag är bra för de beskattas och denna skatt kan då spenderas på den offentliga sektorn. Detta till trots verkar de har förstått att när det går bra för näringslivet går det bra för alla i landet.

Av den anledningen är Mona Sahlins (S) krav att Volvo inte ska varsla 3000 arbetare om avsked är i detta kontext något förvånande. Hon antydde också något om att statliga subventioner borde ges till Volvo för att jobben ska behållas. Det visar att socialdemokraternas partiledare på en fundamental nivå inte har förstått på vilket sätt företag på en fri marknad skapar välstånd.

Mekanismen är inte svår att begripa. Man bygger välstånd genom att låta företag tävla på att sälja bästa möjliga produkter till lägsta möjliga pris. Alla subventioner och regleringar saboterar detta. När Sahlin vill ge statliga subventioner till Volvo för att de ska behålla är det på tre fronter som ekonomin saboteras. För det första tar man pengar ifrån välfungerande företag – som hade kunnat investerat pengarna bättre. För det andra skadar det Volvo som måste ha personal de inte behöver och blir ekonomiskt beroende av staten. För det tredje drabbas konsumentena i formen av försämrade tjänster och produkter och/eller högre priser.

Om Sahlin verkligen vill hjälpa de varslade borde hon förespråka att de ekonomiska och byråkratiska förhindren för att ha anställda tas bort. Det måste bli enklare och billigare både att ha anställda och att nyanställa. 

För det första bör arbetsgivaravgifter/egenavgifter avskaffas helt. För det andra måste massvis med regleringar bort – saker som maximalt antal arbetstimmar etc De kan verka som humana åtgärder som garanterar att de anställda jobbar under hyfsade arbetsvillkor. Problemet är att dessa regler förhindrar många företag att anställa folk och det omöjliggör ett effektivt samarbete mellan företag och anställda på den nivå båda tycker är bra. Det är inget problem med facklig verksamhet, men den får inte vara påtvingad och inte vara kopplad till staten – som den i högsta grad är idag.

Om man skulle släppa alla regleringar av arbetsmarknaden skulle utan tvekan en hel del dåligt betalda jobb med sämre arbetsvillkor tillkomma. Dessa jobb skulle dock på alla sätt vara mer åtråvärda än medeljobbet för 50 år sedan. Anledningen till detta är den totala välståndsökningen som ha skett tack vara någorlunda fria marknader. Ju friare marknad desto högre tillväxt. Ju högre tillväxt desto högre välstånd.

Regleringar skapar jämlikhet, ja, men det skadar välståndet. Det slutliga valet är: Ska vi alla vara jämlikt fattiga eller ojämlikt rika?

Alla tjänar över tid på en fri marknad – de rika blir rikare och de fattiga blir rikare. Detta är inte fråga om någon utopisk vision. I västvärlden har genomsnittsmänniskans realinkomst fördubblats på kortare än var 20:e år. Detta gäller för alla samhällsgrupper och även om klyftor mellan fattiga och rika kan bli större så tjänar det fattigaste betydligt mer på den uppgång som en fri ekonomi ger än de bistånd de kan få från staten. Detta har demonstrerats mycket tydligt i Europa på grund av den politiska uppdelningen mellan öst och väst under 50 år. Östtyskland och Västtyskland var som ett laboratorieexperiment och resultaten är talande. Ett annat illustrerande exempel är Tjeckien som före kommunismen låg strax över Belgien i BNP/capita vilket betydde att det var det tredje rikaste landet i Europa då. Efter ett tag med planekonomi låg landet långt efter alla västeuropeiska länder.

Detta är naturligtvis av klen tröst för de arbetare som precis fått sparken. Visst, det måste vara mycket jobbigt. Men även på kort sikt borde det vara bättre att de kunde anställas på andra företag som behövde dem. Detta kan bara uppnås genom att göra det lättare för företag att nyanställa och ha anställda. 

Media: Expressen, DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2

Den isländska ekonomin är i talande stund på väg att totalhaverera. Staten är på väg att köpa upp de två bankerna i landet och valutan har tappat mer än 30% av sitt värde på ett par dagar. Islands ekonomi har haft problem de senaste månaderna och finanskrisen verkar ha varit dödsstöten.

Trots att Island bara har 320,000 invånare och inte är en stor aktör på den globala marknaden är den ekonomiska krisen av mycket stort intresse och speciellt för marknadsliberaler.

Island har nämligen en av världens friaste ekonomier. Landet har varit mer eller mindre en pinup för den fria marknaden – de har haft en av de mest imponerande tillväxterna i västvärlden och de är ligger på inte mindre än första plats på FN:s Human Development Index (som tittar på utbildning, sjukvård och andra sociala områden). Kort sagt strålande reklam för den fria marknaden och kapitalismen på alla fronter. Därav den mycket intressanta utveckligen nu att efter över 15 år av stor framgång allt håller på att braka ihop.

Den amerikanska finanskrisen är pinsamt enkel att förklara. Med tanke på vilka vansinniga lagar och statliga interventioner de hade var ett stort haveri oundvikligt (se Katastrofal kortsiktighet och How to create a crisis). Den isländska krisen är dock en något svårare nöt att knäcka. Det är svårt att direkt peka på isländska statsinterventioner och liknande. 

Nej, svaret är inte helt enkelt, men de fyra viktigaste faktorerna är hedgefonder, amerikanska finanskrisen, BASEL II samt den isländska demografin.

Hedegefonder

Idén med hedgefonder är ganska så enkel. Man tittar på historiskt börsdata och ser hur priset på olika tillgångar (aktier, råvaror etc) är inbördes korrelerade. Man kan se då exempelvis (påhittat exempel) att när sockerpriset går upp går saltpriset ner. Tanken är då att man köper optioner eller futurer i både salt och socker och på så sätt är man säker att om den ena går ner, går den andra upp. Det kan låta som en säker och bra strategi, men har visat sig vara farlig då den bara fungerar så länge som korrelationerna mellan priset på tillgångarna stämmer.

Samtidigt finns en tendens till att placeringsstrategierna blir över tid väldigt likriktade vilket innebär att de unsiont förstärker trender. Hedgefonder kan förvalta ett enormt kapital (många hundra miljarder dollar) vilket innebär att de har en stor inverkan på marknaden vilket i sin tur kan leda till instabilitet. Dessutom kan hedgefonder konfigureras om från att vara så säkra som möjligt till att maximera vinster. De bästa på marknaden kan ge upp till 50% i avkastning. Med sådan avkastning ser man till att man lånar så mycket pengar man kan för att investera i hedgefonden – vilket leder till hög belåningsgrad.

De isländska bankerna älskade hedgefonder och lånade massiva summor för investeringar. I början av året hade Island rent ut sagt otur. En större hedgefond förklarade krig mot den isländska ekonomin. Kort sagt de ville ha ner priset på isländska tillgångar för att få upp priset på andra tillgångar i någon annan ekonomisk sektor som var inverst korrelerad med den isländska. Hedgefonderna är så pass rika att med lite tur kan de förstöra ett litet lands ekonomi. De isländska bankerna var högt belånade och hade pengarna i egna hedgefonder (och ironiskt nog antagligen i den som förstörde dem) och var inte redo för ett sådant anfall. Valutan dök vilket skadede ekonomin enormt då Island importerar mer eller mindre allt.  

Amerikanska finanskrisen

En annan viktig faktor var den amerikanska finanskrisen. Det var samma situation som med Swedbank hos oss – de hade säkerheter i obyggda amerikanska bostadshus. När den amerikanska bostadsmarknaden kollapsade försvann alla chanser att få tillbaka de pengarna. Alla banker blev samtidigt paranoida om utlåning och de två isländska bankerna kunde inte ens få lån för att betala räntan på större lån de redan hade. Det enkla förklaringen i det här fallet är att oavsett hur bra politik man har lokalt riskerar man i den globala ekonomin att betala för felaktiga politiska beslut i länder man investerat i.

BASEL II

BASEL II är ett europeiskt ramverk för reglering av banker och and finansinstitut. Det håller på att implementeras i alla europeiska länder, inklusive Island. I princip reglears kreditrisker, operationsrisker, marknadsrisker etc och framför allt värderingsmetoder. Den relevanta biten här har stora likheter med amerikanska Fair Value Accounting. I USA kom lagarna till efter Enron-skandalen med syfte att förebygga bokföringsbrott men var tyvärr en av huvudfaktorerna i den finanskris vi nu bevittnar.

I grund och botten handlar det om att en bank måste värdera sina säkerheter regelbundet efter förmodat marknadspris. Det ska enligt teorin ge en bedömning av hur mycket kapital banken har. Som resultat värderas säkerheterna (bostäderna i fallet bolån) regelbundet. Så vad är problemet med det?

Jo, det ger för det första en helt felaktig bild samtidigt som det skapar stor osäkerhet på marknaden och leder lätt till säljpanik. Det ger en helt felaktig bild för att bostäderna faktiskt inte befinner sig på marknaden. De flesta som har bolån har ingen tanke på att sälja sin bostad just då värderingen sker och har inga problem med att betala räntan (dvs det finns ingen risk för att banken måste lösa in säkerheterna). Det kanske inte ens finns någon seriös bostadsmarknad att tala om (som idag i USA). Ändå beräknas bankens tillgångar som om bostäderna skulle ha lagts ut på marknaden precis i det ögonblick som värderingen sker. Den kanske största absurditeten är att om plötsligt alla bostäder skulle komma ut på marknaden på en gång så skulle priset de såldes för aldrig vara i närheten av den värderade uppskattningen. Så hela värderingen är meningslös – i varje fall som ett mått på värdet på bankens tillgångar.

Det andra problemet är att värdet av bankens tillgångar kommer variera med den ögonblickliga utvecklingen på bostadsmarknaden. Banker som har det går bra för ser ut som om de är vid ruinens brant. 

BASEL II-tänkandet är till stor grad ansvarig för krisen nu i Europa och det inkluderar lilla Island. I det senare är BASEL II antagligen inte huvudskurken (då Islands bostadsmarknad är tämligen liten) men det har garanterat haft en förstärkande effekt på krisen.

Islands demografi

Island är ett litet land som har  mindre befolkning än Göteborg. Där av finns bara två banker, och om det går dåligt för dem så är det nationell kris. Detta ställer stora begränsningar på marknaden – konkurrensen är mycket begränsad. I ett större land hade också en hedgefond aldrig kunnat göra så stor skada.  Island importerar väldigt mycket så valutafallet har slagit hårt mot ekonomin. Kort sagt, Island var för litet och hade otur som ledde till en sådan här situation som de har stor svårighet att klara av. Det isländska scenariot hade varit omöjligt i exempelvis Sverige.

Vad händer sen?

Trots dagens mycket dystra läge borde inte sagan vara slut. Under 15 år har Islands ekonomi stigit som en raket – det kommer inte att försvinna. De skador som denna kris onekligen kommer göra är små jämfört med de framsteg de har gjort. De är onekligen i en svår och unik position men efter en tuffare period borde de kunna återhämta sig, lära sig från misstagen och återuppta sin under 15 år mycket framgångsrika politik med den friaste marknaden i Europa. Island, dagens läge till trots är en framgångsstory. Fel har gjorts men de kan rättas till.

För det första måste de ta sig ur krisen. Nationaliseringen av bankerna kan knappast beskrivas som lysande och om det handlade om ett större land skulle jag säga var en dum idé. Nu är det bara en rätt dålig lösning som kan vara nödvändig. På sikt är lösningen självklar – de isländska bankerna får sälja ut sig och bli filialer till större utländska banker med bättre kapitaltäckning. På så sätt kan man enkelt försäkra sig om att hedgefonder och liknande inte kan slå ut hela ekonomin för att land då de slår hårt mot två småbanker.

Island måste först ta sig igenom den nuvarande chocken. Sedan kommer en recession som kanske varar i två tre år, men tills dess borde staten ha sålt ut bankerna och den globala finanskrisen borde vara löst. Då är det bara att köra på och se till att man har lärt sig av sina misstag för det vore ju synd om den annars över ett och ett halvt decennium högst framgångsrika ekonomiska politiken fick bestående skador av det här. 

-Luka

Annan media: SVD, DN, DN2, DN3, E24, DN4

DN rapporterar att den svenska statliga biståndsorganisationen SIDA har spenderat mer än 5 miljoner kronor (8000 kr/anställd) på intern representation (fika, fester, presenter etc). Det kan kan ju ses som ytterst olämplig användning av skattepengar, men det är ingenting jämfört med den skada som de vållar med de övriga 15 miljarder kronor som de spenderar årligen.

Förutom rent bortkastade pengar som 300 miljoner till Ryssland och 70 miljoner till Kina finansierar de svenska skattebetalarna diverse krig i världen. Biståndet går till korrupta regimer där makthavarna i bästa fall stoppar pengarna i egen ficka och i många fall använder det för militära utgifter och för att hålla oppositionen nere.

Men, det är nog inte det värsta heller. Det värsta är att det bidrar starkt till att den fattigaste kontinenten Afrika förblir fattig. Det Sverige och resten av Europa gör mot Afrika är oförlåtligt. Vi har lagt upp handelsbarriärer och strafftullar på nästan alla jordbruksprodukter från Afrika. Istället ger vi dem allmosor, genom exempelvis SIDA och hjälper hålla korrupta regeringar vid makten. Detta är vad våra skattepengar används till – ett mer omoraliskt syfte är svårt att hitta. Det skulle i så fall vara EUs jordbruksstöd som tillsammans med strafftullarna ser till att Europas oproduktiva bönder får våra pengar för att sälja oss sämre varor till ett högre pris. Så våra skattepengar används till att:

1. Finansiera ett utomordentligt dåligt jordbruk. Som tack får vi sämre mat och får betala mer för den. Efter att vi betalat ett överpris för jordbruksprodukterna dumpas den ut världen över långt under produktionspris (våra skattepengar betalar resten) som slår ut all lokal produktion i tredje världen.
2. Finanisera ett biståndssystem som finansierar och hjälper diktaturer världen över och som genom godtyckliga bistånd saboterar den lokala ekonomin.

Det som borde göras omedelbart är:

1. Avskaffa CAP – Common Agricultural Policy, EUs jordbruksstöd. (är 47% av EUs budget)
2. Ta bort alla handelshinder och strafftullar för icke-europeiska länder.
3.  Avskaffa alla statliga biståndsorganisationer – börja med SIDA 

Enbart genom att låta ekonomier i tredje världen att fritt utveckla sig kommer problemen i Afrika lösa sig. Fattigdomen är det fundamentala problemet och enbart fungerande ekonomier kan lösa det. Sverige på 1800-talet var på den ekonomiska nivå  de fattigare afrikanska länderna befinner sig på idag. Det enda Afrika behöver idag är samma chans som Sverige hade då – en fri marknad och liberala politiska reformer. Vi kan inte hjälpa mycket med det senare (förutom att sluta sponsra korrupta regimer), men vi kan i varje fall ge dem full tillgång till den globala marknaden.

-Luka

Media om sida: DN1, SVD1

Det har talats en del om rättvisa i blogosfären och i media både i samband med finanskrisen och i största politiska allmänhet. Man inser snabbt att Sverige, nuvarande regering till trots, är ett högst socialdemokratiskt land. Detta kan man se direkt på att de flesta svenskar direkt och omedvetet likställer jämlikhet och rättvisa. Det sitter i ryggmärgen på något sätt och det är kanske inte så överraskande då man har fått höra det från dagis och uppåt.

Påståendet att rättvisa och jämlikhet är samma sak är inte nödvändigtvis fel, men det är i den vanliga användningen av begreppen ett specialfall då de båda begreppen råkar sammanfalla.

I grund och botten är dock rättvisa och jämlikhet två olika begrepp – vilket jag hoppas visa med ett par exempel. (Dessa exempel är mycket enkla och enbart till för att visa på den semantiska skillnaden mellan de två begreppen):

Lisa och Pelle går ut i skogen och plockar äpplen. Lisa plockar 4 äpplen och Pelle plockar 2 äpplen och deras kompis Göran plockar inga alls för han ville inte följa med och plocka äpplen.

Rättvist:
Lisa får behålla sina 4 äpplen, Pelle sina 2 och Göran får inga då han inte var med. Det är rättvist då äpplena skaffats på ett legitimt sätt och inga rättigheter har kränkts.

Jämlikt:
Lisa, Pelle och Göran får två äpplen var.

Rättvis jämlikhet och jämlik rättvisa

Det jämlika kan vara rättvist om Lisa och Pelle går med på att dela upp äpplena mellan alla tre. Då har ingens rättigheter kränkts.

Jämlikheten ligger i grund för rättvisan i den mening att den baserar sig på principen att alla människor har lika rättigheter. Lisa, Pelle och Göran är i den meningen jämlika att de har lika rättighet att gå ut i skogen och plocka äpplen och de har lika rättighet att behålla de äpplen de plockat.

Om Göran  drar fram en pistol och tvingar på fördelningen är det fortfarande jämlikt men inte rättvist. Detta betyder att trots allt att de inte hade lika rättigheter – han tog sig rättigheten att ta och de hade en skyldighet att ge. 

Slutsatsen man kan dra är att rättvis jämlikhet kan enbart existera på frivillig basis – det vill säga att man inte tvingar fram jämlikheten. Om man med tvång utjämnar finns inte den fundamentala jämlikheten i rättigheter kvar.

Blandekonomi

Hur ser en kombination ut då när man gör en kompromiss mellan rättvisa och jämlikhet? För det första får man ett system som varken är rättvist eller jämlikt. I praktiken är det så en normal västerländsk socialliberal/socialdemokratisk blandekonomi fungerar (i något parodisk form):

Lisa plockar 3 äpplen (pga fackliga och andra regler får hon inte jobba mer).

Pelle jobbar i den offentliga sektorn med äppelfördelning.

Göran går på komvuxkurs i folkdans.

Lisa betalar 50% skatt, dvs hon får 1.5 äpplen. Pelle får ett äpple för sitt jobb i den offentliga sektorn. Två tredjedelars äpple går till administrativa kostnader och komvuxkurser. Göran får 1/3 äpple i studiebidrag och/eller socialbidrag. Regler som Pelle i rollen av stat och fackförening satt upp förhindrar Lisa att plocka mer än 3 äpplen om dagen.

Myten om nollsummespel 

Exemplen med äppelplockningen är grovt missvisande på i en aspekt och det är att de representerar ett nollsummespel. Verkligheten är dock annorlunda då produktivitet är dynamisk och med en fri marknad växer den dramatiskt över tid, så det kan vara interessant att titta på praktiska effekter av ett rättvist men ej redistributivt jämlikt system (den fria marknaden), även om det glider in något på ekonomi och politik – vilket inte är det primära syftet här:

Från år 1 till 1820 hade medelinkomsten för genomsnittsmänniskan ökat med 50%. Tack vare de fria marknadena så har från år 1820 till idag medelinkomsten ökat med 900%. Detta medel inkluderar tredje världen – vi har alla blivit rikare. För västvärlden handlar det om mer än en faktor 20. Dessa siffror om än imponerandede visar bara en liten bit av förbättringarna. Som exempel kan man nämna att 1870 hade vi i medel två timmars fritid per varje timme arbete – idag ligger siffran på åtta timmar.

För att inte nämna de tekniska innovationerna vi har tillgång till. Den rikaste renässansfursten hade inte tillgång till något så enkelt som ordentlig tandvård än mindre iPods, internet, tvättmaskiner och färska frukter på vintern. För en intressant och rolig genomgång av de fantastiska förbättringar som har skett tack vara den fria marknaden se Johan Norbergs bok ”När människan skapada världen”.

Detta var dock bara en parentes för att ge ett par exempel hur en marknadsekonomi inte är ett nollsummespel för den uppmuntrar förbättringar i produktiviteten. Den vidare poängen ligger i att ett rättvist, snarare än jämlikt system har stora praktiska fördelar.

Utjämning, till skillnad från produktivitet är ett nollsummespel. Du tar från en grupp och ger till en annan (plus något för administrativa kostnader förstås). Från ett praktiskt perspektiv ligger den största skadan i att du flyttar kapital från företag och individer som skulle kunna använda kapitalet till att öka produktiviteten så det är inte bara kapitalet som försvinner utan man förlorar den ökning i produktivitet som man hade fått om kapitalet hade varit rätt investerat.

Slutsatser

Rättvisa och jämlikhet är semantiskt skilda begrepp. Jämlikhet i redistributiv mening underbygger oundvikligen jämlikheten med avseende på rättigheter. Ett rättvist system är inte bara etiskt och logiskt konsekvent utan har praktiska fördelar i formen av en ständigt förbättrad produktivitet. En fri oreglerad marknad är ett exempel på ett rättvist system. Det är ett jämlikt system i den mening att alla inblandade har lika rättigheter, men är inte det i redistributiv mening (där vinsterna med tvång omfördelas). 

–Luka

Media: DN, DN1, SVD1, Aftonbladet, DN2